Fattiga EU-migranter - avhysningar och upplevda problem

För ett tag sedan fick jag i uppdrag att tillse att vi under ett kvällspass besökte två boplatser med fattiga EU-migranter och tog ID-uppgifter på dem, något som Kronofogden (när det ej rör sig om allmän plats) behöver för att kunna verkställa en avhysning. Både jag och flera av kollegorna var djupt obekväma med arbetsuppgiften, då det innebar att besöka boplatserna väldigt sent på kvällen för att öka sannolikheten att de som bodde där var hemma. Båda av dem låg dessutom väldigt avsides inne i skogspartier nära stora motorleder, och det kunde rimligtvis inte störa någon att det fanns bosättningar där.

Vi åkte hur som helst i slutet av passet ut mot den första bosättningen. Efter en del letande i skogen, som var fruktansvärt nedskräpad av plast, glaskross mm och delvis kändes som en soptipp så hittade vi ett improviserat skjul. Vi knackade på och bad om att få prata med dem som bodde där. Efter ett tag kom tre rumäner ut, och vi förklarade på engelska att vi behövde ta id-uppgifter på dem på uppdrag av markägaren/staden då det eventuellt skulle bli aktuellt med avhysning. De var vänliga och samarbetsvilliga, och vi bad också flera gånger om ursäkt för att vi hade stört dem. Den andra bosättningen som vi hade fått i uppdrag att kontrollera det passet var tom.

Efter besöket ifrågasatte vi starkt vad meningen var med att avhysa rumänerna ifrån det aktuella skjulet. Man skulle ställa till stort besvär för dem till ingen som helst vinst för samhället. De skulle ju bara flytta på sig till en annan, mindre undanskymd och nedskräpad, plats och bosätta sig där istället, men förlora sitt mödosamt uppbyggda hem/skjul.

Veckan därpå skedde avhysningar ifrån två stora boplatser i Kista, båda på parkeringsplatser där EU-migranternas närvaro orsakade de boende och markägaren problem. Lyckligtvis gjordes ingen avhysning i skjulet som jag hade besökt. Dessa avhysningar genomfördes i samverkan med Kronofogdemyndigheten och Socialtjänsten. Jag var själv inte med.

I ett antal trygghetsundersökningar framgår att många Kistabor anser att närvaron av EU-migranter i och kring Kista Galleria är det som skapar mest otrygghet i området. Det finns grovt uppskattat 200 fattiga EU-migranter, främst ifrån Rumänien och Bulgarien, som brukar sova på boplatser i Kista, och troligtvis fler som uppehåller sig i och runt gallerian under dagtid. Andelen Kista-bor som anser att de fattiga EU-migranterna är ett problem har också enligt samma undersökningar stigit kraftigt under det senaste året.

Polisen i allmänhet och närpolisen i synnerhet har i uppdrag att arbeta för och lyssna på medborgarna. I den nya polisorganisationen är det ännu tydligare beskrivet att polisens arbete till stor del skall styras av medborgardialog och medborgarlöften, så att vi ägnar oss åt det som just människorna i lokalsamhället upplever som problem. Vi i närpolisen får också regelbundet höra berättelser och klagomål riktade mot de fattiga EU-migranterna, speciellt ifrån näringsidkare och ordningsvakter i Kista Galleria. Ibland rör det helt enkelt att deras blotta närvaro anses vara störande, men det handlar också ofta om eventuella ordningsstörningar eller brott. En del människor är förtvivlade, och berättar exempelvis om fekalier i eller utanför deras butiker/restauranger eller om affärer som inte längre går runt.

Även boplatserna upplevs skapa otrygghet, dels då markägare berövas sin rätt till den egna marken, men också genom vad som ibland kan vara en mycket omfattande nedskräpning.

Det finns ett tryck både ifrån delar av allmänheten och ifrån en del kollegor att vi agerar mer resolut mot EU-migranterna. Det har lyfts rykten om att polisen i andra gallerior har nolltolerans mot tiggare och systematiskt avvisar alla. När vi på vår närpolisstation hade en hypotetisk diskussion om hur man eventuellt skulle kunna använda ordningslagen för att (i upprepade fall) gripa en passivt stillasittande tiggare på allmän plats så klargjorde jag dock att om det någonsin skulle bli aktuellt så skulle jag ordervägra eller lämna.

Jag kan förstå att en del av dem som bor och verkar i området är bekymrade, och att det finns en förväntan på att vi agerar på något sätt mot den upplevda otryggheten. Vi har också en skyldighet att ingripa mot brott och ordningsstörningar samt att verkställa/biträda vid avhysningar av illegala boplatser, exempelvis på någons tomtmark eller parkeringsplats, eller på allmän plats (stadsnära parker mm).

Polisen får dock ALDRIG agera mot en grupp enbart för att omgivningen anser att deras närvaro innebär ett problem. Brott, likväl som ordningsstörningar, begås av INDIVIDER, ej av en etnisk grupp. Vi kan ALDRIG hålla en enskild EU-migrant ansvarig för hur en annan EU-migrant har agerat.

Vad gäller ordningsstörningar så är det helt grundläggande i vår rättsstat att bedömningen om ett beteende är ordningsstörande eller ej inte får påverkas av individens etnicitet, sexuella läggning, etc. Vi kan inte ha en polis som exempelvis behandlar två män som kysser varandra offentligt som ordningsstörande bara för att det finns många som betraktar det (till skillnad ifrån en heterosexuell kyss) som normbrytande och provocerande. Det räcker alltså inte med att omgivningen anser att det är ordningsstörande att det sitter EU-migranter och talar högt med sina väskor på bänkar i mittgången i gallerian så länge inte samma beteende hade ansetts ordningsstörande om det hade rört sig om välklädda norrmän.

Angående bosättningar, så kommer polisen fortsätta att behöva göra (eller biträda vid) avhysningar. Ingen, oavsett etnicitet, har rätt att bosätta sig på annans mark eller i parker. Rör det offentlig plats så kan polisen avhysa med hjälp av ordningslagen. Vi samverkar dock alltid med kommunen/socialtjänsten som nu erbjuder evakueringsboenden för alla som avhyses. Rör det tomtmark (privatägd eller allmän) så är det Kronofogden som fattar beslut om avhysning. Det är dock viktigt att ha med sig att de här människornas behov av någonstans att vara inte försvinner bara för att de avhyses ifrån en plats, de kommer så klart bara att flytta till en annan plats. Därför ter sig avhysningar ifrån platser där få människor störs eller berövas sin rätt som en väldigt dålig idé, då man försvårar för utsatta människor till liten eller ingen nytta. Bättre då att låta dem stanna tills det finns ett bättre alternativ. Sen måste vi hitta lösningar, gärna i samförstånd med EU-migranterna, på den enorma nedskräpning och miljöförstörelsen omkring bosättningarna.

EU-migranterna är en mycket fattig och utsatt grupp. Det förekommer dessutom en hel del fördomar mot dem, vilket gör att man behöver vara källkritisk vad gäller alla de historier som berättas. Lösningen på problem med fattigdom och diskriminering är inte polisiär. Stockholms stad har precis påbörjat ett arbete med att ge bättre stöd och hjälp till den här gruppen, där det även ingår att samverka med ideella organisationer som arbetar på plats i exempelvis Rumänien. Slutligen, för er som upplever att närvaron av fattiga EU-migranter är besvärlig så kommer här ett antal förslag:

1. Behandla fattiga EU-migranter som vilken individ/medmänniska som helst. Hälsa, nicka, se dem i ögonen och visa respekt. Lös konflikter och problem genom kommunikation och samförstånd där det går. Reagera, inklusive genom att anmäla brott och ordningsstörningar, när det behövs. Som för vem som helst annars.

2. Det är kanske självklart för de flesta, men var medmänsklig och se den utsatta människan. Bli arg på fattigdomen och inte på den fattige.

4. För er som vill göra något för att hjälpa så finns det många bra ideella föreningar som jobbar med att hjälpa fattiga EU-migranter både här (Crossroads, Föreningen Hem, etc) och i sina hemländer (ex Hjärta till Hjärta eller lokala romska organisationer) som man kan engagera sig i eller skänka pengar till.

Självklart finns inte lösningen på de fattiga EU-migranternas misär i Sverige, utan i de länder som de kommer ifrån. Vi behöver dock bli bättre på att lindra den utsatthet de upplever medan de är här. Kanske främst genom insatser ifrån samhället likt de ifrån Stockholm Stad som nämndes ovan, men även genom hur vi alla bemöter dem som medmänniskor då våra vägar korsas i vardagen.