För dyrt att må dåligt?

Vi har precis avslutat skrivandet efter en insats mot en man som gått bärsärk med hammare och kniv i en lägenhet då det går ut ett larm om pågående självmordsförsök. Kollegan, som drog det större lasset i avrapporteringen, har inte hunnit äta något under passet (som närmar sig sitt slut), men det finns ingen annan bil ledig så vi åker. Ambulansen hade tydligen problem med en man som hade tagit tabletter, ringt 112, och sedan vägrade att följa med dem. Jag kör naturligtvis blått, och då vi kommer fram mot platsen så börjar mannen springa. Jag sladdar in bredvid och vi hoppar ut. Mannen springer inte särskilt långt, så vi får snabbt verbal kontakt. Han säger sig vara livrädd för oss och vill inte att vi skall komma i närheten. Samtidigt som han pratar så går han bortåt. Vi säger att vi är där för att hjälpa honom, och fortsätter försöka vinna hans förtroende. Eftersom vi kommer allt längre ifrån bilen så går kollegan tillbaka, pratar med ambulanspersonalen som hade blivit kvar vid sin bil, och hämtar vår bil. Då han återvänder så har jag lyckats få mannen att stanna upp (bredvid vägen, och inte mitt på där han förut gick). Han vill fortfarande inte att vi kommer i närheten. Dels för att han säger sig ha blivit misshandlad av polis en annan gång då de skulle ta med honom, dels då han uppger att han har "bögskräck" och inte vill att någon man skall ta i honom.

Mannen hade tagit en mångdubbel dos av sina antidepressiva tabletter och kombinerat det med alkohol. Han uppgav själv att han inte hade försökt ta livet av sig och att han inte heller hade några sådana avsikter. Han hade bara velat få starkare effekt av tabletterna. Vi ville naturligtvis få med honom till sjukhus, och försökte övertala honom att komma med frivilligt. Hade han inte gått med på det hade vi antagligen använt oss av tvångsmedel, men både vad gäller LOB och LPT var det lite skakigt med kriterierna. Mannen vägrade först att åka med då han uppgav att han inte hade råd. Varje gång han hade blivit inkörd akut till St:Göran (BAS, Psyk, Akuten) så sa han att han hade fått en räkning efteråt. Detta trots att han hade frikort till sjukvården. Kollegan nämnde då att han hade hört ifrån en fylla/missbrukare att även de brukade få räkningar då de LOBades och kördes till St:Göran. Mannen var rädd för att hamna hos kronofogden, och ville därför inte till sjukhus. Efter mycket om och men så lyckades vi i alla fall övertala honom att komma med, detta då han när han förstod att han kunde gå när som helst om han inte var tvångsomhändertagen tänkte undvika att träffa en läkare då han sa att det var det mötet som debiterades.

Då vi närmade oss St:Göran så sjönk mannens medvetandegrad drastiskt. Efter att ha varit 100% klar i huvudet och med utmärkt motorik då vi pratade bredvid vägen så sjönk han ihop och blev närmast okontaktbar. Vi hade först kört till BAS/beroendeakuten, men väl där fick vi bära in mannen i bilen igen och köra över till akuten. Där överlämnade vi honom till sjukvården.

Alla de mängder med gånger då jag har kört utslagna människor till sjukhus, ibland till medicinakuten men oftast till beroendeakuten eller psykakuten, så har jag inte haft en tanke på att det skulle innebära en kostnad för dem. Visst, många av dem har säkert redan så pass mycket skulder att en räkning till som går till kronofogden varken gör från eller till. Men det var närmast en chock att höra hur en person som uppenbarligen hade ett stort behov av hjälp ifrån sjukvården inte ville åka dit för att han faktiskt fortfarande inte var registrerad hos kronofogden och försökte hålla sin ekonomi ifrån att totalt kollapsa. Speciellt då han dessutom hade frikort. Hur fungerar det egentligen med avgifterna för akutsjukvård? Han måste väl ändå ha haft fel om att frikortet inte gäller? Rent intuitivt känns det dessutom som om det alltid borde vara gratis när hjälpbehovet är akut, men en sådan utopi lever vi naturligtvis inte i...