Rattfylleri och sorg

En relativt stor del av den tid som vi inte är på jobb (vilket vi är nästan hela tiden på t.ex. kvällspass och helger) ägnas åt olika former av blåskontroller. Detta då det går att mäta både antalet genomförda blås och antalet fångade rattfyllerister kvantitativt, till skillnad ifrån effekterna av en fotpatrull i en centrumanläggning eller ett besök på en skola eller ungdomsgård. Och ledningen, alltifrån polismästare och polisstyrelser ner till enskilda yttre befäl och stationsbefäl, får en stor del av sin feedback (och sina befordringar) baserat på dessa tydliga, mätbara, kvantitativa resultat. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vilka effekter det får på verksamheten, men jag nöjer mig nu med att konstatera att vi för inte så länge sedan hade en blåskontroll, då vi för en gångs skull fick "träff" direkt.

Mannen som hade blåst positivt togs naturligtvis med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebär att få blåsa i ett exakt mätinstrument. Han var hantverkare och skulle precis påbörja sin arbetsdag, och uppgav att han hade tagit några öl kvällen innan. Han hade en medgörlig och vänlig attityd, även om det var uppenbart att han var orolig. Han nämnde dessutom att en till honom mycket närstående person nyligen hade gått bort och att det var en anledning till att han hade druckit dagen innan. Dessutom hade han en utsatt situation då han hade flyttat till Sverige på grund av en kärleksrelation som hade tagit slut, och nu inte hade något särskilt bra nätverk här att få stöd ifrån.

Då vi kom in så hoppades jag verkligen att han skulle blåsa under gränsen, och när jag nämnde det så fick jag en skämtsam kommentar av ett befäl om att jag hade blivit blödig. Det har jag nog alltid varit, även om jag inte alltid uppfattas så. Men jag är också medveten om att befälen behöver visa upp x antal rattfyllor om året för att klara sina "mål" och med tanke på hur högt rattfyllerimålet är satt så leder varje träff till nöjda miner. Därför hoppas man naturligtvis knappast på att en person som tagits med in skall blåsa under den straffbara nivån.

Det visade sig att jag hade lurat mig själv igen. Mannen var på gränsen till grovt rattfylleri, och trots att vi under ett vänligt samtal hade förklarat att det inte spelade någon roll vad han sa att han hade druckit, maskinen är helt omutlig, så hade han ljugit för oss om att det rörde sig om ett par öl kvällen innan. Konsekvensen blev naturligtvis att han blev av med sitt körkort. En annan konsekvens blev att han i princip bröt ihop. Kollegan, som pratade med honom, gjorde ett bra jobb med att stötta. Mannen orkade inte prata med sin chef, så jag ringde och förklarade situationen för honom och fick det svaret jag hade hoppats på av chefen. När jag sa till mannen att de inte var arga på honom för rattfylleriet (som naturligtvis ställde till det en hel del) utan fanns till hands för att stötta honom, så bröt han ihop igen.

Det finns program och rutiner för att erbjuda rattfyllerister att direkt komma i kontakt med vård, vilket i det här fallet ändå hade varit en självklarhet med tanke på hur dåligt mannen mådde. Vi erbjöd honom i alla fall att bli körd till beroendeakuten (som ju huserar tillsammans med psykakuten), vilket han accepterade. Väl där lämnade vi honom efter att ha pratat lite mer, framför allt om hur viktigt det var att han tog sig tid och sökte hjälp med att hantera och bearbeta de tunga saker som hade skett i hans liv på sistone och om hur bedräglig alkoholen kan vara som hjälp under svåra perioder. Det kändes nästan konstigt att han var så pass tacksam mot oss, han kramade oss och upprepade flera gånger hur schyssta vi var, med tanke på att vi faktiskt hade tagit hans körkort. Främst berodde det säkert på att kollegan, som var den som hade haft den löpande kontakten med mannen, hade varit duktigt och medmänsklig i sitt sätt att hantera honom.

Det känns inte särskilt roligt att vara med om att sätta en person som redan har det svårt i en ännu svårare situation, i alla fall inte när det inte finns någon illvilja eller elakhet i hans handlande. Men i det här fallet kan man i alla fall hoppas att händelsen leder till att mannen ser till att få hjälp att hantera både sin livssituation och sitt förhållande till alkoholen. Och bristen på illvilja gör honom inte till en mindre farlig bilförare då han har druckit, så ur ett trafiksäkerhetsperspektiv var det helt uppenbart bra att han faktiskt åkte fast. Och ökad säkerhet  i trafiken är ju själva syftet med blåskontrollerna, så där hade kanske ändå våra ofta så irriterande kvantitativa mål gjort lite nytta...

Dilemman med LOB

Passet börjar med att vi får spana av ett inrapporterat större bråk, som misstänktes vara ett bakhåll. Efter att det visade sig vara lugnt på den aktuella platsen och i närområdet så tog vi över ett larm om en berusad man som ramlade omkring utanför en mack. Efter att ha letat ett tag hittade vi på mannen på en tunnelbanestation. Han kunde då gå utan att ramla, men var klart instabil, och dessutom mycket svår att prata med p.g.a. berusning och språksvårigheter (kollegans ryska var vår bästa kommunikationskanal). Vi gjorde bedömningen att mannen inte kunde lämnas kvar vid tunnelbanan, då han i värsta fall kunde ramla ned på spåret. Så vi omhändertog/LOBade honom, till hans stora förtret. Jag försöker alltid få med en LOB till sjukhus/TNE istället för till LOB-cell i polisarrest om personen inte har varit bråkig, då tanken ju är att han skall få hjälp och inte straffas för sin berusning. Kollegan påpekade att den här mannen antagligen inte skulle vara tillräckligt samarbetsvillig för att vara på ST:Göran BAS, men gick med på att göra ett försök. Han fick dessvärre rätt, så vi hamnade i arresten i alla fall.

Kort senare fick vi i uppdrag att hantera en ny LOB ifrån radion, denna gång omhändertagen av ordningsvakter på tunnelbanan. På väg ut för att hämta honom bad en kollega oss att köra hem en frisläppt man som hade plockats in utan jacka, detta då nattluften var väl kylig för att promenera i t-shirt med. Jag accepterade, och återkommer till den mannen längre ned. Den omhändertagne visade sig vara en person som drogpåverkad hade somnat på tunnelbanan, och då han väcktes av en kontrollant så hade han hotat att slå denne. Därefter hade vakterna LOBat honom. Mannen var tydligt påverkad, men fullt pratbar och gick bra att resonera med. Eftersom den hotade kontrollanten inte ville medverka så blev det ingen anmälan för olaga hot. Och eftersom det inte är särskilt meningsfullt att sätta dit en missbrukare för ringa narkotikabrott genom eget bruk, så klarade mannen sig helt ifrån rättsliga påföljder. Däremot tog vi över LOBen, och han blev inspärrad i LOB-cell i sex timmar.

Ingen av de här två männen var så drängfulla/påverkade att de om de hade observerats i en tryggare miljö hade behövt LOBas. Vad gäller den första mannen, så var det närheten till spåret och hans bristande koll/balans. Han hade dock om han hade varit tillräckligt klar i huvudet bara kunnat acceptera att bli förd till St:Göran, kliva in där utan att stöka, och så fort vi lämnat promenera ut igen. Men alkohol påverkar ju inte bara balansen utan även omdömet. Den andre mannen hade redan blivit hotfull på grund av sin påverkan och även om han var lugn med oss och vi kunde ha ett bra samtal i bilen, så fanns risken att han skulle flippa igen så länge ruset bestod.

LOB, Lagen om vård av berusade, är kanske det enskilda verktyg som ger en vanlig polis mest till synes godtycklig makt över en vanlig medborgare. Om jag som polis anser att en person är så berusad att han utgör en fara för sig själv och/eller andra eller att ha inte kan ta vara på sig själv kan jag ta med honom till arresten, och även om mitt beslut prövas av ett befäl så är risken att det inte fastställs i praktiken väldigt liten. Min bedömning görs inte enbart på grund av påverkansgrad, utan även baserat på beteende, omständigheter, med mera. En person som är stökig kan till exempel LOBas även om kamraten bredvid är fullare, då det stökiga beteendet vägs in i bedömningen av risken att han är en fara för sig själv eller andra. Därför är det också den lag som är lättast att missbruka. Jag har t.ex. hört en kollega berätta om hur hon spik nykter på sin fritid hotades med att LOBas av poliser som ogillade att hon tyckte till om hur de behandlade en person med utländsk bakgrund. Så det finns skräckexempel. Men samtidigt är det otroligt användbart att ha ett verktyg som kan förebygga brott och olyckor. Påverkan av alla droger, men framför allt alkohol, orsaker enorma problem ute på stan. Om man kan omhänderta de stökigaste fyllskallarna innan de har hunnit orsaka särskilt mycket lidande för sin omgivning så är mycket vunnet.

I slutet av det aktuella arbetspasset så fick jag och kollegan i uppdrag att förhöra en person som hade gripits misstänkt för misshandel på en tunnelbanestation precis innan vi gick på, och som sedan lagts in för tillnyktring. Han hade, stupfull, börjat mucka gräl på tunnelbanestationen, och satt nu inspärrad och misstänkt för brott. Mannen påstod att han inte mindes någonting, och hans brottsregister pekade inte heller på att han skulle vara någon större bråkstake, men tydligen hade alkoholen fått honom att helt tappa greppet. Om någon hade LOBat honom lite tidigare under kvällen hade det varit en välgärning, inte minst för den gripne själv. Efter förhör och beslut om frisläppning så bad han oss upprepade gånger om ursäkt, trots att vi förklarade att han inte hade gjort oss något och trots att han nekade till att ha attackerat någon ("jag minns inget, men det kan inte ha varit jag, jag gör inte så"), och slog sedan följe med den samtidigt släppte mannen vi tidigare LOBade på en annan tunnelbanestation på väg ut...

Nu till sist tillbaka till mannen vi skjutsade hem. Vi körde alltså hem honom då han plockats in (misstänkt för grov misshandel) utan jacka och skulle ha haft svårt att ta sig hem själv i kylan. Jag kände igen honom. En gång för något år sedan så träffade jag på honom nedslagen utanför en lokal krog. Han var då kraftigt berusad, och genomblodig, men ville inte ha hjälp utan bad mig och kollegan att dra åt helvete. Han försökte dra iväg, men jag slet av honom av bussen han hade klivit på och brottade in honom i bilen, då jag kände att han absolut behövde komma till sjukhus. Han svimmade av blodförlusten någon halvminut efter att vi fick in honom i bilen och kom iväg, så det blev blåljus till Karolinska och direkt upp på operationsbord med ett 10-tals läkare, sjuksköterskor, mm runt omkring. Det gick bra. Men om han hade fått åka iväg med bussen hade det kunnat gå värre. När jag slet med honom brydde jag mig inte om huruvida jag hade lagstöd eller ej. Men då jag väl skulle skriva på det har jag för mig att jag och befälet kom överens om att det jag hade gjort var en LOB. Användbar lag, som sagt...:-).

PS. Mer om ärendet med den blodige mannen här, och om ett senare möte med samme man här då jag grep honom för kvinnofridskränkning, också då berusad.

Att hjälpa labila människor

Erfarenhetsmässigt så verkar det vara så att människor som av någon anledning inte mår bra ofta mår ännu sämre på natten. Ofta, men inte alltid beror det på att det dricks mer alkohol då, och alkoholen utlöser beteenden som gör att vi behövs...

Under den förra nattsnurran så hade jag och min kollega att göra med ett antal psykiskt labila människor. Ett larm gick ut om en aggressiv och hotfull man som hade tappat besinningen. Då det var lugnt i distriktet när det jobbet gick ut, så åkte ett antal bilar, och vi var inte först på plats. Mannen stod dock stilla och bråkade inte med någon då vi anlände, men svängde kraftigt i humöret. Han var väldigt berusad. Då jag gick fram för att prata med honom så skrek han först och viftade med armarna, men började sen gråta och utan att jag riktigt förstod vad som hade hänt så stod jag och kramade och klappade honom på ryggen... Vi fick med honom frivilligt till St:Göran, men där höll hans humörsvängningar på att få honom utslängd. Efter att kollegan hade pratat bestämt med honom och förklarat att han inte kunde vara kvar om han skrek och viftade med armarna så att vårdarna trodde att han skulle attackera dem så lugnade han ned sig igen.

Natten efter så åkte vi på ett självmordslarm. Det rörde sig om en kvinna som själv hade ringt in. Hon hade skurit sig, men inte djupt nog för att det skulle bli mer än rispor i huden på underarmen. Hon var mycket onykter, och väldigt ombytlig. Även hon gick med på en frivillig transport till St:Göran, men höll sedan på att fördröja avfärden genom att gång på gång behöva leta efter olika saker i väskan, lägenheten, med mera. När vi väl fått fört ut henne och satt henne i bilen, så la hon sin hand på mitt lår. Det var en balansgång att avvisa hennes närmanden utan att få henne att i sitt berusade och deprimerade tillstånd känna sig mer kränkt... Väl inne på St:Göran höll även hon på att bli utan vård då hon inte lyssnade på personalen utan flöt omkring lite som hon ville...

Medan vi var där gick det ut ett larm om en kille som hade flippat ut totalt på ett ungdomsboende. Vi hade en patrull på plats, men de bad om förstärkning för att göra ingripandet mot honom eftersom han hade varit väldigt utåtagerande. En annan patrull som låg närmare ropade upp sig först, och sedan, så fort vi kommit ut till bilen, så ropade även vi upp oss. LKC försökte säga att det borde räcka med att en patrull assisterade, men kollegorna på plats ville ha fram oss också, kanske delvis för att vi var den mest lämpade patrullen att hantera en eventuell brottningsmatch. Då vi kom fram var killen lugn, men han hade röjt omkring som en cyklon bland grejerna inne på hemmet. Han var autistiskt, och dessutom speciellt svårkommunicerad då han nästan var döv. Jag gick fram och ställde mig framför honom, tog honom i hand och sa att vi skulle köra honom till sjukhuset. Det fungerade bra. Vi pratade lite och han svarade bara att han ville ha med sin mössa mm, vilket personalen gick och hämtade, och lät sig sedan visiteras och gick självmant med till bilen. Även färden var lugn.

Detta är bara ett axplock av jobb som involverar labila människor ifrån en snurra (en sekvens av arbetspass). För mig är dessa jobben bland de mest intressanta. Det är alltid en utmaning att möta och hantera labila människor på rätt sätt, att utstråla trygghet och att kunna undvika att behöva använda våld (vilket jag tror blir lättare då det är tydligt att man inte är rädd för våldsanvändning). När det går bra så känns det som att man verkligen har hjälpt en människa, utan att samtidigt kränka henne...

Sen är det speciellt svårt med dem som inte är vårdmotiverade eller som inte sköter sig så bra att de får vara kvar på psyk/beroendeakuten. Om en person är omhändertagen enligt LPT/psykiatrisk tvångsvård så måste sjukhuset ta emot henne. Men om en person som är full och mår psykiskt dåligt men inte når upp till LPT körs till St:Göran, men sen är för stökig för att kunna vara där, så återstår polisarrest (för LOB) eller gatan (för övriga). Inget av alternativen innebär särskilt mycket hjälp...

Rasistkortet

I slutet av en för oss relativt händelselös natt så går det ut ett larm om ett stort slagsmål på en bensinmack. Vi ligger en bit bort, men jag kör på ordentligt. Första bilen som anländer rapporterar att det slåss på flera håll, innan de kliver ur för att få stopp på allt vevande. De får dessutom snabbt hjälp av ett par bilar med SLs ordningsvakter som befann sig i närheten av kollegorna och tog rygg på patrullen, för vilket de skall ha en stor eloge. Kollegorna gör ett resolut ingripande och får snabbt med hjälp av ordningsvakterna slut på slagsmålet. När vi anländer som andra polisbil till platsen är det ingen som slåss och de flesta har lämnat platsen, men tre män är kvar, varav två omhändertagna. Jag får ett tips om att en taxichafför hade sett hela händelsen och går för att prata med honom. Chaffören kan snabbt peka ut de två omhändertagna männen som personer som båda har varit delaktiga i slagsmålet. Han hade dessutom sett en av dem slå en tjej och den andra försöka klippa till en annan tjej. Medan vi pratar och jag försöker få en klar bild av vad som har hänt, så pekar taxichaffören på några tjejer som går förbi längre bort och säger att en av dem var hon som blev slagen av en av de omhändertagna männen. Jag skickar direkt iväg två kollegor för att prata med tjejerna.

Baserat på uppgifterna ifrån mitt och kollegornas förhör, så grips de båda omhändertagna männen för misshandel. De var väldigt missnöjda med situationen, vilket de uttryckte både i tal och med kroppsspråk. Kommunikationen försvårades en aning av att de talade danska, men framförallt av att de var kraftigt berusade. Hur som helst så accepterade de inte mitt beslut att de skulle gripas, och skrek åt och bråkade med dem som höll fast dem, så jag bojade en av dem (den andre blev bojad av kollegorna som kom först). Detta i sig är ingen ovanligt, det händer ofta att berusade bråkstakar grips och bojas, alkoholen har en tendens att göra folk aggressiva och dumma. Båda männen hävdade dock att de greps enbart för att de var mörkhyade (de var danska somalier). Dessutom spann de var och en för sig, gripna och införda av varsin polispatrull, vidare på rasisttemat. En av kollegorna i min patrull (vi åkte tre den dagen) som hade varit och förhört målsägarna då jag bojade och satte in mannen som vi tog med in i bilen blev gång på gång anklagad för att vara nazist. Den enda anledningen som jag kan komma på var att han var den ende av oss som var snaggad. Den gripne gick ifrån att förolämpa till att hota honom, så det slutade med att jag efter, att vi alla hade tröttnat på hans otrevligheter, även skrev på hot mot tjänsteman. Mannen i den andra bilen hade valt ut en annan kollega, som har utomnordisk bakgrund, och hävdade gång på gång att allt han gjorde under ingripandet var för att bli accepterad av oss "riktiga svenskar"...

Det händer ganska ofta att personer om utsätts för olika sorters polisingripanden hävdar att det beror på deras bakgrund eller etnicitet, på att polisen "trakasserar" dom. Sen att det i princip alltid (min egen erfarenhet) finns en anledning till att just de stoppas, kontrolleras eller grips, det låtsas man inte gärna om. Att vi griper en person som har misshandlat en tjej är självklart, Att vi stoppar bilar med personer som vanemässigt begår inbrott är också en självklarhet, det är nästan det enda sättet att komma åt inbrottsvågen. Men istället för att ta ansvar för vad man själv har gjort, så spelas gärna "rasistkortet", något man vet får gehör i breda kretsar. Jag säger absolut inte att det inte finns poliser som är generaliserande i sina omdömen om människor med invandrarbakgrund. Faktum är att om man arbetar i en del segregerade förorter så krävs det en hel del starka medvetna ställningstaganden och mycket integritet för att inte riskera att påverkas negativt av den kraftiga överrepresentation bland yrkeskriminella med invandrarbakgrund och det faktum att det enbart är i de här områdena som man får stenar kastade på sina bilar (och brandkårens). Detta är också något som jag då och då tar upp och bollar med kollegor, speciellt då jag hör kommentarer som jag tycker tyder på tendenser som jag inte gillar. Det jag säger är att jag själv inte kan minnas att jag har sett några ingripande där jag sett att en kollega har behandlat en misstänkt person annorlunda på grund av hans etnicitet eller bakgrund. Självklart innebär inte det att det inte kan hända, men det torde vara väldigt ovanligt. Och i den mån det finns invandringskritiska funderingar hos en del poliser, så tror jag att det enbart i enstaka undantagsfall leder till att någon låter dessa funderingar påverka hur man bemöter och behandlar de individer man har att göra med då man jobbar.

Tyvärr tror jag dock att det faktum att rasistkortet spelas så ofta och så snabbt, gör att man får en mer polariserad syn på hela debatten och diskussionen. Och det kan i sin tur göra att det kan bli svårare att se och ta itu med de fall där det faktiskt förekommer tendenser till rasism och främlingsfientlighet i poliskåren, och för all del i samhället i allmänhet.

Jag skrev ett inlägg om de här funderingarna på min andra blogg för ett par veckor sedan, det finns här.

Automatkarbiner, chockgranater och en berusad man med kniv...

Mot slutet av ett pass under förra veckan gick det ut ett larm om ett pågående självmordsförsök. En man höll på att skära sig själv med en kniv. Vi låg långt bort, men det fanns inga lediga bilar närmare, så vi började åka och ropade upp oss. Vi hann köra en bra bit innan vi fick några fler uppgifter, och då handlade det om att vi skulle invänta ambulans vid färjan som väntade på oss (ja, det behövdes färja för att ta sig fram). Vi låg en bra bit före, och ville fram så fort som möjligt för att kunna avbryta självmordsförsöket, och fick igenom att vi skulle avgå direkt, så fick ambulansen ta nästa färja.

Jag fortsatte att köra i full fart, och hade ingen chans att väja då en hare sprang ut framför bilen när jag låg i ca 160 km/h på en skogsväg. Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har dödat ett annat däggdjur, men det fanns ingen tid att låta sig nedslås över det. Nu gick radion plötsligt ut med nya besked. Vi skulle bara hämta upp en kvinna, som var den som tydligen hade kontakt med polisen, vid huset och sedan backa tillbaka flera hundra meter. Piketen var rekvirerad och yttre befälet drogs in i ärendet. Tydligen berodde detta på att mannen med kniven hade vapenlicens, och att hans vapen figurerade i en gammal anmälan. Vapnet skulle dock vara beslagtaget. Även förhandlare kallades in, men de hade ännu mycket längre framkörningstid än piketen.

Vi kom fram till huset, träffade genast på kvinnan, och backade undan. Kollegan började samtala med kvinnan, och fick snabbt fram att mannen, hennes make, inte längre hade tillgång till något vapen. Han var full och hade en kniv som han hotade med och även vände mot sig själv och rispade sig på bröstet med. Ambulansen kom fram kanske 10 minuter efter oss, och vid det laget hade vi en klar bild av vad som hade hänt. Varken mannen eller kvinnan var skadade, men mannen hade både misshandlat och hotat sin hustru och gick fortfarande omkring med kniven som han hade viftat med mot både henne och sig själv. Vi hade möjlighet att lämna kvinnan hos ambulansen, och klargjorde på radion att vi inte hade några problem att själva gå in och gripa mannen, vilket ju också skulle innebära att han inte längre skulle ha någon möjlighet att skada sig själv med kniven.

Beskedet vi fick var att vi skulle vänta och avvakta piketen. Under tiden hörde vi hur piketen, enligt vad jag uppfattar som standardprocedur för deras insatser, förberedde sig genom att be om och få tillstånd att använda förstärkningsvapen (MP-5) och chockgranater. Ambulanssjukvårdaren som var på plats blev dock mer och mer rädd, och började prata om något annat tillfälle som hon hade varit med då det hela hade slutat med blodbad. När de även bad om tillstånd att använda vad jag tror var G36, en automatkarbin, så kändes det hela lätt surrealistiskt. Jag inser att piketen bara följde sina rutiner, och att för dem handlade insatsen fortfarande om en man som kan vara beväpnad med gevär, men för mig, som efter kvinnans uppgifter var helt övertygad om att det bara rörde sig om en knivbeväpnad full äldre man, blev situationen mer och mer frustrerande.

Medan vi sitter med kvinnan så ser vi att någon rör sig längre bort, nedanför huset. Utan att kunna vara 100% säker på det avståndet, är vi ändå ganska övertygade om att det är den aktuella mannen som vi ser. Även yttre befälet har nu anlänt, och jag försöker övertala honom om att godkänna att vi åker fram till mannen och löser upp situationen. Efter att mannens vankande fram och tillbaka mer och mer övergår i att han rör sig i vår riktning får jag ok, och jag och min kollega åker fram med befälet och dennes kollega efter oss. Det är naturligtvis den knivbeväpnade mannen, kvinnan som nu sitter i ambulansen make, som vi har sett. Han är barbröstad, stupfull, och viftar med en stor kökskniv. Först riktar han kniven mot oss, men då jag och kollegan fortsätter fram emot honom, medan jag försöker få verbal kontakt, så vänder han istället kniven mot sitt eget bröst. Vi stannar upp och jag fortsätter att försöka prata med honom. Hans berusning gör att han är väldigt svårkommunicerad, och han backar undan från oss med kniven lyft. Plötsligt så snubblar han och faller bakåt. Han landar på rygg, fortfarande viftandes med kniven. Jag kastar mig fram och får tag på hans knivhand samtidigt som han gör en rörelse med kniven inåt mot sin egen hals, och samtidigt greppar kollegan han andra arm. Jag tar kniven ifrån honom och ger den till kollegorna i befälsbilen, och sedan bojar vi mannen och placerar honom bak i deras bil för transport till polisstationen, gripen för misshandel och olaga hot. Kort därefter anländer piketen, som efter att de tillkallades har haft en mycket lång framkörningssträcka. Vi stannar kvar och kollegan håller ett utförligare förhör med kvinnan medan mannen körs in.

Efter att vi var klara på plats hade vi fortfarande kvar att ta oss tillbaka till stationen och skriva av oss ärendet, både angående relationsvåldsbiten, ingripandet och om mannens psykiska status och behov av hjälp. När jag väl kom hem efter flera timmars övertid och fick kontakt med de klasskamrater som hade återträff under kvällen, så hade de precis avslutat kvällen och bestämt sig för att gå hem...

Jobbet var intressant ur flera aspekter, och manar till eftertanke. Jag satt själv som på nålar och var riktigt frustrerad över att jag och kollegan inte fick åka fram och ta hand om mannen. En del av frustrationen beror på att det fanns en tidsaspekt, ju mer tid han fick att gå omkring med kniven desto fler möjligheter att skada sig själv. En annan aspekt rörde att det för mig kändes överdrivet att sätta in piketen och deras specialutrustning i det här ärendet. Men jag måste samtidigt vara ärlig nog att erkänna att en stor del också handlade om jag ville göra ingripandet själv, för min egen skull, för att det är intressant och stimulerande. Och det är bra att ta med sig den vetskapen, så att inte min egen vilja att få ingripa leder till dåliga beslut. Nu gick det hela bra, men, som min kollega påpekade då vi pratade på väg tillbaka, om mannen hade hunnit skära sig själv i halsen (om det nu var det han försökte göra) så hade situationen varit en helt annan och vi hade behövt förklara varför vi inte hade inväntat förhandlarna. Samtidigt, om mannen hade skurit sig själv under den långa tiden som vi väntade efter att vi som första patrull var på plats, och sedan fick ligga och blöda med polis och ambulans väntandes på säkert avstånd så hade även det lett till att många, jag själv inkluderad, hade ifrågasatt hela insatsen. Nu slutade dock det hela väl, och mannen klarade sig i princip oskadd, och utan att ens ha blivit sprejad med pepparsprej...

Kränkt

Under ett helgpass för ett tag sedan fick min patrull åka in till City och förstärka eftersom alla deras bilar var upptagna. En taxichafför satt med en gråtande kvinna som hade blivit utslängd av vakterna på ett av stadens populära uteställen, och som tydligen inte fick ut sina kläder ifrån garderoben. När vi kommit till platsen och lokaliserat kvinnan så hade även hennes pojkvän anlänt. Den vänliga taxichaffören i vars bil kvinnan hade väntat ett längre tag kunde äntligen åka och arbeta, och vi försökte ta reda på vad som hade hänt. Kvinnan var så upprörd över vad hon upplevde som en mycket orättvis behandling att hon hade svårt att tala, och visade på mindre blåmärken på armarna. Dessutom var hon påtagligt berusad. Efter ett tags samtal, där jag flera gånger behövde styra tillbaka berättelsen till vad som egentligen hade hänt, så framkom att hon hade blivit avvisad ifrån klubben av vakterna på grund av berusning, och då hon vägrade att lämna och försökte hålla sig kvar i ett räcke, så hade hon blivit utslängd med våld. Kvinnan själv hävdade att det hela berodde på att en bartender inte gillade henne, och att vakterna dessutom hade varit elaka och retats på ett förnedrande sätt med henne. Hon nekade till att hon var full, trots att hennes berusning även en till två timmar efter händelsen var helt uppenbar. Kläderna var redan hämtade, så det kvinnan ville ha vår hjälp med var att anmäla vakterna. Jag försökte förklara för henne att vakterna har rätt att avvisa människor på grund av berusning och att en anmälan troligtvis bara skulle leda till att hon själv blev anmäld för våldsamt motstånd för att hon hade försökt hålla sig kvar medan en eventuell utredning mot vakterna skulle läggas ned snabbt. Även hennes nyktre pojkvän försökte säga precis samma sak, men han blev snabbt tystad av kvinnan. Anledningen till att hon länge insisterade på att vilja anmäla var helt enkelt att hon kände sig så otroligt kränkt. Hon upprepade flera gånger att hon aldrig trodde att hon "som svensk tjej" skulle behöva vara med om en sådan kränkning och att hon inte kunde acceptera det. Till slut så tog hon ändå mitt råd/besked att tänka över saken, prata med pojkvännen och vila upp sig först och sedan, om hon fortfarande ville, göra anmälan då hon var nykter genom att ringa eller besöka en polisstation. Ja vågar sätta ganska mycket på att det aldrig blev någon anmälan dagen efter.

Att använda tvångsmedel tillhör vardagen som polis. Det kan röra sig om att visitera folk, att söka igenom bilar och hem, att ta saker i beslag, att ta med någon till ett urin. eller blodprov eller att gripa någon och sätta denne i en cell. Om någon motsätter sig ett tvångsmedel som vi har rätt att ta till, så får vi naturligtvis använda proportionerligt våld för att ändå genomföra handlingen, annars hade de varit helt tandlösa. Det är självklart att det upplevs som kränkande att påtvingas något emot sin vilja. Speciellt kränkande blir det om man inte förstår vad som händer, om man t.ex. blir gripen under hetsiga former bara för att man råkade stämma väl överens med signalementet på någon som precis begått ett väpnat rån i närheten. Därför är det självklart viktigt att man som polis alltid förklarar varför man gör det man gör, om det inte är taktiskt möjligt under ett ingripande kan man alltid informera i efterhand (naturligtvis utan att ge ut information som stör en pågående utredning). Det är min erfarenhet att om man gör det så kan man avdramatisera de flesta situationer och att folk nästan alltid förstår varför man behövde agera som man gjorde. Sen påverkas det naturligtvis av t.ex. om någon är full eller påverkad. Exemplet med kvinnan ovan påminner om hur otroligt starkt människor kan reagera på att bli utsatta för tvångsåtgärder, som i sammanhanget ändå är ganska milda. Och det belyser dessutom en aspekt till, nämligen att just personer i grupper som inte är vana vid att behöva utsättas för handlingar emot sin vilja blir så enormt kränkta då det händer. Jag har hört ifrån många poliser att just kvinnor som helt uppenbart inte brukar ha med polisen att göra brukar vara de värsta att hantera då de av någon anledning (oftast LOB) behöver omhändertas. Sen innebär naturligtvis inte det att dessa skall behandlas annorlunda än någon annan, alla förtjänar samma vänliga, kommunikativa bemötande även då de utsätts för tvångsmedel, men ingen skall heller komma undan eller få någon fördelaktigare behandling för att man tillhör en viss samhällsgrupp. Hur kränkta de än må känna sig.

Den där alkoholen...

Jag har förut skrivit om hur ofta jobb vi åker på kan relateras till alkohol. Detta är naturligtvis ännu mer påtagligt om man jobbar helgnatt. Ibland funderar jag på om våra politiker eller vanliga "Svenssons" egentligen vet hur enorma problem som alkoholen orsakar i samhället. Man kan tycka att statistik som säger att 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning borde vara tillräckligt för att skapa en mer närvarande debatt, men det verkar det uppenbarligen inte vara. Det kanske hade sett annorlunda ut om fler hade fått uppleva alkoholens baksida...

Skillnaden emellan helgnätter och vardagar är att även människor som inte är alkoholiserade dricker sig fulla i större utsträckning på en helg. Vi omhändertog/lobbade bland annat en ung kille som hade haft en blöt kväll ute, ett dussinjobb en helgnatt. Han var både mycket upprörd (på SLs ordningsvakter, han gillade oss) och mycket ledsen och mådde väldigt dåligt. Och, som alltid är fallet då det gäller mycket fulla människor, så hade han svårt med tal, gång, logik, med mera. Bland annat ville han anmäla ordningsvakterna för "Förtryck av polisarrest". Kollegan påpekade att man borde ha en filmkamera för att spela in och senare kunna visa för personer hur de blir när de dricker för mycket. Det hade antagligen haft en stark individualpreventiv effekt...

Sen finns det som sagt de som dricker oavsett vilken dag eller vilken tid på dygnet det är. Vi grep en man som närmade sig de åttio i ett relationsärende som helt och hållet drevs av parets gemensamma alkoholmissbruk. De hade varit tillsammans i tjugo år, och kommer antagligen att fortsätta att vara tillsammans efter att mannen släpps och ärendet läggs ned (jag gissar att kvinnan kommer att ta tillbaka anmälan igen). Mannen var medveten om att det var drickandet som hade gjort att han grälat med (och hotat) kvinnan, men då jag försökte förklara att han inte borde dricka någon alkohol om han inte kan kontrollera sig då han är full, så svarade han rappt att han hade gjort det för sin sambos skull, för om inte han hade druckit upp hälften av lådvinet som hon hade köpt så hade hon druckit allt själv, och då hade hon mått jättedåligt efteråt...

Och ja, jag både dricker alkohol själv och bjuder andra på alkohol hemma eller ute. Men med tanke på hur mycket lidande alkoholen orsakar så hade jag ändå gärna sett en betydligt restriktivare lagstiftning...