Rattfylleri och sorg

En relativt stor del av den tid som vi inte är på jobb (vilket vi är nästan hela tiden på t.ex. kvällspass och helger) ägnas åt olika former av blåskontroller. Detta då det går att mäta både antalet genomförda blås och antalet fångade rattfyllerister kvantitativt, till skillnad ifrån effekterna av en fotpatrull i en centrumanläggning eller ett besök på en skola eller ungdomsgård. Och ledningen, alltifrån polismästare och polisstyrelser ner till enskilda yttre befäl och stationsbefäl, får en stor del av sin feedback (och sina befordringar) baserat på dessa tydliga, mätbara, kvantitativa resultat. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vilka effekter det får på verksamheten, men jag nöjer mig nu med att konstatera att vi för inte så länge sedan hade en blåskontroll, då vi för en gångs skull fick "träff" direkt.

Mannen som hade blåst positivt togs naturligtvis med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebär att få blåsa i ett exakt mätinstrument. Han var hantverkare och skulle precis påbörja sin arbetsdag, och uppgav att han hade tagit några öl kvällen innan. Han hade en medgörlig och vänlig attityd, även om det var uppenbart att han var orolig. Han nämnde dessutom att en till honom mycket närstående person nyligen hade gått bort och att det var en anledning till att han hade druckit dagen innan. Dessutom hade han en utsatt situation då han hade flyttat till Sverige på grund av en kärleksrelation som hade tagit slut, och nu inte hade något särskilt bra nätverk här att få stöd ifrån.

Då vi kom in så hoppades jag verkligen att han skulle blåsa under gränsen, och när jag nämnde det så fick jag en skämtsam kommentar av ett befäl om att jag hade blivit blödig. Det har jag nog alltid varit, även om jag inte alltid uppfattas så. Men jag är också medveten om att befälen behöver visa upp x antal rattfyllor om året för att klara sina "mål" och med tanke på hur högt rattfyllerimålet är satt så leder varje träff till nöjda miner. Därför hoppas man naturligtvis knappast på att en person som tagits med in skall blåsa under den straffbara nivån.

Det visade sig att jag hade lurat mig själv igen. Mannen var på gränsen till grovt rattfylleri, och trots att vi under ett vänligt samtal hade förklarat att det inte spelade någon roll vad han sa att han hade druckit, maskinen är helt omutlig, så hade han ljugit för oss om att det rörde sig om ett par öl kvällen innan. Konsekvensen blev naturligtvis att han blev av med sitt körkort. En annan konsekvens blev att han i princip bröt ihop. Kollegan, som pratade med honom, gjorde ett bra jobb med att stötta. Mannen orkade inte prata med sin chef, så jag ringde och förklarade situationen för honom och fick det svaret jag hade hoppats på av chefen. När jag sa till mannen att de inte var arga på honom för rattfylleriet (som naturligtvis ställde till det en hel del) utan fanns till hands för att stötta honom, så bröt han ihop igen.

Det finns program och rutiner för att erbjuda rattfyllerister att direkt komma i kontakt med vård, vilket i det här fallet ändå hade varit en självklarhet med tanke på hur dåligt mannen mådde. Vi erbjöd honom i alla fall att bli körd till beroendeakuten (som ju huserar tillsammans med psykakuten), vilket han accepterade. Väl där lämnade vi honom efter att ha pratat lite mer, framför allt om hur viktigt det var att han tog sig tid och sökte hjälp med att hantera och bearbeta de tunga saker som hade skett i hans liv på sistone och om hur bedräglig alkoholen kan vara som hjälp under svåra perioder. Det kändes nästan konstigt att han var så pass tacksam mot oss, han kramade oss och upprepade flera gånger hur schyssta vi var, med tanke på att vi faktiskt hade tagit hans körkort. Främst berodde det säkert på att kollegan, som var den som hade haft den löpande kontakten med mannen, hade varit duktigt och medmänsklig i sitt sätt att hantera honom.

Det känns inte särskilt roligt att vara med om att sätta en person som redan har det svårt i en ännu svårare situation, i alla fall inte när det inte finns någon illvilja eller elakhet i hans handlande. Men i det här fallet kan man i alla fall hoppas att händelsen leder till att mannen ser till att få hjälp att hantera både sin livssituation och sitt förhållande till alkoholen. Och bristen på illvilja gör honom inte till en mindre farlig bilförare då han har druckit, så ur ett trafiksäkerhetsperspektiv var det helt uppenbart bra att han faktiskt åkte fast. Och ökad säkerhet  i trafiken är ju själva syftet med blåskontrollerna, så där hade kanske ändå våra ofta så irriterande kvantitativa mål gjort lite nytta...