Kommunikation och frustration

Vi var på ett riktigt rutinjobb, en gripen snattare. Medan jag förhörde de två vittnena som lämnade mycket samstämmiga och trovärdiga uppgifter så hörde jag hur den gripna kvinnan tjafsade med kollegan som stod och pratade med henne. Vi stod en bit ifrån varandra, och inte inom synhåll eftersom den gripna satt i ett "avräkningsrum", men hon höjde rösten så att vittnena som jag stod med också hörde hennes klagomål och lögner (vilket det helt uppenbart rörde sig om). De båda vittnena blev av förklarliga skäl arga över att bli anklagade för allt möjligt av snattaren och kanske ännu argare över hennes osanna version av händelsen.

Efter att vi hade sett till att jag kunde fortsätta och avsluta förhören i lugn och ro och efter att vittnena hade lämnat så gick jag in till kollegan som stod med snattaren. I sin medhavda påse hade hon ett antal andra plagg som var söndriga där hon hade klippt bort larmet. De var dock inte nystulna, och det fanns inget sätt att ta reda på var de hade stulits någonstans.

Jag tycker att jag brukar kunna kommunicera hyfsat med de flesta människor jag möter då jag jobbar, allt ifrån ungdomar till missbrukare (jag hade tidigare under passet fått en kram av en finsk fylla som vi LOBade då vi lämnade av honom på St:Göran). Så jag, trött som jag var på hennes uppenbara lögner, fick för mig att jag skulle förklara för henne att vi alla visste att hon hade stulit, och att hon hade tur som bara skulle bli rapporterad för den senaste varan. Men det var helt omöjligt att prata med henne, för så fort jag började tala så pratade hon i mun på mig med lögner, indignation, och nekanden. Och så fortsatte det. Och jag märkte hur jag började bli irriterad över att inte få möjlighet att tala en enda sekund ostört. I många fall fungerar det att ryta till, men inte heller det gick den här gången. Så det var bara att ge upp försöken att kommunicera.

Vid det laget hade jag blivit så pass irriterad att jag hade velat ta de gamla stulna kläderna i beslag bara som en markering. Men jag tog mitt förnuft till fånga och vi lät henne behålla grejerna, och släppte henne då vi var färdiga med allt vi behövde göra på platsen.

Tidigare under samma arbetspass hade vi gripit en man misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Målsägarens berättelse var visserligen väldigt osammanhängande och ostrukturerad och det fanns ingen stödbevisning på platsen, men det verkade gå att få fram mer om man förhörde kvinnans släktingar. Det var inget självklart beslut, men vi gjorde bedömningen att kvinnan med största sannolikhet hade blivit utsatt för ett antal olika kränkningar under en längre tid, så mannen greps skäligen misstänkt i kollussionsfara och recidivfara. Vi hade dock bra kommunikation med mannen, och allt gick smidigt till. Gissningsvis så är han redan släppt då jag skriver det här, om det inte kom fram något som stärkte misstankarna i förhören som jag antar nu har hållits med släktingarna.

Min reflektion rör dock hur jag som polis förhåller mig till människor som jag möter då jag jobbar. Snattaren hade begått ett skitbrott (även om hon dock hade stulit förut), men hennes beteende gjorde att jag fick en ordentlig antipati mot henne. Mannen var misstänkt för ett grovt och mycket kränkande brott, även om det i det fallet var väldigt svårbedömt och svårt att veta exakt vad som hade hänt. Men med honom gick det bra att tala, och i bilen in så pratade vi utan att gå in på några detaljer (han skulle ju förhöras av utredare på stationen) om han och hans frus situation och liv.

Det är omöjligt att inte påverkas känslomässigt av de personer man möter, av hur de beter sig och av de gärningar som en del av dem har begått. Och det finns tillfällen då det kan vara befogat och till och med konstruktivt att vara tydlig med vad man tycker. På samma sätt som det i många fall är rent kontraproduktivt att visa vad man egentligen tänker. Men i slutändan så gäller det naturligtvis att kunna utföra den åtgärd som är rätt för stunden (både vad gäller lagstiftning och rimlighet) utan att bli alltför distraherad av hur väl man kommunicerar eller kommer överens med personen som är föremål för åtgärden. Och det är inte alltid lika lätt som det låter.