En vanlig dag på jobbet?

Vi går på kl 18 då vi har fått förmånen att göra "halvnatt" till 03, och slippa helnatten 22-07, och så fort vi har fått på radion så skickas vi till ett större köpcentrum där de har gripit en snattare. Att ta upp anmälan om snatteri rör sig om ett riktigt "rutinjobb", och kanske inte den sortens arbetsuppgifter som motiverade mig att byta karriär ifrån ingenjörsjobbet, men det måste likväl göras. Det visar sig att snattaren var nyanländ migrant och att han pratade ytterst lite svenska. Jag förstod i alla fall att han bad om ursäkt, och gjorde ett försök till förhör då det var allt som saknades för att stänga ärendet, men det hade blivit för rättsosäkert så jag gav upp. Efter identifiering och en inre utlänningskontroll så släppte vi mannen, som skakade hand med oss och lovade att inte göra om det...

Därefter blev vi skickade till en väskryckning. Det var en ensamstående mamma som hade varit på väg hem efter att ha handlat och då blev utsatt för att en person sprang upp bakifrån, tog tag i hennes handväska, ryckte den ifrån henne, och försvann springandes. Kvinnan hade, som vanligt, allt i väskan, plånbok, nycklar, mobiltelefon, mm, och var ledsen och bedrövad. Förutom kränkningen att bli utsatt för brottet och den ekonomiska förlusten trots hemförsäkring (hon hade dessutom precis tagit ut 3000 för fotbollsskor till sin son), så innebar brottet även en massa jobb vad gäller att byta alla lås hemma, skaffa nya kreditkort, körkort mm. Allra värst är det antagligen att bli av med sin telefon. Efter att ha tagit upp anmälan och försökt ge henne lite stöd och empati så var det inte mycket mer vi kunde göra, brottet var i stort sett omöjligt att utreda. Det är också symptomatiskt att kvinnan bor i en relativt brottsutsatt förort där den stora majoriteten av den här sortens väskryckningar och personrån sker, men hennes utsatthet talas det inte gärna om då man inte vill "stämpla" förorterna som kriminellt belastade.

Nästa jobb var ett larm om inbrottsförsök. Vi var ganska snabbt på plats i det aktuella, stora, hyreshuset, och sökte sedan igenom det plan för plan. Snart hittade vi också en dörr som det hade brutits på, men det visade sig vara ett tidigare inbrottsförsök. Annars hittade vi inget. Det är också lite symptomatiskt att i vissa områden så finns det brutna dörrar som inte hunnit lagas in nästan varje hus p.g.a. den extremt stora mängden inbrott. Återigen en utsatthet hos människor med en svagare röst i den offentliga debatten som det sällan talas om.

När vi precis hade avslutat genomsöket så fick kollegor i en annan patrull en lägenhetsundersökning av LKC. De nämnde att de var på väg in och att de hade mycket att skriva, men blev skickade ändå. Vi ropade upp oss och sa att vi kunde ta jobbet så att de kunde få åka in och skriva. Det visade sig vara en kvinna som inte hade hört av sin väninna sedan igår kväll, trots att de hade sagt att de skulle höras på förmiddagen. Hon hade varit vid lägenheten och sett att det låg post innanför dörren samt att det var tänt, men vågade inte gå in trots att hon hade nyckel eftersom hon visste att väninnan hade mått dåligt och var rädd för vad hon skulle hitta (speciellt eftersom en tidigare närstående person till henne hade begått självmord). Hon väntade på oss utanför, och gav oss nyckeln. Jag låste upp, öppnade dörren, och innan jag hade fått upp den ens halvvägs såg jag hur väninnan hängde ifrån en lampkrok i vardagsrummet. Jag stängde till dörren igen och vände mig om till kvinnan som ringt dit oss för att ta hand om och stötta henne medan min kollega gick in och konstaterade det vi då redan visste. Efter att ha stannat hos kvinnan tills hon hade ringt till sin pojkvän om att han skulle komma och hon var på väg bort, så gick jag in för att hjälpa kollegan med dokumentation, administration, etcetera. Då det vi behövde göra i lägenheten var klart så återstod bara att vänta på politi. Då de kom så hjälpte vi dem att få med sig kroppen, sedan släckte vi ned och låste och åkte in till stationen för mat och avrapportering.

Att poliser får hantera olika sorters dödsfall är relativt vanligt, men det är flera skillnader på att hitta en äldre, sjuk människa som har gått bort liggandes i sitt rum och en ung/medelålders person som hänger mitt i lägenheten. Det känns mer tragiskt att någon som fortfarande kunde ha haft så mycket tid framför sig dör, och ännu värre när personen tydligen har mått så dåligt att denne har tagit sitt eget liv. Sen är det något surrealistiskt med att den döde hänger där, upprätt, mitt bland oss levande. Vi fick frågan på stationen hur vi mådde, och vi båda svarade samma sak, det känns inte särskilt roligt, men det fungerar, det är ok. När man väl är där så är det bara att göra det som behöver göras, lösa uppgiften, behandla de levande med empati och den döde med värdighet, och sedan gå vidare.

Efter att ha avrapporterat de ärenden som vi hade "på fickan" så åkte vi ut igen. Det gick då ett larm om ett pågående inbrott i en byggcontainer. Då det var i ett nybyggt område som varken fanns på våra kartor eller GPSer blev det lite förvirring bland de bilar som var lediga, men vi chansade rätt och kom rakt mot målet, så jag och kollegan var först på plats. Vi såg en man som stämde överens med signalementet, och jag gick fram och tog hand om honom. Efter att ha visiterat honom så sa bad jag honom sätta sig i bilen, och satte mig för att avvakta kollegornas undersökning. Det hade mycket riktigt varit inbrott i en container, och i bilen som mannen stod vid (och hade nyckel till) så låg ett par maskiner som kom ifrån containern, så mannen greps och fördes till stationen. Väl där så bad han mig kontakta sin mor för att meddela att han satt frihetsberövad. Jag lovade att försöka, men fick inte lov då förundersökningsledaren hävdade kollusionsfara, vilket var lite svårt för mig att förstå eftersom risken att hans mor på något sätt skulle kunna påverka den utredning som i princip redan var i hamn då det dessutom inte fanns något som tydde på att fler gärningsmän var inblandade torde vara försumbar. Jag bad en kollega att undersöka saken igen efter åklagarkontakten, sedan gick vi hem och lämnade resten av turlaget att jobba vidare till 07...

Tomt i verktygslådan

Vi kom som tredje patrull till vad som gick ut som ett inbrottsförsök. De två patrullerna som var där först hade omhändertagit en man som stämde väl överens med det signalement som anmälaren hade lämnat. Efter lite efterforskningar så kom de fram till att även om mannen verkade ha strukit omkring och kanske känt på någon dörr, så hade han inte försökt ta sig in någonstans, och hade således inte begått något brott. Dock hörde han uppenbarligen inte hemma i den där trappuppgången, och det var helt klart något som inte stämde...

Det udda med den här mannen var att han totalt vägrade att kommunicera. Under den tiden som jag försökte prata med honom så sa gav han inte ett ljud ifrån sig, och kollegorna hade ingen framgång de heller. De enda tecken på att han faktiskt förstod något av det vi sa (då vi talade engelska) var att han nickade då vi frågade om han mådde dåligt. Annars så rörde han inte en min, utan ignorerade alla frågor och tittade ned i marken. Det blev en påminnelse av hur beroende man är av kommunikation, även om den sker på en basal nivå, för att kunna veta hur man skall förhålla sig till en person och lösa en situation.

Ifrån att först ha misstänkt att han var på platsen för att begå brott så hamnade fokus nu på att försöka hjälpa honom. Vi erbjöd honom skjuts till sjukhus eller till ett härbärge, men han ignorerade de frågorna också. I slutändan så fanns det inget annat att göra än att be honom att gå ut ifrån trappuppgången. Även det ignorerade han, och när vi då tvingades föra ut honom så försökte han slita sig loss och springa inåt i det minimala trapphuset. Det lyckades så klart inte, han blev utknuffad, och då började han tjurrusa iväg, trots att hans väska låg kvar utanför.

Uppenbarligen så mådde den här mannen inte särskilt bra. Men det fanns helt enkelt inga verktyg tillgängliga för oss att kunna hjälpa honom (eller att hindra att han i sitt labila tillstånd ställde till det för någon annan). Han var inte full eller drogpåverkad, och kunde därför inte LOBas. För LPT47, omhändertagande för psykiatrisk tvångsvård, så krävs det (om man inte är suicidal) vanföreställningar och en risk för egen eller annans hälsa, och det var svårt att få belägg för det. Han var inte heller i någon akut fara så att vi kunde hävda nöd, vilket är en bra paragraf att falla tillbaka på då man känner att man måste agera akut men inte riktigt vet med vilket lagstöd. Även om det kändes som om något behövde göras, så var det helt enkelt tomt i vår legala verktygslåda, så han fick springa iväg...

För mig känns det som om man som polis ofta får hitta sätt att väva ihop det som man själv känner är den bästa lösningen på en situation och för de inblandade människorna med de legala verktyg man har, och i de allra flesta fallen så går det också bra. Och även om det är viktigare för mig att känna att jag hjälper, gör nytta, löser situationen än att alltid vara säker på att ha ryggen fri juridiskt så måste man naturligtvis förhålla sig till lagstiftningen och varför den ser ut som den gör. Kanske var det därför rätt att vi inte kunde göra något annat än att låta mannen rusa iväg...?

Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...

Tjuvarnas heder

Att som utryckningspolis åka och ta upp anmälan på timade inbrott är dessvärre något som man gör med stor regelbundenhet. Trots att Västerort har en specifik satsning emot bostadsinbrott som gör ett bra jobb är inbrotten fortfarande väldigt vanliga. Och bakom varje inbrott finns människor som har blivit utsatta för förlust och kränkning. Några av fallen är dock speciellt tragiska. Häromdagen var jag och min kollega på ett timat inbrott hemma hos ett äldre bosniskt par. Deras söner hade försvunnit i inbördeskriget på Balkan och deras kvarlevor hade nyligen kunnat identifieras. Paret, som inte hade några marginaler i sin ekonomi, tog besparingarna och lånade ihop pengar av släktingar för att kunna åka ned och begrava sönerna. Kontanterna som de hade tagit ut och lånat ihop förvarade de hemma. När inbrottstjuvarna bröt sig in i deras lägenhet så verkade de veta vad de letade efter, även om det inte går att säga säkert. Ett vittne såg troligtvis tjuvarna lämna, och det verkar som att det (som vanligt) rörde sig om lokala förmågor ifrån trakterna kring Järvafältet.

Man kan fråga sig om tjuvarna var medvetna om varför det äldre paret hade samlat ihop pengar. Kanske inte, men faktum är att det hade med största sannolikhet inte spelat någon roll. Alla mina erfarenheter av inbrottstjuvar och andra yrkeskriminella säger egentligen samma sak, de bryr sig inte för fem öre om hur deras handlingar drabbar brottsoffren. Det finns inte heller några betänkligheter kring vem man utser som lämpligt offer. Många tjuvar specialiserar sig på åldringar eftersom de är ovanligt försvarslösa, både genom att lura sig in i deras hem genom att uppge sig vilja kontrollera vatten, el eller dylikt, eller genom att ge sig på dem då de sitter ute och hävda att man vill sälja halsband eller armband. Nyligen fick vi även information om att någon hade stulit insamlingsbössor av Röda Korset och Rädda Barnen. Jag var själv bara för några dagar sedan på ett jobb där ett gäng ungdomar hade slagit sönder välgörenhetsinsamlingsbössorna på en McDonaldsrestaurang för att stjäla växeln ur dem...

Så vad skall man dra för slutsats av detta? Dels att, så vitt jag kan se, så finns det inget som man skulle kunna kalla "tjuvarnas heder". Det innebär dock inte att jag tror att alla som ägnar sig åt kriminalitet helt och hållet saknar moral. Men det ligger i sakens natur att man då man livnär sig och blir rik på att ta ifrån och kränka andra snabbt hittar sätt att helt koppla bort moraliska funderingar och problem ifrån bilden. Och när man väl har gjort det, så blir det svårare och svårare att överhuvudtaget se moraliska dilemman. Jag skulle tro att man ganska snabbt hamnar på ett sluttande plan där man blivit så bra på att rättfärdiga det man gör för sig själv och den närmaste omgivningen att det blir helt naturligt att strunta i dem som drabbas av ens brottslighet. Däremot är man själv väldigt lättkränkt och nästan alltid orättvist behandlad av polisen, samhället, världen...

Gripen våldtäktsman

Nattpass, förutom fredag- och lördagnätter, kan ofta vara väldigt sega. Om man dessutom inte lyckats ställa om dygnet lite innan det första nattpasset på en snurra, så kan det vara svårt att hålla sig vaken. Igår ville jag lägga mig och sova vid den tiden som jag behövde gå till jobbet, och det kändes som att natten skulle bli väldigt lång...

Så blev det dock inte. Efter att ha åkt på en knivskärning och verkställt en handräckning ifrån vården, återfört en "förrymd" patient till sjukhus, så hamnade vi på ett våldtäktslarm. Eftersom det är för just den sortens tillfällen som jag och många andra har valt att bli poliser så var tröttheten tillfälligt bortblåst. Som vanligt är det svårt att berätta om händelsen med tanke på förundersökningssekretessen, men efter att ha hållit initiala förhör på plats kunde vi snabbt med stor sannolikhet identifiera och därefter gripa den för målsägaren okände gärningsmannen (han var kvar i anslutning till brottsplatsen). Dessutom fördes målsägaren till Södersjukhusets mottagning för våldtagna kvinnor, och kollegor tog viktig teknisk bevisning i beslag, så utredningsläget är enligt min bedömning mycket gott. Faktum är att jag den här gången är övertygad om att fallet kommer att hålla hela vägen fram till en fällande dom, vilket sällan är fallet med våldtäktsanmälningar. Och då känns det självklart ännu roligare att ha gripit den som vi är övertygade är gärningsmannen.

Förutom våldtäktsmannen greps dessutom en tjuv på bar gärning av duktiga kollegor, varav en av dem fick ta hjälp av både initiativförmåga och träning för att på ett elegant sätt få stopp på tjuvens flyktförsök... Och turlaget hade även att hantera bl.a. ett rån och en hängning under passet, så det blev definitivt inte den långa händelselösa natt i distriktet som jag hade förväntat mig. Man vet som sagt aldrig i förväg vad ett arbetspass har att erbjuda...

Inbrottstjuvar gripna

Västerort har under den sista tiden plågats av extrema mängder bostadsinbrott. Många av de kriminella som försöker blir rika på att stjäla ifrån andras hem kommer dessvärre ifrån områdena kring Järvafältet, Rinkeby, Tensta, Husby, m.m.. Dessa ibland väldigt unga inbrottstjuvar verkar likgiltiga inför hur de kränker och förstör för andra. De vänder upp och ned på deras hem och tar med sig allt av värde som lätt kan fraktas bort, däribland saker som familjeklenoder och laptops som kan vara oersätterliga för de som drabbas. Inbrotten har spridit sig som en farsot i distriktet. Ledningen har därför beslutat om en speciell satsning emot inbrotten. Och precis i samband med att den håller på att startas upp så har duktiga kollegor, främst ifrån Rinkeby Näpo, under de senaste dagarna gjort två gripanden av inbrottstjuvar, totalt nio personer. Min patrull kom som tredje eller fjärde bil till platsen där fem tjuvar idag togs på bar gärning, och körde in en av dem till arresten. Dagens gripande berodde naturligtvis till stor del på att kollegorna ifrån Rinkeby var snabbt på plats och fick kontroll på tjuvarna, men minst lika viktigt var att någon ur allmänheten hade observerat när gärningsmännen tog sig in i trappuppgången och hur en kille stod "knasvakt" utanför, och dessutom gett ett mycket bra signalement till operatören på LKC. Den sortens insatser ifrån allmänheten är ovärderliga för att få stopp på bostadsinbrotten. Om fler människor ringer in till polisen då de ser något skumt, på samma föredömliga sätt som anmälaren idag gjorde, så ökar våra möjligheter att bekämpa inbrotten drastiskt, och då behöver inte lika många människor i distriktet få sina hem tömda av samvetslösa tjuvar. Sen kan man ju fortfarande hoppas att de här seriebrottslingarna blir sittandes ett tag, men dessvärre blir de nog snabbt släppta på grund av låga straff för stöld och ungdoms- och mängdrabatter... Det är bara att hoppas att vi kan ta dem snabbt igen, för att hoppas att de slutar att begå brott vore nog tyvärr orealistiskt optimistiskt...

De kränkande bostadsinbrotten

Ett av de vanligaste ärendena man åker på som utryckningspolis i Västerort är alla de eviga timade inbrotten, d.v.s. inbrott som märks efter att de redan har skett och då gärningsmännen redan har lämnat för länge sedan. Den frustration som vi som poliser känner över att inbrottstjuvar har tömt ännu en lägenhet på värdesaker utan att vi har kunnat stoppa det är naturligtvis ingenting mot vad de stackare som drabbas upplever. Det är naturligtvis väldigt kränkande att någon har vänt upp och ned på ens lägenhet, och vad värre är att man kan ha blivit av med oersättningsbara smycken, laptops, mm, men det kan också innebära en stor ekonomisk smäll då inte alla har bra försäkringar eller kan bevisa vad de blivit av med. Detta gäller speciellt i de invandrartäta områdena i Västerort, t.ex. Rinkeby och Tensta, där många har stora mängder kontanter hemma. Bostadsinbrotten har ökat kraftigt under den senaste tiden, och en av anledningarna till detta är att det är så pass lönsamt. Professionella tjuvar som kan tömma ett par lägenheter på en dag "tjänar" enorma mängder pengar till väldigt små risker. Tyvärr är det mycket svårt att utreda bostadsinbrott, eftersom de yrkeskriminella är tillräckligt kunniga för att inte lämna särskilt mycket spår efter sig, alla använder t.ex. handskar. Så för att lösa ett bostadsinbrott krävs det nästan att man lyckas ta tjuvarna på bar gärning. När man väl lyckas med det som polis är det naturligtvis väldigt tillfredsställande, eftersom man då får stopp på brytandet. Men straffen är så pass låga att den kriminelle snart är ute igen och kan fortsätta att bryta. Många som nu ägnar sig åt inbrott har tidigare hållit på med personrån eller butiksrån, vissa har t.o.m. varit med i kretsar där det begås värdetransportrån, men efter en ytterst medveten kalkylering har de kommit fram till att inbrott är det som lönar sig bäst, bland annat för att risken att åka dit är liten och för att straffen är så låga att det inte gör särskilt mycket om man får sitta av ett par månader för att sedan komma ut till de väntande pengarna och möjligheten att fortsätta bryta på fler bostäder. För att få stopp på den här farsoten har naturligtvis polisen ett stort ansvar, och i Västerort startas nu i höst en ny satsning mot bostadsinbrotten. Självklart är även det förebyggande arbetet mycket viktigt, exempelvis gör det stor skillnad om säkerhetsdörrar installeras i lägenheter. Sen, med risk för att bli tjatig, tycker jag också att samhället måste se till att få straff i paritet med kränkningen man utsätter andra för. Förutom avskräckande effekter så är det helt uppenbart att när vissa individer sitter inne så går inbrottsstatistiken ner direkt.