Dilemman med LOB

Passet börjar med att vi får spana av ett inrapporterat större bråk, som misstänktes vara ett bakhåll. Efter att det visade sig vara lugnt på den aktuella platsen och i närområdet så tog vi över ett larm om en berusad man som ramlade omkring utanför en mack. Efter att ha letat ett tag hittade vi på mannen på en tunnelbanestation. Han kunde då gå utan att ramla, men var klart instabil, och dessutom mycket svår att prata med p.g.a. berusning och språksvårigheter (kollegans ryska var vår bästa kommunikationskanal). Vi gjorde bedömningen att mannen inte kunde lämnas kvar vid tunnelbanan, då han i värsta fall kunde ramla ned på spåret. Så vi omhändertog/LOBade honom, till hans stora förtret. Jag försöker alltid få med en LOB till sjukhus/TNE istället för till LOB-cell i polisarrest om personen inte har varit bråkig, då tanken ju är att han skall få hjälp och inte straffas för sin berusning. Kollegan påpekade att den här mannen antagligen inte skulle vara tillräckligt samarbetsvillig för att vara på ST:Göran BAS, men gick med på att göra ett försök. Han fick dessvärre rätt, så vi hamnade i arresten i alla fall.

Kort senare fick vi i uppdrag att hantera en ny LOB ifrån radion, denna gång omhändertagen av ordningsvakter på tunnelbanan. På väg ut för att hämta honom bad en kollega oss att köra hem en frisläppt man som hade plockats in utan jacka, detta då nattluften var väl kylig för att promenera i t-shirt med. Jag accepterade, och återkommer till den mannen längre ned. Den omhändertagne visade sig vara en person som drogpåverkad hade somnat på tunnelbanan, och då han väcktes av en kontrollant så hade han hotat att slå denne. Därefter hade vakterna LOBat honom. Mannen var tydligt påverkad, men fullt pratbar och gick bra att resonera med. Eftersom den hotade kontrollanten inte ville medverka så blev det ingen anmälan för olaga hot. Och eftersom det inte är särskilt meningsfullt att sätta dit en missbrukare för ringa narkotikabrott genom eget bruk, så klarade mannen sig helt ifrån rättsliga påföljder. Däremot tog vi över LOBen, och han blev inspärrad i LOB-cell i sex timmar.

Ingen av de här två männen var så drängfulla/påverkade att de om de hade observerats i en tryggare miljö hade behövt LOBas. Vad gäller den första mannen, så var det närheten till spåret och hans bristande koll/balans. Han hade dock om han hade varit tillräckligt klar i huvudet bara kunnat acceptera att bli förd till St:Göran, kliva in där utan att stöka, och så fort vi lämnat promenera ut igen. Men alkohol påverkar ju inte bara balansen utan även omdömet. Den andre mannen hade redan blivit hotfull på grund av sin påverkan och även om han var lugn med oss och vi kunde ha ett bra samtal i bilen, så fanns risken att han skulle flippa igen så länge ruset bestod.

LOB, Lagen om vård av berusade, är kanske det enskilda verktyg som ger en vanlig polis mest till synes godtycklig makt över en vanlig medborgare. Om jag som polis anser att en person är så berusad att han utgör en fara för sig själv och/eller andra eller att ha inte kan ta vara på sig själv kan jag ta med honom till arresten, och även om mitt beslut prövas av ett befäl så är risken att det inte fastställs i praktiken väldigt liten. Min bedömning görs inte enbart på grund av påverkansgrad, utan även baserat på beteende, omständigheter, med mera. En person som är stökig kan till exempel LOBas även om kamraten bredvid är fullare, då det stökiga beteendet vägs in i bedömningen av risken att han är en fara för sig själv eller andra. Därför är det också den lag som är lättast att missbruka. Jag har t.ex. hört en kollega berätta om hur hon spik nykter på sin fritid hotades med att LOBas av poliser som ogillade att hon tyckte till om hur de behandlade en person med utländsk bakgrund. Så det finns skräckexempel. Men samtidigt är det otroligt användbart att ha ett verktyg som kan förebygga brott och olyckor. Påverkan av alla droger, men framför allt alkohol, orsaker enorma problem ute på stan. Om man kan omhänderta de stökigaste fyllskallarna innan de har hunnit orsaka särskilt mycket lidande för sin omgivning så är mycket vunnet.

I slutet av det aktuella arbetspasset så fick jag och kollegan i uppdrag att förhöra en person som hade gripits misstänkt för misshandel på en tunnelbanestation precis innan vi gick på, och som sedan lagts in för tillnyktring. Han hade, stupfull, börjat mucka gräl på tunnelbanestationen, och satt nu inspärrad och misstänkt för brott. Mannen påstod att han inte mindes någonting, och hans brottsregister pekade inte heller på att han skulle vara någon större bråkstake, men tydligen hade alkoholen fått honom att helt tappa greppet. Om någon hade LOBat honom lite tidigare under kvällen hade det varit en välgärning, inte minst för den gripne själv. Efter förhör och beslut om frisläppning så bad han oss upprepade gånger om ursäkt, trots att vi förklarade att han inte hade gjort oss något och trots att han nekade till att ha attackerat någon ("jag minns inget, men det kan inte ha varit jag, jag gör inte så"), och slog sedan följe med den samtidigt släppte mannen vi tidigare LOBade på en annan tunnelbanestation på väg ut...

Nu till sist tillbaka till mannen vi skjutsade hem. Vi körde alltså hem honom då han plockats in (misstänkt för grov misshandel) utan jacka och skulle ha haft svårt att ta sig hem själv i kylan. Jag kände igen honom. En gång för något år sedan så träffade jag på honom nedslagen utanför en lokal krog. Han var då kraftigt berusad, och genomblodig, men ville inte ha hjälp utan bad mig och kollegan att dra åt helvete. Han försökte dra iväg, men jag slet av honom av bussen han hade klivit på och brottade in honom i bilen, då jag kände att han absolut behövde komma till sjukhus. Han svimmade av blodförlusten någon halvminut efter att vi fick in honom i bilen och kom iväg, så det blev blåljus till Karolinska och direkt upp på operationsbord med ett 10-tals läkare, sjuksköterskor, mm runt omkring. Det gick bra. Men om han hade fått åka iväg med bussen hade det kunnat gå värre. När jag slet med honom brydde jag mig inte om huruvida jag hade lagstöd eller ej. Men då jag väl skulle skriva på det har jag för mig att jag och befälet kom överens om att det jag hade gjort var en LOB. Användbar lag, som sagt...:-).

PS. Mer om ärendet med den blodige mannen här, och om ett senare möte med samme man här då jag grep honom för kvinnofridskränkning, också då berusad.

Målsägare i rättegång

I somras grep jag in på fritiden när jag var på väg hem på tunnelbanan för att förhindra en pågående misshandel. Jag tryckte undan en man som hade tagit strupgrep på sin fru, vilket slutade med att han skallade mig och jag kastade ned honom på marken och höll honom där tills ordningsvakter och polis kom fram. Idag var det rättegång, och för första gången fick jag då delta som målsägare och inte som vittne, vilket jag gjort i ett antal rättegångar (nästan uteslutande gällande relationsvåld). Som målsägare fick jag till skillnad ifrån då jag bara vittnat sitta med igenom hela rättegången. Det gick förvånansvärt snabbt och smidigt. Den misshandlade kvinnan var fortfarande tillsammans med sin man, gärningsmannen, men berättade ändå (vilket jag uppfattar som ovanligt) sanningsenligt att hon hade blivit strypt, och att jag ingrep. Mannen hävdade att han inte mindes någonting p.g.a. berusning, något jag tvivlar på men ändå kan förstå, så han varken nekade eller erkände. Dom kommer om en vecka, men han kommer garanterat att bli dömd både för misshandeln mot sin fru och för våld mot tjänsteman mot mig, troligtvis till böter och samhällstjänst. Då rättegången hade avslutats och vi gick ut så kom mannen sedan fram till mig och ville be om ursäkt och skaka hand. Vi tog i hand och jag svarade att det han gjorde mot mig var lugnt, men att det var mycket viktigare att han såg till att vara snäll mot sin fru framöver. Om utredningen och rättegången leder till att han faktiskt är snällare nu än han var innan, då har rättssystemet för en gångs skull fungerat som det är tänkt...

Brott i skolmiljö - dubbel kränkning

I slutet av december gick det ut ett larm om att en flicka hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök på sin högstadieskola. Operatören på LKC ville inte rikta jobbet direkt till någon radiobil då det handlar om ett uppdrag där bemötande är ännu viktigare än vanligt och han inte kände turlaget. Jag svarade. Flickan hade uppenbarligen kommit hem och någon hade ringt ifrån bostaden, så vi skickades till hemadressen. När det blev klart för mig att det bara var min patrull som skickades på jobbet av LKC så såg jag själv till att få iväg en patrull till brottsplatsen/skolan för säkring av bevis, förhör av vittnen, mm. Det borde ha varit en självklarhet ifrån början.

På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.

Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.

När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.

Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.

Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.

Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!

Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...

Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...

Fredliga haschtomtar?

Det sägs ofta bland förespråkare för att bruk av cannabis bör vara lagligt att det är en relativt ofarlig drog, som man inte flippar ur eller blir aggressiv av utan snarare lugn, sävlig, och rent av fredlig. Sen verkar många dock vara överens om att cannabisbruket medför en sinnesslöhet som inte helt försvinner med ruset. Min egen erfarenhet av cannabismissbrukare är också att de tenderar att vara lite tröga. Men hur är det med det där fredliga?

De personer som jag som utryckningspols träffar på som missbrukar cannabis är normalt antingen yrkeskriminella eller blandmissbrukare. Ingen av de kategorierna är direkt kända för att vara fredliga, men det vore inte riktigt schysst att skylla det på att de röker på.

För ett tag sedan så åkte jag och en kollega på en pågående misshandel på öppen gata mitt på dagen nära en lokal centrumbildning. Då vi först fick fel adress, så hade gärningsmannen hunnit avvika innan vi kom fram trots att vi var nära. Det visade sig ha rört sig om att en äldre man hade blivit nedslagen och sparkad på av en cyklist etter att han med ord och handling hade uttryckt sin ilska över att cyklisten cyklade på trottoaren. Efter att vi hade tagit upp anmälan och hållit en del vittnesförhör så framkom uppgifter som pekade mot att mannen bodde på en adress i närheten. Med lite hjälp av några lunchlediga civila kollegor som råkade gå förbi och en informativ granne så fick vi snabbt tag på rätt lägenhet. Vi knackade på, mannen öppnade, och innan samtalet med honom riktigt hade hunnit komma igång så hade han både erkänt misshandeln och berättat att han hade marihuana i lägenheten. Mannen var i stort sett ostraffad sedan tidigare (med undantag för något enstaka ringa narkotikabrott för lång tid sedan), och det föreföll för mig som att hans attack på den äldre mannen i samband med deras dispyt om att cykla på trottoaren var direkt kopplad till att han för tillfället var hög på cannabis. Fast det kan jag naturligtvis inte veta...

Oavsett hur det ligger till med eventuella kopplingar mellan cannabis och aggressivitet, så är en sak dock solklar. Alkohol är enormt mycket farligare vad gäller att bidra till att orsaka våldsbrott. Och det gäller allt ifrån gruff i krogkön, misshandel i hemmet, och dödligt våld.

När alla blir missnöjda

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ännu ett lägenhetsbråk. Denna gången hade en person ringt in och sagt att han hade hört en kvinna skrika och dunsar som om någon slängdes in i en vägg. Efter en del letande och dörrknackande så lyckades vi lokalisera lägenheten där det hade bråkats. En man öppnade, och jag såg direkt att en kvinna satt på golvet i vardagsrummet med ett litet barn i famnen. Jag sa till mannen att gå och prata med min kollega, och gick in till kvinnan. Det var helt uppenbart att hon hade gråtit, och dessutom så låg det en stor hårtuss på soffan bredvid henne som måste ha kommit ifrån att någon hade slitit hårt i hennes hår. Jag försökte få kontakt med henne, det fick bli på engelska då hon inte kunde någon svenska, och hon mumlade tyst "I don´t like it when he beats me.". Jag ställde några frågor för att få henne att börja berätta, och det blev snabbt uppenbart att hennes man hade slagit henne, och att det inte var första gången, så jag beslutade att mannen skulle gripas. Vänliga kollegor i en annan patrull hade åkt efter för att vara beredda att hjälpa till om det blev läge att gripa, så de fick köra mannen till polisstationen.

Så fort kvinnan förstod att hennes man skulle bli arresterad så bad hon oss att låta honom vara kvar, och sa att ingenting hade hänt. Under hela det längre samtalet som följde så hävdade hon att hennes man aldrig hade slagit henne, och att han var väldigt snäll och behandlade henne bra. Då samtalet var avslappnat så slant hennes tunga omedvetet några gånger i kommentarer som "He doesn´t beat me very often", innan hon kom på sig och rättade sig. Eftersom vi på något sätt ändå hade en bra kommunikation så blev det lätt absurt när jag inte kunde låta bli att ironiskt fråga "Så han är världens bästa man? Han är alltid glad och snäll, han masserar dig, lagar mat åt dig...?". Och hon svarade "Ja" på alla mina frågor med ett snett leende... Hon nekade även kategoriskt till mina enträgna förslag och erbjudanden om att hon skulle bli kontaktad av relationsvåldscentrum och var inte intresserad av att höra om allt stöd som finns att få för våldsutsatta kvinnor.

Kvinnans situation var speciell, då hon var helt beroende av sin man. Hon kände ingen förutom hans familj i Sverige (han hade bott här mycket längre och talade svenska), hade ett litet barn och ett till på gång, och vistades i princip aldrig utanför lägenheten. Mannen blev sedermera anhållen och häktad på våra uppgifter, men efter vad jag fick höra så fortsatte kvinnan att neka till all hjälp (målsägarebiträde, kontakt med kvinnojourer/relationsvåldscentrum, etc) även i nästa förhör och bara hävda att hon ville att mannen skulle släppas...

Kvinnan i fråga blev missnöjd med att hennes man blev gripen, men verkade förstå att vi gjorde det för att hjälpa henne och jag upplevde ändå att hon var vänligt inställd till oss. Så var det inte med ett lägenhetsbråk som jag och min kollega var på häromdagen. Då det var två män som skulle ha bråkat så trodde vi först att det rörde sig om ett vanligt slagsmål. När vi var på väg fram så fick vi höra att anmälaren hade berättat att gärningsmannen hade lämnat, så kollegan stannade nedanför medan jag tog mig upp till lägenheten för att vi inte skulle missa honom i trapporna/hissen (det fanns tre vägar upp). Då jag kom upp och klev in i lägenheten så möttes jag av målsägaren som omgående bad mig att försvinna därifrån. Det kunde jag naturligtvis inte göra eftersom både hans ansikte och oordningen i lägenheten vittnade med all önskvärd tydlighet om att en misshandel hade skett, och jag visste dessutom inte då om att han var ensam kvar där. Efter den starten så gick det bara utför, och även om jag försökte etablera någon sorts kommunikation med målsägaren, så fick jag bara förolämpningar, spydigheter och order om att ge mig av som gränsade till hot till svar. Jag tycker själv att jag för det mesta brukar lyckas hyfsat med att få kontakt med folk, även de som är utåtagerande, men kanske misslyckades jag att dölja att jag blev störd av hans attityd gentemot mig. Hur som helst så kammade jag helt noll i försöken att prata med den slagne mannen, och han bad om mitt namn för att kunna anmäla mig för att jag hade gått in i hans lägenhet trots hans protester (vilket han fick).

Som tur var så gick det betydligt bättre att tala med kvinnan som hade ringt till polisen. Hon kom tillbaka till lägenheten kort efter att jag hade kommit dit. Hon var vän till den slagne mannen och kunde berätta utförligt om hur han hade misshandlats av mannen som hade lämnat. I samtalet med henne så framkom också att det rörde sig om relationsvåld, då de två männen var ett par och bodde ihop. Kvinnan försökte trots sin väns protester göra det som var rätt för att skydda honom och för att se till att sambon fick vård för sitt beteende och sin psykiska ohälsa. Resultatet blev att bilden av en man som misshandlar sin sambo var glasklar. Gärningsmannen hade under tiden kommit tillbaka och fångats upp av kollegan som stod nedanför, och när mitt samtal med vittnet var avslutat så var det ett självklart beslut att han skulle gripas. Jag hade troligtvis gripit en man som hade slagit sin fru bara på hur offret och lägenheten såg ut, och här hade jag dessutom mycket trovärdiga vittnesuppgifter.

Då vi satt inne på stationen och avrapporterade ärende så ringde väninnan, anmälaren, dit och bad att få prata med mig. Jag fick intrycket av att hon hade fler uppgifter att ge, men egentligen så ville hon bara fråga vad som hade hänt med sambon, då hon och hennes vän hade ringt till psykakuten och fått reda på att han inte hade förts dit. Då jag förklarade att han fanns på polisstationen för att han var gripen misstänkt för brott så blev hon uppenbart besviken. Hon hade hoppats att vi bara skulle se till att han fick vård. Och hennes vän, den gripne mannens sambo, både ringde ett antal gånger och kom ned personligen till polisstationen för att kräva att hans sambo skulle släppas...

I båda fallen så blev resultatet när min patrull lämnade över ärendet att alla inblandade var missnöjda. Jag tror dock ändå att det vi har gjort, och ännu mer det som de två engagerade anmälarna gjorde då de ringde till polisen, är viktigt. I fallet med mannen som slår sin fru, så inser jag att hon antagligen aldrig kommer att samverka i utredningen, men jag tror ändå att hennes man kommer att tänka sig för en gång till innan han slår henne igen efter att ha suttit ett antal dagar i polisarrest och därefter i häktescell. Och den uppmärksamma grannen lovade att han skulle ringa direkt igen om han hörde att kvinnan misshandlades någon mer gång. Dessutom kan vetskapen hos både kvinnan och mannen att han kan bli gripen om han slår henne förhoppningsvis ändra maktbalansen en aning till nästa gräl.

Vad gäller den psykiskt labile mannen som slog sin sambo, så var det inte första gången. Han hade liknande brott i registret mot andra män sedan tidigare. Det är möjligt att ett gripande här inte innebär den hjälp som väninnan hade hoppats på, men förhoppningsvis så öppnar det upp för möjligheter till stöd för både offret och gärningsmannen. Hur som helst så är det för mig tydligt att man ändå inte bara kan släppa en misshandel i nära relation, oavsett om resultatet är att alla inblandade blir missnöjda...

Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...

Effektivt samarbete med span

En ständig frustration när man jobbar på utryckningen är att man inte får reda på vad som händer med de ärenden som man åker på. Ibland, då man får nöjet att direkt gripa en gärningsman, så får man i alla fall ta med sig känslan av att man konkret har gjort något för att lösa brottet och se till att den skyldige får sitt straff och offret den upprättelse som är möjlig i vårt rättssystem. Detta händer kanske oftast i t.ex. relationsvåldsärenden då gärningsmannen är känd och många gånger finns kvar på brottsplatsen. Men då gärningsmännen är okända, som t.ex. vid rån, inbrott eller gatuvåld, så är det oftast frågan om att ta upp anmälan och försöka göra så bra förstahandsåtgärder som är möjligt, för att sedan lämna ifrån sig ärendet med ett vagt hopp att det skall gå att lösa utredningsvägen, vilket kan kännas otillfredsställande och frustrerande.

För några veckor sedan så kallades jag och mina för dagen två kollegor till en plats där en grov misshandel precis hade skett. En man hade blivit slagen till marken och fått ta emot ett antal sparkar emot huvudet då han låg ned. Då vi kom fram låg mannen blodig och medvetslös på marken. Jag kontrollerade snabbt att andning och puls var ok, och en av kollegorna hämtade förband och la sedan för såret i huvudet, som dock redan nästan hade slutat att blöda. Den tredje kollegan hade redan påbörjat förhör med vittnen för att snabbt få ut ett signalement, och efter att jag hade blivit avlöst vid den skadade så började jag naturligtvis också att förhöra vittnen med första fokus på signalement och riktning som gärningsmännen hade lämnat i. Som så många andra gånger var vi dock för sent på plats, trots att ett antal andra patruller snabbt var i området och letade efter gärningsmännen så blev det relativt snart tydligt att vi inte skulle få tag på dem på flykt. Så insatsen med att göra långtgående förstahandsåtgärder fortsatte, ledd av polisinsatschefen.

Under förhören framkom dock en del uppgifter som gjorde att det gick att få fram en möjlig identitet på åtminstone en av gärningsmännen. Vid det laget hade vi dock också fått hjälp av ett antal spanare, som hjälpte till med att hålla förhör och som dessutom jobbade vidare med de uppgifter som fanns för att få fram möjliga identiteter och adresser som gärningsmännen skulle kunna hålla till på. Det är just den uthålligheten som vi på utryckningen har så svårt att få möjlighet till, då vi normalt behöver avrapportera ett jobb och vara redo för nya larm. Då min patrull skrev anmälan så satt dock en av spanarna och arbetade med de uppgifter som hade kommit fram och med hjälp av olika ledtrådar i ett antal olika förhör så lyckades hon hitta information som ledde till att man kunde få fram troliga identiteter på de två andra gärningsmännen och dessutom en trolig adress där de kunde tänkas hålla hus.

Spanarna säkrade adressen, men behövde en hel del tid för att kunna ta sig in i trapphuset. När de väl var redo att göra husrannsakan, som de inhämtat beslut om av åklagare, så var vi precis färdigrapporterade och när de bad om att få hjälp ifrån en patrull så föll uppdraget på oss. Eftersom ingen öppnade då de knackade på, så började vi efter ett tag att bryta på säkerhetsdörren med kofot och slägga, vilket gjorde en hel del oväsen. Kollegorna som stod utanför såg då hur en person gick ut mot balkongen, som för att kolla om det gick att fly den vägen, men eftersom det stod poliser där så gick han tillbaka och öppnade dörren. De tre personerna som fanns i lägenheten greps snabbt, och vi kunde direkt konstatera att de stämde in exakt på signalementen ifrån den grova misshandeln. Även den sista detaljen, att en av de personer vi misstänkte på sitt passfoto hade kort ljust hår men av vittnena hade beskrivits som en person med brunt hår i hästsvans föll på plats, då mannen som öppnade dörren var personen vars passbild jag hade sett på stationen då jag hjälpte spankollegan, fast nu med långt mörkt hår i hästsvans. Vi körde in en av männen, och då hans kläder togs i beslag så noterade kollegorna dessutom blodspår på dem.

Några dagar senare hörde jag att männen hade häktats, vilket inte förvånade mig det minsta. Det känns som att fallet nästan är klappat och klart redan, mycket tack vare att kollegorna på span gjorde ett väldigt bra jobb, både ute på fältet och med inre spaningsarbete/slagningar. Och bara det att ha kollegor som har möjligheten att jobba vidare på ett fall på det sättet känns som en lyx. För oss på utryckningen så finns det väldigt sällan tid, och de gånger då det kanske skulle ha funnits tid att lägga så är risken att man på rutin och vana ser till att avrapportera och göra sig klar för nya jobb istället för att följa upp de trådar som kanske dyker upp, med förhoppningen att t.ex. krimjouren kommer att ha möjlighet att ta tag i det som är ogjort. Därför var det desto roligare att den här gången i princip direkt efter att ha avslutat anmälan få vara med och gripa gärningsmännen.

Grov fridskränkning

Jobbet gick ut som att en kille hotade och slog sin bror i det gemensamma hemmet. Vi var på väg in för att skriva på två gamla jobb, men eftersom det inte fanns några lediga bilar så högg vi och ilade dit.

När vi väl var på plats, så hade bråkstaken redan lämnat lägenheten, så vi började i lugn och ro förhöra oss om vad som hade hänt. Jag och kollegan pratade naturligtvis separat med olika familjemedlemmar i olika rum, men ganska snabbt så växte för oss båda fram en bild av en familj som hölls i ett terrorgrepp av storebrodern (pappan bodde på annat håll, och verkade inte vara särskilt närvarande). Både modern, den året yngre systern och den ett par år yngre brodern blev regelbundet slagna och hotade till livet, ibland med kniv eller andra tillhyggen. Detta hade dessutom pågått under flera år.

Det kanske konstigaste var ändå att brodern verkade vara så säker på att han kunde behandla sin familj precis som han ville att han även ibland misshandlade och hotade inför andra människor. Av en ren slump så råkade dessutom en bekant till familjen som både kunde styrka den stora bilden av broderns övergrepp och som dessutom personligen hade blivit vittne till flera fall av misshandel befinna sig i närheten av lägenheten, och kunde kallas in på förhör.

Efter att vi var klara med utredningsåtgärderna på platsen, så kände jag att vi hade byggt upp ett solitt fall för att styrka grov fridskränkning (motsvarande grov kvinnofridskränkning men i alla andra fall än då brottet sker mot en kvinna som är eller har varit i en relation med gärningsmannen) mot alla de tre olika målsägarna. Problemet var bara att gärningsmannen inte var på plats, och att de alla var rädda för vad som skulle hända då han kom tillbaka.

Vi förhörde oss lite om var han kunde tänkas vara någonstans, och fick sedan reda på av en släkting att han hade setts nyligen i en restaurang i det lokala centrumet. Vi åkte dit, men tyvärr var det bom i restaurangen. Innan vi gav upp och åkte in för att skriva av oss, så trålade vi runt lite i centrumet, och ganska snabbt så fick vi se en person på en cykel som stämde väldigt väl med signalementet. Kollegan stannade bilen, och jag sprang ut och högg honom.

Han fattade inte vad det var frågan om. Även om han hade haft med polisen att göra förut för en del grova brott, så gissar jag att han visste med sig att han inte hade gjort sig skyldig till några rån eller stölder på sistone och därför kände att han inte hade något att frukta av polisen. Det fanns nog inte i hans föreställningsvärld att han skulle gripas för saker som han hade gjort mot sin familj. I bilen så sa han också att han skulle komma att släppas snabbt, något han säkert var van vid som ungdomsbrottsling, de brukar få gå väldigt fort även för grova brott. Han förklarade även att han bara hade haft ett ansvar att som äldste bror uppfostra sina syskon...

Efter omfattande avrapportering, inklusive pm om observationer på platsen, hot- och riskbedömningar, pm till socialtjänsten, blanketter till brottsofferstöd, med mera så lämnade vi av ärendet. Efter det så brukar man sällan få höra något om hur det går sen. Men den här gången hade vi tur. Några dagar senare så kom ett par kollegor tillbaka ifrån en häktningsförhandling där de hade varit med killen i fråga, och de kunde berätta att han blev häktad.

Ett relationsärende som detta tar nästan alltid mycket tid i anspråk, både på platsen och vad gäller avrapportering. Men när det går bra, så är det verkligen värt besväret flera gånger om. Det är sällan som man när man griper någon kan känna så konkret at man faktiskt hjälper andra människor som när man plockar in någon för grov kvinnofrids- eller fridskränkning. Och när vi ringde ifrån stationen och berättade att vi hade hittat och gripit brodern som höll resten av familjen i ett terrorgrepp, så blev de mycket glada och lättade. Då känns det bra att vara polis.

Vad gäller resten av avrapporteringen, den som vi var på väg in för att göra då vi åkte på detta jobbet, så fick den vänta i ytterligare två dagar, då vi även dagen efter hade fullt upp från start till slut av passet....

Rasistkortet

I slutet av en för oss relativt händelselös natt så går det ut ett larm om ett stort slagsmål på en bensinmack. Vi ligger en bit bort, men jag kör på ordentligt. Första bilen som anländer rapporterar att det slåss på flera håll, innan de kliver ur för att få stopp på allt vevande. De får dessutom snabbt hjälp av ett par bilar med SLs ordningsvakter som befann sig i närheten av kollegorna och tog rygg på patrullen, för vilket de skall ha en stor eloge. Kollegorna gör ett resolut ingripande och får snabbt med hjälp av ordningsvakterna slut på slagsmålet. När vi anländer som andra polisbil till platsen är det ingen som slåss och de flesta har lämnat platsen, men tre män är kvar, varav två omhändertagna. Jag får ett tips om att en taxichafför hade sett hela händelsen och går för att prata med honom. Chaffören kan snabbt peka ut de två omhändertagna männen som personer som båda har varit delaktiga i slagsmålet. Han hade dessutom sett en av dem slå en tjej och den andra försöka klippa till en annan tjej. Medan vi pratar och jag försöker få en klar bild av vad som har hänt, så pekar taxichaffören på några tjejer som går förbi längre bort och säger att en av dem var hon som blev slagen av en av de omhändertagna männen. Jag skickar direkt iväg två kollegor för att prata med tjejerna.

Baserat på uppgifterna ifrån mitt och kollegornas förhör, så grips de båda omhändertagna männen för misshandel. De var väldigt missnöjda med situationen, vilket de uttryckte både i tal och med kroppsspråk. Kommunikationen försvårades en aning av att de talade danska, men framförallt av att de var kraftigt berusade. Hur som helst så accepterade de inte mitt beslut att de skulle gripas, och skrek åt och bråkade med dem som höll fast dem, så jag bojade en av dem (den andre blev bojad av kollegorna som kom först). Detta i sig är ingen ovanligt, det händer ofta att berusade bråkstakar grips och bojas, alkoholen har en tendens att göra folk aggressiva och dumma. Båda männen hävdade dock att de greps enbart för att de var mörkhyade (de var danska somalier). Dessutom spann de var och en för sig, gripna och införda av varsin polispatrull, vidare på rasisttemat. En av kollegorna i min patrull (vi åkte tre den dagen) som hade varit och förhört målsägarna då jag bojade och satte in mannen som vi tog med in i bilen blev gång på gång anklagad för att vara nazist. Den enda anledningen som jag kan komma på var att han var den ende av oss som var snaggad. Den gripne gick ifrån att förolämpa till att hota honom, så det slutade med att jag efter, att vi alla hade tröttnat på hans otrevligheter, även skrev på hot mot tjänsteman. Mannen i den andra bilen hade valt ut en annan kollega, som har utomnordisk bakgrund, och hävdade gång på gång att allt han gjorde under ingripandet var för att bli accepterad av oss "riktiga svenskar"...

Det händer ganska ofta att personer om utsätts för olika sorters polisingripanden hävdar att det beror på deras bakgrund eller etnicitet, på att polisen "trakasserar" dom. Sen att det i princip alltid (min egen erfarenhet) finns en anledning till att just de stoppas, kontrolleras eller grips, det låtsas man inte gärna om. Att vi griper en person som har misshandlat en tjej är självklart, Att vi stoppar bilar med personer som vanemässigt begår inbrott är också en självklarhet, det är nästan det enda sättet att komma åt inbrottsvågen. Men istället för att ta ansvar för vad man själv har gjort, så spelas gärna "rasistkortet", något man vet får gehör i breda kretsar. Jag säger absolut inte att det inte finns poliser som är generaliserande i sina omdömen om människor med invandrarbakgrund. Faktum är att om man arbetar i en del segregerade förorter så krävs det en hel del starka medvetna ställningstaganden och mycket integritet för att inte riskera att påverkas negativt av den kraftiga överrepresentation bland yrkeskriminella med invandrarbakgrund och det faktum att det enbart är i de här områdena som man får stenar kastade på sina bilar (och brandkårens). Detta är också något som jag då och då tar upp och bollar med kollegor, speciellt då jag hör kommentarer som jag tycker tyder på tendenser som jag inte gillar. Det jag säger är att jag själv inte kan minnas att jag har sett några ingripande där jag sett att en kollega har behandlat en misstänkt person annorlunda på grund av hans etnicitet eller bakgrund. Självklart innebär inte det att det inte kan hända, men det torde vara väldigt ovanligt. Och i den mån det finns invandringskritiska funderingar hos en del poliser, så tror jag att det enbart i enstaka undantagsfall leder till att någon låter dessa funderingar påverka hur man bemöter och behandlar de individer man har att göra med då man jobbar.

Tyvärr tror jag dock att det faktum att rasistkortet spelas så ofta och så snabbt, gör att man får en mer polariserad syn på hela debatten och diskussionen. Och det kan i sin tur göra att det kan bli svårare att se och ta itu med de fall där det faktiskt förekommer tendenser till rasism och främlingsfientlighet i poliskåren, och för all del i samhället i allmänhet.

Jag skrev ett inlägg om de här funderingarna på min andra blogg för ett par veckor sedan, det finns här.

Automatkarbiner, chockgranater och en berusad man med kniv...

Mot slutet av ett pass under förra veckan gick det ut ett larm om ett pågående självmordsförsök. En man höll på att skära sig själv med en kniv. Vi låg långt bort, men det fanns inga lediga bilar närmare, så vi började åka och ropade upp oss. Vi hann köra en bra bit innan vi fick några fler uppgifter, och då handlade det om att vi skulle invänta ambulans vid färjan som väntade på oss (ja, det behövdes färja för att ta sig fram). Vi låg en bra bit före, och ville fram så fort som möjligt för att kunna avbryta självmordsförsöket, och fick igenom att vi skulle avgå direkt, så fick ambulansen ta nästa färja.

Jag fortsatte att köra i full fart, och hade ingen chans att väja då en hare sprang ut framför bilen när jag låg i ca 160 km/h på en skogsväg. Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har dödat ett annat däggdjur, men det fanns ingen tid att låta sig nedslås över det. Nu gick radion plötsligt ut med nya besked. Vi skulle bara hämta upp en kvinna, som var den som tydligen hade kontakt med polisen, vid huset och sedan backa tillbaka flera hundra meter. Piketen var rekvirerad och yttre befälet drogs in i ärendet. Tydligen berodde detta på att mannen med kniven hade vapenlicens, och att hans vapen figurerade i en gammal anmälan. Vapnet skulle dock vara beslagtaget. Även förhandlare kallades in, men de hade ännu mycket längre framkörningstid än piketen.

Vi kom fram till huset, träffade genast på kvinnan, och backade undan. Kollegan började samtala med kvinnan, och fick snabbt fram att mannen, hennes make, inte längre hade tillgång till något vapen. Han var full och hade en kniv som han hotade med och även vände mot sig själv och rispade sig på bröstet med. Ambulansen kom fram kanske 10 minuter efter oss, och vid det laget hade vi en klar bild av vad som hade hänt. Varken mannen eller kvinnan var skadade, men mannen hade både misshandlat och hotat sin hustru och gick fortfarande omkring med kniven som han hade viftat med mot både henne och sig själv. Vi hade möjlighet att lämna kvinnan hos ambulansen, och klargjorde på radion att vi inte hade några problem att själva gå in och gripa mannen, vilket ju också skulle innebära att han inte längre skulle ha någon möjlighet att skada sig själv med kniven.

Beskedet vi fick var att vi skulle vänta och avvakta piketen. Under tiden hörde vi hur piketen, enligt vad jag uppfattar som standardprocedur för deras insatser, förberedde sig genom att be om och få tillstånd att använda förstärkningsvapen (MP-5) och chockgranater. Ambulanssjukvårdaren som var på plats blev dock mer och mer rädd, och började prata om något annat tillfälle som hon hade varit med då det hela hade slutat med blodbad. När de även bad om tillstånd att använda vad jag tror var G36, en automatkarbin, så kändes det hela lätt surrealistiskt. Jag inser att piketen bara följde sina rutiner, och att för dem handlade insatsen fortfarande om en man som kan vara beväpnad med gevär, men för mig, som efter kvinnans uppgifter var helt övertygad om att det bara rörde sig om en knivbeväpnad full äldre man, blev situationen mer och mer frustrerande.

Medan vi sitter med kvinnan så ser vi att någon rör sig längre bort, nedanför huset. Utan att kunna vara 100% säker på det avståndet, är vi ändå ganska övertygade om att det är den aktuella mannen som vi ser. Även yttre befälet har nu anlänt, och jag försöker övertala honom om att godkänna att vi åker fram till mannen och löser upp situationen. Efter att mannens vankande fram och tillbaka mer och mer övergår i att han rör sig i vår riktning får jag ok, och jag och min kollega åker fram med befälet och dennes kollega efter oss. Det är naturligtvis den knivbeväpnade mannen, kvinnan som nu sitter i ambulansen make, som vi har sett. Han är barbröstad, stupfull, och viftar med en stor kökskniv. Först riktar han kniven mot oss, men då jag och kollegan fortsätter fram emot honom, medan jag försöker få verbal kontakt, så vänder han istället kniven mot sitt eget bröst. Vi stannar upp och jag fortsätter att försöka prata med honom. Hans berusning gör att han är väldigt svårkommunicerad, och han backar undan från oss med kniven lyft. Plötsligt så snubblar han och faller bakåt. Han landar på rygg, fortfarande viftandes med kniven. Jag kastar mig fram och får tag på hans knivhand samtidigt som han gör en rörelse med kniven inåt mot sin egen hals, och samtidigt greppar kollegan han andra arm. Jag tar kniven ifrån honom och ger den till kollegorna i befälsbilen, och sedan bojar vi mannen och placerar honom bak i deras bil för transport till polisstationen, gripen för misshandel och olaga hot. Kort därefter anländer piketen, som efter att de tillkallades har haft en mycket lång framkörningssträcka. Vi stannar kvar och kollegan håller ett utförligare förhör med kvinnan medan mannen körs in.

Efter att vi var klara på plats hade vi fortfarande kvar att ta oss tillbaka till stationen och skriva av oss ärendet, både angående relationsvåldsbiten, ingripandet och om mannens psykiska status och behov av hjälp. När jag väl kom hem efter flera timmars övertid och fick kontakt med de klasskamrater som hade återträff under kvällen, så hade de precis avslutat kvällen och bestämt sig för att gå hem...

Jobbet var intressant ur flera aspekter, och manar till eftertanke. Jag satt själv som på nålar och var riktigt frustrerad över att jag och kollegan inte fick åka fram och ta hand om mannen. En del av frustrationen beror på att det fanns en tidsaspekt, ju mer tid han fick att gå omkring med kniven desto fler möjligheter att skada sig själv. En annan aspekt rörde att det för mig kändes överdrivet att sätta in piketen och deras specialutrustning i det här ärendet. Men jag måste samtidigt vara ärlig nog att erkänna att en stor del också handlade om jag ville göra ingripandet själv, för min egen skull, för att det är intressant och stimulerande. Och det är bra att ta med sig den vetskapen, så att inte min egen vilja att få ingripa leder till dåliga beslut. Nu gick det hela bra, men, som min kollega påpekade då vi pratade på väg tillbaka, om mannen hade hunnit skära sig själv i halsen (om det nu var det han försökte göra) så hade situationen varit en helt annan och vi hade behövt förklara varför vi inte hade inväntat förhandlarna. Samtidigt, om mannen hade skurit sig själv under den långa tiden som vi väntade efter att vi som första patrull var på plats, och sedan fick ligga och blöda med polis och ambulans väntandes på säkert avstånd så hade även det lett till att många, jag själv inkluderad, hade ifrågasatt hela insatsen. Nu slutade dock det hela väl, och mannen klarade sig i princip oskadd, och utan att ens ha blivit sprejad med pepparsprej...

Om att behöva släppa och lämna vidare

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ett lägenhetsbråk. Gärningsmannen hade redan lämnat, så till en början handlade det som så ofta helt enkelt om att hålla förhör och ta uppgifter till en anmälan. Att en man hotar och är våldsam mot sin fru är dessvärre inget ovanligt. Det som bland annat gjorde det här fallet lite ovanligare var att mannen var ungefär hälften så gammal som kvinnan, och man kan misstänka att giftermålet för hans del hade en hel del att göra med hans försök att få uppehållstillstånd i Sverige. Han hade dock nyligen fått ett negativt besked, vilket han tog ut över kvinnan. Mannen var på pappret redan utvandrad, men bodde delvis kvar hos sin fru där han tidigare var skriven och delvis med vänner i en lägenhet i närheten. Det fanns alltså gott om skäl för att gripa honom för grov kvinnofridskränkning, både recidivfara/risk för fortsatt brottslighet, kollusionsfara/risk att han påverkar målsägaren/utredningen och flyktfara/risk för att han lämnade landet. Hade han varit kvar hade vi plockat in honom direkt. Nu var han inte det, men jag var väldigt sugen på att åka till lägenheten där han antagligen höll hus för att leta efter honom. Det hade dock krävts beslut om husrannsakan av åklagare, och "synnerlig anledning att anta" att han fanns i lägenheten. Dessutom fanns det andra omständigheter som jag inte kan gå in på som gjorde att det hade krävts en del jobb att slå till mot lägenheten. Kontentan blev att vi fick åka in och skriva av oss, vilket i alla fall ledde till att mannen blev anhållen i sin utevaro. Sen får man hoppas att någon annan tar honom...

Några dagar senare var vi på ett timat rån. Det var en 14-årig tjej som hade blivit riktigt fult överfallen av en grupp på ett tiotal aningen äldre tjejer. En bekant till henne hade bett henne följa med in bakom en skola, där hon sen blev påhoppad bakifrån och slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då hon låg på marken. Hon blev även av med sin mobiltelefon. Hon lyckade i alla fall själv ta sig upp och fly, och även om hon hade blivit ordentligt misshandlad verkade hon tack och lov inte ha några allvarliga skador. Hennes två väninnor som var med ville inte vittna, något som dels är typiskt för området (Rinkeby) och dels säkert beror på rädsla för den misshandlade tjejligan. Tjejen som hade blivit slagen var dock betydligt tuffare, och berättade allt hon visste. Medan jag förhörde henne, så blev hennes väninnan uppringd med den stulna mobilen, en av dem som överföll henne ringde och sa till dem att komma till Tensta Centrum. Vi avslutade förhöret och åkte ut med tjejen för att se om de befann sig där de hade sagt att de skulle vara. Vi hade målsägaren i bilen och behövde köra henne till sjukhus och det hade varit minst sagt bökigt att också få med en eller flera gripna, men vi ville i alla fall se om vi åtminstone kunde få tag på den stulna mobilen och identifiera upp några av tjejerna. Ingen var dock där, så vi kunde inte göra något mer än att lämna av målsägaren på sjukhus (efter att ha erbjudit hennes mamma att följa med) och sedan avrapportera ärendet.

I både de här fallen fanns det information om dem som hade begått brottet, och det borde i båda fallen även gå relativt enkelt att få tag på gärningspersonena (vad gäller tjejligan så visste målsägaren i alla fall vilka de två pådrivande flickorna var). Det hade varit otroligt skönt, främst för målsägarnas skull, men i ärlighetens namn även för min egen skull, att få lägga vantarna på de här personerna. Och det hade inte ens varit särskilt svårt om man hade fått fortsätta att jobba med ärendet. Så fungerar det dock inte, vi på utryckningen gör vad vi kan på plats, avrapporterar det och lämnar det vidare. I undantagsfall kan man ta sig tid att direkt följa upp något, men det förutsätter att det är lugnt med larm och att det inte skulle kräva övertid, något som myndigheten gör allt den kan för att bekämpa. Annars får man finna sig i att hoppas att nästa instans gör ett bra jobb. Och det kan kännas väldigt frustrerande när man själv har blivit känslomässigt engagerad i ett ärende, speciellt eftersom just det faktum att det inte finns någon gripen i ärendet gör att det ofta kan dröja ett bra tag innan någon utredare börjar jobba med det då det alltid finns mycket som väntar i balanshögarna. Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett...

Antiklimax i jakt på hustrumisshandlare

I slutet av förra veckan, då jag jobbade civilt med en kollega, fick vi ett jobb ifrån vår jourhavande förundersökningsledare (JFU). Det hade nyligen skett en misshandel, en man hade slaget sin fru inför parets gemensamma lilla barn. Då polis kom till platsen hade mannen sprungit iväg, och på så sätt undgått att bli gripen. Jag har även för mig att JFUn berättade att mannen ytterligare en gång hade lämnat springandes då en målad polispatrull närmade sig. Nu hade vi fått reda på att han befann sig i närheten med en grupp personer som grillade. Det fanns även ett anhållningsbeslut mot honom, efter att åklagare hade kontaktats.

Medan vi åkte ut diskuterade vi taktik, och jag förberedde mig mentalt på att det antagligen skulle bli springa av. På väg fram fick vi dock reda på att sällskapet hade lämnat, och befann sig inne i en bostad. Vi försökte, med hjälp av vår tursekreterare, att forska fram den exakta adressen och namnet på dörren, men det misslyckades. I slutändan hade vi inget annat val än att ge upp och åka hem. För mig var det frustrerande, det finns få saker inom polisyrket som jag tycker är så viktiga som att plocka in män som slår sina kvinnor. När de är på fri fot finns det både risk att de förstör utredningen genom att få kvinnan att ta tillbaka anmälan och vittnesmål, och ännu mycket värre, risk att kvinnan blir slagen igen.

Några dagar senare då jag jobbade igen noterade jag att mannen var uppförd som efterlyst. Jag var sugen på att åka ut och leta direkt, men annat kom emellan. Mot slutet av passet fick jag och den kollegan jag då jobbade med tid över, så efter att ha dubbelkollat att mannen fortfarande var efterlyst åkte vi ut till adressen för att eftersöka honom. Att leta efter efterlysta är lite bökigt, då polisen är av uppfattningen att det krävs ett färskt beslut om husrannsakan innan man ens knackar på dörren hos en efterlyst person. Med tanke på att det beslutet bara kan fattas av den förundersökningsledare som äger ärendet (eller en jourhavande förundersökningsledare på dennes enhet/distrikt/myndighet) blir det ofta svårt att få tag på rätt person. Detta trots att de flesta åklagare man pratar med ställer sig helt frågande till varför man ens behöver ett husrannsakansbeslut för att knacka på dörrar.

Hur som helst så blev vi insläppta i lägenheten av målsägaren, som vi ville prata med för att fråga om var hennes efterlyste man (som är skriven i samma lägenhet) höll hus. Det visade sig då att mannen fanns i lägenheten. Jag var minst sagt nöjd över att vi hade fått tag på mannen, som bara några dagar tidigare hade kommit undan då vi var ute och letade efter honom. Men när jag tog en åklagarkontakt så visade det sig att mannen inte längre var anhållen. Sju minuter innan jag ringde så hade anhållningsbeslutet upphävts, så vi hade inte längre någon möjlighet att ta med honom in.

Innan vi lämnade, så pratade jag med målsägaren. Tidigare hade vi fått intrycket av att hon var mycket rädd för sin man och att hon inte hade för avsikt att släppa in honom i lägenheten. Brottsrubriceringen var dessutom Grov Kvinnofridskränkning, vilket betyder att han var misstänkt för att upprepade gånger ha begått brott mot henne. Kvinnan förklarade att hon då hon pratade med polisen hade sagt att hon hade hittat på. Hon ville ha tillbaka sin man, framför allt för att deras lille son hade varit så ledsen för att han var borta, så därför hade hon släppt in honom igen. Efter att vi hade pratat ett tag, och efter att jag hade påpekat att det stora blåmärket hon hade vid ena ögat fortfarande syntes väl, så medgav hon att han hade slagit henne, men hon hävdade ändå att hon hade överdrivit mycket i den initiala anmälan. Jag kunde inte låta bli att framföra min åsikt, att det aldrig är förlåtligt för en man att misshandla sin kvinna, och att hon borde sätta stopp där och då genom att samarbeta med polisen, men det är ju hennes beslut... Sen kunde jag inte göra så mycket mer än att försöka förmedla för målsägaren hur vanligt det är att kvinnor försvarar och bortförklarar hemska saker som de blir utsatta för av sina män. Hur det blir lättare för varje gång, både att slå och att "förlåta" den som slår. Och hur nedbrytande och farlig den processen är. Sen lämnade vi.

Visst kan det vara frustrerande att en kvinna som blir misshandlad väljer att ändra sitt vittnesmål och i praktiken ta tillbaka sin anmälan. Men samtidigt så får man förstå att det är en extremt svår sits, att bli slagen av den som man kanske ändå älskar och dessutom har barn med. Man vill förlåta och gå vidare. Speciellt om man har personen i sin närhet. Det jag har svårare att acceptera är att anhållningsbeslutet hävs så snabbt bara för att kvinnan vacklar i sin berättelse, i det här fallet måste det ha funnits dokumenterade skador, och hon medger ju själv, om än motvilligt att hon har blivit slagen.

Relationsvåldsdag

Igår var det tema relationsvåld för min patrull. Det första ärendet, bråk emellan en man och hans ex-flickvän, hade pågått sedan dagen innan med flera kontakter med polisen och några utryckningar bara under det senaste dygnet. Mannen var även misstänkt för att bland annat ha slagit och bitit kvinnan mer än en gång under våren. Det hade dock inte förekommit något våld, bara hot, under det aktuella dygnet, och de tidigare patrullerna som varit på plats tog upp anmälan men valde att inte gripa mannen. Kvinnan blev mer och mer irriterad på polisen, vilket antagligen gjorde att kommunikationen blev så dålig att det inte framgick att hoten fortsatte även efter det sista polisbesöket under natten. När vi kom dit på morgonen berättade hon att hon precis hade blivit örfilad (hon var också röd om ena örat). Mannen nekade, och det fanns inga vittnen. Som vanligt separerade vi naturligtvis de två, och jag talade ett längre tag med kvinnan. När jag fick höra hela hennes historia var det ett enkelt beslut för mig att mannen skulle gripas. Jag blev lite förvånad över att det inte hade skett tidigare under natten. Naturligtvis kan man göra olika bedömningar, men med tanke på de tidigare anmälningarna och hans beteende och bakgrund så borde även de olaga hoten enligt min mening ha räckt för att gripa. Antagligen beror det på att de tidigare patrullerna inte har haft någon bra kommunikation med kvinnan, som verkade ha varit irriterad på och otrevlig mot kollegorna. Själv hade jag fördelen av att ha mött henne förut, och bland annat burit på hennes hund (vilket jag har skrivit om tidigare). Mannen blev naturligtvis inte särskilt nöjd med mitt beslut, och anklagade bland annat mig för att ha haft sex med hans ex under den tiden jag höll förhör med henne... På väg in till stationen blev han både aggressiv, hotfull och psykiskt labil, men jag behövde inte använda något våld i bilen eller på stationen.

Efter att det ärendet var avrapporterat och klart (och efter att vi hade fått äta) så blev vi kallade till ett nytt relationsärende. En man hade spionerat på sin ex-fru och överrumplat henne i cykelförrådet då hon gått dit med deras gemensamma son för att ta ut honom med barnvagnen som förvaras där. Där hotade han henne och höll kvar henne ett kortare tag emot hennes vilja. Han var dock försvunnen då vi kom till platsen.

De båda fallen hade egentligen väldigt lite gemensamt. Mannen vi grep hade kriminell bakgrund och missbruksproblem, medan den andre mannen verkade vare en vanlig medborgare. Tydligen finns dock något hos ett antal män, vare sig de är kriminella, i övrigt laglydiga, eller t.o.m. poliser (relationsvåld är de vanligaste brotten hos poliser som ej är i tjänst) som gör att de tar till hot och våld emot nuvarande eller före detta partners. Det är tur att detta stora samhällsproblem uppmärksammas allt mer. Man får hoppas att det kommer allt fler åtgärder för att effektivisera bekämpningen av de här brotten, men även för att förbättra stödet till offren och för att långsiktigt arbeta med de faktorer som gör att så många män beter sig fullständigt vidrigt mot kvinnor de har eller har haft en relation med.

Hedersvåld?

För någon vecka sen var jag och min kollega på ännu ett av alla "lägenhetsbråk". Den gången var det dock inte en man som slog sin hustru/sambo, utan en bror och en syster som hade slagits, båda dock vuxna. Jag pratade med den mycket upprörda och förtvivlade tjejen, medan min kollega pratade med killen, som även han var ledsen och upprörd. Som vanligt så fanns det kritiska detaljer som skiljde sig åt i deras berättelser, som t.ex. vem som hade börjat att använda fysiskt våld, men det framkom i alla fall tydligt att konflikten berodde på att systern kände att brodern konstant trakasserade henne (verbalt) och talade illa om henne till deras gemensamma föräldrar. Även brodern själv berättade att han brukade pika sin syster i något sorts uppfostrande syfte eftersom han hade åsikter om hur hon betedde sig. Dessa kommentarer hade gjort att systern inte ville veta av sin bror, och när brodern t.ex. ville hälsa på henne så ignorerade hon alltid honom. Till slut så rann det över för de två inblandade syskonen, och de hamnade i regelrätt slagsmål.

Det var inte aktuellt att gripa någon, eftersom det var första gången det hände och ingen hade ont eller några skador (förutom ett rivmärke i broderns ansikte). Polisiärt, så blev det för mig och min kollega bara frågan om att ta upp var sin anmälan om misshandel/ringa misshandel (anmälan/"motanmälan") eftersom båda de inblandade uppgav att den andre hade startat slagsmålet. Dessa anmälningar kommer med största sannolikhet att läggas ned. Däremot lade vi ned ganska lång tid på att försöka prata med de inblandade parterna. Själv kände jag stor sympati för tjejens situation. Även om hon inte hade varit utsatt för något våld (tidigare) så var det helt klart att hennes bror hade försökt "uppfostra" henne genom åsikter, kommentarer och pikar. Dessutom tolkade jag det som att det inte handlade om att hon gjorde något som var skadligt för henne eller någon annan, utan att hon inte levde upp till de normern som hennes bror uppfattade som korrekta. Tjejen själv upplevde att hon bara ville ha ett "svenskt" liv och att det inte accepterades av brodern. Jag har själv extremt låg tolerans för allt som kan kopplas till "hederskultur", att familjemedlemmar skall styra och kontrollera hur flickor och vuxna kvinnor lever sina liv. Brodern verkade inte vara en elak människa. Han var ledsen och frustrerad över att han inte kunde prata med sin syster och över att de hade bråkat, men såg först inte problemet med att han hela tiden hade åsikter om hur hon levde sitt liv. Efter ett längre samtal, där jag även fick hans far att säga till honom att sluta kommentera systerns agerande, så kändes det som om jag fick honom att förstå att det enda sättet för honom att i framtiden kunna få en fungerande relation med systern var att inte försöka påverka hur hon lever sitt liv. När vi väl lämnade lägenheten kändes det som om vi kanske hade lyckats dra ett strå till stacken för att familjen skulle fungera bättre i framtiden. Man kan ju alltid hoppas...

Kvinnomisshandel, ett spädbarn och ett oväntat återseende

Efter att redan ha varit på ett snatteriärende, ett klotterärende (ja, de jag skrev om i förra inlägget), och ett inbrott i radhus (där de modiga tjuvarna stal en 104-årings smyckessamling) var vi på väg till stationen för att skriva av oss. Då går det ut ett pågående bråk i lägenhet, och det skall dessutom finnas två små barn i hemmet. Vi ligger närmast, så vi hugger självklart på jobbet. På vägen fram får vi reda på att mannen som skall ha bråkat är på väg ned, och att han har tagit med sig ett litet barn ifrån lägenheten. Mycket riktigt, när vi anländer ser vi mannen utanför byggnaden med ett spädbarn i famnen. Det riskerar naturligtvis att göra situationen väldigt mycket mer komplicerad. Barnets säkerhet är i det läget det enda som betyder något, och samtidigt som man vill se till att få bort det ifrån den våldsamme och labile mannen så fort som möjligt så vill man absolut inte riskera att stimma upp en reaktion så länge han fortfarande bär på bebisen. Det problemet löste sig dock direkt, så fort vi klev ur bilen så går mannen fram till min kvinnliga kollega och lämnar över spädbarnet, en liten sjumånaders pojke, till henne. Även i sitt aggressiva och alkoholpåverkade tillstånd så måste han ha uppfattat en trygghet i kollegan som gjorde att han lämnade över vad som visade vara hans egen bebis (som han dock inte hade vårdnaden om) i hennes vård. När mannen är själv så ser jag till att få in honom bak i bilen. Som tur är anländer en bil till, och kollegorna kan ge sig upp till lägenheten för att ta reda på vad som hade hänt. När jag ringer upp för att få information så får jag reda på att mannen är misstänkt för att ha slagit sin ex-flickvän (barnets mamma), och jag informerar honom då om att han är gripen för misshandel och att han kommer att få följa med oss till polisstationen. Mannen, som är berusad och pendlar mycket i humöret, gör inget motstånd även om han hävdar att han inte har gjort något. Han säger även något om att Sverige har bra poliser. Dessutom pratar han osammanhängande om att några skall ha försökt döda honom nyligen. Jag tycker mig känna igen mannen, men kan inte placera honom. När han väl är avvisiterad och instoppad i en arrestcell och vi skriver på ärendet får jag reda på mannens namn av kollegan som skrev in honom. Först då ramlar poletten ner, det är samma man som jag genomblodig brottade in i polisbilen för mindre än två veckor sedan! Jag förstår fortfarande inte att jag inte kände igen honom direkt, även om han var helt genomblodig sist. Det stör mig, och jag undrar vad det beror på...

Jag vet inte vad man skall dra för lärdom av den här händelsen. Visst känns det lite tråkigt att mannen jag hjälpte nu är misstänkt för ett brott som jag tycker väldigt illa om. Det är ofta så att saker händer som kan göra att de positiva upplevelser man är med om i jobbet kan urholkas. Kvinnan man försökt hjälpa ifrån sin misshandlade make återvänder till honom så fort han blir släppt och blir slagen igen. Inbrottstjuvarna som man till slut har fått tag på släpps ut av åklagaren eller rätten och fortsätter direkt sitt dagliga "arbete". Missbrukaren man har hjälpt till vård hittar man i ännu värre skick nästa gång. Men jag antar att det ända sättet som man kan tänka på är att på varje enskilt jobb, i varje enskild situation, försöka göra sitt bästa för att det skall bli så bra som möjligt. Ibland innebär det att hjälpa den man har att göra med, ibland innebär det att gripa den man träffar på (men även gripandena har ju som syfta att hjälpa andra). Om man lämnar ett jobb och känner att man gjorde så mycket man kunde för de inblandade och det dessutom gick bra vid det tillfället, då får man vara glad och nöjd. Sen, allt det där som man inte har möjlighet att påverka, det får man helt enkelt släppa...

Blod, våld och tystnad

Det är i slutet av passet för någon dag sedan. Vi har avslutat tidigare avrapportering och jag styr mot Rinkeby Centrum. Då vi passerar en restaurang/pub som ligger precis utanför centrum ser vi en man som håller på att försöka ta sig upp ifrån alla fyra. Vår omedelbara slutsats är att han har druckit för mycket alkohol och behöver hjälp och vård (en LOB). Hur som helst skall vi naturligtvis undersöka saken, så jag stannar bilen och vi kliver ur. Då vi kommer fram till mannen har han ställt sig upp och går med relativt stadiga steg därifrån. Han är dock dränkt i blod. Hela huvudet är blodigt, och den tröja han bär under jackan har blivit så nedblodad att den skulle gå att vrida ur som en trasa. Vi försöker få honom att stanna och erbjuder oss att köra honom till sjukhus. Samtidigt inser vi båda att han har blivit utsatt för ett brott, vilket gör att vi även måste försöka utföra initiala utredningsåtgärder så gott som det går. Mannen själv vill inte veta av oss. Han säger sig inte behöva vår hjälp, och hävdar att han har ramlat och slagit sig. När vi försöker insistera på att han behöver vård blir han än mer otrevlig och aggressiv mot oss. De människor som finns runt omkring hävdar nästan samtliga att de inte sett något. Vi får i alla fall reda på av en anonym uppgiftslämnare att den blodiga mannen blivit nedslagen med vassa föremål här ute efter ett bråk som började inne på restaurangen.

Då det är lite bökigt att på två personer försöka hantera en genomblodig och stökig man som inte vill ha hjälp, och samtidigt försöka bedriva utredningsarbete ropar vi på radion att vi skulle behöva en patrull till till platsen. Medan kollegan är inne på restaurangen för att försöka få fler uppgifter så försöker jag övertala mannen att följa med oss till sjukhus. Han ger först med sig, men när jag hämtar sjukvårdsväskan för att lägga något på hans blödande huvud hinner han ändra sig och ger sig av mot busshållplatsen. Jag följer efter och ropar åt honom, men han växlar emellan att ignorera mig och att med uttrycksfulla ordval be mig lämna honom ifred. Då jag kommer fram har han klivit på bussen.

I det läget hade jag redan bestämt mig för att han skulle med oss, oavsett om han ville det eller inte. Jag brydde mig inte om att fundera på med vilket lagstöd som jag tänkte omhänderta honom, utan gick fram till busschaffören och fick stoppat bussen och öppnat dörrarna. Sedan gick jag in och drog av den blodiga mannen. Väl utanför försökte han slita sig loss, men jag höll kvar honom och bad kollegan komma hit för att lättare föra mannen tillbaka till bilen. Framme vid bilen vägrade mannen att kliva in utan fortsatte istället att vara ifrågasättande, aggressiv och otrevlig, så efter att ett längre tag försökt övertala honom att frivilligt sätta sig tvingades jag att med våld knuffa och trycka in honom i baksätet. Nu hade en patrull till anlänt, och de fick ta hand om att försöka få uppgifter om misshandeln medan vi körde mannen till Karolinska Sjukhuset.

Vi hade inte mer än hunnit ut ifrån Rinkeby när kollegan berättade att mannen plötsligt svimmade. Han blev helt okontaktbar och började andas ansträngt och snarkande. Vi åkte så fort vi kunde med blåljus och sirener till akutmottagningen på Karolinska, och bad LKC förvarna om att vi är på väg. Väl framme drog vi ut mannen ur bilen, och inom sekunder låg han på ett operationsbord i traumaavdelningen med ett 15-tal personer ifrån sjukvården runt omkring som jobbade med livräddande åtgärder.

Det visade sig att mannens inte hade några allvarliga skallskador, så troligtvis har han helt enkelt svimmat på grund av blodförlust och utmattning, kanske i kombination med att han druckit en del alkohol. Det var alltså ingen fara med honom när han väl kommit till sjukhuset och hade fått ett par påsar blod i sig. Om han däremot hade däckat i något dike, eller sittandes längst bak i bussen, så hade han kanske fortsatt att förlora blod och dessutom eventuellt haft svårt att få tillräckligt med luft på grund av chocken ifrån blodförlusten, något som den snarkande, ansträngda andningen tydde på. Och om han då inte hade fått hjälp i tid så är det möjligt att han inte hade varit i livet idag.

Vår insats kan alltså ha räddad mannens liv, även om han själv verkade tycka betydligt sämre om oss än om dem som slog sönder skallen på honom som han uppenbarligen inte ville gola på. Med ett undantag, så var det inte heller någon av alla dem som säkert hade sett hur bråket började inne på restaurangen som var beredd att berätta något. Det är inte så konstigt att det är svårt att utreda brott i Rinkeby... Däremot var det gott om folk som hade åsikter om att vi släpade med oss den blodige mannen. Som vanligt slängdes det förolämpningar och ifrågasättande kommentarer efter oss ifrån folk som tyckte att vi trakasserade honom och borde låta honom vara...

Evig tvåa

När man är i tjänst, så vill man jobba. Och även om man självklart inte vill att det skall begås några brott, eller att någon skall fara illa, så är det just då något händer som det blir intressant och lärorikt att vara polis. Och viktigast av allt, det är då man har möjligheten att göra skillnad, att göra nytta, att hjälpa, och det är ju därför man har valt det här yrket (för det är definitivt inte lönen som har lockat...).

Vissa pass kan det gå flera timmar utan att ett enda jobb går ut. Speciellt vardagsnätter kan vara helt döda, men även dagpass är ofta relativt händelselösa (visst får man åka på en hel del snatterier och timade inbrott, men det hör ju inte till de intressantare jobben direkt...). Under fredagens dagpass haglade det däremot ut jobb. Det larmades ut att en person var hotfull, och det slutade med att ett vapen beslagstogs och att personen ifråga behövde brottas ned för att bojas (en situation som kunde ha blivit farlig, men som tack och lov gick bra). Ett pågående inbrott gick ut, men som vanligt hann vi inte fram i tid för att fånga tjuvarna. Förhoppningsvis finns det i det här fallet förutsättningar för att lösa det hela på utredningsvägen. En kvinna som behövde akut vård vägrade att följa med ambulansen, och de bad om hjälp ifrån oss. En man som hade kommit in på en stadsdelsförvaltning uppgavs vara labil och potentiellt farlig för sig själv eller andra, och han omhändertogs. Jag och de två kollegorna i vår minibusspatrull var på samtliga av dessa larm, men det var alltid någon patrull som hann fram före och som hade läget under kontroll då vi anlände. När det rör sig om kollegor ifrån turen, så vet man att jobbet blir bra gjort vilket självklart är det viktigaste, men man kan ändå ha känslan av att själv vilja vara först på plats och få hantera en intressant och oförutsägbar situation. Och att på så sätt få göra nytta...

För vår patrulls del så fick vi hur som helst ta hand om en kvinna som var väldigt upprörd och uppriven, men som hade svårt att förklara vad som var fel eftersom hon inte talade några av de språk vi talar, vilket en av kollegorna gjorde på ett fint och empatiskt sätt tills hon med hjälp av tolk kunde höras på stationen. Det verkade som om hon, som så ofta, hade blivit slagen av sin man... Dessutom åkte vi även på ett larm om en lös, farlig kamphund. Det visade sig vara en ung hund, nästan en valp, som efter att ha blivit kopplad kom fram glatt och hälsade på mig. Efter att ha klappat hunden och påpekat att det råder koppeltvång i det aktuella området, vilket ägarinnan visste om, så lämnade vi snabbt. Slutligen åkte vi in i en trafikolycka med behov av rapportering, bärgning och trafikdirigering precis innan passets slut, så vi fick trots allt gjort en del för att förtjäna vår (blygsamma) lön även om det kändes som om vi var den eviga tvåan under hela passet...

Udda möten

Gårdagens pass bjöd på en del udda möten. Ett fall började med att vittnen sett en kvinna jaga efter en man med en spade på en parkeringsplats. Kvinnan uppgav sedan i förhör att hon hade blivit misshandlad, men nekade till att någonsin ha varit ute på parkeringsplatsen, även när hon informerades om att det fanns oberoende vittnesuppgifter som styrkte det. Kanske beror det på att hon där smällde upp en bildörr på, och repade, en annan bil... Mannen hävdade att inget hade hänt, så det blev en anmälan om misshandel där mannen är utpekad och kvinnan målsägare, även om patrullen visste att det faktum att hon ljög om motbevisbara fakta knappast kommer att styrka hennes berättelse om misshandeln...

Senare på kvällen åkte vi på ännu ett larm om slagsmål i lägenhet. I det fallet visade det sig vara en man som till synes oprovocerat smällt till sin kompis och dragit därifrån. Då vi träffade på gärningsmannen visade det sig att han hade det lite svårt med verklighetsuppfattningen och mådde riktigt dåligt. Naturligtvis blev det en anmälan om misshandel, men både vi och målsägaren uppfattade det som minst lika viktigt att kunna hjälpa mannen som uppenbarligen drabbats av en mindre psykos. Efter ett aningen osammanhängade samtal som till viss del handlade om sex, men där det centrala var att se till att mannens hund togs hand om på bästa sätt (han fick stanna hos polaren som hade blivit slagen), så blev det transport till St:Göran, med tillnyktring på beroendeakuten först och förhoppningsvis samtal på psykakuten efteråt. I slutändan så verkade både gärningsmannen och målsägaren nöjda och tacksamma över polisens hjälp, vilket ju alltid känns trevligt, men sen hade jag ju också två kollegor med mig som hade kunnat charma byxorna av vem som helst...