Om LVU och socialtjänstens viktiga men svåra jobb

Jag och min kollega hade, tillsammans med några kollegor ifrån en annan enhet, fått i uppdrag att verkställa en hämtning till förhör av en ung kille. Han hade flytt ifrån ett inbrott, blivit gripen, ryckt sig loss, blivit ikappsprungen och gripen igen, för att sedan ha blivit fritagen av en folkmassa som attackerade patrullen, och skulle nu förhöras om den händelsen. Då det vid tidigare hämtningar av samma kille ibland hade blivit stökigt då folk på platsen har blivit aggressiva (en gång knivskars en kollega och en annan hamnade på marken och fick ett revben söndersparkat) så var vi ett par stycken. Även socialtjänsten var på egen begäran med vid hämtningen för att försöka värna om kontakten med killens familj.

Efter att vi hade säkrat baksidan på fastigheten (det är en bra bit ner, men killen hade tidigare undkommit en patrull genom att hoppa ifrån ett fönster i trapphuset och var uppenbart inte rädd för höjder) så lyssnade kollegorna vid dörren och knackade sedan på. Det hördes ljud inifrån, så det var uppenbart att det var folk hemma. Ingen öppnade. Kollegorna vid dörren knackade upprepade gånger, och ropade in igenom brevinkastet att det var ifrån polisen, men ingen svarade. Efter att knackningarna hade blivit allt högre och hårdare, så kom till slut en kvinna, modern, till brevinkastet. Hon vägrade öppna dörren och klagade argt på bankandet. Kollegorna sänkte nu rösten och förklarade att vi behövde hämta hennes son till förhör, och att om de inte öppnade dörren så skulle vi tvingas ringa på en låssmed som öppnade den åt oss, samt att det vore väldigt trist om vi tvingades skada deras dörr. Även socialtjänsten försökte, men övertalningsförsöken gav inget, och jag ringde och bad LKC att skicka en låssmed. Då jag hade träffat killen förut, och också varit med om en hämtning som gick relativt lugnt till, så gjorde även jag ett försök. Jag hade ju även fördelen av att inte ha bankat på dörren initialt. Efter ett tag så gav det resultat, och killens bror sa att han skulle komma ut om bara socialtjänsten lämnade fastigheten så att de slapp att se dem. Socialtjänsten var ju där för att hjälpa till att få en smidig hämtning, så de hade inga problem med att lämna. Det ställdes även en del andra villkor som vi inte kunde tillmötesgå, men kort därefter kom killen ut. Allt gick lugnt till. Då vi småpratade på vägen in till polisstationen så berättade killen att han själv hade varit redo att komma ut långt tidigare, men att han mor inte ville det. Då händelserna som han skulle förhöras mot bara var ett exempel på en frekvent och (för åldern) allvarlig brottslighet så var det för socialtjänstens del aktuellt med beslut om LVU (omhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga), så efter förhören blev killen körd till ett LVU-hem. 

Att familjen var argare på socialtjänsten än på polisen berodde enligt min uppfattning just på LVU. Killen hade LVUats flera gånger förut. Jag var själv med en gång och assisterade vid en hämtning/handreäckning som var specifikt för att omhänderta killen enligt LVU. Det ledde till att modern och bröderna blev rasande på socialtjänsten. De hävdade argt att han borde få vara hos sin familj och att det var där han mådde bäst. Det var också uppenbart att killen verkligen inte ville bli LVUad, att det väckte starka känslor även hos honom.

Här finns ett dilemma, inte minst för socialtjänsten. De har dubbla roller. De är den myndighet som skall hjälpa en ungdom med problem och dennes familj, de som skall stötta igenom de svårigheter som följer på kriminalitet, missbruk, eller andra faktorer som leder till en dålig uppväxtmiljö. Men de blir samtidigt de enda som har makten att se till att brottslighet eller annat beteende där andra kränks får konsekvenser, speciellt då föräldrarna antingen är maktlösa eller ointresserade av att bryta ett kriminellt beteende. Många ungdomar är väldigt brottsaktiva redan innan de vid 15 år blir straffmyndiga, och även efter det är de juridiska konsekvenserna av att begå brott mycket lindriga på grund av den så kallade "ungdomsrabatten" (och "mängdrabatten"). Ett beslut om LVU blir alltså i praktiken också en brottsförebyggande åtgärd som skyddar den unges omgivning ifrån en frekvent och många gånger djupt kränkande brottslighet. Främst då den unga tas bort ifrån den miljö där denne har både nätverk och möjligheter till att begå brott, men även kanske i ett avskräckande syfte. I den aspekten följer LVU-beslutet samma logik som en brottspåföljd, ett straff, och ungdomar kan ju också dömas till tvångsvård enligt LVU. Kontentan för socialtjänstens del blir att de samtidigt skall vara den hjälpande och den dömande handen. Det gör att de kan råka ut för mer ilska (och ge upphov till mer rädsla) än polisen, vilket historien ovan var ett exempel på.

Detta är inget lätt dilemma. Ju yngre ett barn är, desto svårare blir det (i alla fall för mig) att skilja på barnets roll som förövare (då andra kränks, ibland mycket, mycket grovt och utstuderat) och offer (för en dålig uppväxtmiljö). Killen som vi hämtade hade säkert haft bättre förutsättningar till ett hederligt liv om han hade haft en mor som hade mått bättre och haft bättre förutsättningar till delaktighet i samhället. Det finns dock en fara att skylla allt på ungdom och omgivning och helt tappa bort det egna ansvaret. Vems fel var det att två framgångsrika 16-åringar ifrån synbart fungerande familjer mördade en helt oskyldig flicka i Stureby? De dömdes till LVU. Liksom ungdomar som rånar, våldtar, misshandlar och säljer narkotika, också gör. Där de sedan ibland hamnar på hem tillsammans med flickor som aldrig har gjort en fluga förnär, utan bara mår så dåligt att de har självskadebeteende. Ofta för att de har kränkts av andra, exempelvis genom att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Där har något gått fel.

Alla som omhändertas för LVU/tvångsvård bör få en så god och professionell behandling som det bara är möjligt. Inte minst för att allt annat är samhällsekonomiskt självmål av enorma proportioner. Varje ungdom som man kan få att lämna den kriminella banan sparar samhället gigantiska kostnader, både finansiellt och mänskligt. Men jag tycker ändå att det borde finnas en distinktion, en skillnad mellan vad som gäller för dem som omhändertas för att de kränker andra och dem som omhändertas för att de själva har blivit så kränkta av sin omgivning att de behöver hjälp. Det måste väl ändå finnas en skillnad på hur vi exempelvis hanterar våldtäktsmannen och våldtäktsoffret, även om båda är i behov av och bör få hjälp? 

Socialtjänsten har ett väldigt svårt uppdrag. Man kanske skulle behöva se över regelverket kring det uppdraget och fundera kring om olika aspekter borde separeras, både i form av vem på socialtjänsten som gör vad och i form av hur man hanterar ungdomar med olika sorters problematik och behov. Hur som helst är det största problemet, som vanligt, resurser. För mig är det tydligt att socialtjänsten inte ges de ekonomiska förutsättningar som skulle behövas för att på bästa sätt kunna hantera sitt otroligt viktiga uppdrag. Detta kompenseras, som så ofta, av hårt arbetande eldsjälar som ger mycket mer för sitt jobb än någon arbetsgivare kan kräva, men det räcker ändå inte. Det är trist att dagens politiker, och i slutändan dagens väljare, inte ser att de pengar som sparas här ger kraftigt ökade kostnader för samhället då vi alla är äldre och behöver dess stöd ännu mer än vad vi gör nu då vi är unga och friska. Men mest trist är det för alla de unga som sviks av samhället.