"Pride Järva" och hatbrott i Husby

Igår har jag arbetat i kommenderingen för "Pride Järva" (en parad som anordnades av folk med kopplingar till Sverigedemokraterna) och det antirasistiska "parkhäng" som drogs ihop för att markera stöd för HBTQ-rättigheter och samtidigt ta avstånd ifrån SD.

Inför manifestationerna hade jag redan haft kontakt med en av arrangörerna till parkhänget då jag tillsammans med några andra personer med förankring i Norra Järva håller på att arrangera en "Mångfaldsfestival" i Norra Järva och ville ha med henne i den gruppen. Det blev naturligt att då även koordinera kring dagens arrangemang.

Jag deltog i en grupp som hade ansvar för ordningshållningen på norra sidan av Järva-fältet, där jag hade ett specifikt ansvar för att koordinera med parkhängsgänget, medan en annan grupp hade ansvar för att följa den SD-anknutna paraden genom Tensta och Rinkeby. Vi hade även understöd av två SPT-grupper ("kravallpoliser"), några spanare och trafik/mc.

Medan paraden började i Tensta så fotpatrullerade vi i Husby. Det var mycket folk ute och trevlig stämning. Flera av de ungdomar vi pratade med ville diskutera "bögparaden". De var avspända och respektfulla samtal, men det var också väldigt tydligt att ett antal av dem dessvärre hade starkt homofoba värderingar. Det pratades om att det var "äckligt", "onaturligt" att det "spred sjukdomar" med mera. Vi försökte lugnt och pedagogiskt förklara att problemet var deras fördomar, och inte att en del människor älskar personer av samma kön. Jag själv kunde inte riktigt ta diskussionerna fullt ut då jag hade ansvar för situationen på torget och att kommunicera med insatsledningen, arrangören av parkhänget och tillströmmande deltagare. Det gjorde mig frustrerad. Lyckligtvis gjorde min kollega för dagen, en närpolis ifrån ett annat distrikt, ett väldigt bra jobb där.

I samtalen försökte vi även förebygga attacker mot "Pride Järva". Flera av de ungdomar vi pratade med kände till att det fanns SD-kopplingar, men verkade störa sig mer på att det var "bögar" som paraderade. Det var dock ingen som uttalade sig hotfullt eller talade om att störa eller attackera paraden.

Hela "Pride Järva"-paraden avlöpte lugnt och städat. Det cirkulerade lite rykten om att någon skulle attackera den, men det mest dramatiska som hände de ca 20 paraddeltagarna var att någon enstaka antirasistisk motdemonstrant dök upp och skanderade mot dem ett kortare tag. De skingrades i Husby Södra då de inte hade fått tillstånd att gå hela vägen fram till Husby Norra/Centrum.

Parallellt med att "Pride Järva" avslutades anlände motdemonstranterna i parkhänget. När arrangörerna var på plats så började de spela trummor. De var väldigt duktiga och fick snabbt entusiasmerat den grupp på ca 100-200 personer som hade samlats i deras hörn av torget. När jag efter ett tag klargjorde att "SD-paraden" inte skulle komma hela vägen fram dit de var, så började de, ledda av trummorna, röra sig ner mot Järvafältet och Husby Gård för sitt "parkhäng" och picknick. Det hela gick väldigt lugnt och städat till och det var god och kamratlig stämning. Dock fanns det på torget under samlingen/uppträdandet och på väg ner enstaka ungdomar som ropade homofoba tillmälen efter gruppen. De blev tillsagda av de närvarande kollegorna och det var inget som eskalerade till stök.

När "Pride Järva" var avslutat och deltagarna hade lämnat med tunnelbanan och parkhänget hade nått fram till picknickplatsen så bröts kommenderingen ner. Jag och min kollega kvarstannade med parkhängsgänget för att säkerställa att de inte blev attackerade eller trakasserade. Resten av vår grupp, som också var kvar på insatsen, åkte för att ta en sen lunch.

Då vi befann oss med parkhängsgänget kom det fram två personer och ville avvisa oss ifrån platsen. De hävdade att vår närvaro gjorde folk otrygga och att vi inte kunde vara på ett antirasistiskt arrangemang då vi var poliser, och därigenom rasister. Jag och kollegan gjorde vårt bästa för att förklara det inskränkta och ologiska i deras resonemang, men det gick inte riktigt hem. Vi som poliser var ansvariga för vad andra poliser hade gjort, främst då verkställanden av utvisningsbeslut och rasistiskt profilerade inre utlänningskontroller, och var därigenom rasister. Därför var det respektlöst av oss att befinna oss bland antirasister då de kunde uppleva vår närvaro som skrämmande eller provocerande. Jag kontrade med att med den logiken så var de respektlöst av dem som vita att befinna sig där, då många av de "rasifierade" som befanns sig på parkhänget kunde ha blivit utsatta för rasism av vita. Det fick killen jag pratade med att börja stamma lite, men sen fortsatte han i samma spår som tidigare. Vi kom inte längre, och jag fick inte heller intrycket av att deras åsikt hade stöd av särskilt många fler än just de själva (som knappast riskerade att bli utvisade...).

Efter att det hade börjat regna så upplöstes parkhänget successivt genom att små grupper av deltagare började röra sig tillbaka mot Husby Centrum. Vi hängde kvar tills den sista gruppen, arrangörerna, lämnade, och gick med dem upp mot centrum. När vi var drygt halvvägs kom det ett telefonsamtal till en av arrangörerna om att någon hade blivit misshandlad i Centrum. Jag och kollegan sprang upp dit samtidigt som jag meddelade resten av gruppen på radion.

På väg fram mot centrum så var det flera personer som pekade mot torget utanför tunnelbanan vid Husby Norra och sa att det var bråk där.

När vi kom fram så såg vi ett gäng människor som kom ifrån parkhänget ståendes i en klunga på torget. Det pågick inga våldsamheter för tillfället, men det var irriterad stämning och "gult läge". Jag frågade dem vad som hade hänt, och de sa att de hade blivit attackerade och misshandlade. Det var tydligt att de hade blivit utsatta för hatbrott, vilket jag också konstaterade när någon i omgivningen sa att det bara var "tjafs". En man visade på ett tydligt blåmärke i ansiktet. En annan sa att någon hade blivit slagen till marken. Det nämndes också att flaskor skall ha kastats och att en flagga skall ha tillgripits. Gärningsmännen skulle nyligen ha avvikit i riktning mot Akalla. Ingen skulle enligt dem jag frågade vara kvar på platsen.

Medan jag stod och pratade med dem så var det fortsatt stökigt runt omkring. En lokal ungdom sa något homofobt till en av deltagarna i parkhänget. Jag tryckte undan honom och sa till honom att vara tyst. Jag såg sedan på avstånd hur det blev allt mer irriterat mellan några lokala ungdomar, folk ifrån Lugna Gatan Husby och några ur parkhänget. Kollegan hade börjat ta tag i det och jag, som är känd av de lokala killarna, anslöt för att dra bort folk ifrån stället där parkhängsgruppen stod och lugna ner stämningen. Parallellt försökte jag säga till alla i parkhänget att det skulle stanna kvar ståendes i grupp som de gjorde nu för att sedan alla bli förhörda om de brott som de hade utsatts för så fort fler kollegor kom.

Kort därefter anlände resten av vår grupp. Vi började då peka ut förhörspersoner för att få igång utredningsverksamheten när ordningsläget var lite mer säkrat. Senare anlände även yttre befäl/insatsledare och ett antal fler kollegor.

Lite senare höll det på att stissas upp igen då kollegor skulle ta en person som hade blivit utpekad åt sidan. Han är en av de lokala unga vuxna som är välkänd av polisen och väldigt lättstött, och han befann sig mitt inne i ett gäng av kompisar som ofta hamnade i konflikt med poliser. Han skrek att ingen skulle röra honom. Jag, som känner honom en aning, klev in och förde honom ut ifrån gruppen. Jag lät dock honom gå själv så fort han hade klargjort att han tänkte följa med. Han hade blivit medtagen även utan min hjälp, men troligtvis då utsläpad, vilket hade eldat upp hela gänget med lokala ungdomar.

Efter det lugnade situationen ned sig successivt. Dock var det en del fler incidenter där en del lokala ungdomar yttrade sig nedlåtande gentemot de hbtq-personer som hade deltagit i parkhänget. Vid ett tillfälle gav en av männen i parkhänget en slängkyss åt en av dem som hade yttrat sig homofobt, vilket fick önskad effekt. Han blev rasande, och vi fick trycka undan honom igen. Jag kan dock inte säga att han inte förtjänade att retas med. Händelsen följdes av att han fick ett gäng gliringar av kompisarna i närheten.

Då jag lite senare samtalade med de lokala trygghetsvärdarna ifrån Lugn Gatan så ville de berätta om hur de upplevde att bråket hade startat. Enligt dem så hade en person ur parkhängsgänget betett sig provocerande och gått fram och viftat med en flagga mot några av de lokala ungdomarna. De önskade bli förhörda om detta, vilket jag tillsåg. Deras berättelse tillförde ett annat perspektiv till händelsen. För min del framstod det dock fortfarande som tydligt att parkhängsgänget hade blivit både provocerade och attackerade.

När alla utredningsåtgärder var klara såg insatsledningen till att alla ur parkhängsgänget kom säkert iväg med tunnelbanan. Jag och min kollega, som inte hade hunnit äta än, tog en mycket sen lunch och anslöt sedan till avrapporteringen. Det skrevs på misshandel (hatbrott) och hets mot folkgrupp.

Ur ett polisiärt perspektiv kan jag bara konstatera att vi dessvärre misslyckades med vår uppgift, att säkerställa att ingen i de två grupperna blev utsatt för brott. I efterhand kan man konstatera att hotbildsbedömningen var ofullständig. Vi fokuserade för mycket på risken att "Pride Järva" skulle utsättas för attacker (de personerna följdes ju samtliga till tunnelbanan) och missade att ta höjd för att folk ur det antirasistiska parkhänget skulle attackeras. Vi hade ju bevakning på arrangörsgruppen, men hade behövt skydda även de deltagare som lämnade lite tidigare. Jag tror att feltänket beror på att vi fokuserade för mycket på risken att någon skulle attackeras pga kopplingen till SD och för lite på risken att någon attackeras het enkelt för att det är tydligt att denne är hbtq-person. Att döma av en del av de samtal vi hade under dagen så framstod ju redan då det som att en del upplevde det mycket mer provocerande att "bögar" skulle komma till Husby än att SD hade ett arrangemang här.

Vad gäller homofobin, så finns den så klart i alla delar av samhället. Den är dock betydligt starkare i sammanhang som är traditionellt kulturellt eller religiöst patriarkala och/eller där starka machonormer råder (det finns exempelvis fortfarande så vitt jag vet inte en enda öppet homosexuell man i hela Skånepolisen). Utan att generalisera alla boende så kan man konstatera att båda de faktorerna finns i delar av Husby. Det är ingen slump att några av dem som uttalade sig mest homofobt är ungdomar/unga vuxna män som ingår i bekantskapskretsar där det begås brott och där status är nära knutet till våldskapital, dessa miljöer är extremt "macho". Andra hänvisade till religion eller till ett lokalt (sub)kulturellt sammanhang. Det är hur som helst tydligt att behoven av att ta tag i homofobin i delar av vårt samhälle är trängande.

Det är också tydligt att sättet att om man vill påverka folk så kräver det lugna, lyssnande och respektfulla samtal. Folk är inte homofober för att de är onda. De har fått med sig knepiga värderingar ifrån olika sammanhang, och de har (ännu) inte varit kapabla att se det kränkande och ologiska i de här värderingarna. Det är så klart precis samma sak med rasism. Det krävs en tydlig linje och ett direkt avståndstagande, men samtidigt ett förstående samtal om man har ambitionen att faktiskt "omvända" någon. Det gäller de av ungdomarna vi pratade med i Husby som hade homofoba värderingar på samma sätt som det gäller människor som uttrycker sig fördomsfullt mot invandrare eller muslimer.

Jag avslutar med att återvända till det arrangemang, den "Mångfaldsparad", jag och några till planerar att genomföra den 3/10 i år i Norra Järva. Min förhoppning är att det skall bli ett inkluderande arrangemang som inte stämplar någon utan lyfter upp det som är fint med området och vikten av att respektera varandra samtidigt som vi tar tydlig ställning mot både homofobi och rasism. Det kanske kan vara en liten del i att jobba för en successiv förändring av de värderingar som nu tyvärr ledde till våld och kränkningar.

Örfil i arrest

En del av de händelser som jag skriver om här har hänt ett bra tag innan inläggen om dem dyker upp på bloggen. Det kan ibland bero på sekretess-skäl, men oftast handlar det om att jag helt enkelt inte har haft tid att skriva i anslutning till händelsen. Oavsett vilket, så lämpar en del texter sig att vänta med en aning, då händelserna och de inblandade personerna blir svårare att identifiera.

Vi var på jakt efter en rånare. En ung man hade anhållits i sin utevaro som delaktig i ett väpnat rån, och vi var ute för att hämta in honom. Med hjälp av lite detektivarbete så fick vi reda på att han bodde på ett hotellhem. Vi fick beslut om husrannsakan och fick ut nyckel för att gå in i rummet. Vi placerade som vanligt en kollega på baksidan och gick in. Dörren var olåst, TV:n var på, och det var uppenbart att någon alldeles nyss hade befunnit sig i rummet. På förfrågan hos föreståndaren om killen hade några vänner på hemmet fick vi fram att han brukade umgås med personen i rummet mitt emot i korridoren. Vi gick in där, och påträffade den person vi letade efter. Han ljög först om id och var allmänt otrevlig och aggressiv. Vi tog med honom, och på vägen in öste han en strid ström av grova förolämpningar över min kollega som satt bak med honom. Kollegan i fråga är en av de vänligaste och ödmjukaste poliserna i distriktet, och lät honom hållas efter att ha gjort några försök att nå fram.

Väl inne i arresten så sattes han enligt gängse rutiner på bänken där inskrivning och avvisitering sker. Arrestvakten kom fram och sa åt honom att börja ta av sig kläder och föremål. Killen svarade med att be arrestvakten gå och knulla sin morsa. Vakten reagerade instinktivt, gav killen en (mycket lätt) örfil och sa "Du talar inte till mig på det sättet". Killen skrek något i stil med "Han slog mig!" och vände sig till oss med anklagande röst och skrek "Ni såg!" Jag tog undan vakten och sa till honom att vänta en bit bort i deras rum. Sedan gick jag tillbaka till killen, sa att jag såg och att vi skulle prata om det senare, men att han nu skulle göra som han blev tillsagd och låta sig avvisiteras. När det budskapet hade gått in och avvisiteringen var på gång gick jag tillbaka för att prata med den vakt som hade utdelat örfilen. Jag förklarade att jag förstod att han hade blivit förbannad, men att det han hade gjort inte var ok, och att han dessutom riskerade sitt eget jobb.

Hans vaktkollega drog honom avsides för att prata med honom. Jag hjälpte kollegorna att bli klara med den anhållne killen, och förklarade för honom att han skulle få berätta om örfilen i det kommande förhöret, samt att det var upp till honom om vi skulle ta upp en anmälan om detta eller ej. Innan jag gick ut så förklarade jag situationen för vakten. Han sa då, troligtvis coachad av sin kollega, att han bara hade räckt sig fram för att ta tag i killen. Jag sa att han hade rätt att komma med vilken version som helst i ett eventuellt förhör och att det var inget jag skulle döma honom för, men att om jag tillfrågades så skulle jag säga att det jag såg var en örfil och inget annat. Samtidigt hoppades vi att vi genom vänlighet och bra bemötande mot den anhållne skulle få honom att känna att det inte var nödvändigt att anmäla händelsen.

Jag rapporterade om händelsen till stationsbefälet, och kommunicerade med gruppchefen om det kommande förhöret. En kollega som var perfekt för uppdraget utsågs som förhörsledare, och jag stämde av situationen med honom innan förhöret. Efter förhöret så berättade också kollegan att den anhållne för tillfället inte ville anmäla örfilen, och att han skulle meddela om han ändrade sig. Så vitt jag vet gjorde han heller aldrig det.

Händelsen fick alltså inga konsekvenser för någon, vilket jag är glad för. Jag tyckte genuint synd om vakten som tappade kontrollen. Jag fick också känslan av att han inte hade så bra koll på var gränserna för ett acceptabelt sätt att arbeta på gick. Han var relativt ny i jobbet, och dessutom relativt ny i landet. Det var uppenbart att han blev skärrad när jag förklarade att han riskerade sitt jobb. Jag upplevde dock aldrig att han blev arg på mig, då jag försökte vara vänlig och respektfull mot honom samtidigt som jag var tydlig.

Vad gäller den anhållne killen, så spelar det ingen roll hur odräglig han var mot oss poliser eller mot vakterna, han skall inte behöva utsättas för någon form av kroppsliga bestraffningar, inte ens så lindriga som en lätt örfil. Våld används för att försvara, ta kontroll och genomföra tjänsteåtgärder, inte för att bestraffa. Och han skall självklart också känna att rättssystemet skyddar honom när han utsätts för brott på samma sätt som det skyddar alla andra. Vilket jag tror att han kände i det här fallet. När han märkte att vi faktiskt skulle ha tagit upp en anmälan om han så hade velat, och dessutom berättat sanningsenligt vad vi såg, så kände han (lyckligtvis) inte längre att det var nödvändigt.

Jag kan ofta tycka att rättssystemet är väl tandlöst mot dem som begår brott. Straffen är låga och beviskraven i vissa fall oskäligt höga, konsekvenserna av att begå brott blir ofta försumliga. Jag upprörs över att människor som regelbundet utsätter andra för grova kränkningar kan fortsätta med det trots att vi vet vilka de är och vad de gör. Brottsofferperspektivet i rättsskipningen är på tok för svagt. Vi behöver bli bättre på att få stopp på vaneförbrytare och yrkeskriminella. Men mötet med polisen får aldrig innebära att en person fråntas rättigheter eller skydd som skall gälla alla. Oavsett vad personen har gjort. Ingen person skall behöva utstå kroppslig bestraffning. Alla skall kunna begära att en anmälan tas upp om de blir utsatta för brott och lita på att poliser och andra myndighetspersoner vittnar sanningsenligt om det de har sett. Det är inte bara en individuell rättighet, det är också grundläggande för förtroendet för hela vår rättsstat.

Slutligen, för mig är det sunt att inte vi poliser håller på och anmäler varandra stup i kvarten, vilket skulle vara fallet om vi tillämpade all lagstiftning korrekt och bokstavstroget. Man får enligt regelverket inte lämna "rapporteftergift" till en annan polis, men i praktiken ser man ofta emellan fingrarna med småsaker (trafikrelaterade sådana). Många poliser skulle bli bötfällda om deras bisittare hade rapporterat varje fortkörning som inte kan motiveras som tjänsterelaterad. Men det är en helt annan sak när en tredje part blir utsatt för något och denne själv vill anmäla händelsen. Då finns det, oaktat lojaliteter, enligt min mening helt enkelt inget utrymme för att ljuga. Sen tycker jag samtidigt att vi behöver se över hur vi lär oss av och delar ut skuld efter polisiära misstag. Dels för att skifta fokus ifrån individ till organisation, men också genom att då en individ faktiskt gjort något fel ha fler alternativ än att sparka denne (något som är betydligt mer kännbart än de straffrättsliga påföljderna). Här är en polislegitimation, som tillfälligt kan dras in, ett bra alternativ. Polisförbundet driver båda frågorna.

PS. Frågan om anmälningsskyldighet har lyfts. Förutom att jag tycker att det är olyckligt när det blir för stort fokus på formaliteter och paragrafrytteri och för lite på de inblandade människorna så kan jag bara konstatera att brottet (ringa) misshandel kräver att smärta eller skada skall ha uppstått. Örfilen var en mycket lätt markering. Den var inte ok, och hade den utsatte killen velat anmäla och där berättat att han fick ont så hade en anmälan upprättats och jag hade vittnat om att jag såg en örfil och inte ett försök att greppa tag i honom. Men när inte killen vill anmäla så kan vi inte ens bevisa att rekvisiten är uppfyllda. Jag kan absolut inte säga om det uppstod någon smärta eller ej, och någon skada var det absolut inte frågan om. Jag tycker alltså att det fattades rätt beslut när man beslutade att inte upprätta en anmälan. Av många skäl. Inte minst medmänsklighet.