Om ett dödsbud

Jag skriver det här inlägget med en viss tvekan, eftersom dem som jag skriver om skulle kunna identifiera sig om de skulle råka träffa på bloggen, och det rör sig om människor som jag känner starkt för. Anledningen till att jag ändå väljer att publicera det här är att jag gör bedömningen att de berörda inte skulle känna sig kränkta av att läsa min beskrivning av vårt möte. För inte så länge sedan gick rikspolischef Bengt Svenson ut i media och hävdade att polisens verksamhet behöver reonodlas. Polisen har en massa uppgifter som inte rör tygghetsskapande och utredande av brott, och dessa ville Svenson att någon annan får ansvaret för. Idag fick vi ett sådant uppdrag, som dock är ett vanligt polisiärt jobb, nämligen att meddela dödsbud. En man hade, mycket tragiskt och plötsligt, avlidit i en annan del av landet i en oväntad hjärtattack. Hans tonåriga dotter befann sig i vår del av landet, på tillfälligt besök. Hon befann sig hos en moster. Jag och min kollega fick i uppdrag att åka till adressen och meddela att fadern hade gått bort. Min första reaktion var just att det var ett jobb som kanske inte borde ligga på polisen. Vore det inte bättre om ett specialutbildad kristeam med vårdinriktning fick uppdraget? Dessutom kändes det som om det vore bättre för flickan att hennes moster meddelade den fruktansvärt tragiska nyheten, och inte två personer som hon aldrig hade träffat. Mostern borde ju gå att kontakta på telefon, då hon inte var lika nära anhörig till den avlidne. Hur som helst så hade vi fått uppdraget, så vi skulle naturligtvis försöka utföra det så bra som möjligt. Vi ringde och pratade med modern, som var den som hade bett om att få dödsbudet meddelat, och åkte sedan dit. När vi ringde på dörren så öppnade mostern, och det var uppenbart att hon redan visste. Dottern satt och grät förtvivlat. Det visade sig att modern hade ringt till sin syster efter kollegans samtal med henne. Vårt huvudsakliga uppdrag var alltså redan utfört. Vi stannade naturligtvis och försökte att bara finnas till hands, visa medkänsla (vilket kom väldigt naturligt, ögonen fuktades direkt då man mötte dotterns sorg) och se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. Det visade sig att det fanns en sak som de ville ha hjälp med, nämligen att boka om dotterns flygbiljett så att hon kunde åka hem direkt. Hennes lågprisbiljett gick egentligen inte att boka om och vi hittade inga journummer till flygbolaget, men beslutna om att åtminstone kunna hjälpa till med detta lilla så löste vi problemet. Lyckligtvis fanns personal på flygbolaget som kunde vara medmänniskor före affärsidkare och strikta regelföljare. Lite senare körde vi dem till Arlanda, och hjälpte till med kontakterna med flygbolaget (som återigen var väldigt hjälpsamma) så att flickan fick en ny biljett utskriven och blev incheckad. Kort därefter gick hon och mostern (som hade fått ett pass som gjorde att hon kunde vänta med flickan på insidan) till säkerhetskontrollen. Men först så kramades båda kollegan och jag med flickan. Det är alltid svårt att möta sorg, och kanske ännu svårare när det gäller barn. Men det gjordes lättare av att flickan fick ett fint stöd av sin moster, och av att hennes egen reaktion på den hemska tragedin var så sund. Hon grät omväxlade förtvivlat, men lite senare kunde vi prata med henne om hennes studier, hennes fritidsintressen, och lite allt möjligt, trots att hon då och då refererade till fadern och hans koppling till de saker vi diskuterade. Och sen kunde sorgen komma över henne igen. För mig tyder det på att hon både bearbetar och tar in tragedin, men också att hon omedvetet ger sig själv pauser ifrån de mest intensiva sorgearbetet så att hon inte helt bryts sönder. Vi hade ingen stor roll att spela i den processen, men det kändes ändå som att vi under de få timmar som mötet med flickan tog på något sätt kunde lindra och förenkla, om så bara en aning. Och det känns väldigt meningsfullt. Så ifrån att ha tänkt att det var ett jobb som vi kanske inte borde ha haft överhuvud taget så slutade det med att det blev ett av de jobb man åker på som verkligen ger mening åt yrket, och påminner en om varför man har valt att jobba som just polis. Dessutom kan det vara befriande att se hur tragedier kan ta fram det bästa hos folk. Kollegan var väldigt bra igenom hela händelsen. Mostern gav ett mycket fint stöd. Flygbolagspersonalen visade på ett jättefint sätt precis den sorts medmänsklighet som situationen krävde, och att det finns värden som är viktigare än att följa regler. Jag kan dock inte sluta det här inlägget utan att skicka ännu en tanke till flickan. Hennes liv kommer aldrig att bli som det var förut, men jag önskar och hoppas att det ändå på något sätt blir bra och lyckligt. Och med tanke på att det verkade vara en sund och stark tjej med en naturlig kontakt med sitt känsloliv, så kanske det ändå inte är en orealistisk förhoppning.