onsdag 25 juli 2012

Naken, bojad och tvångsmedicinerad

Vi hade just gått på nattpasset då LKC gick ut med ett larm om att en naken man sprang omkring, skrek, och slängde sig framför bilar i ett område i närheten. Vi var flera patruller som hastade ut, och på väg fram fick vi information om att det hela tiden kom in fler 112:or (larmsamtal) om den nakne mannen. Vi fick också uppgifter om att han höll på att skära sig. Väl framme så hittade vi först inte på någon, men då vi åkte runt och frågade människor som rörde sig ute fick vi ganska snabbt höra att han skulle ha begett sig tillbaka in i ett bostadshus. Personer på utsidan pekade dessutom ut en lägenhet och sa att de hade sett honom skära sig därinne genom fönstret. Jag och min kollega gick in i och försökte lokalisera rätt lägenhet, samtidigt som vi rapporterade till de andra patrullerna att vi hade lokaliserat honom. Det fanns fyra alternativ, och jag bankade direkt på de två första dörrarna. Relativt snabbt öppnades dessa och det blev uppenbart att det var fel lägenheter. Jag bankade sedan på den tredje och den fjärde dörren på ett annat våningsplan. När den tredje började öppna sig, utan att jag hade hört något inifrån lägenheten, så var min intuitiva slutsats att även det var fel lägenhet, men att vi då i alla fall visste vilken dörr vi skulle komma behöva forcera. Men då dörren öppnade så stod det en man där, endast iklädd ett par kalsonger nere runt anklarna, och såg förvirrad ut. Han hade som tur var dock ingen kniv i handen. Jag och kollegan gick fram till honom och tog tag i hans armar samtidigt som jag försökte hälsa på honom och etablera någon sorts kommunikation. Jag såg även till att snabbt dra upp kalsongerna till deras avsedda plats.

Mannen svarade inte på tilltal, utan började efter bara några sekunder försöka slita sig loss. Vi kunde naturligtvis inte släppa honom fri, dels för att han skulle kunna attackera oss eller någon annan i sitt psykotiska tillstånd, men främst för att han skulle kunna skada sig själv eller fara illa på annat sätt, så vi höll kvar med avsikten att få med honom till adekvat vård. Eftersom mannen kämpade allt han kunde och inte gick att få att lugna ned sig tvingades vi först få ned honom på golvet i trapphuset, och därefter belägga honom med handfängsel. Då nästa patrull anlände bad jag dem kontrollera den öppna lägenheten. Den första kollegan ur den tredje patrullen gick direkt för att hämta fotfängsel, vilket vi också belade mannen med. Ju mer immobiliserad han var, desto mindre våld behövde vi använda för att hindra att han skadade sig själv eller oss eller tog sig loss. Jag var hela tiden noga med att inte lägga någon tyngd på mannens böstkorg, utan höll i hans armar och huvud för att inte hindra hans andning eller blodcirkulation medan kollegan kontrollerade hans ben. Under tiden försökte jag prata med honom och förklara att vi inte ville honom illa utan bara behövde föra honom till sjukhus, men jag är tveksam till om han förstod något av det jag sa. Jag bad om att få fram den ambulans som redan var på väg för att göra en snabb kontroll av mannens hälsotillstånd innan vi åkte iväg. I lägenheten mannen hade befunnit sig i påträffade kollegorna naturligtvis tecken på att mannen hade brukat ansenliga mängder narkotika.


Efter att ambulanssjukvårdarna hade gjort en kontroll av mannens hälsotillstånd och konstaterat att han inte behövde akut medicinsk vård så var det dags att föra mannen till psykakuten. Han var vältränad (tränade tydligen brottning/MMA enligt vad vi fick höra senare) men relativt lätt, så det räckte med mig och kollegan för att bära honom till bilen. Jag ringde för att få beslut om LPT47, och fick det snabbaste beslutet någonsin... Väl där försökte läkaren också att prata med mannen medan vi höll ned honom, men gav upp efter ett par sekunder och skaffade fram beslut om bältesläggning och tvångsmedicinering med lugnande medel. Vi hjälpte även till att lyfta upp mannen på bältessängen och att hålla honom då han först spändes fast och senare fick två sprutor i rumpan. Mannen hade då konstant under hela tiden fortsatt att kämpa, försöka slita sig loss, och skrika okontrollerat. Först med medicinen i kroppen började han lugna ned sig.

Det är alltid väldigt integritetskränkande att tvångsomhänderta någon på grund av dennes psykiska ohälsa. Därför försöker jag oftast att undvika det (som i det här fallet). Ibland finns det dock inga alternativ. Då gäller det att få med personen på ett sätt som är så lite kränkande som möjligt och som innebär så lite våldsanvändning som möjligt. Det brukar räcka med att i lugn och ro förklara att personen måste följa med oss för tvångsvård för att slippa att ens använda våld (som i det här fallet). Ibland krävs mindre våldsanvändning, som att belägga någon med handfängsel och sedan fysiskt föra denne till bilen (som i det här fallet eller det här fallet). I några få undantagsfall så är personen så pass våldsam, utåtagerande och okontaktbar att det inte finns några andra alternativ än att fysiskt bunta ihop denne. Även utan Anna Odells omtalade konstverk är det ganska lätt att förstå desperationen och paniken hos en människa som redan ifrån början mår otroligt dåligt, och sedan totalt berövas sin rörelsefrihet (och om man sedan dessutom gör det på ett sätt som gör att personen får svårt att andas måste paniken vara total). Men jag kan inte heller se några alternativ för oss poliser än fängselbeläggning och närmast total fysisk kontroll för att hantera en person som är så pass farlig för sig själv och andra som mannen jag berättar om ovan, åtminstone tills den akuta psykosen har lugnat ned sig. Jag har även svårt att se hur psykvården skall kunna undvika den säkerligen förhatligen bältesläggningen och tvångsmedicineringen. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur fruktansvärda dessa åtgärder måste vara för den utsatte. Livet är fullt av dilemman...

onsdag 18 juli 2012

Om att jaga kor och förevisa lik...

Vad gör man om man har ett problem och inte vet vem man skall be om hjälp? Man ringer till polisen. Oavsett vilken sorts problem det är, så kan man alltid ringa till polisen och be om hjälp. Sedan lägger vår ledningscentral upp ett ärende, ett "HR", och, om det anses nödvändigt, så skickas en radiobil för att lösa problemet. Det innebär att man som utryckningspolis kan få hantera lite vad som helst, saker som inte har något med brottslighet att göra, men som handlar om att ge stöd och hjälp till allmänheten. Och dessa jobb är faktiskt en stor del av charmen med jobbet, både att få möjlighet att hjälpa människor i behov (t.ex. att återföra en förvirrad åldring till sitt hem) och att ibland ställas inför en situation som inte påminner om något som man har varit med om förut (som kojakten nedan...). Men det innebär inte att vi poliser alltid är de som egentligen är bäst lämpade för att hantera alla de jobb som vi får i knät...

Häromdagen då jag satt på stationen och hade vårt HR-hanterings system uppe på datorn (det ger bra överblick över vad som händer i distriktet och ger dessutom möjlighet att reagera snabbare på akuta jobb än LKC hinner gå ut med dem) så såg jag hur ett HR precis skapades där en kvinna inte kom ut ifrån sitt jobb eftersom hennes passerkort inte fungerade. Istället för att ringa till någon chef eller till bevakningsbolaget så ringer hon till polisen. Om hon nu inte hade telefonnummer till någon av dessa, så kunde hon ju faktiskt ha skaffat det via nummerupplysningen istället för via LKC... Dit skickades dock ingen bil.

Ofta finns det däremot behov av att göra något. För ett par dagar sedan gick det ut ett larm om att en tjur vandrade på en större väg. Vi åkte två bilar, och då min bil kom fram till den aktuella vägen så såg vi ingen tjur. Efter en del letande i det närliggande skogsområdet (i vilket det finns en hel del boskapshagar) så fann vi kreaturet. Hon (det visade sig vara en ko av utländsk ras, vilket man inte hade gissat då hon hade ca 70 cm långa horn och bestod av typ 800 kg muskler) stod och betade på en äng mellan skogen där hagarna låg och ett bostadsområde. På platsen fanns också två unga tjejer som visade sig ha någon sorts jour för den gård som ägde kossan, och som var helt oförmögna att få henne att flytta på sig. Kossan var både tjurig och aningen aggressiv, och tjejerna höll sig på avstånd. Jag gjorde först ett försök att valla henne mot bron som ledde till hagen med hjälp av polisbilen. Det gick bra till en början (och måste ha sett hysteriskt roligt ut), men hon slank iväg bortåt, och det krävdes en hel del att få henne att vända. När jag lyckats tvinga henne tillbaka mot bron så körde dessutom framhjulen fast i en lerpöl... Efter det, när den andra patrullen också var på plats, så gjorde jag och en kollega ett försök att till fots valla henne. Det kunde ha slutat illa, vid ett tillfälle attackerade hon kollegan, som smidigt hoppade in bakom ett träd. Senare sprang hon mot mig, men då jag kom mot henne och klappade och skrek, så vände hon om innan hon kom riktigt nära. Vi lyckades i alla fall få henne tillbaka mot det polisband de andra kollegorna hade spänt upp för att valla henne in mot bron igen, men då hon kom fram dit så hoppade hon över bandet! Efter det krävde jag att tjejerna skulle fixa fram förstärkning...

Ett tag senare kom en man ifrån gården dit. Han försökte locka kossan med äpplen, vilket resulterade i att han blev stångad i bröstet, lyckligtvis då kon var stillastående. Då bad mannen oss att skjuta kon, vilket jag vägrade att göra. Jag bad istället om nummer till hans chefer, och försökte sedan få tag på någon högre upp i hierarkin på gården. Under tiden promenerade kossan iväg i samma riktning som hon hade försökt gå tidigare då vi hade stoppat henne. Mannen gick efter, och vi passade på att försöka få loss polisbilen (vilket vi kanske inte hade lyckats med om det inte vore för att två mycket vänliga män kom fram och hjälpte oss att knuffa, stort tack till dem!). Sedan, då jag skulle ge mig av efter mannen, tjejerna och kossan, så kom de tillbaka och sa att hon nu var inne i en hage. Troligtvis hade hon hela tiden varit på väg in i en hage längre bort, vilket varken tjejerna eller mannen ifrån gården visste om, så när hon tilläts gå i den riktningen blev allt mycket lättare...

Jag kan förstå att polis tillkallas då en "tjur"/bångstyrig långhornad ko är lös. Dels kan den vara farlig för förbipasserande, dels kan den ställa till med kaos i trafiken (den aktuella vägen är dock väl skyddad av suggor och stängsel). Vi har dock varken kunskap eller utrustning för att lösa uppgiften. I det här fallet gick det bra ändå (och jag tyckte personligen att hela händelsen var både intressant och rolig), men det hade egentligen varit bättre om man hade kunnat kontakta jourhavande boskapsskötare...

Det finns andra jobb som hamnar hos polisen där man kan fundera över om det borde vara vi som hanterar dem. Jag har tidigare skrivit om att lämna dödsbud. Även alla handräckningar av personer emellan vårdinrättningar eller behandlingshem kan man starkt ifrågasätta om polisen verkligen skulle behöva hantera. Det är en sak om det rör sig om en farlig och flyktbenägen person, men de allra flesta är hur lugna som helst, och borde utan problem kunna hanteras av personal ifrån de respektive hemmen. Det kanske värsta exemplet på en uppgift som landar på polisen trots att vi helt uppenbart inte har någon kunskap om hur den skall utföras är att på helgdagar åka till bårhuset på rättsmedicin och presentera en död människas lik för dennes anhöriga. Två kollegor fick den uppgiften nyligen. De får då en nyckel, skall sedan i en miljö de inte överhuvudtaget hittar i lokalisera liket, leta upp den utrustning som används för att kunna presentera det på ett snyggt sätt i visningsrummet och sedan öppna för de anhöriga. Nu är kollegorna duktiga och empatiska och gjorde säkert ett mycket bra jobb, då de berättade att allt gick bra och de anhöriga var nöjda, men varför har inte personal som jobbar där och dagligen sköter dylika sysslor jour, gärna i sällskap med en själavårdare, för att hantera ett sådant jobb? Det finns även en psykosocial arbetsmiljöaspekt på detta.

Faktum kvarstår, om något behöver göras och ingen annan gör det, då landar det hos polisen. Ibland är det roligt och intressant, ibland bara jobbigt, men i många fall är det väldigt konstigt att man inte istället använder personal som är tränade och utbildade på dessa olika uppgifter och frigör polisen till sådant som enbart polisen kan göra, beivra brott, hjälpa människor i nöd och upprätthålla ordning (och då främst bland tvåbenta varelser...).

torsdag 12 juli 2012

"Jag pussar på dina skor!"

Det gick ut ett larm om pågående bråk i lägenhet, och vi och en bil till svarade. Ett sådant larm kan ju bero på allt ifrån att någon misstar TVn för ett slagsmål till att en person håller på att bli eller har blivit allvarligt misshandlad, så det är naturligtvis angeläget att komma fram fort och bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Vi lokaliserade rätt dörr och bankade på den samtidigt som vi skrek "Polis, öppna dörren!", men vi fick inget som helst svar. Det var helt tyst inne i lägenheten. Tack vare en hjälpsam granne kunde vi dock konstatera att en balkongdörr in mot innergården stod vidöppen (det var därifrån de främst hade hört bråket förut). Balkongen befann sig på tredje våningen, men det fanns en terass vid andra våningen och ställde man sig på balkongen under så skulle man kunna nå den aktuella balkongen. Jag stod kvar utanför dörren utifall att någon skulle öppna och/eller försöka fly därifrån samtidigt som min kollega med stöd av den andra patrullen undersökte möjligheten att ta sig in ifrån innergården/balkongen.

Vi ville absolut in i lägenheten, eftersom det i värsta fall kunde finnas någon skadad eller hotad och livrädd därinne. Vi kunde naturligtvis ha brutit upp dörren, men med tanke på att det var en säkerhetsdörr så hade det tagit lite tid och inneburit skada inte bara på dörren utan antagligen även på betongen runt dörrkarmen. Vi kunde även ha tillkallat låssmed, men det brukar alltid ta ett bra tag för den låssmed som myndigheten har kontrakt med att ta sig dit och vi visste som sagt inte hur det stod till i lägenheten, så balkongen blev ett bra alternativ. Jag hade funderingar på att man skulle kunna låna en stege, det fanns t.ex. en brandstation ett hundratal meter bort, men innan vi hann diskutera saken mer så rapporterade kollegorna vid balkongen att min partner för dagen hade klättrat in.


För att lyckas kränga sig upp och in på balkongen hade kollegan lämnat sitt bälte hos den andra patrullen, så han var alltså utan radio, vapen mm då han klev in, vilket för mig som hade varit ovetande om det hela kändes lite olustigt. Om det hade skett ett grovt brott där inne och gärningsmannen fortfarande var beväpnad så hade han befunnit sig i en besvärlig situation. Kort efter att jag fick höra att han hade klättrat in så öppnade han dock dörren, och jag kunde själv ta mig in i lägenheten.


I lägenheten befann sig en medelålders man och en hamster, inga fler. Mannen hävdade att han inte hade hört oss knacka och skrika utanför dörren, vilket självklart var ren och skär lögn. Vi försökte fråga honom om vad som hade hänt, och han insisterade på att det inte hade hänt någonting, han hade druckit och precis vaknat. Ifrån den utgångspunkten så började ett samtal som innebar att vi konfronterade mannen med hans uppenbara lögner och att han sedan successivt bytte ut dem mot aningen mindre uppenbara lögner. Detta varvades med utbrott av gråt och förtvivlan över hans ekonomiska situation och modern i Iraks sjukdom. Då jag försökte få tillbaka honom till anledningen till att vi var här, det vill säga att flera grannar hade hört ett kraftigt bråk ifrån den här lägenheten, så föll han in i att prisa oss, polisen i allmänhet och Sverige som land samtidigt som han talade nedsättande om sin egen kultur och bakgrund. "Jag har fem barn! Ni skyddar mina barn! Jag pussar på er! Jag pussar på era skor!" och "Vi är inte civiliserade som ni!", "I vår kultur så bråkar och skriker man mycket mer!". Hans version av vad som hade hänt var då att han på telefon hade haft ett gräl med mamman till hans yngsta barn, i vars lägenhet han nu befann sig.

Det var svårt att komma framåt i samtalet med mannen. Vi gjorde lite slagningar på olika håll, och medan jag pratade i telefon så kom mannen plötsligt fram och pussade på min axel, där polismärket var, vilket jag påpekade inte var nödvändigt. Kollegan lyckade under tiden få fram ett telefonnummer till kvinnan vars lägenhet vi befann oss i, och efter att ha ringt henne så fick han reda på att hon hade befunnit sig i lägenheten och att de hade haft ett högljutt gräl (främst mannen hade varit högljudd), men att det inte hade förekommit varken våld eller hot. Inget brott hade alltså skett, och om mannen hade släppt in oss då vi knackade på, berättat vad som hade hänt och gett oss numret till kvinnan han hade grälat med så hade vi kunnat klara av hela kontrollen på några minuter. Då jag förklarade för mannen att han borde vara grymt tacksam mot kollegan som klättrade in och besparade honom att få dörren sönderbruten på grund av att han vägrade att öppna, så formligen kastade han sig över kollegan i försök att pussa på honom, vilket mest framkallade obehag för alla inblandade. Eftersom han bad om ursäkt flera gånger i alla meningar han yttrade var det svårt att veta om han tog till sig något av mina förmaningar om att nästa gång helt enkelt öppna dörren och berätta sanningen. Vi lämnade hur som helt utan vidare åtgärder.

På väg därifrån kunde vi inte annat än skratta åt hela händelsen då allt ändå till slut hade gått bra (till största delen tack vare kollegans insatser). Men under tiden det hände var vi alla stundtals ordentligt irriterade. Dels störde lögnerna mig, framför allt då de var så onödiga. Men inte heller mannens sätt att visa underkastelse och sätta den i ett kulturellt sammanhang kändes särskilt bra . Jag har vänner som har sitt ursprung i samma land som mannen, kloka och starka personer som inte har något med mannens beteende att göra. Samtidigt förstår jag att hans sätt att hantera situationen och oss som auktoriteter med en blandning av smicker, underkastelse och lögner på något sätt ändå beror på erfarenheter som han har ifrån sitt ursprungsland, trots att han hade bott i Sverige längre än många kollegor som är födda här. Att bortse ifrån att mannen agerar som han gör på grund av ett kulturellt sammanhang vore lika dumt som att tro att en annan person som synbart kan kategoriseras i samma grupp som honom på grund av t.ex. etnicitet nödvändigtvis skulle tänka eller agera likadant. Med risk för att bli ovanligt flummig, så är det på många sätt kärnan i en ofta svårhanterlig diskussion om rasism och generaliseringar, man måste kunna se och förstå att människors bakgrund och sammanhang påverkar deras beteende utan att på individuell basis döma någon på förhand baserad på dennes kulturella, etniska och religiösa tillhörighet.

tisdag 3 juli 2012

Ta av sig skorna?

I den senaste "snurran" (arbetspass i rad, för en person som inte jobbar treskift så skulle det motsvaras av en arbetsvecka) så var jag på två jobb vars enda gemensamma nämnare var mina skor. Eller rättare sagt våra skor (d.v.s. jag och min kollegas) och huruvida de skulle stanna på eller tas av... Jag börjar med den första händelsen.

Det var ett helgnattspass och det var bra tryck på jobben så alla patrullerna hade att göra. Vi hade precis avslutat ett jobb och var på väg att hjälpa till med att bevaka några polisbilar för att förhindra skadegörelse då vi fick omprioritera för att åka till vad som gick ut som ett pågående lägenhetsbråk. Vi åkte naturligtvis blått dit, och samtidigt som jag knackade på och var på väg in i den utpekade lägenheten så fick kollegan kontakt med anmälaren i trapphuset. Jag gick in i lägenheten för att bilda mig en uppfattning om vad som höll på att hända därinne, och kort efter kom kollegan med informationen att det inte hade rört sig om ett bråk utan bara en stökig och störande fest (alltså ett rutinjobb). Även om jag, som jag brukar, hälsade på mannen som öppnade dörren så gick han direkt igång på att jag hade klivit in i hans lägenhet utan att ta av mig skorna. Jag och kollegan kunde ganska snabbt konstatera att det, precis som anmälaren i trapphuset hade sagt, bara rörde sig om en stökig och brötig fest. Jag fastnade hur som helst i en diskussion med mannen som tyckte att jag hade varit respektlös som klev in i hans lägenhet med skor på. Jag försökte lugnt och pedagogiskt förklara att det är så vi poliser jobbar. Om vi i tjänsten går in i en lägenhet så är det för att vi av någon anledning behöver göra det, och då har vi rätt att klampa in med skor på. Förutom det självklara i de fall där man snabbt måste in och agera, så skulle det dessutom bli bökigt och tidskrävande, och även innebära dåligt säkerhetstänkande att alltid ta av sig skorna eftersom man varken vet vad man möts av i lägenheten (krossat glas på golvet, t.ex.) eller om det dyker upp ett plötsligt behov av att snabbt ge sig av därifrån. Efter ett kort och aningen irriterat samtal i vilket jag, förutom att upprepade gånger säga till honom att sänka rösten för att inte väcka ännu fler grannar, betonade att vi alltid går in med skor så sa en av mannens vänner till honom att släppa det, och vi skakade hand och gav oss av mot fler jobb.


Passet efter hade vi precis klarat av avrapporteringen på ett ärende och var på väg ut igen då vi i vårt datasystem för händelserapporter/larm (HR) såg att två HR låg och väntade i nära anslutning till varandra. Vi begav oss ut och kontaktade radion på väg emot det första, en stökig och aggressiv son som bankade på sin mors dörr mitt i natten. Då vi kom fram hade han dock lämnat, och efter att ha pratat med modern, med hjälp av en tolkande broder, så blev resultatet att vi lämnade utan vidare åtgärder och åkte mot nästa jobb. Det rörde sig om en psykiskt sjuk kvinna som uppenbarligen vägrade lämna en islamisk kulturförening. HRet hade legat i närmare tre timmar då vi vid ca kl 05 på natten kom fram, men då kollegan kontaktade anmälaren, en man som arbetade i föreningen, så fick vi reda på att hon fortfarande var kvar. Han guidade oss till ingången, och vi gick in igenom ytterdörren och in till en sorts "farstu" där besökarna uppenbarligen tog av sig sina skor innan de klev in i den med heltäckningsmattor beklädda och åt andlighet och bön tillägnade lokalen. Det var öppet in, och det var uppenbart att det var helt lugnt därinne. Vi tog båda av oss våra skor och gick in. 


Kvinnan som de hade ringt om satt orörlig längst in i lokalen. Där hade hon suttit helt stilla i över ett halvt dygn, i väntan på att någon skulle ge henne svar på de stora frågor som plågade henne. Ett antal eldsjälar, mannen som hade ringt oss som var verksamhetsansvarig samt några kvinnor hade stannat med henne och försökt hjälpa henne, ge henne stöd. Sedan hade de även förklarat för henne att hon inte kunde stanna kvar för att de behövde stänga och låsa lokalen. Hon hade vägrat att lämna och under alla dessa timmar bara upprepat sina frågor som ingen kunde svara på, och dessutom vägrat att låta någon röra vid henne. Till slut såg de andra ingen annan lösning än att ringa på polisen. Då jag med hjälp av en av kvinnorna som tolkade till somali själv försökte prata med henne så var det samma procedur igen, hon ville ha svar på frågor som jag inte kunde svara på. Jag märkte ganska snabbt att det inte fanns någon mening med att älta samma frågor som de redan hade gjort i tio-talet timmar, så vi erbjöd kvinnan att köra henne till St:Göran psykakuten eller till hennes hem, men jag sa också att hon inte kunde stanna kvar här eftersom personalen behövde stänga. Jag förklarade att om hon inte ville ha skjuts av oss så var hon fri att gå vart hon ville, men om hon inte själv gick ut så skulle vi behöva ta i henne och föra ut henne. Hon fortsatte att vägra ett kort tag till, men då min hand var så nära hennes axel att hotet om att bli berörd och utförd var överhängande så gav hon med sig och ställde sig upp själv. Med tanke på att hon inte rört sig på ett halvt dygn så behövde hon lite tid, men gick sedan självmant ut. 


På vägen ut informerade kvinnan som tolkade att hon hade gått med på att bli körd till St:Göran, och att hon själv tänkte åka med i bilen för att kunna tolka och ge trygghet åt kvinnan, vilket vi självklart välkomnade. De andra åkte efter i en egen bil för att kunna hämta upp kvinnan som hade åkt med oss. Den hjälpsamma kvinnan, en uppenbart troende muslim med traditionella somaliska kläder inklusive slöja/hijab, berättade i bilen att hon hade tänkt söka till polishögskolan, och jag önskade henne självklart lycka till eftersom jag kände att hennes engagemang i sina medmänniskor skulle vara en stor tillgång som polis. Hon påpekade dessutom skämtsamt att det skulle hjälpa henne att styra upp sin kriminelle lillebror...


Tillbaka till skorna. Det kändes lite ironiskt att kort efter att ha hävdat hårt att jag som polis på jobb inte tar av mig mina skor gjorde just det. Egentligen är det dock naturligtvis inget konstigt med det. Det har faktiskt hänt förut någon enstaka gång, då jag t.ex. gått in en brottsutsatt människas hem för att hålla förhör. Det handlar självklart, som alltid, om att vara flexibel och se till varje situation för sig och göra en ny bedömning. Däremot förbehåller jag mig som polis rätten att själv bedöma/bestämma om skorna åker av eller får vara kvar på, det är inget som en aggressiv eller lättkränkt lägenhetsinnehavare har möjlighet att avgöra. Och det skall till undantagsfall för att jag skall tycka att det är motiverat att ta av dem...