Om en rödljuskörning och funderingar kring poliser och makt

Vi stod vid rödljudet där man svänger höger in till stationen. Plötsligt far en stadsjeep rakt förbi i hög hastighet. Det hade varit rött ett tag, men bilen saktade inte ens in utan brände rakt igenom korsningen. Jag slog på blåljus och sirener på vår civila polisbil och åkte efter. Vi kom snabbt ikapp, och bilen saktade in och svängde in till sidan på en mindre avtagsväg. Jag stannade bakom och gick fram till föraren, medan min kollega skaffade sig en överblick över vilka som satt i bilen.

När jag frågade den unge mannen som hade kört om han visste varför vi stoppade dem, så svarade han nervöst ”Nej”. Jag sa att han hade kört rakt förbi ett rödljus, och att en sådan rödljuskörning innebär att man blir av med körkortet direkt. Han sjönk ihop och sa att han inte hade sett att det var rött (vilket jag hade svårt att bedöma om det var sant eller ej). Jag bad om körkortet. Han gav det till mig och sa att han körde bil i jobbet, och att det skulle vara en katastrof för honom att förlora körkortet. Med tanke på hans ansiktsuttryck när han sa det så trodde jag på honom. De andra männen i bilen var tysta. Slagningarna på hans personnummer och bilens registreringsnummer gav att allt var i sin ordning, han förekom med några hastighetsböter, inget annat. Kvar hade vi dilemmat med vad vi skulle göra med killen.

Jag ogillar att ta folks körkort. Det är en så ingripande åtgärd i deras liv. När jag stoppar fortkörare, vilket jag bara gör när de har kört en bra bit över körkortsgränsen (jag är ingen bra trafikpolis...) så brukar jag alltid skriva böterna så att de precis får behålla körkortet. Med rödljuskörningar så finns ingen sådan möjlighet. Det kändes som att en så pass grov rödljuskörning borde ha renderat i någon sorts påföljd för att beivra den vårdslösa körningen, men varken jag eller kollegan ville att han skulle bli av med körkortet. Jag gick tillbaka till föraren och sa att det han hade gjort borde ha kostat ett antal tusen i böter samt körkortet, men att vi egentligen inte ville ta hans körkort och inte kunde ge honom böter utan att göra det. Därför tänkte vi inte göra något alls, men han fick gärna se till att skänka de tusenlappar som böterna hade kostat honom till valfri välgörenhetsorganisation. Han nickade tacksamt och lovade att göra det. Sedan åkte vi därifrån.

Detta är en extremt alldaglig händelse för en polis, men som ändå berör flera djupare aspekter av vad det innebär att vara polis och att förhålla sig till poliser. I den situationen så hade jag en väldigt direkt makt över killen som hade kört mot rött. Jag kunde välja om han skulle få behålla sitt körkort eller ej. Jag kan intala mig att de valen egentligen bara handlar om att följa lagar och regler, att beslutet egentligen inte är mitt eget utan bara blir en automatisk följd av mitt uppdrag och min yrkesroll, men så är det alltså inte. Alla dessa saker påverkar, men i slutändan så var det jag (och min kollega) som bestämde att han fick behålla körkortet. Om han och hans vänner hade bett oss dra åt helvete när vi stoppade dom hade troligtvis beslutet blivit ett annat. Vi hade friheten att välja. Och hans liv påverkades markant av vårt val.

Få människor gillar när andra har makt över dem. Jag gör det definitivt inte. Jag ogillar när andras beslut påverkar min möjlighet att göra det jag vill. Jag tycker mig ha tillräckligt god moral, och tillräckligt gott omdöme, för att själv bestämma över sådant som berör mig. Det är jag knappast ensam om. Det faktum att vi poliser på ett väldigt direkt sätt ibland kan ha makt över andra människor är nog en av anledningarna till att många har så svårt för oss.

Ett samhälle behöver så klart lagar och regler. Det finns bra anledningar till att man inte får köra hur fort man vill, påverkad av vad man vill, etcetera. Folk dör då. Och om reglerna skall fylla någon funktion så måste någon han makten att upprätthålla dem. Om inte samhället har kapacitet att gripa eller omhänderta folk, att visitera och ta föremål i beslag, så blir det fritt fram att begå brott. Ansvaret att det inte skall bli så ligger på oss poliser. Makten är alltså nödvändig.

Det sägs att makt korrumperar. Det är sant. Det viktigaste är så klart att man ser till att bara bruka makten man har fått som polis för det goda och samhällsnyttiga syfte som den är ämnad åt. Där tror jag att den svenska kåren är ovanligt bra i en internationell jämförelse. Vi har extremt lite korruption. Det vi gör i yrkesrollen gör vi i princip alltid för att fullgöra vad vi uppfattar som vårt uppdrag.

Men det räcker inte. Vi måste även vara ödmjuka inför det faktum att vi i vårt tjänsteutövande har vi makt att ta beslut som starkt påverkar människor liv. Ta ett körkort eller inte. Gripa, kontrollera eller avvisa någon eller inte. Etcetera. Ofta kan det handla om att gå en balansgång emellan att upprätthålla ett system som vi tillsammans, demokratiskt, har beslutat om och att se till hur en enskild individ drabbas. Det kan vara frågan om moraliskt väldigt svåra beslut. Ser man det så, och reflekterar över sitt maktutövande både under tiden och i efterhand så ökar förutsättningarna dramatiskt att klara den balansgången. Men om man ser sig själv som enbart ett verktyg för demokratin och skjuter ifrån sig ansvaret som kommer med makten till någon annan (lagstiftarna, cheferna, systemet, samhället, etc) för att slippa våndas över att de beslut man tar faktiskt också drabbar människor (även när de är korrekta) så tror jag risken finns att man tappar empatin som är så totalt grundläggande i vårt yrke.

Sen tror jag också att det, oavsett vika beslut som man fattar, är helt grundläggande att man i största möjliga mån på ett respektfullt sätt förklarar varför man gör som man gör för dem som drabbas.

Vi poliser skall så klart både förhålla oss till lagen och till det uppdrag vi har fått. Men det får inte blir för fyrkantigt. Det måste finns med en mänsklig aspekt i allt polisarbete. Den kommer helt naturligt för de allra flesta, men det finns också tendenser att skjuta ifrån sig ansvar. När man har att göra med potentiellt våldsamma personer så sägs det ofta att motparten ”lägger ribban”. Det är så klart sant att en persons beteende påverkar om och i så fall hur mycket våld jag som polis behöver använda. Men uttrycket implicerar att en viss attityd eller ett visst beteende ifrån automatiskt leder till en viss mängd våld ifrån polisen. Så är det så klart inte, jag som polis har i de allra flesta situationer stora möjligheter att med mitt agerande påverka var ”ribban” hamnar. Det vet så klart också i princip alla poliser, men ändå pratar man ofta som att det inte vore så.

Jag tänker att vi poliser både måste välkomna och vara skeptiska mot/försiktiga med den makt som vi får i yrket. Att vi konstant måste vara medvetna om balansen emellan uppdraget/det större perspektivet och det medmänskliga i stunden. Att det skall vara svårt och tungt ibland. Och det gäller även andra tjänstemän, exempelvis på Försäkringskassan, Migrationsverket, mm som kan ha nog så svåra beslut/maktsituationer att hantera. Jag tänker också att den sortens tjänstemannamakt borde komma med rimliga villkor att hantera uppgiften på ett bra sätt. Det innebär stöd/handledning, utbildning, resurser, och en lön man kan leva på. För när en människa som har makt att kränka andra själv känner sig kränkt, utsatt och maktlös i sitt jobb eller i sitt privatliv uppstår en situation som inte är bra för någon. Är den personen polis så är det inte bara ett individuellt problem, utan ett samhällsproblem.