Om att bry sig

På den här bloggen brukar jag bara skriva om erfarenheter ifrån de sista arbetspassen, men en kommentar på min andra blogg väckte ett minne till liv...

Vi fick larm om bråk på en tunnelbandestation. Som vanligt var det oklart vad som hade hänt. En tjej var skogstokig, och verkade ha försökt knuffa ned en annan tjej på spåren? När vi kom dit så satt tjejen ifråga för sig själv och grät hejdlöst och okontrollerat, annars var läget lugnt. Jag gick fram och försökte etablera kontakt. Efter att först ha blivt ombedd att dra, och bemött med ilska och aggressivitet, lyckades jag visa att jag inte var där för att göra henne illa utan för att hjälpa, vilket gjorde att det gick att börja prata om hur hon mådde, och varför hon mådde dåligt.

Problemet för tjejen var helt enkelt att det händer en massa fruktansvärda saker i världen, jämt, överallt. Barn svälter ihjäl, människor dör i krig och sjukdomar, folk är vidrigt eleka mot varandra, och mängder av personer lider. Med alla dessa hemskheter kan man inte annat än bryta ihop och gråta! Och inte bara det, ingen bryr sig! Hur kan någon säga att det är hon som är sjuk när hon är den enda som reagerar på det enda friska, möjliga sättet, med att bryta ihop, medan alla andra bara fortsätter som om inget hade hänt? Det är ju vi som är sjuka, inte hon!

Jag försökte förklara balansen mellan att man visst bör påverkas av det som händer runt omkring en så att man känner empati och medkänsla och manas till handling, men att det inte gör någon gladare om man bryter ihop och förlamas av sorg. Eftersom det avstånd som finns mellan en person och saker som händer runt omkring, speciellt på avstånd, kommer naturligt för de flesta, så blev diskussionen både absurd och intressant. Problemet brukar ju snarare vara att många har så svårt att känna någon som helst empati utan att kunna identifiera personerna det är synd om (vilket kan göra att man känner mer med en stackars dokusåpa-kändis som blivit dumpad, än med miljontals svältande barn i Afrika...). Jag vet inte hur bra jag lyckades, men hon följde i alla fall med oss frivilligt till St:Göran, och hon tackades oss för hjälpen efteråt. Dessutom, trots att hon var väldigt stissig till en början lyckades vi lugna ned henne utan att använda något våld, och det är ju alltid en seger i sig.

Hon hade för övrigt aldrig försökt knuffa ned den andra tjejen, utan slängt ned hennes mobil på spåren för att hon fotade. Mobilen hämtades, och var fortfarande hel och tjejen ville inte anmäla ofredande, så i slutändan behövde vi inte skriva en enda rad på ärendet...

Beslag

Efter ett par dagars ledigt så tar jag mig nu tid att skriva några rader om de senaste passen.

Det är snarare regel än undantag att ett jobb visar sig vara något helt annat än det som larmades ut. I söndags åkte vi på ett inbrottslarm, men då vi kom fram till det inhägnade garage/förråd i ett p-hus där det misstänktes att det begicks inbrott, så visade det sig att de unga killarna som var där hade kommit dit med nyckel och i garageägarens egen bil. Desto mer intressant var det som fanns i garaget, ett 60-tal fulla lådor med öststatsvodka. Ett roligt beslag att göra, speciellt eftersom det var en annan patrull som tvingades att släpa och skriva in det... Beslaget innebär inte bara ett bevis i en brottsutredning och en ekonomisk förlust för smugglaren, utan främst att man får bort stora mängder alkohol som annars skulle ha sålts illegalt och antagligen orsakat en hel del fylla, slagsmål och andra problem. Alkoholen står ju trots allt för långt större samhällskostnader än alla illegala droger tillsammans och är inblandad i ca 80 % av alla misshandelsfall i landet. Allt som allt ett roligt beslag...

På tisdagen åkte vi direkt ifrån utsättningen på ett larm om slagsmål på en villatomt. Jag hann ångra mer än en gång att jag svarade på det larmet innan vi var färdiga med jobbet, ett helt arbetspass senare... Det visade sig handla om en konflikt mellan två grupper av plattsättare om stulna jobb och stulna verktyg. I slutändan tvingades vi släpa in hela verktygsparken, inklusive stora maskiner för att skära och pressa ned plattor, till stationen, eftersom det inte gick att avgöra på plats vem som var ägare till verktygen. Ett betydligt mindre roligt beslag...

Trafikolycka

Ännu ett arbetspass, ännu ett jobb som väcker tankar. Tidigt i passet går det ut ett larm om en trafikolycka i Rinkeby. Det visar sig att en man är mycket allvarligt skadad, och som tur är är både räddningstjänst och ambulans på plats då vi anländer. Mannen, vars bil har blivit påkörd, får klippas loss ur bilen och förs omedelbart till sjukhus. Ambulanspersonalen tror först att han kommer att avliva, men tack och lov visar det sig senare att han kommer att klara sig, och förhoppningsvis utan permanenta skador. Till stor del kan detta bero på att två personer som bodde i närheten rusade ut då de hörde olyckan, och genast tog sig fram till den allvarligt skadade mannen och höll upp hans huvud där han satt fastklämd i bilen, detta så att han kunde andas och så att nacken stabiliserades. Utan dessa vardagshjältars insats hade de hela kunnat sluta mycket värre, det är glädjande att det finns människor som har både viljan och sinnesnärvaron att hjälpa när något händer.

Mindre glädjande är att samtliga i den andra bilen som var inblandad i olyckan som kunde ta sig därifrån, däribland föraren, flydde ifrån platsen innan räddningstjänst, ambulans eller polis hade anlänt. Detta trots att de måste ha sett att föraren i den bil de kört på hade livshotande skador, och utan försök att vare sig hjälpa eller larma. De hade naturligtvis samtliga anledningar till att inte vilja prata med polisen, men man hade ju hoppats att det också skulle finnas någon form av medkänsla eller samvete. Tvärtom hade en av dem klivit ur och skrikit anklagande åt den fastklämde och då (innan hjälp hade kommit) döende föraren i den andre bilen. Visst kan man förstå om folk är chockade efter en olycka, och konflikter i trafiken brukar ge upphov till ilska och aggressioner, men jag har ändå svårt att förstå och förlåta ett sådant beteende. Nu återstår bara att hoppas att polisutredningen kan identifiera föraren av det vållande fordonet, vad gäller de andra, även han som skrek på den fastklämde skadade, så finns det nog dessvärre inget brott som går att lagföra dem för i efterhand, även om de identifieras.

Udda möten

Gårdagens pass bjöd på en del udda möten. Ett fall började med att vittnen sett en kvinna jaga efter en man med en spade på en parkeringsplats. Kvinnan uppgav sedan i förhör att hon hade blivit misshandlad, men nekade till att någonsin ha varit ute på parkeringsplatsen, även när hon informerades om att det fanns oberoende vittnesuppgifter som styrkte det. Kanske beror det på att hon där smällde upp en bildörr på, och repade, en annan bil... Mannen hävdade att inget hade hänt, så det blev en anmälan om misshandel där mannen är utpekad och kvinnan målsägare, även om patrullen visste att det faktum att hon ljög om motbevisbara fakta knappast kommer att styrka hennes berättelse om misshandeln...

Senare på kvällen åkte vi på ännu ett larm om slagsmål i lägenhet. I det fallet visade det sig vara en man som till synes oprovocerat smällt till sin kompis och dragit därifrån. Då vi träffade på gärningsmannen visade det sig att han hade det lite svårt med verklighetsuppfattningen och mådde riktigt dåligt. Naturligtvis blev det en anmälan om misshandel, men både vi och målsägaren uppfattade det som minst lika viktigt att kunna hjälpa mannen som uppenbarligen drabbats av en mindre psykos. Efter ett aningen osammanhängade samtal som till viss del handlade om sex, men där det centrala var att se till att mannens hund togs hand om på bästa sätt (han fick stanna hos polaren som hade blivit slagen), så blev det transport till St:Göran, med tillnyktring på beroendeakuten först och förhoppningsvis samtal på psykakuten efteråt. I slutändan så verkade både gärningsmannen och målsägaren nöjda och tacksamma över polisens hjälp, vilket ju alltid känns trevligt, men sen hade jag ju också två kollegor med mig som hade kunnat charma byxorna av vem som helst...

Inbrottstjuvar gripna

Västerort har under den sista tiden plågats av extrema mängder bostadsinbrott. Många av de kriminella som försöker blir rika på att stjäla ifrån andras hem kommer dessvärre ifrån områdena kring Järvafältet, Rinkeby, Tensta, Husby, m.m.. Dessa ibland väldigt unga inbrottstjuvar verkar likgiltiga inför hur de kränker och förstör för andra. De vänder upp och ned på deras hem och tar med sig allt av värde som lätt kan fraktas bort, däribland saker som familjeklenoder och laptops som kan vara oersätterliga för de som drabbas. Inbrotten har spridit sig som en farsot i distriktet. Ledningen har därför beslutat om en speciell satsning emot inbrotten. Och precis i samband med att den håller på att startas upp så har duktiga kollegor, främst ifrån Rinkeby Näpo, under de senaste dagarna gjort två gripanden av inbrottstjuvar, totalt nio personer. Min patrull kom som tredje eller fjärde bil till platsen där fem tjuvar idag togs på bar gärning, och körde in en av dem till arresten. Dagens gripande berodde naturligtvis till stor del på att kollegorna ifrån Rinkeby var snabbt på plats och fick kontroll på tjuvarna, men minst lika viktigt var att någon ur allmänheten hade observerat när gärningsmännen tog sig in i trappuppgången och hur en kille stod "knasvakt" utanför, och dessutom gett ett mycket bra signalement till operatören på LKC. Den sortens insatser ifrån allmänheten är ovärderliga för att få stopp på bostadsinbrotten. Om fler människor ringer in till polisen då de ser något skumt, på samma föredömliga sätt som anmälaren idag gjorde, så ökar våra möjligheter att bekämpa inbrotten drastiskt, och då behöver inte lika många människor i distriktet få sina hem tömda av samvetslösa tjuvar. Sen kan man ju fortfarande hoppas att de här seriebrottslingarna blir sittandes ett tag, men dessvärre blir de nog snabbt släppta på grund av låga straff för stöld och ungdoms- och mängdrabatter... Det är bara att hoppas att vi kan ta dem snabbt igen, för att hoppas att de slutar att begå brott vore nog tyvärr orealistiskt optimistiskt...

Om att jobba i Rinkeby

Den som har läst det jag skrivit, både på bloggar och på Newsmill, torde veta att jag vill att Sverige skall vara ett öppet och tolerant samhälle som välkomnar olikheter och bekämpar diskriminering. Jag är positiv till invandring, och vill att vi skall öka möjligheterna för människor att få stanna i Sverige och skapa sig en framtid här, inte tvärt om. Jag har dessutom förmånen att ha många vänner med olika etniska och kulturella bakgrunder, både här i Sverige och i andra länder, främst då i Latinamerika. Detta har sammantaget gett mig ett bra skydd emot rasism och främlingsfientlighet, men det hindrar inte att jag ibland, då man jobbar i t.ex. Rinkeby, är med om händelser som gör att man förstår hur det kommer sig att många är kritiska till det "mångkulturella samhället".

Av någon anledning så finns det en lokal ungdomskultur i vissa grupper i en del invandrartäta, segregerade förorter som Rinkeby som är ytterst problematisk. Det tänds eld på allt möjligt, det kastas sten på brandkår, polis och ambulans, det förstörs och vandaliseras, och allt är alltid någon annans fel eller ansvar. Ibland kanske man låtsas att man protesterar mot något, till exempel stängningen av en ungdosmgård, som tvingats stänga just för att några ungdomar har eldad upp delar av den... Men ibland kommer ärligare förklaringar av typen "Vi hade tråkigt".

Under mitt förra arbetspass så åkte jag ock kollegan in i Rinkeby för att det hade larmats om en brand. Då vi kom fram så hade branden, någon hade eldat i en papperskorg, släckts. Det stod dock ett gäng ungdomar i 11-15års åldern på platsen, så vi klev ur för att prata lite. Jag skakade hand med dem som stod i närheten och både kollegan och jag var trevliga och artiga, och till en början gick det att prata lite. Sen skockas det fler ungdomar runt omkring. Någon anklagar oss för att "trakassera" honom, trots att ingen av oss sagt ett ord till honom och han själv kommit fram till där vi står och pratar. Några börjar "nöffa". Flera säger att de hatar poliser och att vi inte har där att göra. Möjligheterna till ett konstruktivt samtal rinnner snabbt ut i sanden. Vi har valet att låta oss triggas av spydigheterna och ge svar på tal eller att ignorera dom. Vi väljer att tacka för oss och lämna. När bilen rullar iväg ser kollegan en sten komma farandes, den når dock inte fram till bilen.

Den sortens attityd vi mötte har dock lite med invandring och mycket med lokala problem och subkulturer bland ungdomar att göra. Det är inte konstigt att en oproportionerligt stor andel av ungdomarna i Rinkeby tidigt påbörjar en kriminell bana, med tanke på de attityder som finns i området. Samhället måste agera snabbare och hårdare för att stävja ungdomskriminaliteten, inte minst för att varje lite tyngre kriminell ungdom inspirerar mängder med yngre förmågor till att följa efter i samma bana. Snabbare insatser av socialtjänsten, bättre möjligheter att fosterhemsplacera bråkstakarna och få bort dem ifrån den här miljön, och höjningar av straffen samt en sänkning av straffmyndighetsåldern vore några konstruktiva åtgärder. Dessa repressiva åtgärder måste självklart även kompletteras med stödjande åtgärder av socialtjänst och skola, samt en allmän kamp för att höja sysselsättningen och minska utanförskapet i de här områdena. Rinkeby har många fina sidor, bland annat ett levande gatuliv och charmiga, hjälpsamma människor. Jag har själv mest positiva associationer till att jobba där, men för att Rinkeby och liknande områden verkligen skall kunna utvecklas och bli trevligare och säkrare för dess invånare, så krävs det att man lyckas bekämpa den sortens destruktiva ungdomskultur som vi poliser så ofta möter där.