En orm i magen?

Jobbet som utryckningspolis bjuder på rätt stor variation i arbetsuppgifter. En del är närmast rutinärende, som t.ex. timade inbrott i bostad (där vi i princip bara tar upp en anmälann då det är specialutbildade tekniker som gör brottsplatsundersökningen) eller gripna snattare i butiker, medan andra jobb kan vara desto mer intressanta. Själv tycker jag att jobb som har att göra med människor med psykisk ohälsa brukar vara givande, då de sätter mötet och kommunikationen i fokus samtidigt som det kan finnas en oberäknelighet och risk för/behov av våldsanvändning som man måste hantera.

Ganska nyligen fick jag och min kollega tillsammans med en annan patrull i uppdrag att köra en man, som först hade omhändertagits för kroppsbesiktning p.g.a. misstanke om drograttfylleri, till psykakuten. Detta då mannen led av vanföreställningar och det därför hade fattats beslut om LPT47. Han hade tidigare rapporterats vara våldsam mot polis och han var väldigt negativt inställd till psykiatrisk tvångsvård, så man räknade med att det fanns stor risk att det skulle behövas våld för att få med honom. Medan jag hjälpte kollegorna ifrån patrullen som hade kört honom till stationen att avsluta avrapporteringen, få till blodprovet, m.m. så satt en kollega ifrån den andra patrullen med mannen. Då allt var klart och han informerades av kollegan som hade pratat med honom, så blev han mycket arg och upprörd, och sa att han vägrade att följa med.

Efter ett längre tags övertalningsförsök av kollegan och mig så gick jag fram och la handen på hans axel. Vi båda fortsatte att prata med honom, och lite senare tog jag tag i honom och började handgripligen att röra på honom i rikting mot bilen, vilket jag direkt fick hjälp av kollegan med. Mannen var mycket arg, rädd och allmänt missnöjd, men följde med utan att göra motstånd. Jag åkte bak med honom och fortsatte att prata, och jag bedömde att vi inte behövde boja. Väl på St:Göran så fattade den ansvarige psykiatrikern snabbt beslut om att vårdintyg skulle utfärdas och att mannen skulle bli kvar. Då vi lämnade den här gången, så var det knappast med mannens tacksamhet, tvärtom så var han mycket besviken på oss.

Om man lever sig in i mannens värld, så kan jag förstå hans besvikelse. Hans förklaring till att han körde bil trots att han av många anledningar inte borde ha gjort det var att någon som var viktig för honom var i fara. Dock så verkade ingen av de poliser han talade med bry sig om att ta reda på mer om den här kritiska situationen. Detta berodde naturligvis på att hans berättelse, som jag faktiskt är ganska övertygad om att han själv trodde var sann, innehöll detaljer som t.ex. att någon hade stoppat in en orm i hans mage genom hans anal. Även berättelsen i sig, utan att ha varit kryddad med saker som helt enkelt inte var möjliga, var minst sagt osannolik. Därför fattades beslut om LPT, därför kördes han till St:Göran och därför ställdes inga följdfrågor eller togs inga anteckningar när han berättade om konspirationen som gjorde att hans nära och kära var i fara. Men i hans värld så hade polisen, och sedan psykvården, enbart saboterat hans möjligheter att hjälpa och försvara de som han brydde sig om genom att tvångsomhänderta honom. Inte konstigt att han var missnöjd…

Om ett udda möte och om utsatthet

Jobbet gick ut som att det handlade om en flicka som verkade ha blivit våldtagen. Anmälaren var en förbipasserande, och hade väldigt begränsade uppgifter att ge. Med tanke på den tidiga timmen, så fanns det inte särskilt många människor ute, så när vi kom fram till den angivna adressen så hittade vi snabbt de två personer som hade väckt inringarens misstänksamhet. Det var en ung tjej och en lite äldre kille. Tjejen såg ut att hastigt ha rafsat på sig sina kläder, och det var lätt att förstå vad som hade gjort inringaren orolig. Jag och kollegan började prata med de två separat. I samtalet med mannen så fick jag direkt känslan av att den initiala misstanken om att det skulle röra sig om en våldtäktsman och ett våldtäktsoffer inte gick ihop. När jag frågade honom rakt ut om han var homosexuell, så blev han först upprörd och sa att i mitt hemland (USA) så skulle ingen få för sig att fråga det. Han hade då naturligtvis inte förstått att någon hade misstänkt att han hade förgripit sig sexuellt på väninnan i vars sällskap han befann sig. Inte heller samtalet med den berusade kvinnan gav några indikationer på att hon hade blivit våldtagen.

Däremot var hon ordentligt berusad (om än inte riktigt till den grad att hon kunde omhändertas enligt LOB). Hon hade jobbat under natten genom att dansa på en välkänd strippklubb (och verkade på grund av berusning ha klätt sig lite slarvigt på väg därifrån). Det fanns alltså inte något att gå vidare med vad gäller brottsmisstanken. Tjejen såg dock ut att vara under 18, och det gjorde att tankarna istället gick till att kontakta föräldrar eller socialtjänst. Hon hävdade att hon inte hade någon familj i Sverige (hon var östeuropé) och att hon var 19, men uppgav ett personnummer som inte stämde och sa att hon inte hade något ID. Efter att ha tragglat lite med att försöka få den motvilliga tjejen identfierad så grep hennes killkompis in, slet tag i hennes handväska, och drog fram en korrekt ID-handling. Hon var 19.

Även om det fortfarande kändes som om man ville göra något åt den här tjejens situation, en 19-åring som arbetar som strippa i ett land där hon visserligen kan språket men inte har någon familj eller släkt och som dessutom verkade dricka så pass mycket att hon inte riktigt har koll utsätter sig för många sorters risker (både yttre och inre). Det fanns dock inte så mycket vi kunde göra för tillfället. Vad gäller tankar om eventuella traffickinginslag, så bedömde jag krasst att det lilla vi visste, d.v.s. att hon arbetade på en klubb i stan, knappast skulle ge människohandelsgruppen någon ny information (och vi hade som sagt inte sett några tecken på att hon hade utsatts för någon form av otillbörlig påverkan av någon). Vi erbjöd oss att köra de två hem till killens lägenhet, och efter att ha blivit ombedda att förklara för hans svartsjuke pojkvän att han hade varit med tjejen i fråga (och inte med en man) så följde vi med upp och berättade kort för pojkvännen var och hur vi hittade de två. Sedan önskade vi dem lycka till och åkte därifrån.

I det här jobbet så träffar man ofta på människor som på ett eller annat har en utsatt livssituation. I vissa fall, framför allt då det gäller barn som far illa, men även t.ex. när det gäller psykisk ohälsa, så är det naturligt och självklart att skriva pm till socialtjänsten eller sjukvården. Sen finns det ett antal fall där man bara känner att någon på något sätt skulle behöva hjälp att ta sig ur en dålig livssituation. Även då kan man naturligtvis skriva pm till socialtjänsten, och det gör jag också ibland, men långt ifrån alltid. Förutom att polisarbetet, som alla andra arbeten, handlar om prioriteringar (man kan inte dokumentera allt, då har man ingen tid kvar att vara ute och arbeta på…), så antar jag att det även hos mig finns någon sorts cynisk realism som ibland säger att det pm som jag funderar på att skriva troligtvis inte kommer att göra någon skillnad, och att det finns gränser för vad socialtjänsten, och samhället, kan göra oavsett hur många pm de får…

Om en förvirrande husrannsakan med inslag av barnskrik och rulltårta

För dagen så jobbade vi civilt, och vi fick i uppdrag av jouren på station att åka och utföra en husrannsakan i ett aktuellt ärende. Utredningen drevs i ett annat län, men en person som var anhållen i sin utevaro var skriven på en adress i vårt distrikt. Förutom att leta efter den person som var misstänkt som medgärningsman i ett mycket grovt brott som hade kopplingar till affärer i gärningsmännen och offrets hemland, så skulle även vapen och bevisning eftersökas.

Då vi kom fram till den aktuella lägenheten och lyssnade vid dörren, så blev det snabbt uppenbart att det var människor hemma. Då vi försökte få kontakt med dem och be dem att öppna dörren, så visade det sig att de varken talade svenska eller engelska. Som tur var hade jag en kollega med mig som talar ryska, vilket inte var deras modersmål men som de ändå förstod. Han förklarade att vi var poliser och att vi behövde komma in i lägenheten. Kvinnan som svarade vägrade att öppna. Så fortsatte det ett tag, tills vi bestämde oss för att hämta brytjärn. Först när kollegan visade upp våra kofötter nedanför deras fönster och förklarade att vi nu skulle bryta upp deras dörr, så öppnade de.

Då vi gick in i lägenheten så rådde det en totalt hysterisk stämning. En liten flicka stod och skrek rakt ut. Sen fanns det ytterligare två barn och två vuxna kvinnor precis innanför ytterdörren. Efter att snabbt ha kontrollerat att det inte fanns någon mer person därinne, så försökte vi lugna ned barnen. Det försvårades av språkbarriärerna, barnen talade sämre ryska än de vuxna, och underlättades inte heller av att de två mammorna knappast var lugna och sansade. Efter ett tag slutade i alla fall flickan att gallskrika, och medan jag genomförde den beordrade husrannsakan (d.v.s. att leta efter vapen m.m.), så pratade kollegan vidare på ryska med kvinnan som först hade vägrat att öppna dörren. Efter att hon först hade gett väldigt motsägelsefulla uppgifter, så mynnade samtalet ut i att hon ringde till den kvinna som skulle vara gift med mannen som vi eftersökte. Hon kom också senare till lägenheten. Och hon ringde i sin tur till sin man, som lovade att själv komma inom en kortare tid.

Under tiden hade jag genomsökt lägenheten, och det var för mig ganska tydligt att varken mannen vi sökte eller hans fru (d.v.s. de som var skrivna där) bodde i den. Därför kändes det än mer osannolikt att vi skulle påträffa något som hade kopplingar till utredningen, och det gjorde vi inte heller. Medan vi väntade på att mannen skulle dyka upp så fortsatte vi att försöka prata med kvinnorna och barnen. Vi blev bjudna på te (som vi efter en viss tvekan accepterade och drack upp) och rulltårta (som vi vänligt tackade nej till). När väl mannen dök upp, så hade stämningen i lägenheten, som först var kaosartad och hysterisk, blivit lugn och närmast vänlig. Då mannen väl kom så informerade vi honom direkt om att han behövde följa med oss, visiterade honom, och gav oss iväg. Det kändes lätt surrealistisk när barnen som hade skrikit och kvinnorna som hade vägrat släppa in oss nu följde med ut i hallen och vänligt tog farväl av oss som om de verkligen skulle sakna oss, nu när vi höll på att plocka med en man som de borde ha någon form av relation till.

Jag är själv övertygad om att kvinnorna som först inte ville släppa in oss inte hade något med ärendet som ledde till husrannsakansbeslutet att göra, och de visste troligtvis inte någonting om vad saken gällde då vi kom. Det blir dock ofta snabbt svårjobbat då man har med nyanlända migranter att göra. Främst naturligtvis på grund av språkförbistringar, allt är så mycket enklare då man kan tala med varandra. Sen finns det ett antal andra faktorer som påverkar. Jag skulle gissa att en anledningen till att vi först inte blev insläppta, och att de till en början ljög ganska friskt för oss (eller kollegan, som var den enda som förstod), var en kombination av att de troligtvis var bekymrade över risken att bli utvisade och att det garanterat bluffades med vem som bodde på respektive var skriven på adressen (detta är vanligt i de segregerade förorterna och används ibland som led i fusk med t.ex. bostadsbidrag). Gissningsvis kom den eftersökte mannens fru så snabbt för att påskina att hon bara hade varit ute en sväng, men efter att själv ha varit i alla rummen och genomsökt skåpen så var det tydligt för mig att det enbart var kvinnorna och barnen som först var på plats som verkligen bodde i lägenheten.

I slutändan gick uppdraget bra. Tack vare min kollegas språkkunskaper och kommunikativa färdigheter så fick vi tag på mannen som vi sökte och kunde verkställa anhållningsbeslutet. Han klagade dock på att vi hade skrämt upp barnen genom att söka efter honom i ”hemmet” och sa att vi borde ha ringt honom istället. Nu är det ju inte så att alla som är anhållna för allvarliga brott reagerar med att frivilligt komma in då man ringer till dem, och jag kände snarare att det var fusket med vem som faktiskt bodde på adressen, och det faktum att kvinnorna inte direkt lugnt och städat öppnade dörren för oss då vi knackade på som gjorde att barnen blev skrämda…

Fredliga haschtomtar?

Det sägs ofta bland förespråkare för att bruk av cannabis bör vara lagligt att det är en relativt ofarlig drog, som man inte flippar ur eller blir aggressiv av utan snarare lugn, sävlig, och rent av fredlig. Sen verkar många dock vara överens om att cannabisbruket medför en sinnesslöhet som inte helt försvinner med ruset. Min egen erfarenhet av cannabismissbrukare är också att de tenderar att vara lite tröga. Men hur är det med det där fredliga?

De personer som jag som utryckningspols träffar på som missbrukar cannabis är normalt antingen yrkeskriminella eller blandmissbrukare. Ingen av de kategorierna är direkt kända för att vara fredliga, men det vore inte riktigt schysst att skylla det på att de röker på.

För ett tag sedan så åkte jag och en kollega på en pågående misshandel på öppen gata mitt på dagen nära en lokal centrumbildning. Då vi först fick fel adress, så hade gärningsmannen hunnit avvika innan vi kom fram trots att vi var nära. Det visade sig ha rört sig om att en äldre man hade blivit nedslagen och sparkad på av en cyklist etter att han med ord och handling hade uttryckt sin ilska över att cyklisten cyklade på trottoaren. Efter att vi hade tagit upp anmälan och hållit en del vittnesförhör så framkom uppgifter som pekade mot att mannen bodde på en adress i närheten. Med lite hjälp av några lunchlediga civila kollegor som råkade gå förbi och en informativ granne så fick vi snabbt tag på rätt lägenhet. Vi knackade på, mannen öppnade, och innan samtalet med honom riktigt hade hunnit komma igång så hade han både erkänt misshandeln och berättat att han hade marihuana i lägenheten. Mannen var i stort sett ostraffad sedan tidigare (med undantag för något enstaka ringa narkotikabrott för lång tid sedan), och det föreföll för mig som att hans attack på den äldre mannen i samband med deras dispyt om att cykla på trottoaren var direkt kopplad till att han för tillfället var hög på cannabis. Fast det kan jag naturligtvis inte veta...

Oavsett hur det ligger till med eventuella kopplingar mellan cannabis och aggressivitet, så är en sak dock solklar. Alkohol är enormt mycket farligare vad gäller att bidra till att orsaka våldsbrott. Och det gäller allt ifrån gruff i krogkön, misshandel i hemmet, och dödligt våld.

När alla blir missnöjda

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ännu ett lägenhetsbråk. Denna gången hade en person ringt in och sagt att han hade hört en kvinna skrika och dunsar som om någon slängdes in i en vägg. Efter en del letande och dörrknackande så lyckades vi lokalisera lägenheten där det hade bråkats. En man öppnade, och jag såg direkt att en kvinna satt på golvet i vardagsrummet med ett litet barn i famnen. Jag sa till mannen att gå och prata med min kollega, och gick in till kvinnan. Det var helt uppenbart att hon hade gråtit, och dessutom så låg det en stor hårtuss på soffan bredvid henne som måste ha kommit ifrån att någon hade slitit hårt i hennes hår. Jag försökte få kontakt med henne, det fick bli på engelska då hon inte kunde någon svenska, och hon mumlade tyst "I don´t like it when he beats me.". Jag ställde några frågor för att få henne att börja berätta, och det blev snabbt uppenbart att hennes man hade slagit henne, och att det inte var första gången, så jag beslutade att mannen skulle gripas. Vänliga kollegor i en annan patrull hade åkt efter för att vara beredda att hjälpa till om det blev läge att gripa, så de fick köra mannen till polisstationen.

Så fort kvinnan förstod att hennes man skulle bli arresterad så bad hon oss att låta honom vara kvar, och sa att ingenting hade hänt. Under hela det längre samtalet som följde så hävdade hon att hennes man aldrig hade slagit henne, och att han var väldigt snäll och behandlade henne bra. Då samtalet var avslappnat så slant hennes tunga omedvetet några gånger i kommentarer som "He doesn´t beat me very often", innan hon kom på sig och rättade sig. Eftersom vi på något sätt ändå hade en bra kommunikation så blev det lätt absurt när jag inte kunde låta bli att ironiskt fråga "Så han är världens bästa man? Han är alltid glad och snäll, han masserar dig, lagar mat åt dig...?". Och hon svarade "Ja" på alla mina frågor med ett snett leende... Hon nekade även kategoriskt till mina enträgna förslag och erbjudanden om att hon skulle bli kontaktad av relationsvåldscentrum och var inte intresserad av att höra om allt stöd som finns att få för våldsutsatta kvinnor.

Kvinnans situation var speciell, då hon var helt beroende av sin man. Hon kände ingen förutom hans familj i Sverige (han hade bott här mycket längre och talade svenska), hade ett litet barn och ett till på gång, och vistades i princip aldrig utanför lägenheten. Mannen blev sedermera anhållen och häktad på våra uppgifter, men efter vad jag fick höra så fortsatte kvinnan att neka till all hjälp (målsägarebiträde, kontakt med kvinnojourer/relationsvåldscentrum, etc) även i nästa förhör och bara hävda att hon ville att mannen skulle släppas...

Kvinnan i fråga blev missnöjd med att hennes man blev gripen, men verkade förstå att vi gjorde det för att hjälpa henne och jag upplevde ändå att hon var vänligt inställd till oss. Så var det inte med ett lägenhetsbråk som jag och min kollega var på häromdagen. Då det var två män som skulle ha bråkat så trodde vi först att det rörde sig om ett vanligt slagsmål. När vi var på väg fram så fick vi höra att anmälaren hade berättat att gärningsmannen hade lämnat, så kollegan stannade nedanför medan jag tog mig upp till lägenheten för att vi inte skulle missa honom i trapporna/hissen (det fanns tre vägar upp). Då jag kom upp och klev in i lägenheten så möttes jag av målsägaren som omgående bad mig att försvinna därifrån. Det kunde jag naturligtvis inte göra eftersom både hans ansikte och oordningen i lägenheten vittnade med all önskvärd tydlighet om att en misshandel hade skett, och jag visste dessutom inte då om att han var ensam kvar där. Efter den starten så gick det bara utför, och även om jag försökte etablera någon sorts kommunikation med målsägaren, så fick jag bara förolämpningar, spydigheter och order om att ge mig av som gränsade till hot till svar. Jag tycker själv att jag för det mesta brukar lyckas hyfsat med att få kontakt med folk, även de som är utåtagerande, men kanske misslyckades jag att dölja att jag blev störd av hans attityd gentemot mig. Hur som helst så kammade jag helt noll i försöken att prata med den slagne mannen, och han bad om mitt namn för att kunna anmäla mig för att jag hade gått in i hans lägenhet trots hans protester (vilket han fick).

Som tur var så gick det betydligt bättre att tala med kvinnan som hade ringt till polisen. Hon kom tillbaka till lägenheten kort efter att jag hade kommit dit. Hon var vän till den slagne mannen och kunde berätta utförligt om hur han hade misshandlats av mannen som hade lämnat. I samtalet med henne så framkom också att det rörde sig om relationsvåld, då de två männen var ett par och bodde ihop. Kvinnan försökte trots sin väns protester göra det som var rätt för att skydda honom och för att se till att sambon fick vård för sitt beteende och sin psykiska ohälsa. Resultatet blev att bilden av en man som misshandlar sin sambo var glasklar. Gärningsmannen hade under tiden kommit tillbaka och fångats upp av kollegan som stod nedanför, och när mitt samtal med vittnet var avslutat så var det ett självklart beslut att han skulle gripas. Jag hade troligtvis gripit en man som hade slagit sin fru bara på hur offret och lägenheten såg ut, och här hade jag dessutom mycket trovärdiga vittnesuppgifter.

Då vi satt inne på stationen och avrapporterade ärende så ringde väninnan, anmälaren, dit och bad att få prata med mig. Jag fick intrycket av att hon hade fler uppgifter att ge, men egentligen så ville hon bara fråga vad som hade hänt med sambon, då hon och hennes vän hade ringt till psykakuten och fått reda på att han inte hade förts dit. Då jag förklarade att han fanns på polisstationen för att han var gripen misstänkt för brott så blev hon uppenbart besviken. Hon hade hoppats att vi bara skulle se till att han fick vård. Och hennes vän, den gripne mannens sambo, både ringde ett antal gånger och kom ned personligen till polisstationen för att kräva att hans sambo skulle släppas...

I båda fallen så blev resultatet när min patrull lämnade över ärendet att alla inblandade var missnöjda. Jag tror dock ändå att det vi har gjort, och ännu mer det som de två engagerade anmälarna gjorde då de ringde till polisen, är viktigt. I fallet med mannen som slår sin fru, så inser jag att hon antagligen aldrig kommer att samverka i utredningen, men jag tror ändå att hennes man kommer att tänka sig för en gång till innan han slår henne igen efter att ha suttit ett antal dagar i polisarrest och därefter i häktescell. Och den uppmärksamma grannen lovade att han skulle ringa direkt igen om han hörde att kvinnan misshandlades någon mer gång. Dessutom kan vetskapen hos både kvinnan och mannen att han kan bli gripen om han slår henne förhoppningsvis ändra maktbalansen en aning till nästa gräl.

Vad gäller den psykiskt labile mannen som slog sin sambo, så var det inte första gången. Han hade liknande brott i registret mot andra män sedan tidigare. Det är möjligt att ett gripande här inte innebär den hjälp som väninnan hade hoppats på, men förhoppningsvis så öppnar det upp för möjligheter till stöd för både offret och gärningsmannen. Hur som helst så är det för mig tydligt att man ändå inte bara kan släppa en misshandel i nära relation, oavsett om resultatet är att alla inblandade blir missnöjda...