Om stenkastning och barn som ogillar polisen

Det här blogginlägget har länge legat och ”samlat damm” . Efter att ha funnits i datorn ett bra tag så skrev jag klart texten för någon månad sedan, men hade då av flera anledningar ingen lust att publicera den. Mitt behov att förklara mina funderingar kring det här blogginlägget ledde till den här texten på min andra blogg.

Det går ut ett larm om slagsmål med tillhyggen på ett lokalt torg i Södra Järva, ett segregerat och marginaliserat område i Stockholms västra förorter där bland annat Rinkeby och Tensta ingår. Då vi kommer fram är ingen av dem som har drabbat samman kvar på torget, däremot finns det en hel del ungdomar och barn kvar på platsen. Jag går fram och pratar med några ungdomar, tar av handskarna och sträcker fram handen för att hälsa. Någon tar den, andra gör det inte. På frågan om vad som har hänt så får jag dock bara "ingenting" till svar. En del av dem är neutrala i sin framtoning, andra flinar öppet som för att säga "tror du verkligen att vi skulle berätta något för dig". Det är uppenbart att många, om inte alla, av dem vet vad som har skett, men att de inte har någon avsikt att berätta något. Jag går istället fram till några små barn som leker i närheten. Efter att vi har hälsat på varandra så börjar de självmant att berätta om slagsmålet de sett på avstånd. Förutom ungdomarna som jag precis pratat med, så pekar de ut två tjejer som står med sina cyklar en bit bort som skall ha sett det hela. Jag tackar barnen och går för att prata med de två tjejerna, som är i 12-års åldern. Jag presenterar mig och sträcker igen fram handen för att hälsa. Ingen av dem tar den. Jag försöker få till stånd ett samtal, men tjejerna säger bara korthugget att de inte har sett något.

Jag och en kollega får nu i uppdrag att genomföra en dörrknackning i ett stort hyreshus som ligger i närheten av torget. Få öppnar dörren då vi knackar. En man, som själv inte hade sett händelsen, säger att det troligtvis var en uppgörelse om droghandeln på torget, det handlas ibland helt öppet, och det är väldigt otryggt att vistas här. Varför gör vi inget? Jag säger att vi gör så gott vi kan, men att vi är beroende av att folk pratar med oss, meddelar då det händer något, tipsar, med mera. I en annan lägenhet öppnar en ung man som är och besöker sin flickvän. Han kom dit precis då slagsmålet hade brutit ut, och berättar allt han mindes. Efter förhöret så samtalar vi kort, och det visar sig att hans flickvän, som flyttat till Stockholm ifrån en annan del av landet, inte hade någon aning om hur området där hon hade fått en lägenhet var. Mannen säger till flickvännen att "Nu måste du verkligen flytta här ifrån! Det är inte säkert att bo här!". Jag kan dessvärre inte säga emot, eftersom området har en extrem överrepresentation vad gäller både antalet verksamma yrkeskriminella och vad gäller brottslighet som skapar otrygghet för de boende. För inbrott ligger man till exempel enligt vad jag har fått höra av en insatt kollega i särklass högst i norden och i en undersökning av stiftelsen ”Tryggare Sverige” om otrygghetsfaktorer fick Tensta ett ”extremt högt värde” och framstår som den otryggaste stadsdelen i landet (med Rinkeby på tredje plats). Jag tackar dem och fortsätter dörrknackningen.

Kort därefter hör jag en kraftig smäll och känner hur det bränner till på min arm. Jag vänder mig om, men ser inte vad som kan ha orsakat smällen. Sedan lägger jag märke till en sten, knappt knytnävsstor, som ligger vid mina fötter. Jag inser då att det är någon som har kastat den på mig, och att smällen måste ha kommit ifrån att en sten träffade plåtstaketet på utsidan av loftgångarna där jag stod. Jag larmar ut på radion vad som har hänt. Stenkastarna verkar ha sprungit iväg, men en kollega skickas nu upp till det parkeringsdäck ifrån vilket stenarna kastades för att vakta, medan resten av oss fortsätter utredningsarbetet. Medan kollegan står där uppe blir det inga fler försök till attacker, men han utsätts för konstanta verbala påhopp av ett gäng 10-åriga barn som håller till på en lekplats i närheten. "Fuck Aina!", "Stick härifrån!", etcetera. Hans försök att börja prata vänligt med barnen leder ingenstans, så efter ett tag så nöjer han sig med att bara ignorera dem. När vi är klara på platsen så blir vi tvungna att hämta upp kollegan på parkeringsdäcket sist, för att säkerställa att inga stenar kastas på oss därifrån då vi lämnar.

Händelsen som jag berättade om är bara ett vardagligt exempel på hur det kan vara att arbeta som polis i de mest utsatta segregerade förorterna. De allra flesta människor man möter är naturligtvis vänliga och ofta tacksamma att vi är där, men en förhållandevis stor grupp, speciellt bland unga, är misstänksamma och till och med hatiska. Det leder på närmast daglig basis till betydligt värre händelser än den jag precis berättade om.

Kollegor har utsatts för planerade bakhåll och rent livsfarliga attacker. Även ordningsvakter, väktare och brandkår attackeras. Det är naturligtvis ett mycket större problem för oss som jobbar där än att små flickor vägrar att prata med polisen och att små pojkar skriker "fuck aina". Men fenomenen hänger ihop, och frågan som jag har ställt mig många gånger är vem som har lärt dessa barn, varav en del knappt verkar ha börjat mellanstadiet, att ogilla eller hata polisen? Det beror garanterat inte främst på egna negativa erfarenheter, då barn i den åldern i princip aldrig har med polisen att göra. Visst kan några av dem ha äldre bröder som är yrkeskriminella och därför varit med om hämtningar eller husrannsakningar, men det är frågan om en liten minoritet. Och visst kan det till viss del bero på dåliga ingripanden som bevittnas och återberättas, men min erfarenhet är att de allra flesta poliser i mitt distrikt gör precis som kollegan i händelsen jag berättade om, bemöter förolämpningar genom att försöka vara vänliga eller genom att ignorera dem. Nej, det går inte att förstå hatet mot poliser genom att enbart stirra sig blind på polisens eget agerande.

Förklaringen till hatet och missaktningen måste även sökas i de hatandes situation. Socialt utanförskap är en grogrund för hat, våld, och kriminalitet. Men även om kampen mot det sociala utanförskapet, kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigare och kraftfullare sociala insatser för att hjälpa familjer med problem, är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet, så räcker det inte som förklaring till varför en brandbil inte kan åka in i Rinkeby utan att riskera att utsättas för stenkastning eller att en polisbil inte kan parkeras i Tensta utan att riskera att få däcken sönderskurna. Som Stefan Fölster påpekar i en artikel på DN Debatt, så finns det stort socioekonomiskt utanförskap även i en del mindreorter. Jag har dock inte hört berättas att brandkåren behöver poliseskort i Munkfors, inte heller att andelen bostadsinbrott ligger skyhögt över riksmedel i Ragunda eller att polisen utsätts för planerade bakhåll i Töreboda. Dessa kommuner ligger ändå i topp i Sverige vad gäller de faktorer som Fölster använde för att mäta "sociala problem" (arbetslöshet, skulder hos kronofogden, med mera). Jämförelsen mellan kommuner är naturligtvis inte rättvis, men ger ändå en tankeställare.

Så vad beror då hatet och attackerna på? Min uppfattning är att det i vissa socialt marginaliserade och segregerade miljöer formas lokala subkulturer där en del ungdomar tidigt får lära sig av sin omgivning (inte av föräldrarna utan äldre barn och unga vuxna) att polisen är elak och förtrycker förortsbor, samt att samhället struntar i förorten. Det är inte bara det att polisen utmålas som en fiende som helst skall försvinna helt ifrån området, många ungdomar ser även kriminella som respekterade förebilder. Männen och pojkarna som stjäl ifrån och rånar deras föräldrar är alltså förebilder, medan de poliser som trots allt är där för att skydda och hjälpa de utsatta och svaga, brottsoffren, är fienden och de som står upp för ett brottsoffer genom att modigt berätta vad denne vet om exempelvis ett rån är en "golare", och därigenom förkastlig? Hur kommer det sig att så många ungdomar, som själva inte är kriminella, har värderingar som till 100% handlar om att stärka de kriminellas status och förenkla deras "arbete" och rekrytering, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar? Viss del av skulden ligger absolut hos polisen, då man som kollektiv/myndighet historiskt har gjort sig skyldig till många kränkande ingripanden och brister i kommunikationen. Det är dock svårt för alla de nu aktiva kollegor som varje dag gör sitt bästa för att ha ett bra bemötande att göra något åt. Att bilden av polisen i förorten verkar präglas av enskilda/gamla misstag och kränkningar istället för hur de flesta av oss är och jobbar idag beror nog dock mycket på rent lokala subkulturer där ungdomar lär sig av personer (exempelvis kriminella) vars status stärks av misstron och hatet. Men den negativa bilden av polisen är också en del av en världsbild där polisen är en förtryckare och samhället har svikit/saknar legitimitet som delas och sprids av så pass många med inflytande i förortsmiljöer att den har fått ett eget liv.

Så vad kan man göra åt problemet? Naturligtvis behöver polisen kontinuerligt bli bättre, både strukturellt/som myndighet och alla vi som på ett individuellt plan möter människor i förortsmiljöer. Och självklart måste samhället satsa i de här miljöerna. Sen tror jag att alla som har inflytande över de berättelser som ökar konfliktnivån och försvårar dialog behöver ta ett ökat ansvar, oavsett vilken ”sida” man står på. Utan samtal och respekt kommer de här problemen bli betydligt svårare att lösa.

Om ett personrån, samt om lidande, sorg och ilska.

Jag var nyligen med på ett förhör med en tjej som hade blivit brutalt nedslagen och rånad för ett tag sedan. Med tanke på att det förekom grovt våld mot huvudet så var det tur att hon inte fick några permanenta men. Men även om kroppen hade läkt relativt fort så hade hon av förklarliga skäl stora sår kvar i själen. Det blev under förhöret och samtalet däromkring tydligt hur flickans liv hade förändrats, hur världen för henne hade blivit en farligare, ondare plats. Och hon var i högstadieåldern.

Då man som polis och medmänniska sitter med en person som så uppenbart fortfarande lider, som bryter ihop flera gånger under förhöret för att hon tvingas minnas, så gör det ont inombords. Nu fanns det i det här fallet lyckligtvis en kärleksfull och stöttande familj, och flickan har regelbunden kontakt med stödcentrum för unga brottsoffer för att bearbeta traumat (förmedlad genom polisen), så förhoppningsvis så kommer hon successivt att kunna gå vidare, lägga händelsen bakom sig. För många är det ännu värre. En del invalidiseras, andra, speciellt äldre, begränsas så av den rädsla som ett brott orsakar att de knappt vågar sig ut genom dörren mer.

Det är alltid sorgligt att se människor lida, oavsett vad som har orsakat lidandet. Poliser och andra yrkeskategorier som regelbundet möter människor som har det svårt måste konstant hantera balansgången mellan att låta sig påverkas av eländet, att känna och visa empati, men att samtidigt då situationen är över kunna distansera sig en aning för att inte konstant bära på omgivningens alla sorger.

Det är dock skillnad på sorg och ilska. Den ilska som i alla fall jag känner för att några yngre kriminella tyckte sig ha rätt att attackera den här tjejen och sparka på hennes huvud för att de ville ha en mobiltelefon att sälja är en av anledningarna till att jag valde att bli just polis, och inte söka mig till något av alla andra yrken där man också har möjlighet att hjälpa. Att människor kan bete sig så mot andra människor gör mig vansinnig, och motiverar mig i att vara en del av polisens ständiga kamp mot kriminalitet.

För vår del så återstår det svåra uppdraget att leta reda på gärningsmännen, utan varken teknisk bevisning, övervakningskameror eller andra vittnen. Och det är inte bara för den traumatiserade tjejen och hennes familjs skull som det är viktigt, utan för alla andra möjliga framtida offer, alla personer som har tillräckligt svårt att fysiskt försvara sig mot en plötslig attack och som när som helst själva kan få tillvaron raserad av samma gärningsmän.

Man möter många människor i kris i det här yrket, men vissa berör en mer än andra. Denna flickan var en av dem. Jag hoppas innerligt att hennes läkningsprocess går bra!