Om ett personrån, samt om lidande, sorg och ilska.

Jag var nyligen med på ett förhör med en tjej som hade blivit brutalt nedslagen och rånad för ett tag sedan. Med tanke på att det förekom grovt våld mot huvudet så var det tur att hon inte fick några permanenta men. Men även om kroppen hade läkt relativt fort så hade hon av förklarliga skäl stora sår kvar i själen. Det blev under förhöret och samtalet däromkring tydligt hur flickans liv hade förändrats, hur världen för henne hade blivit en farligare, ondare plats. Och hon var i högstadieåldern.

Då man som polis och medmänniska sitter med en person som så uppenbart fortfarande lider, som bryter ihop flera gånger under förhöret för att hon tvingas minnas, så gör det ont inombords. Nu fanns det i det här fallet lyckligtvis en kärleksfull och stöttande familj, och flickan har regelbunden kontakt med stödcentrum för unga brottsoffer för att bearbeta traumat (förmedlad genom polisen), så förhoppningsvis så kommer hon successivt att kunna gå vidare, lägga händelsen bakom sig. För många är det ännu värre. En del invalidiseras, andra, speciellt äldre, begränsas så av den rädsla som ett brott orsakar att de knappt vågar sig ut genom dörren mer.

Det är alltid sorgligt att se människor lida, oavsett vad som har orsakat lidandet. Poliser och andra yrkeskategorier som regelbundet möter människor som har det svårt måste konstant hantera balansgången mellan att låta sig påverkas av eländet, att känna och visa empati, men att samtidigt då situationen är över kunna distansera sig en aning för att inte konstant bära på omgivningens alla sorger.

Det är dock skillnad på sorg och ilska. Den ilska som i alla fall jag känner för att några yngre kriminella tyckte sig ha rätt att attackera den här tjejen och sparka på hennes huvud för att de ville ha en mobiltelefon att sälja är en av anledningarna till att jag valde att bli just polis, och inte söka mig till något av alla andra yrken där man också har möjlighet att hjälpa. Att människor kan bete sig så mot andra människor gör mig vansinnig, och motiverar mig i att vara en del av polisens ständiga kamp mot kriminalitet.

För vår del så återstår det svåra uppdraget att leta reda på gärningsmännen, utan varken teknisk bevisning, övervakningskameror eller andra vittnen. Och det är inte bara för den traumatiserade tjejen och hennes familjs skull som det är viktigt, utan för alla andra möjliga framtida offer, alla personer som har tillräckligt svårt att fysiskt försvara sig mot en plötslig attack och som när som helst själva kan få tillvaron raserad av samma gärningsmän.

Man möter många människor i kris i det här yrket, men vissa berör en mer än andra. Denna flickan var en av dem. Jag hoppas innerligt att hennes läkningsprocess går bra!