lördag 24 mars 2012

Dilemman med LOB

Passet börjar med att vi får spana av ett inrapporterat större bråk, som misstänktes vara ett bakhåll. Efter att det visade sig vara lugnt på den aktuella platsen och i närområdet så tog vi över ett larm om en berusad man som ramlade omkring utanför en mack. Efter att ha letat ett tag hittade vi på mannen på en tunnelbanestation. Han kunde då gå utan att ramla, men var klart instabil, och dessutom mycket svår att prata med p.g.a. berusning och språksvårigheter (kollegans ryska var vår bästa kommunikationskanal). Vi gjorde bedömningen att mannen inte kunde lämnas kvar vid tunnelbanan, då han i värsta fall kunde ramla ned på spåret. Så vi omhändertog/LOBade honom, till hans stora förtret. Jag försöker alltid få med en LOB till sjukhus/TNE istället för till LOB-cell i polisarrest om personen inte har varit bråkig, då tanken ju är att han skall få hjälp och inte straffas för sin berusning. Kollegan påpekade att den här mannen antagligen inte skulle vara tillräckligt samarbetsvillig för att vara på ST:Göran BAS, men gick med på att göra ett försök. Han fick dessvärre rätt, så vi hamnade i arresten i alla fall.

Kort senare fick vi i uppdrag att hantera en ny LOB ifrån radion, denna gång omhändertagen av ordningsvakter på tunnelbanan. På väg ut för att hämta honom bad en kollega oss att köra hem en frisläppt man som hade plockats in utan jacka, detta då nattluften var väl kylig för att promenera i t-shirt med. Jag accepterade, och återkommer till den mannen längre ned. Den omhändertagne visade sig vara en person som drogpåverkad hade somnat på tunnelbanan, och då han väcktes av en kontrollant så hade han hotat att slå denne. Därefter hade vakterna LOBat honom. Mannen var tydligt påverkad, men fullt pratbar och gick bra att resonera med. Eftersom den hotade kontrollanten inte ville medverka så blev det ingen anmälan för olaga hot. Och eftersom det inte är särskilt meningsfullt att sätta dit en missbrukare för ringa narkotikabrott genom eget bruk, så klarade mannen sig helt ifrån rättsliga påföljder. Däremot tog vi över LOBen, och han blev inspärrad i LOB-cell i sex timmar.

Ingen av de här två männen var så drängfulla/påverkade att de om de hade observerats i en tryggare miljö hade behövt LOBas. Vad gäller den första mannen, så var det närheten till spåret och hans bristande koll/balans. Han hade dock om han hade varit tillräckligt klar i huvudet bara kunnat acceptera att bli förd till St:Göran, kliva in där utan att stöka, och så fort vi lämnat promenera ut igen. Men alkohol påverkar ju inte bara balansen utan även omdömet. Den andre mannen hade redan blivit hotfull på grund av sin påverkan och även om han var lugn med oss och vi kunde ha ett bra samtal i bilen, så fanns risken att han skulle flippa igen så länge ruset bestod.

LOB, Lagen om vård av berusade, är kanske det enskilda verktyg som ger en vanlig polis mest till synes godtycklig makt över en vanlig medborgare. Om jag som polis anser att en person är så berusad att han utgör en fara för sig själv och/eller andra eller att ha inte kan ta vara på sig själv kan jag ta med honom till arresten, och även om mitt beslut prövas av ett befäl så är risken att det inte fastställs i praktiken väldigt liten. Min bedömning görs inte enbart på grund av påverkansgrad, utan även baserat på beteende, omständigheter, med mera. En person som är stökig kan till exempel LOBas även om kamraten bredvid är fullare, då det stökiga beteendet vägs in i bedömningen av risken att han är en fara för sig själv eller andra. Därför är det också den lag som är lättast att missbruka. Jag har t.ex. hört en kollega berätta om hur hon spik nykter på sin fritid hotades med att LOBas av poliser som ogillade att hon tyckte till om hur de behandlade en person med utländsk bakgrund. Så det finns skräckexempel. Men samtidigt är det otroligt användbart att ha ett verktyg som kan förebygga brott och olyckor. Påverkan av alla droger, men framför allt alkohol, orsaker enorma problem ute på stan. Om man kan omhänderta de stökigaste fyllskallarna innan de har hunnit orsaka särskilt mycket lidande för sin omgivning så är mycket vunnet.

I slutet av det aktuella arbetspasset så fick jag och kollegan i uppdrag att förhöra en person som hade gripits misstänkt för misshandel på en tunnelbanestation precis innan vi gick på, och som sedan lagts in för tillnyktring. Han hade, stupfull, börjat mucka gräl på tunnelbanestationen, och satt nu inspärrad och misstänkt för brott. Mannen påstod att han inte mindes någonting, och hans brottsregister pekade inte heller på att han skulle vara någon större bråkstake, men tydligen hade alkoholen fått honom att helt tappa greppet. Om någon hade LOBat honom lite tidigare under kvällen hade det varit en välgärning, inte minst för den gripne själv. Efter förhör och beslut om frisläppning så bad han oss upprepade gånger om ursäkt, trots att vi förklarade att han inte hade gjort oss något och trots att han nekade till att ha attackerat någon ("jag minns inget, men det kan inte ha varit jag, jag gör inte så"), och slog sedan följe med den samtidigt släppte mannen vi tidigare LOBade på en annan tunnelbanestation på väg ut...

Nu till sist tillbaka till mannen vi skjutsade hem. Vi körde alltså hem honom då han plockats in (misstänkt för grov misshandel) utan jacka och skulle ha haft svårt att ta sig hem själv i kylan. Jag kände igen honom. En gång för något år sedan så träffade jag på honom nedslagen utanför en lokal krog. Han var då kraftigt berusad, och genomblodig, men ville inte ha hjälp utan bad mig och kollegan att dra åt helvete. Han försökte dra iväg, men jag slet av honom av bussen han hade klivit på och brottade in honom i bilen, då jag kände att han absolut behövde komma till sjukhus. Han svimmade av blodförlusten någon halvminut efter att vi fick in honom i bilen och kom iväg, så det blev blåljus till Karolinska och direkt upp på operationsbord med ett 10-tals läkare, sjuksköterskor, mm runt omkring. Det gick bra. Men om han hade fått åka iväg med bussen hade det kunnat gå värre. När jag slet med honom brydde jag mig inte om huruvida jag hade lagstöd eller ej. Men då jag väl skulle skriva på det har jag för mig att jag och befälet kom överens om att det jag hade gjort var en LOB. Användbar lag, som sagt...:-).

PS. Mer om ärendet med den blodige mannen här, och om ett senare möte med samme man här då jag grep honom för kvinnofridskränkning, också då berusad.

måndag 12 mars 2012

Söndagspasset

Gårdagens pass började med ett timat inbrott i en kontorslokal. Efter att kollegan agerat kriminaltekniker så åkte vi in för att avrapportera. Då vi sitter och skriver på inbrottet så går det ut ett larm om att en man har ringt in och sagt att han skall skjuta sig själv. Han skall också ha nämnt att han har tillgång till en Kalashnikov. Vi avbryter avrapporteringen och åker mot platsen, tillsammans med tre andra bilar som har svarat på larmet, däribland befälsbilen. Den av patrullerna som befann sig närmast får order om att invänta en bil till, och när vi anländer så kan vi åka direkt in mot den parkeringsplats där mannen har sagt att han befinner sig. Kollegan får också syn på honom direkt. Han talar i mobiltelefon och har lyft den andra armen i luften som för att visa att han är obeväpnad. Jag går fram till honom, kontrollerat snabbt att han inte har något vapen på sig, och börjar gå med honom till bilen. En kollega kommer fram och hjälper till. Mannen vill till psyk-akuten och gör inget motstånd. I bilen fortsätter han att hävda att han hade ett vapen i en bil på parkeringsplatsen, vilket inte stämde. Det var dock med tanke på hans psykiska tillstånd svårt att veta om han själv trodde på det han sa eller ej.

Nästa jobb handlade om att en man hade hittat en förvirrad herre och stod och väntade med honom. På väg fram fick vi dock omprioritera då en man setts vandra på ett järnvägsspår med en cykel. Efter att först ha hastat dit för att stoppa en eventuell olycka så visade det sig att ingen förutom inringaren hade sett mannen. Vi letade och efterforskade, men fick efter ett tag dra slutsatsen att om han ens hade gått på spåret så hade han nu lämnat det. Vi återvände då för att ta hand om den förvirrade mannen, men varken han eller anmälaren fanns kvar där, och ingen hade lämnat telefonnummer.

Kort därefter gick det ut ett larm om pågående inbrott i en körskola. Anmälaren berättade om hur en man klättrade in och ut flera gånger ur ett sönderslaget fönster. Vi kom först fram, och jag såg precis hur en man (ännu en gång) klättrade in genom det klirrade fönstret. Jag klättrade efter, och tog kontakt med mannen. Det visade sig att körskolelokalen mer liknade en "pundarkvart" och att den klättrande mannen sa sig hyra den och sett sig tvingad att slå sönder rutan då uthyraren bytt lås. Han visade sig dessutom vara lyst för avtjäning, 1 år och 9 månader för bedrägeri. Han fick förband för sin blodiga hand (fönstret) av en kollega och fick sedan åka med oss till häktet, medan kollegorna stannade och tog hand om lokalen/ärendet med skadegörelsen.

När vi höll på att lämna av mannen på häktet så gick det ut ett larm om självmordsförsök. Vi noterade båda adressen samt vilken patrull som svarade och stod otåligt och väntade medan personalen där tog emot mannen. När vi kom därifrån frågade jag om patrullen som svarat ville ha hjälp. De var inte framme, så vi åkte, och lyckades mot all förmodan komma fram först även denna gång. Det visade sig handla om en kvinna som mådde mycket dåligt psykiskt. Hon fick sedan några dagar hjälp av en annan kvinna ifrån samma land som innan dess bara träffat på henne i det lokala centrumet, men då hon nu tappat kontrollen än mer blev det uppenbart att hon behövde komma till sjukhus. Tack vare att det vänliga kvinnan följde med och stöttade (samt tolkade), så kom den sjuka med frivilligt till psykakuten. Efter att vi lämnat över till personalen körde vi tillbaka kvinnan till sitt hem där hon lämnat sina barn med en släkting. Den sortens engagemang i sina medmänniskor ser man sällan exempel på.

I slutet på passet fick vi, då vi beordrats att kontrollera ett eventuellt inbrott i UFF-container, omprioritera till slagsmål på parkeringsplats. När vi kom fram var dock gärningsmännen avvikna, så det handlade bara om att ta upp anmälan. Det var en man som hade påpekat för en annan man att han körde för snabbt och vårdslöst (säkert med mer målande ord...) som sedan hade blivit attackerad och slagen av mannen och två vänner till honom. Ett vittne verkade tycka att han nästan borde skylla sig själv då han borde veta att "i det här området" så är det farligt att klaga på hur ungdomar beter sig. Jag tycker tvärtom att ju fler personer som vågar säga ifrån (visst, med rätt ord...) av de människor som bor i ett område, desto mindre makt och utrymme får den typen av ligister som skiter i hur deras beteende går ut över andra. Men vittnet hade dock rätt i att det kan vara farligt... Efter att även ha avrapporterat detta ärende var klockan drygt 10 minuter efter sluttid, och det var dags att avsluta söndagspasset.

Det var dock lite kul att kollegan, som körde sitt första arbetspass med "ryckarkursen", dvs möjligheten att köra blått, trots allt lyckades ta sig först fram på nästan varje jobb vi fick åka på (obs, utan att köra farligt). Bra jobbat :-).

fredag 9 mars 2012

Äntligen fäste igen...

Nu är våren äntligen här, och för mig som polis i Västerort innebär det ljusare tider på flera sätt. Under vintersäsongen har jag med polisbilen en del dagar halkat omkring som Bambi på hal is på vägarna då våra utryckningsfordon bara haft friktionsdäck (och inte dubbdäck). Jag gillar att man tar miljöhänsyn, men när det både innebär fara för medarbetarna och att uppdraget kraftigt försvåras så kan man fundera över prioriteringsordningen. I princip samtliga turlag anmälde tillbud/arbetsmiljöproblem på grund av bristen på dubbdäck i vinter. Detta då friktionsdäcken vid isigt/snöigt väglag nästan inte gav något fäste alls. Dessutom blir det både frustrerande och närmast löjligt när utryckningsfordon med blåljus och sirener p.g.a väglaget tvingas köra så långsamt att de kan passeras av allmänhetens bilar då dessa kör lagligt (med dubbdäck). Och att försöka komma ikapp en undflyende bil är då inte ens att tänka på. Men värst är det naturligtvis för den person som, eventuellt i nöd, har väntat på att vi skall komma fram.

Jag har även passat på att skriva lite mer generellt om problemen med att köra polisbil på min andra blogg. T.ex. om det faktum att den som strikt följer gällande direktiv i princip aldrig kan följa efter en bil, oavsett vilket brott som har begåtts...