En vanlig dag på jobbet?

Vi går på kl 18 då vi har fått förmånen att göra "halvnatt" till 03, och slippa helnatten 22-07, och så fort vi har fått på radion så skickas vi till ett större köpcentrum där de har gripit en snattare. Att ta upp anmälan om snatteri rör sig om ett riktigt "rutinjobb", och kanske inte den sortens arbetsuppgifter som motiverade mig att byta karriär ifrån ingenjörsjobbet, men det måste likväl göras. Det visar sig att snattaren var nyanländ migrant och att han pratade ytterst lite svenska. Jag förstod i alla fall att han bad om ursäkt, och gjorde ett försök till förhör då det var allt som saknades för att stänga ärendet, men det hade blivit för rättsosäkert så jag gav upp. Efter identifiering och en inre utlänningskontroll så släppte vi mannen, som skakade hand med oss och lovade att inte göra om det...

Därefter blev vi skickade till en väskryckning. Det var en ensamstående mamma som hade varit på väg hem efter att ha handlat och då blev utsatt för att en person sprang upp bakifrån, tog tag i hennes handväska, ryckte den ifrån henne, och försvann springandes. Kvinnan hade, som vanligt, allt i väskan, plånbok, nycklar, mobiltelefon, mm, och var ledsen och bedrövad. Förutom kränkningen att bli utsatt för brottet och den ekonomiska förlusten trots hemförsäkring (hon hade dessutom precis tagit ut 3000 för fotbollsskor till sin son), så innebar brottet även en massa jobb vad gäller att byta alla lås hemma, skaffa nya kreditkort, körkort mm. Allra värst är det antagligen att bli av med sin telefon. Efter att ha tagit upp anmälan och försökt ge henne lite stöd och empati så var det inte mycket mer vi kunde göra, brottet var i stort sett omöjligt att utreda. Det är också symptomatiskt att kvinnan bor i en relativt brottsutsatt förort där den stora majoriteten av den här sortens väskryckningar och personrån sker, men hennes utsatthet talas det inte gärna om då man inte vill "stämpla" förorterna som kriminellt belastade.

Nästa jobb var ett larm om inbrottsförsök. Vi var ganska snabbt på plats i det aktuella, stora, hyreshuset, och sökte sedan igenom det plan för plan. Snart hittade vi också en dörr som det hade brutits på, men det visade sig vara ett tidigare inbrottsförsök. Annars hittade vi inget. Det är också lite symptomatiskt att i vissa områden så finns det brutna dörrar som inte hunnit lagas in nästan varje hus p.g.a. den extremt stora mängden inbrott. Återigen en utsatthet hos människor med en svagare röst i den offentliga debatten som det sällan talas om.

När vi precis hade avslutat genomsöket så fick kollegor i en annan patrull en lägenhetsundersökning av LKC. De nämnde att de var på väg in och att de hade mycket att skriva, men blev skickade ändå. Vi ropade upp oss och sa att vi kunde ta jobbet så att de kunde få åka in och skriva. Det visade sig vara en kvinna som inte hade hört av sin väninna sedan igår kväll, trots att de hade sagt att de skulle höras på förmiddagen. Hon hade varit vid lägenheten och sett att det låg post innanför dörren samt att det var tänt, men vågade inte gå in trots att hon hade nyckel eftersom hon visste att väninnan hade mått dåligt och var rädd för vad hon skulle hitta (speciellt eftersom en tidigare närstående person till henne hade begått självmord). Hon väntade på oss utanför, och gav oss nyckeln. Jag låste upp, öppnade dörren, och innan jag hade fått upp den ens halvvägs såg jag hur väninnan hängde ifrån en lampkrok i vardagsrummet. Jag stängde till dörren igen och vände mig om till kvinnan som ringt dit oss för att ta hand om och stötta henne medan min kollega gick in och konstaterade det vi då redan visste. Efter att ha stannat hos kvinnan tills hon hade ringt till sin pojkvän om att han skulle komma och hon var på väg bort, så gick jag in för att hjälpa kollegan med dokumentation, administration, etcetera. Då det vi behövde göra i lägenheten var klart så återstod bara att vänta på politi. Då de kom så hjälpte vi dem att få med sig kroppen, sedan släckte vi ned och låste och åkte in till stationen för mat och avrapportering.

Att poliser får hantera olika sorters dödsfall är relativt vanligt, men det är flera skillnader på att hitta en äldre, sjuk människa som har gått bort liggandes i sitt rum och en ung/medelålders person som hänger mitt i lägenheten. Det känns mer tragiskt att någon som fortfarande kunde ha haft så mycket tid framför sig dör, och ännu värre när personen tydligen har mått så dåligt att denne har tagit sitt eget liv. Sen är det något surrealistiskt med att den döde hänger där, upprätt, mitt bland oss levande. Vi fick frågan på stationen hur vi mådde, och vi båda svarade samma sak, det känns inte särskilt roligt, men det fungerar, det är ok. När man väl är där så är det bara att göra det som behöver göras, lösa uppgiften, behandla de levande med empati och den döde med värdighet, och sedan gå vidare.

Efter att ha avrapporterat de ärenden som vi hade "på fickan" så åkte vi ut igen. Det gick då ett larm om ett pågående inbrott i en byggcontainer. Då det var i ett nybyggt område som varken fanns på våra kartor eller GPSer blev det lite förvirring bland de bilar som var lediga, men vi chansade rätt och kom rakt mot målet, så jag och kollegan var först på plats. Vi såg en man som stämde överens med signalementet, och jag gick fram och tog hand om honom. Efter att ha visiterat honom så sa bad jag honom sätta sig i bilen, och satte mig för att avvakta kollegornas undersökning. Det hade mycket riktigt varit inbrott i en container, och i bilen som mannen stod vid (och hade nyckel till) så låg ett par maskiner som kom ifrån containern, så mannen greps och fördes till stationen. Väl där så bad han mig kontakta sin mor för att meddela att han satt frihetsberövad. Jag lovade att försöka, men fick inte lov då förundersökningsledaren hävdade kollusionsfara, vilket var lite svårt för mig att förstå eftersom risken att hans mor på något sätt skulle kunna påverka den utredning som i princip redan var i hamn då det dessutom inte fanns något som tydde på att fler gärningsmän var inblandade torde vara försumbar. Jag bad en kollega att undersöka saken igen efter åklagarkontakten, sedan gick vi hem och lämnade resten av turlaget att jobba vidare till 07...

Sorg och empati

Några av våra bilar är sen kanske ett halvår tillbaka utrustade med defibrillatorer, eller "hjärtstartare". Sedan dess får polisen, liksom även brandkåren, de larm som går till sjukvården när någon sjunker ihop livlös. I slutet av ett nattpass nyligen, så fick vi ett sådant så kallat "SALSA-larm" (Saving Lives in Stockholm Area) i Rinkeby. Vi var redan i trakterna kring Solna, så när vi väl kom fram så var brandkåren redan på plats. Normalt är det då ingen idé för oss att gå in, vi kan inte tillföra något då de redan har börjat HLR med sin defibrillator, men eftersom en anhörig betedde sig aggressivt emot en brandman som befann sig utanför, detta då han tyckte att ambulansen dröjde för mycket, så stannade vi kvar. När ambulanspersonalen anlände så följde vi med dem in i lägenheten. Förutom brandmännen som utförde HLR, fanns där kanske 20-25 personer, alla anhöriga. De var mycket ledsna och oroade, de flesta grät och några av dem skrek ut sin sorg och förtvivlan. Vi hade följt med för att säkerställa att sjukvårdspersonalen skulle kunna arbeta i fred, men trots den synbart kaotiska miljön så visade det sig att de inte hade behövt vår hjälp. Med undantag för mannen utanför så var de anhöriga bara förtvivlade, inte aggressiva, och ingen störde ambulanspersonalens arbete. Vi fick kontinuerliga frågor om hur det gick med försöken att få liv i kvinnan, men kunde bara svara att vi inte visste mer än att de fortfarande försökte. Efter ett tag tog ambulanspersonalen med sig kvinnan till sjukhus, men prognosen verkade dyster då det verkade som om inget de hade gjort dittills hade gett något resultat. Vi stannade ett tag till och erbjöd oss att köra kvinnans man till sjukhuset eftersom de anhöriga var oroade för hans hälsa. Han ville dock stanna kvar, så efter ett tag lämnade vi.

Då vi kom upp till bostaden efter att ha blivit bemötta negativt utanför så var jag beredd på att hantera en stökig situation, och det var också närmast kaotiskt i lägenheten där människor skrek och slog i golv och väggar. Därför tog det ett tag för mig att se att det bara rörde sig om djup oro, sorg, och förtvivlan, och att ingen (som jag nämnde) försvårade vårdpersonalens arbete. När jag successivt mentalt ställde om ifrån vad jag trodde skulle vara en ordningshållande roll till att bara finnas till hands i den mån det var möjligt för att stötta i sorgen så blev jag också på ett helt annat sätt medveten på ett känslomässigt plan om de anhörigas smärta. Och den egna sorg och medkänsla som det fick mig att känna gjorde det också naturligare för mig att visa empati med de lidande anhöriga. Med tanke på att de var så pass många där så fanns det dock alltid någon som kunde stötta dem som hade det jobbigast. Så efter att de anhöriga hade nekat till vårt erbjudande om att få dit en imam eller någon annan person som kan ge psykosocialt stöd i svåra stunder, så fanns det dock inte så mycket vi kunde hjälpa till med.

För mig blev hela situationen en påminnelse om hur mycket empati, en otroligt viktig och grundläggande mänsklig känsla, är beroende av en situation och ens egen roll i situationen. Och hur viktigt det är att man kombinerar strävan efter att bibehålla sin empati på en hög nivå med att ha egna moraliska ställningstaganden som guidar en i de situationer där man kanske inte kommer att hinna eller vara kapabel till att komma i kontakt med sin empati.