Kommunikation och frustration

Vi var på ett riktigt rutinjobb, en gripen snattare. Medan jag förhörde de två vittnena som lämnade mycket samstämmiga och trovärdiga uppgifter så hörde jag hur den gripna kvinnan tjafsade med kollegan som stod och pratade med henne. Vi stod en bit ifrån varandra, och inte inom synhåll eftersom den gripna satt i ett "avräkningsrum", men hon höjde rösten så att vittnena som jag stod med också hörde hennes klagomål och lögner (vilket det helt uppenbart rörde sig om). De båda vittnena blev av förklarliga skäl arga över att bli anklagade för allt möjligt av snattaren och kanske ännu argare över hennes osanna version av händelsen.

Efter att vi hade sett till att jag kunde fortsätta och avsluta förhören i lugn och ro och efter att vittnena hade lämnat så gick jag in till kollegan som stod med snattaren. I sin medhavda påse hade hon ett antal andra plagg som var söndriga där hon hade klippt bort larmet. De var dock inte nystulna, och det fanns inget sätt att ta reda på var de hade stulits någonstans.

Jag tycker att jag brukar kunna kommunicera hyfsat med de flesta människor jag möter då jag jobbar, allt ifrån ungdomar till missbrukare (jag hade tidigare under passet fått en kram av en finsk fylla som vi LOBade då vi lämnade av honom på St:Göran). Så jag, trött som jag var på hennes uppenbara lögner, fick för mig att jag skulle förklara för henne att vi alla visste att hon hade stulit, och att hon hade tur som bara skulle bli rapporterad för den senaste varan. Men det var helt omöjligt att prata med henne, för så fort jag började tala så pratade hon i mun på mig med lögner, indignation, och nekanden. Och så fortsatte det. Och jag märkte hur jag började bli irriterad över att inte få möjlighet att tala en enda sekund ostört. I många fall fungerar det att ryta till, men inte heller det gick den här gången. Så det var bara att ge upp försöken att kommunicera.

Vid det laget hade jag blivit så pass irriterad att jag hade velat ta de gamla stulna kläderna i beslag bara som en markering. Men jag tog mitt förnuft till fånga och vi lät henne behålla grejerna, och släppte henne då vi var färdiga med allt vi behövde göra på platsen.

Tidigare under samma arbetspass hade vi gripit en man misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Målsägarens berättelse var visserligen väldigt osammanhängande och ostrukturerad och det fanns ingen stödbevisning på platsen, men det verkade gå att få fram mer om man förhörde kvinnans släktingar. Det var inget självklart beslut, men vi gjorde bedömningen att kvinnan med största sannolikhet hade blivit utsatt för ett antal olika kränkningar under en längre tid, så mannen greps skäligen misstänkt i kollussionsfara och recidivfara. Vi hade dock bra kommunikation med mannen, och allt gick smidigt till. Gissningsvis så är han redan släppt då jag skriver det här, om det inte kom fram något som stärkte misstankarna i förhören som jag antar nu har hållits med släktingarna.

Min reflektion rör dock hur jag som polis förhåller mig till människor som jag möter då jag jobbar. Snattaren hade begått ett skitbrott (även om hon dock hade stulit förut), men hennes beteende gjorde att jag fick en ordentlig antipati mot henne. Mannen var misstänkt för ett grovt och mycket kränkande brott, även om det i det fallet var väldigt svårbedömt och svårt att veta exakt vad som hade hänt. Men med honom gick det bra att tala, och i bilen in så pratade vi utan att gå in på några detaljer (han skulle ju förhöras av utredare på stationen) om han och hans frus situation och liv.

Det är omöjligt att inte påverkas känslomässigt av de personer man möter, av hur de beter sig och av de gärningar som en del av dem har begått. Och det finns tillfällen då det kan vara befogat och till och med konstruktivt att vara tydlig med vad man tycker. På samma sätt som det i många fall är rent kontraproduktivt att visa vad man egentligen tänker. Men i slutändan så gäller det naturligtvis att kunna utföra den åtgärd som är rätt för stunden (både vad gäller lagstiftning och rimlighet) utan att bli alltför distraherad av hur väl man kommunicerar eller kommer överens med personen som är föremål för åtgärden. Och det är inte alltid lika lätt som det låter.

Målsägare i rättegång

I somras grep jag in på fritiden när jag var på väg hem på tunnelbanan för att förhindra en pågående misshandel. Jag tryckte undan en man som hade tagit strupgrep på sin fru, vilket slutade med att han skallade mig och jag kastade ned honom på marken och höll honom där tills ordningsvakter och polis kom fram. Idag var det rättegång, och för första gången fick jag då delta som målsägare och inte som vittne, vilket jag gjort i ett antal rättegångar (nästan uteslutande gällande relationsvåld). Som målsägare fick jag till skillnad ifrån då jag bara vittnat sitta med igenom hela rättegången. Det gick förvånansvärt snabbt och smidigt. Den misshandlade kvinnan var fortfarande tillsammans med sin man, gärningsmannen, men berättade ändå (vilket jag uppfattar som ovanligt) sanningsenligt att hon hade blivit strypt, och att jag ingrep. Mannen hävdade att han inte mindes någonting p.g.a. berusning, något jag tvivlar på men ändå kan förstå, så han varken nekade eller erkände. Dom kommer om en vecka, men han kommer garanterat att bli dömd både för misshandeln mot sin fru och för våld mot tjänsteman mot mig, troligtvis till böter och samhällstjänst. Då rättegången hade avslutats och vi gick ut så kom mannen sedan fram till mig och ville be om ursäkt och skaka hand. Vi tog i hand och jag svarade att det han gjorde mot mig var lugnt, men att det var mycket viktigare att han såg till att vara snäll mot sin fru framöver. Om utredningen och rättegången leder till att han faktiskt är snällare nu än han var innan, då har rättssystemet för en gångs skull fungerat som det är tänkt...

Praktiskt polisarbete?

Larmet gick ut som bråk i trapphus mellan kvinna och man. På väg fram tog jag kontakt på telefon med inringaren, som visade sig vara kvinnan som hade varit inblandad i bråket. Hon var då hos en granne, och hennes pojkvän, som var full och stökig, skulle befinna sig i lägenheten. När vi kom fram så mötte kvinnan upp oss, klädd i jeans och en tunn tröja. Då vi pratade med henne och försökte utröna om hon hade blivit slagen eller hotad, så nekade hon och sa att hon bara ville att vi skulle köra ut hennes berusade och bråkige (numera) ex-pojkvän ifrån hennes lägenhet.

Hon visade oss rätt dörr, och vi knackade och ropade, men fick inget svar. Jag föreslog att vi skulle ringa på mannen för att se om han ens var kvar, och efter att ha ringt några gånger så svarade han. Det visade sig att han hade gått därifrån och nu befann sig på en tunnelbanestation i närheten. Kvinnan behövde naturligtvis främst komma in i sin lägenhet, och ville dessutom ha tillbaka de nycklar till lägenheten som mannen hade tagit med sig, så vi åkte snabbt mot tunnelbanestationen där vi påträffade honom på perrongen. Mannen var alkoholpåverkad, och väldigt labil i humöret. Då kvinnan bad om att få tillbaka sina nycklar, så vägrade han, och påpekade att han hade en hel del kläder och annat i lägenheten. Han svängde dessutom emellan att vara aggressiv och att bedyra sin kärlek för henne.

För mig var det tydligt att jag tänkte se till att kvinnan fick tillbaka nycklarna. Juridiskt, så var vi dock lite inne i en gråzon. Nycklarna var ju inte stulna. Jag såg i alla fall till att förklara för mannen att kvinnan behövde få tillbaka sina nycklar, men att vi kunde hjälpa honom att hämta hans kläder om han ville. Han gick med på det (möjligtvis kände han att han inte hade något val...) och vi begav oss tillbaka mot lägenheten. På vägen fortsatte han att vara aggressiv, och var dessutom väldigt närgången mot kvinnan, så jag knuffade undan honom och förklarade att om han inte uppförde sig så skulle han i bästa fall bli LOBad och i värsta fall gripen för brott. Han var ca 1,90 och ganska kraftigt byggd (och hade dessutom en hel del i sitt brottsregister) och det verkade som om han inte ville acceptera att bli tillrättavisad, men han gav med sig och gjorde som jag sa. Kollegan uttryckte det senare som att jag hade "stirrat ned honom". Han fortsatte dock att komma med verbala kärleksförklaringar till kvinnan, som var arg, sammanbiten, och väldigt tydligt avvisande.

Väl framme i lägenheten så kunde vi snabbt konstatera att han hade mer kläder liggandes en vad som var smidigt för honom att få med där och då, så i slutändan så tog han inte med någonting. Nyckeln hade han fått lämna ifrån sig, så kvinnan sa att hon skulle se till att skicka kläderna till honom. I lägenheten fanns det dessutom ett hål i en dörr som såg nytt ut, och det var inte svårt att förstå att det var mannen som i något sorts utbrott hade slagit sönder dörren. Även en glasruta var i behov av att lagas. Det verkade dessutom som om någon form av fysiskt konfrontation hade skett. Detta då mannen hade rivmärken på halsen. Jag gjorde ett försök till att få kvinnan att berätta, men hon bedyrade att hon inte hade blivit slagen eller hotad (och hon uppvisade inte heller några märken efter våld eller tecken på att ha ont någonstans). Vad gäller skadegörelsen i lägenheten så svarade hon undvikande, men vägrade att låta oss ta upp en anmälan. Mannen var naturligtvis inte intresserad av att anmälan någonting.

I slutändan så fick mannen lämna, med beskedet att han inte var välkommen tillbaka. Jag följde honom ut, och till min förvåning så tackade han faktiskt mig då vi skakade hand. Efter att ha kontrollerat igen att det inte fanns något mer vi kunde hjälpa kvinnan med så lämnade vi utan vidare åtgärd.

På väg bort, så kändes det som att vi ändå hade löst det viktigaste. Jag är medveten om att mitt agerande för att få tillbaka nycklarna kan ifrågasättas juridiskt, men som tur är finns det en gråzon av tolkningsmöjligheter att använda sig av. Och om vi inte hade fått tillbaka dem, så hade kvinnan dels behövt låssmed för att komma in i sitt hem, och dels behövt riskera att ex-pojkvännen tog sig in i hennes lägenhet när som helst. Sen hade det garanterats begått en del brott, åtminstone en skadegörelse och troligen även någon sorts ofredande ifrån mannens sida (jag uppfattade rivmärkena som motvärnsskador), men det var svårt att gå vidare med det när kvinnan inte ville anmäla. Dessutom hade båda delarna varit närmast omöjliga att leda i bevis och nå fram till en fällande dom med.

Om man ser till resultatet av vårt ingripande så tror jag faktiskt att det hade varit svårt för oss att hjälpa kvinnan på ett bättre sätt. Och vad gäller mannen, så verkade det i alla fall som han kände at vi hade bemött honom på ett ok sätt också, och det är ju inte heller någon nackdel. Vi fokuserade mer på att få ett bra resultat för de inblandade än att gå "by the book"... Praktiskt polisarbete?

När alla blir missnöjda

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ännu ett lägenhetsbråk. Denna gången hade en person ringt in och sagt att han hade hört en kvinna skrika och dunsar som om någon slängdes in i en vägg. Efter en del letande och dörrknackande så lyckades vi lokalisera lägenheten där det hade bråkats. En man öppnade, och jag såg direkt att en kvinna satt på golvet i vardagsrummet med ett litet barn i famnen. Jag sa till mannen att gå och prata med min kollega, och gick in till kvinnan. Det var helt uppenbart att hon hade gråtit, och dessutom så låg det en stor hårtuss på soffan bredvid henne som måste ha kommit ifrån att någon hade slitit hårt i hennes hår. Jag försökte få kontakt med henne, det fick bli på engelska då hon inte kunde någon svenska, och hon mumlade tyst "I don´t like it when he beats me.". Jag ställde några frågor för att få henne att börja berätta, och det blev snabbt uppenbart att hennes man hade slagit henne, och att det inte var första gången, så jag beslutade att mannen skulle gripas. Vänliga kollegor i en annan patrull hade åkt efter för att vara beredda att hjälpa till om det blev läge att gripa, så de fick köra mannen till polisstationen.

Så fort kvinnan förstod att hennes man skulle bli arresterad så bad hon oss att låta honom vara kvar, och sa att ingenting hade hänt. Under hela det längre samtalet som följde så hävdade hon att hennes man aldrig hade slagit henne, och att han var väldigt snäll och behandlade henne bra. Då samtalet var avslappnat så slant hennes tunga omedvetet några gånger i kommentarer som "He doesn´t beat me very often", innan hon kom på sig och rättade sig. Eftersom vi på något sätt ändå hade en bra kommunikation så blev det lätt absurt när jag inte kunde låta bli att ironiskt fråga "Så han är världens bästa man? Han är alltid glad och snäll, han masserar dig, lagar mat åt dig...?". Och hon svarade "Ja" på alla mina frågor med ett snett leende... Hon nekade även kategoriskt till mina enträgna förslag och erbjudanden om att hon skulle bli kontaktad av relationsvåldscentrum och var inte intresserad av att höra om allt stöd som finns att få för våldsutsatta kvinnor.

Kvinnans situation var speciell, då hon var helt beroende av sin man. Hon kände ingen förutom hans familj i Sverige (han hade bott här mycket längre och talade svenska), hade ett litet barn och ett till på gång, och vistades i princip aldrig utanför lägenheten. Mannen blev sedermera anhållen och häktad på våra uppgifter, men efter vad jag fick höra så fortsatte kvinnan att neka till all hjälp (målsägarebiträde, kontakt med kvinnojourer/relationsvåldscentrum, etc) även i nästa förhör och bara hävda att hon ville att mannen skulle släppas...

Kvinnan i fråga blev missnöjd med att hennes man blev gripen, men verkade förstå att vi gjorde det för att hjälpa henne och jag upplevde ändå att hon var vänligt inställd till oss. Så var det inte med ett lägenhetsbråk som jag och min kollega var på häromdagen. Då det var två män som skulle ha bråkat så trodde vi först att det rörde sig om ett vanligt slagsmål. När vi var på väg fram så fick vi höra att anmälaren hade berättat att gärningsmannen hade lämnat, så kollegan stannade nedanför medan jag tog mig upp till lägenheten för att vi inte skulle missa honom i trapporna/hissen (det fanns tre vägar upp). Då jag kom upp och klev in i lägenheten så möttes jag av målsägaren som omgående bad mig att försvinna därifrån. Det kunde jag naturligtvis inte göra eftersom både hans ansikte och oordningen i lägenheten vittnade med all önskvärd tydlighet om att en misshandel hade skett, och jag visste dessutom inte då om att han var ensam kvar där. Efter den starten så gick det bara utför, och även om jag försökte etablera någon sorts kommunikation med målsägaren, så fick jag bara förolämpningar, spydigheter och order om att ge mig av som gränsade till hot till svar. Jag tycker själv att jag för det mesta brukar lyckas hyfsat med att få kontakt med folk, även de som är utåtagerande, men kanske misslyckades jag att dölja att jag blev störd av hans attityd gentemot mig. Hur som helst så kammade jag helt noll i försöken att prata med den slagne mannen, och han bad om mitt namn för att kunna anmäla mig för att jag hade gått in i hans lägenhet trots hans protester (vilket han fick).

Som tur var så gick det betydligt bättre att tala med kvinnan som hade ringt till polisen. Hon kom tillbaka till lägenheten kort efter att jag hade kommit dit. Hon var vän till den slagne mannen och kunde berätta utförligt om hur han hade misshandlats av mannen som hade lämnat. I samtalet med henne så framkom också att det rörde sig om relationsvåld, då de två männen var ett par och bodde ihop. Kvinnan försökte trots sin väns protester göra det som var rätt för att skydda honom och för att se till att sambon fick vård för sitt beteende och sin psykiska ohälsa. Resultatet blev att bilden av en man som misshandlar sin sambo var glasklar. Gärningsmannen hade under tiden kommit tillbaka och fångats upp av kollegan som stod nedanför, och när mitt samtal med vittnet var avslutat så var det ett självklart beslut att han skulle gripas. Jag hade troligtvis gripit en man som hade slagit sin fru bara på hur offret och lägenheten såg ut, och här hade jag dessutom mycket trovärdiga vittnesuppgifter.

Då vi satt inne på stationen och avrapporterade ärende så ringde väninnan, anmälaren, dit och bad att få prata med mig. Jag fick intrycket av att hon hade fler uppgifter att ge, men egentligen så ville hon bara fråga vad som hade hänt med sambon, då hon och hennes vän hade ringt till psykakuten och fått reda på att han inte hade förts dit. Då jag förklarade att han fanns på polisstationen för att han var gripen misstänkt för brott så blev hon uppenbart besviken. Hon hade hoppats att vi bara skulle se till att han fick vård. Och hennes vän, den gripne mannens sambo, både ringde ett antal gånger och kom ned personligen till polisstationen för att kräva att hans sambo skulle släppas...

I båda fallen så blev resultatet när min patrull lämnade över ärendet att alla inblandade var missnöjda. Jag tror dock ändå att det vi har gjort, och ännu mer det som de två engagerade anmälarna gjorde då de ringde till polisen, är viktigt. I fallet med mannen som slår sin fru, så inser jag att hon antagligen aldrig kommer att samverka i utredningen, men jag tror ändå att hennes man kommer att tänka sig för en gång till innan han slår henne igen efter att ha suttit ett antal dagar i polisarrest och därefter i häktescell. Och den uppmärksamma grannen lovade att han skulle ringa direkt igen om han hörde att kvinnan misshandlades någon mer gång. Dessutom kan vetskapen hos både kvinnan och mannen att han kan bli gripen om han slår henne förhoppningsvis ändra maktbalansen en aning till nästa gräl.

Vad gäller den psykiskt labile mannen som slog sin sambo, så var det inte första gången. Han hade liknande brott i registret mot andra män sedan tidigare. Det är möjligt att ett gripande här inte innebär den hjälp som väninnan hade hoppats på, men förhoppningsvis så öppnar det upp för möjligheter till stöd för både offret och gärningsmannen. Hur som helst så är det för mig tydligt att man ändå inte bara kan släppa en misshandel i nära relation, oavsett om resultatet är att alla inblandade blir missnöjda...

Grov fridskränkning

Jobbet gick ut som att en kille hotade och slog sin bror i det gemensamma hemmet. Vi var på väg in för att skriva på två gamla jobb, men eftersom det inte fanns några lediga bilar så högg vi och ilade dit.

När vi väl var på plats, så hade bråkstaken redan lämnat lägenheten, så vi började i lugn och ro förhöra oss om vad som hade hänt. Jag och kollegan pratade naturligtvis separat med olika familjemedlemmar i olika rum, men ganska snabbt så växte för oss båda fram en bild av en familj som hölls i ett terrorgrepp av storebrodern (pappan bodde på annat håll, och verkade inte vara särskilt närvarande). Både modern, den året yngre systern och den ett par år yngre brodern blev regelbundet slagna och hotade till livet, ibland med kniv eller andra tillhyggen. Detta hade dessutom pågått under flera år.

Det kanske konstigaste var ändå att brodern verkade vara så säker på att han kunde behandla sin familj precis som han ville att han även ibland misshandlade och hotade inför andra människor. Av en ren slump så råkade dessutom en bekant till familjen som både kunde styrka den stora bilden av broderns övergrepp och som dessutom personligen hade blivit vittne till flera fall av misshandel befinna sig i närheten av lägenheten, och kunde kallas in på förhör.

Efter att vi var klara med utredningsåtgärderna på platsen, så kände jag att vi hade byggt upp ett solitt fall för att styrka grov fridskränkning (motsvarande grov kvinnofridskränkning men i alla andra fall än då brottet sker mot en kvinna som är eller har varit i en relation med gärningsmannen) mot alla de tre olika målsägarna. Problemet var bara att gärningsmannen inte var på plats, och att de alla var rädda för vad som skulle hända då han kom tillbaka.

Vi förhörde oss lite om var han kunde tänkas vara någonstans, och fick sedan reda på av en släkting att han hade setts nyligen i en restaurang i det lokala centrumet. Vi åkte dit, men tyvärr var det bom i restaurangen. Innan vi gav upp och åkte in för att skriva av oss, så trålade vi runt lite i centrumet, och ganska snabbt så fick vi se en person på en cykel som stämde väldigt väl med signalementet. Kollegan stannade bilen, och jag sprang ut och högg honom.

Han fattade inte vad det var frågan om. Även om han hade haft med polisen att göra förut för en del grova brott, så gissar jag att han visste med sig att han inte hade gjort sig skyldig till några rån eller stölder på sistone och därför kände att han inte hade något att frukta av polisen. Det fanns nog inte i hans föreställningsvärld att han skulle gripas för saker som han hade gjort mot sin familj. I bilen så sa han också att han skulle komma att släppas snabbt, något han säkert var van vid som ungdomsbrottsling, de brukar få gå väldigt fort även för grova brott. Han förklarade även att han bara hade haft ett ansvar att som äldste bror uppfostra sina syskon...

Efter omfattande avrapportering, inklusive pm om observationer på platsen, hot- och riskbedömningar, pm till socialtjänsten, blanketter till brottsofferstöd, med mera så lämnade vi av ärendet. Efter det så brukar man sällan få höra något om hur det går sen. Men den här gången hade vi tur. Några dagar senare så kom ett par kollegor tillbaka ifrån en häktningsförhandling där de hade varit med killen i fråga, och de kunde berätta att han blev häktad.

Ett relationsärende som detta tar nästan alltid mycket tid i anspråk, både på platsen och vad gäller avrapportering. Men när det går bra, så är det verkligen värt besväret flera gånger om. Det är sällan som man när man griper någon kan känna så konkret at man faktiskt hjälper andra människor som när man plockar in någon för grov kvinnofrids- eller fridskränkning. Och när vi ringde ifrån stationen och berättade att vi hade hittat och gripit brodern som höll resten av familjen i ett terrorgrepp, så blev de mycket glada och lättade. Då känns det bra att vara polis.

Vad gäller resten av avrapporteringen, den som vi var på väg in för att göra då vi åkte på detta jobbet, så fick den vänta i ytterligare två dagar, då vi även dagen efter hade fullt upp från start till slut av passet....

Automatkarbiner, chockgranater och en berusad man med kniv...

Mot slutet av ett pass under förra veckan gick det ut ett larm om ett pågående självmordsförsök. En man höll på att skära sig själv med en kniv. Vi låg långt bort, men det fanns inga lediga bilar närmare, så vi började åka och ropade upp oss. Vi hann köra en bra bit innan vi fick några fler uppgifter, och då handlade det om att vi skulle invänta ambulans vid färjan som väntade på oss (ja, det behövdes färja för att ta sig fram). Vi låg en bra bit före, och ville fram så fort som möjligt för att kunna avbryta självmordsförsöket, och fick igenom att vi skulle avgå direkt, så fick ambulansen ta nästa färja.

Jag fortsatte att köra i full fart, och hade ingen chans att väja då en hare sprang ut framför bilen när jag låg i ca 160 km/h på en skogsväg. Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har dödat ett annat däggdjur, men det fanns ingen tid att låta sig nedslås över det. Nu gick radion plötsligt ut med nya besked. Vi skulle bara hämta upp en kvinna, som var den som tydligen hade kontakt med polisen, vid huset och sedan backa tillbaka flera hundra meter. Piketen var rekvirerad och yttre befälet drogs in i ärendet. Tydligen berodde detta på att mannen med kniven hade vapenlicens, och att hans vapen figurerade i en gammal anmälan. Vapnet skulle dock vara beslagtaget. Även förhandlare kallades in, men de hade ännu mycket längre framkörningstid än piketen.

Vi kom fram till huset, träffade genast på kvinnan, och backade undan. Kollegan började samtala med kvinnan, och fick snabbt fram att mannen, hennes make, inte längre hade tillgång till något vapen. Han var full och hade en kniv som han hotade med och även vände mot sig själv och rispade sig på bröstet med. Ambulansen kom fram kanske 10 minuter efter oss, och vid det laget hade vi en klar bild av vad som hade hänt. Varken mannen eller kvinnan var skadade, men mannen hade både misshandlat och hotat sin hustru och gick fortfarande omkring med kniven som han hade viftat med mot både henne och sig själv. Vi hade möjlighet att lämna kvinnan hos ambulansen, och klargjorde på radion att vi inte hade några problem att själva gå in och gripa mannen, vilket ju också skulle innebära att han inte längre skulle ha någon möjlighet att skada sig själv med kniven.

Beskedet vi fick var att vi skulle vänta och avvakta piketen. Under tiden hörde vi hur piketen, enligt vad jag uppfattar som standardprocedur för deras insatser, förberedde sig genom att be om och få tillstånd att använda förstärkningsvapen (MP-5) och chockgranater. Ambulanssjukvårdaren som var på plats blev dock mer och mer rädd, och började prata om något annat tillfälle som hon hade varit med då det hela hade slutat med blodbad. När de även bad om tillstånd att använda vad jag tror var G36, en automatkarbin, så kändes det hela lätt surrealistiskt. Jag inser att piketen bara följde sina rutiner, och att för dem handlade insatsen fortfarande om en man som kan vara beväpnad med gevär, men för mig, som efter kvinnans uppgifter var helt övertygad om att det bara rörde sig om en knivbeväpnad full äldre man, blev situationen mer och mer frustrerande.

Medan vi sitter med kvinnan så ser vi att någon rör sig längre bort, nedanför huset. Utan att kunna vara 100% säker på det avståndet, är vi ändå ganska övertygade om att det är den aktuella mannen som vi ser. Även yttre befälet har nu anlänt, och jag försöker övertala honom om att godkänna att vi åker fram till mannen och löser upp situationen. Efter att mannens vankande fram och tillbaka mer och mer övergår i att han rör sig i vår riktning får jag ok, och jag och min kollega åker fram med befälet och dennes kollega efter oss. Det är naturligtvis den knivbeväpnade mannen, kvinnan som nu sitter i ambulansen make, som vi har sett. Han är barbröstad, stupfull, och viftar med en stor kökskniv. Först riktar han kniven mot oss, men då jag och kollegan fortsätter fram emot honom, medan jag försöker få verbal kontakt, så vänder han istället kniven mot sitt eget bröst. Vi stannar upp och jag fortsätter att försöka prata med honom. Hans berusning gör att han är väldigt svårkommunicerad, och han backar undan från oss med kniven lyft. Plötsligt så snubblar han och faller bakåt. Han landar på rygg, fortfarande viftandes med kniven. Jag kastar mig fram och får tag på hans knivhand samtidigt som han gör en rörelse med kniven inåt mot sin egen hals, och samtidigt greppar kollegan han andra arm. Jag tar kniven ifrån honom och ger den till kollegorna i befälsbilen, och sedan bojar vi mannen och placerar honom bak i deras bil för transport till polisstationen, gripen för misshandel och olaga hot. Kort därefter anländer piketen, som efter att de tillkallades har haft en mycket lång framkörningssträcka. Vi stannar kvar och kollegan håller ett utförligare förhör med kvinnan medan mannen körs in.

Efter att vi var klara på plats hade vi fortfarande kvar att ta oss tillbaka till stationen och skriva av oss ärendet, både angående relationsvåldsbiten, ingripandet och om mannens psykiska status och behov av hjälp. När jag väl kom hem efter flera timmars övertid och fick kontakt med de klasskamrater som hade återträff under kvällen, så hade de precis avslutat kvällen och bestämt sig för att gå hem...

Jobbet var intressant ur flera aspekter, och manar till eftertanke. Jag satt själv som på nålar och var riktigt frustrerad över att jag och kollegan inte fick åka fram och ta hand om mannen. En del av frustrationen beror på att det fanns en tidsaspekt, ju mer tid han fick att gå omkring med kniven desto fler möjligheter att skada sig själv. En annan aspekt rörde att det för mig kändes överdrivet att sätta in piketen och deras specialutrustning i det här ärendet. Men jag måste samtidigt vara ärlig nog att erkänna att en stor del också handlade om jag ville göra ingripandet själv, för min egen skull, för att det är intressant och stimulerande. Och det är bra att ta med sig den vetskapen, så att inte min egen vilja att få ingripa leder till dåliga beslut. Nu gick det hela bra, men, som min kollega påpekade då vi pratade på väg tillbaka, om mannen hade hunnit skära sig själv i halsen (om det nu var det han försökte göra) så hade situationen varit en helt annan och vi hade behövt förklara varför vi inte hade inväntat förhandlarna. Samtidigt, om mannen hade skurit sig själv under den långa tiden som vi väntade efter att vi som första patrull var på plats, och sedan fick ligga och blöda med polis och ambulans väntandes på säkert avstånd så hade även det lett till att många, jag själv inkluderad, hade ifrågasatt hela insatsen. Nu slutade dock det hela väl, och mannen klarade sig i princip oskadd, och utan att ens ha blivit sprejad med pepparsprej...

Om att behöva släppa och lämna vidare

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ett lägenhetsbråk. Gärningsmannen hade redan lämnat, så till en början handlade det som så ofta helt enkelt om att hålla förhör och ta uppgifter till en anmälan. Att en man hotar och är våldsam mot sin fru är dessvärre inget ovanligt. Det som bland annat gjorde det här fallet lite ovanligare var att mannen var ungefär hälften så gammal som kvinnan, och man kan misstänka att giftermålet för hans del hade en hel del att göra med hans försök att få uppehållstillstånd i Sverige. Han hade dock nyligen fått ett negativt besked, vilket han tog ut över kvinnan. Mannen var på pappret redan utvandrad, men bodde delvis kvar hos sin fru där han tidigare var skriven och delvis med vänner i en lägenhet i närheten. Det fanns alltså gott om skäl för att gripa honom för grov kvinnofridskränkning, både recidivfara/risk för fortsatt brottslighet, kollusionsfara/risk att han påverkar målsägaren/utredningen och flyktfara/risk för att han lämnade landet. Hade han varit kvar hade vi plockat in honom direkt. Nu var han inte det, men jag var väldigt sugen på att åka till lägenheten där han antagligen höll hus för att leta efter honom. Det hade dock krävts beslut om husrannsakan av åklagare, och "synnerlig anledning att anta" att han fanns i lägenheten. Dessutom fanns det andra omständigheter som jag inte kan gå in på som gjorde att det hade krävts en del jobb att slå till mot lägenheten. Kontentan blev att vi fick åka in och skriva av oss, vilket i alla fall ledde till att mannen blev anhållen i sin utevaro. Sen får man hoppas att någon annan tar honom...

Några dagar senare var vi på ett timat rån. Det var en 14-årig tjej som hade blivit riktigt fult överfallen av en grupp på ett tiotal aningen äldre tjejer. En bekant till henne hade bett henne följa med in bakom en skola, där hon sen blev påhoppad bakifrån och slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då hon låg på marken. Hon blev även av med sin mobiltelefon. Hon lyckade i alla fall själv ta sig upp och fly, och även om hon hade blivit ordentligt misshandlad verkade hon tack och lov inte ha några allvarliga skador. Hennes två väninnor som var med ville inte vittna, något som dels är typiskt för området (Rinkeby) och dels säkert beror på rädsla för den misshandlade tjejligan. Tjejen som hade blivit slagen var dock betydligt tuffare, och berättade allt hon visste. Medan jag förhörde henne, så blev hennes väninnan uppringd med den stulna mobilen, en av dem som överföll henne ringde och sa till dem att komma till Tensta Centrum. Vi avslutade förhöret och åkte ut med tjejen för att se om de befann sig där de hade sagt att de skulle vara. Vi hade målsägaren i bilen och behövde köra henne till sjukhus och det hade varit minst sagt bökigt att också få med en eller flera gripna, men vi ville i alla fall se om vi åtminstone kunde få tag på den stulna mobilen och identifiera upp några av tjejerna. Ingen var dock där, så vi kunde inte göra något mer än att lämna av målsägaren på sjukhus (efter att ha erbjudit hennes mamma att följa med) och sedan avrapportera ärendet.

I både de här fallen fanns det information om dem som hade begått brottet, och det borde i båda fallen även gå relativt enkelt att få tag på gärningspersonena (vad gäller tjejligan så visste målsägaren i alla fall vilka de två pådrivande flickorna var). Det hade varit otroligt skönt, främst för målsägarnas skull, men i ärlighetens namn även för min egen skull, att få lägga vantarna på de här personerna. Och det hade inte ens varit särskilt svårt om man hade fått fortsätta att jobba med ärendet. Så fungerar det dock inte, vi på utryckningen gör vad vi kan på plats, avrapporterar det och lämnar det vidare. I undantagsfall kan man ta sig tid att direkt följa upp något, men det förutsätter att det är lugnt med larm och att det inte skulle kräva övertid, något som myndigheten gör allt den kan för att bekämpa. Annars får man finna sig i att hoppas att nästa instans gör ett bra jobb. Och det kan kännas väldigt frustrerande när man själv har blivit känslomässigt engagerad i ett ärende, speciellt eftersom just det faktum att det inte finns någon gripen i ärendet gör att det ofta kan dröja ett bra tag innan någon utredare börjar jobba med det då det alltid finns mycket som väntar i balanshögarna. Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett...

Antiklimax i jakt på hustrumisshandlare

I slutet av förra veckan, då jag jobbade civilt med en kollega, fick vi ett jobb ifrån vår jourhavande förundersökningsledare (JFU). Det hade nyligen skett en misshandel, en man hade slaget sin fru inför parets gemensamma lilla barn. Då polis kom till platsen hade mannen sprungit iväg, och på så sätt undgått att bli gripen. Jag har även för mig att JFUn berättade att mannen ytterligare en gång hade lämnat springandes då en målad polispatrull närmade sig. Nu hade vi fått reda på att han befann sig i närheten med en grupp personer som grillade. Det fanns även ett anhållningsbeslut mot honom, efter att åklagare hade kontaktats.

Medan vi åkte ut diskuterade vi taktik, och jag förberedde mig mentalt på att det antagligen skulle bli springa av. På väg fram fick vi dock reda på att sällskapet hade lämnat, och befann sig inne i en bostad. Vi försökte, med hjälp av vår tursekreterare, att forska fram den exakta adressen och namnet på dörren, men det misslyckades. I slutändan hade vi inget annat val än att ge upp och åka hem. För mig var det frustrerande, det finns få saker inom polisyrket som jag tycker är så viktiga som att plocka in män som slår sina kvinnor. När de är på fri fot finns det både risk att de förstör utredningen genom att få kvinnan att ta tillbaka anmälan och vittnesmål, och ännu mycket värre, risk att kvinnan blir slagen igen.

Några dagar senare då jag jobbade igen noterade jag att mannen var uppförd som efterlyst. Jag var sugen på att åka ut och leta direkt, men annat kom emellan. Mot slutet av passet fick jag och den kollegan jag då jobbade med tid över, så efter att ha dubbelkollat att mannen fortfarande var efterlyst åkte vi ut till adressen för att eftersöka honom. Att leta efter efterlysta är lite bökigt, då polisen är av uppfattningen att det krävs ett färskt beslut om husrannsakan innan man ens knackar på dörren hos en efterlyst person. Med tanke på att det beslutet bara kan fattas av den förundersökningsledare som äger ärendet (eller en jourhavande förundersökningsledare på dennes enhet/distrikt/myndighet) blir det ofta svårt att få tag på rätt person. Detta trots att de flesta åklagare man pratar med ställer sig helt frågande till varför man ens behöver ett husrannsakansbeslut för att knacka på dörrar.

Hur som helst så blev vi insläppta i lägenheten av målsägaren, som vi ville prata med för att fråga om var hennes efterlyste man (som är skriven i samma lägenhet) höll hus. Det visade sig då att mannen fanns i lägenheten. Jag var minst sagt nöjd över att vi hade fått tag på mannen, som bara några dagar tidigare hade kommit undan då vi var ute och letade efter honom. Men när jag tog en åklagarkontakt så visade det sig att mannen inte längre var anhållen. Sju minuter innan jag ringde så hade anhållningsbeslutet upphävts, så vi hade inte längre någon möjlighet att ta med honom in.

Innan vi lämnade, så pratade jag med målsägaren. Tidigare hade vi fått intrycket av att hon var mycket rädd för sin man och att hon inte hade för avsikt att släppa in honom i lägenheten. Brottsrubriceringen var dessutom Grov Kvinnofridskränkning, vilket betyder att han var misstänkt för att upprepade gånger ha begått brott mot henne. Kvinnan förklarade att hon då hon pratade med polisen hade sagt att hon hade hittat på. Hon ville ha tillbaka sin man, framför allt för att deras lille son hade varit så ledsen för att han var borta, så därför hade hon släppt in honom igen. Efter att vi hade pratat ett tag, och efter att jag hade påpekat att det stora blåmärket hon hade vid ena ögat fortfarande syntes väl, så medgav hon att han hade slagit henne, men hon hävdade ändå att hon hade överdrivit mycket i den initiala anmälan. Jag kunde inte låta bli att framföra min åsikt, att det aldrig är förlåtligt för en man att misshandla sin kvinna, och att hon borde sätta stopp där och då genom att samarbeta med polisen, men det är ju hennes beslut... Sen kunde jag inte göra så mycket mer än att försöka förmedla för målsägaren hur vanligt det är att kvinnor försvarar och bortförklarar hemska saker som de blir utsatta för av sina män. Hur det blir lättare för varje gång, både att slå och att "förlåta" den som slår. Och hur nedbrytande och farlig den processen är. Sen lämnade vi.

Visst kan det vara frustrerande att en kvinna som blir misshandlad väljer att ändra sitt vittnesmål och i praktiken ta tillbaka sin anmälan. Men samtidigt så får man förstå att det är en extremt svår sits, att bli slagen av den som man kanske ändå älskar och dessutom har barn med. Man vill förlåta och gå vidare. Speciellt om man har personen i sin närhet. Det jag har svårare att acceptera är att anhållningsbeslutet hävs så snabbt bara för att kvinnan vacklar i sin berättelse, i det här fallet måste det ha funnits dokumenterade skador, och hon medger ju själv, om än motvilligt att hon har blivit slagen.

Relationsvåldsdag

Igår var det tema relationsvåld för min patrull. Det första ärendet, bråk emellan en man och hans ex-flickvän, hade pågått sedan dagen innan med flera kontakter med polisen och några utryckningar bara under det senaste dygnet. Mannen var även misstänkt för att bland annat ha slagit och bitit kvinnan mer än en gång under våren. Det hade dock inte förekommit något våld, bara hot, under det aktuella dygnet, och de tidigare patrullerna som varit på plats tog upp anmälan men valde att inte gripa mannen. Kvinnan blev mer och mer irriterad på polisen, vilket antagligen gjorde att kommunikationen blev så dålig att det inte framgick att hoten fortsatte även efter det sista polisbesöket under natten. När vi kom dit på morgonen berättade hon att hon precis hade blivit örfilad (hon var också röd om ena örat). Mannen nekade, och det fanns inga vittnen. Som vanligt separerade vi naturligtvis de två, och jag talade ett längre tag med kvinnan. När jag fick höra hela hennes historia var det ett enkelt beslut för mig att mannen skulle gripas. Jag blev lite förvånad över att det inte hade skett tidigare under natten. Naturligtvis kan man göra olika bedömningar, men med tanke på de tidigare anmälningarna och hans beteende och bakgrund så borde även de olaga hoten enligt min mening ha räckt för att gripa. Antagligen beror det på att de tidigare patrullerna inte har haft någon bra kommunikation med kvinnan, som verkade ha varit irriterad på och otrevlig mot kollegorna. Själv hade jag fördelen av att ha mött henne förut, och bland annat burit på hennes hund (vilket jag har skrivit om tidigare). Mannen blev naturligtvis inte särskilt nöjd med mitt beslut, och anklagade bland annat mig för att ha haft sex med hans ex under den tiden jag höll förhör med henne... På väg in till stationen blev han både aggressiv, hotfull och psykiskt labil, men jag behövde inte använda något våld i bilen eller på stationen.

Efter att det ärendet var avrapporterat och klart (och efter att vi hade fått äta) så blev vi kallade till ett nytt relationsärende. En man hade spionerat på sin ex-fru och överrumplat henne i cykelförrådet då hon gått dit med deras gemensamma son för att ta ut honom med barnvagnen som förvaras där. Där hotade han henne och höll kvar henne ett kortare tag emot hennes vilja. Han var dock försvunnen då vi kom till platsen.

De båda fallen hade egentligen väldigt lite gemensamt. Mannen vi grep hade kriminell bakgrund och missbruksproblem, medan den andre mannen verkade vare en vanlig medborgare. Tydligen finns dock något hos ett antal män, vare sig de är kriminella, i övrigt laglydiga, eller t.o.m. poliser (relationsvåld är de vanligaste brotten hos poliser som ej är i tjänst) som gör att de tar till hot och våld emot nuvarande eller före detta partners. Det är tur att detta stora samhällsproblem uppmärksammas allt mer. Man får hoppas att det kommer allt fler åtgärder för att effektivisera bekämpningen av de här brotten, men även för att förbättra stödet till offren och för att långsiktigt arbeta med de faktorer som gör att så många män beter sig fullständigt vidrigt mot kvinnor de har eller har haft en relation med.

Hedersvåld?

För någon vecka sen var jag och min kollega på ännu ett av alla "lägenhetsbråk". Den gången var det dock inte en man som slog sin hustru/sambo, utan en bror och en syster som hade slagits, båda dock vuxna. Jag pratade med den mycket upprörda och förtvivlade tjejen, medan min kollega pratade med killen, som även han var ledsen och upprörd. Som vanligt så fanns det kritiska detaljer som skiljde sig åt i deras berättelser, som t.ex. vem som hade börjat att använda fysiskt våld, men det framkom i alla fall tydligt att konflikten berodde på att systern kände att brodern konstant trakasserade henne (verbalt) och talade illa om henne till deras gemensamma föräldrar. Även brodern själv berättade att han brukade pika sin syster i något sorts uppfostrande syfte eftersom han hade åsikter om hur hon betedde sig. Dessa kommentarer hade gjort att systern inte ville veta av sin bror, och när brodern t.ex. ville hälsa på henne så ignorerade hon alltid honom. Till slut så rann det över för de två inblandade syskonen, och de hamnade i regelrätt slagsmål.

Det var inte aktuellt att gripa någon, eftersom det var första gången det hände och ingen hade ont eller några skador (förutom ett rivmärke i broderns ansikte). Polisiärt, så blev det för mig och min kollega bara frågan om att ta upp var sin anmälan om misshandel/ringa misshandel (anmälan/"motanmälan") eftersom båda de inblandade uppgav att den andre hade startat slagsmålet. Dessa anmälningar kommer med största sannolikhet att läggas ned. Däremot lade vi ned ganska lång tid på att försöka prata med de inblandade parterna. Själv kände jag stor sympati för tjejens situation. Även om hon inte hade varit utsatt för något våld (tidigare) så var det helt klart att hennes bror hade försökt "uppfostra" henne genom åsikter, kommentarer och pikar. Dessutom tolkade jag det som att det inte handlade om att hon gjorde något som var skadligt för henne eller någon annan, utan att hon inte levde upp till de normern som hennes bror uppfattade som korrekta. Tjejen själv upplevde att hon bara ville ha ett "svenskt" liv och att det inte accepterades av brodern. Jag har själv extremt låg tolerans för allt som kan kopplas till "hederskultur", att familjemedlemmar skall styra och kontrollera hur flickor och vuxna kvinnor lever sina liv. Brodern verkade inte vara en elak människa. Han var ledsen och frustrerad över att han inte kunde prata med sin syster och över att de hade bråkat, men såg först inte problemet med att han hela tiden hade åsikter om hur hon levde sitt liv. Efter ett längre samtal, där jag även fick hans far att säga till honom att sluta kommentera systerns agerande, så kändes det som om jag fick honom att förstå att det enda sättet för honom att i framtiden kunna få en fungerande relation med systern var att inte försöka påverka hur hon lever sitt liv. När vi väl lämnade lägenheten kändes det som om vi kanske hade lyckats dra ett strå till stacken för att familjen skulle fungera bättre i framtiden. Man kan ju alltid hoppas...

Svåra lägenhetsbråk

Det är relativt vanligt att man får åka på olika former av bråk i bostad. Dessa är dock allt annat än rutinärenden. Ett jobb som ropas ut som ett "lägenhetsbråk" kan vara allt ifrån en granne som misstagit TV:n för ett slagsmål till ett mord. Relativt ofta är det högljudda gräl som inte har lett till några hot eller något handgemäng, vilket naturligtvis inte föranleder några rättsliga åtgärder ifrån vår sida. Det är även ganska ofta direkt tydligt att en man har slagit en kvinna, och att hon är rädd och förtvivlad. Då grips mannen och kvinnan förhörs ingående, ett förhör som gärna åtminstone delvis filmas. Dessutom vidtas alla åtgärder som behövs för att t.ex. dokumentera skador, få tag på och förhöra vittnen, med mera (så kallade långtgående förstahandsåtgärder). Sen finns det ett antal svåra fall där det är tydligt att parterna har slagits, men ofta otydligt exakt vad som har hänt och vem som har gjort vad. Man tar då naturligtvis upp en anmälan, men den svåraste frågan brukar vara om någon skall gripas, och föras till polisstationen eller ej. Man har då att balansera behovet av att se till att parterna skiljs åt så att inte den mest utsatte behöver fortsätta vara rädd för fler attacker eller få sin version av händelsen påverkad av den andre, med behovet av att inte på lösa grunder utsatta någon för den integritetskränkning som ett gripande innebär. De flesta relationsbråk är ju emellan man och kvinna, och om någon grips så är det nästan alltid mannen. Främst då det är mycket vanligare att mannen är den som slår, men kanske även då man hellre griper mannen i en oklar situation eftersom kvinnan nästan alltid är mer utsatt.

Jag och en kollega var på ett lägenhetsbråk nyligen. Det var uppenbart att de hade bråkat, men ingen ville anmäla den andre. Båda var fysiskt helt ok, och ingen behövde någon sorts vård. Självklart hade båda druckit. Mannen gav en översiktlig bild av händelseförloppet som bekräftade att de hade slagits men inte tydliggjorde vem som hade gjort vad, och kvinnan berättade ingenting. Både uppgifter ifrån anmälaren och känslan efter att ha pratat med kvinnan och mannen var att det var kvinnan som hade blivit mest slagen och hade varit mest utsatt. Hon ville dock absolut inte att mannen skulle bli gripen. Och utan kvinnans medverkan så hade vi ingenting som visade på att det var mannen som startade och var mest aktiv i slagsmålet. Efter mycket om och men beslutade vi oss för att inte gripa mannen. Då det var oklart vad som hade hänt och vi inte trodde att ett gripande skulle leda utredningen framåt och då det dessutom var tydligt att kvinnan tvärtom vill ha kvar mannen hos sig kändes inte den integritetskränkningen motiverad. Vår insats stannade vid att ta upp en anmälan om misshandel och att försöka prata med de inblandade parterna om deras situation och deras valmöjligheter. Jag gjorde det tydligt för mannen att han skulle löpa en väldigt stor risk att bli gripen om bråken skulle fortsätta och vi pratade ganska länge om hur drickandet och bråkandet riskerade att ställa till det för vad han själv såg som sina viktigaste prioriteringar, hans dotter och hans jobb. Sedan lämnade vi. Väl inne på stationen när vi avrapporterade ärendet så bar jag med mig ett gnagande tvivel som sa att vi kanske borde ha gripit ändå. Men jag hade antagligen ifrågasatt vårt beslut om vi hade gjort tvärt om också...

Kvinnomisshandel, ett spädbarn och ett oväntat återseende

Efter att redan ha varit på ett snatteriärende, ett klotterärende (ja, de jag skrev om i förra inlägget), och ett inbrott i radhus (där de modiga tjuvarna stal en 104-årings smyckessamling) var vi på väg till stationen för att skriva av oss. Då går det ut ett pågående bråk i lägenhet, och det skall dessutom finnas två små barn i hemmet. Vi ligger närmast, så vi hugger självklart på jobbet. På vägen fram får vi reda på att mannen som skall ha bråkat är på väg ned, och att han har tagit med sig ett litet barn ifrån lägenheten. Mycket riktigt, när vi anländer ser vi mannen utanför byggnaden med ett spädbarn i famnen. Det riskerar naturligtvis att göra situationen väldigt mycket mer komplicerad. Barnets säkerhet är i det läget det enda som betyder något, och samtidigt som man vill se till att få bort det ifrån den våldsamme och labile mannen så fort som möjligt så vill man absolut inte riskera att stimma upp en reaktion så länge han fortfarande bär på bebisen. Det problemet löste sig dock direkt, så fort vi klev ur bilen så går mannen fram till min kvinnliga kollega och lämnar över spädbarnet, en liten sjumånaders pojke, till henne. Även i sitt aggressiva och alkoholpåverkade tillstånd så måste han ha uppfattat en trygghet i kollegan som gjorde att han lämnade över vad som visade vara hans egen bebis (som han dock inte hade vårdnaden om) i hennes vård. När mannen är själv så ser jag till att få in honom bak i bilen. Som tur är anländer en bil till, och kollegorna kan ge sig upp till lägenheten för att ta reda på vad som hade hänt. När jag ringer upp för att få information så får jag reda på att mannen är misstänkt för att ha slagit sin ex-flickvän (barnets mamma), och jag informerar honom då om att han är gripen för misshandel och att han kommer att få följa med oss till polisstationen. Mannen, som är berusad och pendlar mycket i humöret, gör inget motstånd även om han hävdar att han inte har gjort något. Han säger även något om att Sverige har bra poliser. Dessutom pratar han osammanhängande om att några skall ha försökt döda honom nyligen. Jag tycker mig känna igen mannen, men kan inte placera honom. När han väl är avvisiterad och instoppad i en arrestcell och vi skriver på ärendet får jag reda på mannens namn av kollegan som skrev in honom. Först då ramlar poletten ner, det är samma man som jag genomblodig brottade in i polisbilen för mindre än två veckor sedan! Jag förstår fortfarande inte att jag inte kände igen honom direkt, även om han var helt genomblodig sist. Det stör mig, och jag undrar vad det beror på...

Jag vet inte vad man skall dra för lärdom av den här händelsen. Visst känns det lite tråkigt att mannen jag hjälpte nu är misstänkt för ett brott som jag tycker väldigt illa om. Det är ofta så att saker händer som kan göra att de positiva upplevelser man är med om i jobbet kan urholkas. Kvinnan man försökt hjälpa ifrån sin misshandlade make återvänder till honom så fort han blir släppt och blir slagen igen. Inbrottstjuvarna som man till slut har fått tag på släpps ut av åklagaren eller rätten och fortsätter direkt sitt dagliga "arbete". Missbrukaren man har hjälpt till vård hittar man i ännu värre skick nästa gång. Men jag antar att det ända sättet som man kan tänka på är att på varje enskilt jobb, i varje enskild situation, försöka göra sitt bästa för att det skall bli så bra som möjligt. Ibland innebär det att hjälpa den man har att göra med, ibland innebär det att gripa den man träffar på (men även gripandena har ju som syfta att hjälpa andra). Om man lämnar ett jobb och känner att man gjorde så mycket man kunde för de inblandade och det dessutom gick bra vid det tillfället, då får man vara glad och nöjd. Sen, allt det där som man inte har möjlighet att påverka, det får man helt enkelt släppa...

Var går gränsen för våldsanvändning?

Efter att ha jobbat hela helgen, och eftersom jag, till skillnad ifrån alla firande par, inte varit uppbokad av något annat än ett kampsportspass under måndagskvällen tänkte jag ta tillfället i akt att skriva och reflektera lite. Det har faktiskt hänt ett par saker under helgpassen som av olika anledningar varit tillräckligt intressanta att skriva om, men jag börjar med lite funderingar kring våldsanvänding...

Jobbet gick ut som att en man besökte sin ex-flickvän som han tidigare hade blivit dömd för brott mot (och haft besöksförbud mot) på ett stödboende, och att personalen ville få hjälp med att få honom därifrån, då han inte var välkommen. Det var visserligen inte vi som fick jobbet, men eftersom kollegan kopplade vem det rörde sig om och visste att han kunde bli våldsam, så ropade vi upp oss själva och åkte med. Med hjälp av kollegans information kopplade även jag ihop att det rörde sig om en man för vilken det hade startats en större insats en annan dag då jag jobbade. Då hade han också befunnit sig på stödboendet, och ett antal patruller inklusive piketen kallades dit för att han enligt uppgift skulle vara väldigt stor, stark och våldsam. Det visade sig att den situationen inte var så farlig som det verkade då jobbet gick ut, och den löstes smidigt med kommunikation av duktiga kollegor, men det var något som jag la på minnet.

Tillbaka till helgen, på väg fram ringde jag till anmälaren, som var personal på boendet, och fick reda på att situationen var relativt lugn. Mannen verkade enligt anmälaren vara där med ex-flickvännens medgivande. Han var dock ändå inte välkommen på stödboendet enligt anmälaren, då han skrämde både de boende och personalen. Men eftersom han var väldigt labil och kunde vara mycket aggressiv och hetsig och dessutom var stor och stark, så var det ingen i personalen som vågade säga till honom att lämna. Alla var rädda för honom, och han uppfattades som mycket hotfull och kapabel till att använda grovt våld.

Då vi kom fram och gick in i lägenheten så bad vi ex-flickvännen att lämna för att prata i lugn och ro med kollegorna, och vi stannade för att prata med mannen. Jag gick fram för att försöka prata med honom, men han blev genast väldigt arg och aggressiv och började skrika åt oss att lämna. Han var tydligt påverkad av alkohol. Då stod jag emellan sängen och TVn i den lilla lägenheten, och kollegan stod bakom mig (det var väldigt trångt). Mannen fortsatte att skrika och försökte spänna ögonen i mig samtidigt som han gick fram emot mig tills hans huvud var några decimeter ifrån mitt. Det skakade i armarna på honom, han tuggade nästan fradga, och var väldigt hotfull. Det är svårt att säga om det var okontrollerat raseri eller om det fanns ett kalkylerat försök att skrämma ut oss, han var ju uppenbarligen van vid att folk brukade vara rädda för honom.

Här hade jag min första möjlighet att använda våld. Mannen var så pass hotfull både verbalt och till kroppsspråket då han kom emot mig, och kom så pass nära, långt innanför slag/spark avstånd, att det absolut hade varit försvarligt att ta till våld. Genom att stå kvar riskerade jag helt klart att han skulle få slå första slaget. Jag hade självklart kunnat knuffa mannen bakåt, men det hade inte löst situationen och jag bedömde att risken var stor att han då skulle börja veva på avstånd, och då föredrar jag faktiskt att vara nära om det brakar loss. Han var visserligen säkert 30-40 kilo tyngre än mig, men det var definitivt inte bara muskler och han verkade inte vara någon fighter så jag var rätt säker på att jag hade fått ned honom på backen själv ( kollegan nådde som sagt inte fram då det var för trångt), men om jag hade försökt så fanns det en stor risk att sängen, TVn, eller något annat i lägenheten hade rykt, och det var ju ex-flickvännens lägenhet. Av den anledningen kändes det även onödigt att spreja... Dessa anledningar, tillsammans med en grundläggande inställning att jag alltid ser det som ett misslyckande om man tvingas använda våld mot en person, gjorde att jag istället stod lugnt kvar och pratade.

Jag kunde naturligtvis även ha backat tillbaka, men förutom att det inte riktigt ligger för mig och att jag ville visa honom att det inte hjälpte att vara hotfull, så hade det bara löst situationen om han själv hade följt med ut, och han ville ju bara ha ut oss. Så jag valde att stanna kvar. Sen är jag medveten om att anledningen till att jag överhuvudtaget hade valet att stå kvar tillgängligt var att jag visste att jag kunde ta en tjuvsmäll, jag var dessutom beredd på det och har som kampsportare inget emot lite handgemäng. Och om han verkligen hade fysiskt attackerat, ja då hade jag naturligtvis försökt slänga honom i backen oavsett vad som gick sönder, men det var som sagt något jag ville undvika om det gick.

Han lugnade sig dock efter ett tag, men jag nådde aldrig fram med kommunikationen, så jag lämnade över till kollegan som lyckades en aning bättre. Dock inte så bra att han gick med på att lämna lägenheten. Han gick istället ut på balkongen och rökte. Efter att kollegan försökt övertala honom att komma ut ett bra tag kom nästa möjlighet att använda våld. Vi hade ett jobb att göra, och kunde knappast stanna där hela passet. Vid det laget fick vi dessutom reda på att även ex-flickvännen faktiskt ville att han skulle lämna (hon hade varit rädd för honom) så det var helt solklart att han skull med. Även här blev det en balansgång. Han hade insett att han inte kunde skrämma oss, så han var inte lika extremt hotfull längre, men fortfarande labil och aggressiv, och under hela tiden haglade det allsköns förolämpningar och kränkande tillmälen över oss. Genom en blandning av tålamod och bestämdhet, så lyckades vi dock leda ut honom utan att behöva brotta ned och boja först, men jag kan erkänna att tålamodet började tryta mer och mer. När vi väl ledde ut honom (vi avvisade honom ifrån lägenheten och LOBade honom utanför) och han slängde en förolämpning efter en av de kvinnliga kollegor som hade pratat med ex-flickvännen så höll det på att brista för oss, då var vi ute i korridoren och där hade inget gått sönder av lite brottning, men professionalismen vann...

Efter att ha behövt lyssna på hans förolämpningar hela vägen in till stationen så kände jag dock att jag nästan ångrade mig... Och väl inne på stationen så gav jag honom betydligt stramare tyglar, vilket han surt ändå fann sig i. I slutändan stoppade jag in honom i en LOB-cell och kollegorna skrev på hemfridsbrott och ofredande.

I backspegeln så kan man konstatera att jobbet egentligen slutade så väl det kunde, vi fick iväg honom utan att behöva bunta ihop honom eller förstöra möblemanget i ex-flickvännens lägenhet. Det innebär inte nödvändigtvis att alla beslut jag tog var de bästa. En kollega påpekade att han kunde ha haft en kniv på sig, vilket hade gjort det nära avståndet som jag annars är så bekväm med ifrån kampsporten livsfarligt. Visst, det var inte särskilt sannolikt med tanke på hans beteende och klädsel (träningsbyxor och luvtröja), men ändå inte omöjligt. Sen, ju mer irriterad jag hann bli, speciellt då efter att han hade förolämpat vår kvinnliga kollega, så ifrågasatte jag i min frustration om jag inte hade varit väl snäll mot honom. Jag kan erkänna att jag på sätt och vis ångrade att jag inte tog chansen att dänga honom i backen då jag hade den, trots att jag vet att den sortens tankar inte är ok. Det finns ändå något intressant i motsättningen emellan att våldsanvändning faktiskt ger en adrenalinkick som jag måste erkänna att jag gillar och det faktum att jag ändå av etiska och praktiska skäl gör allt jag kan för att undvika att bruka våld mot någon. Kontentan är i alla fall att jag väldigt sällan behöver använda våld, och det är jag naturligtvis nöjd med.

Medkänsla med gärningsmän

Jag har svårt för människor som gör andra illa, det är nog en av de främsta anledningarna till att jag valde att jobba som polis. Jag spärrar gärna in våldsverkare, inbrottare och rånare om jag får chansen. Det hindrar naturligtvis inte att man i princip alltid tjänar på att ha ett vänligt och kommunikativt bemötande. Förutom att det är ett mål i sig att behandla alla människor man möter väl, inom de ramar som situationen sätter, så blir det nästan alltid mer lättjobbat om man är trevlig. Det betyder dock inte att man behöver gilla personen som man vet precis har sparkat ned en gammal tant för att stjäla hennes handväska.

Häromveckan då jag och kollegan var på St:Göran med en handräckning, en man misstänkt för rån som bedömdes vara självmordbenägen, så gick det ut ett larm om att en man hade gett sig på sin hustru. Han skulle enligt LKC (som tagit emot samtalet ifrån kvinnan) vara labil och potentiellt våldsam, då han var bipolär och psykiskt instabil. Och han skulle vara speciellt svårhanterlig om han inte kunde kommunicera, han pratade bara spanska. Yttre befälet ropade upp oss för att vi skulle hjälpa till med ärendet eftersom jag var den ende i tjänst som talade bra spanska, och efter att ha stressat väktaren som var på gång att lösa på St:Göran till att springa till platsen så blåade vi ut mot den aktuella adressen. Väl på plats, efter att först ha tagit fel på lägenhet, så gick vi in och jag sökte kontakt med mannen. Det visade sig att han sov efter att ha tagit en del tabletter, och när jag fick väckt honom och pratat en del så följde han med utan att ställa till problem.

Vår uppgift var bara att gripa och transportera mannen, misstänkt för bl.a. misshandel, till arresten. Det formella förhöret med honom utförs av krimjouren efter att målsägaren har hörts klart och de har fått hela bilden av ärendet klar för sig. Men naturligtvis pratar man ändå på under tiden, för att lugna, skapa kontakt och förklara situationen. Under samtalet med gärningsmannen blir det klart för mig att han mår riktigt, riktigt dåligt. Han lider av psykisk ohälsa, kanske delvis på grund av ett obearbetat trauma efter en trafikolycka med svåra skador för honom och dödlig utgång för annan, och har även en svår situation i sitt nya hemland. Det är under ett sådant samtal väldigt lätt att se människan bakom gärningsmannen, och att känna medkänsla för honom. Han mådde naturligtvis inte bättre utav att bli gripen och instoppad i en kal arrestcell, och jag förmedlade tydligt till det ansvarige befälet att jag var orolig för hans psykiska hälsa. Jag tror själv att medkänslan förenklades av att jag inte hade träffat målsägaren och inte visste något om vad han var misstänkt för att ha gjort. Jag nämnde tidigare att jag inte är särskilt förtjust i folk som gör andra illa, och kvinnomisshandlare kommer högt upp på listan över brottslingar som jag har svårt för. Men eftersom jag inte visste något av vad som hade hänt, så såg jag bara människan bakom gärningsmannen, och hans svåra och utsatta situation istället...

Falsklarm

När vi precis hade beställt mat igår, så gick det ut ett larm om en pojke som hade setts ligga livlös i sitt hem av modern. Mamman hade ingen nyckel och kom inte in i lägenheten på bottenplan, så hon ringde panikslaget 112. Vi fick jobbet för att ambulansen behövde vår hjälp med att komma in i lägenheten. Vi ilade dit så fort vi kunde, och då vi kom fram fick vi besked av ambulanspersonalen att pojken bara hade sovit tungt, de hade lyckats få liv i honom genom att banka på rutan. Man kan tycka att modern själv kanske borde ha testat den metoden innan hon ringde till 112...

Dagen innan var vi dock på ett falskt larm som var betydligt dummare. Det gick ut som ett vanligt bråk i bostad, och efter att ha haft lite problem med att hitta den exakta adressen så kom vi fram två patruller. Skriken hördes tydligt inifrån huset, och eftersom dörren var olåst kunde vi gå rakt in. Mannen började med att ifrågasätta vad vi gjorde där och kräva att vi skulle ta av oss skorna. Det var naturligtvis inte aktuellt, utan jag bad honom följa med till ett annat rum för att separera honom ifrån kvinnan som han stod och bråkade med. Det är alltid det första man gör, dels för att få stopp på bråket och lugna ned situationen, men även för att den part (nästan alltid kvinnan) som har blivit hotad eller slagen skall kunna tala fritt. Eftersom han först vägrade och fortsatte att försöka överrösta mig med sina krav att vi skulle ta av oss skorna, så blev situationen hätsk. Jag kunde ha valt att ta det varsamt och försöka lugna honom först, men eftersom man inte vet vad som har hänt med kvinnan eller om det finns någon annan som kan ha farit illa i huset så valde jag att gå på istället. Jag tog tag i honom och började fösa ut honom. Han krängde, gapade, och var otrevlig, och även en kollega kom fram och tog tag i honom. Mannen slutade ganska snabbt att göra motstånd, vi släppte honom och gick ut till källaren där kollegan pratade med honom, men om han istället hade fortsatt att vägra gå därifrån så hade han blivit bortförd med våld, vilket om han kämpat emot kunde ha lett till att ha först hade blivit nedslängd på marken och bojad. Kollegorna som pratade med kvinnan kunde efter ett tag rapportera att ingenting hade hänt, hon hade inte blivit varken slagen eller hotad, utan ringde till polisen för att hon höll på att gräla med sin man, som något sorts påtryckningsmedel. Visst kan det vara så att hon ljög om det, men kollegorna uppfattade hennes version som trovärdig, hon visade inga tecken på skador eller rädsla och det hon sa stämde dessutom med vad mannen berättade. Hennes påfund riskerade att göra att någon annan som verkligen behövde polisens hjälp fick vänta längre, och i kombination med hennes mans attityd kunde det även ha lett till helt onödiga problem. För egen del kunde jag i efterhand konstatera att det i det här fallet hade varit bättre av mig att från början vara mer kommunikativ och smidig gentemot mannen och låta den initiala kontakten få ta lite mer tid, men just den extra tiden kunde under andra omständigheter ha lett till både ett försämrat utredningsläge i ett relationsvåldsärende och en ökad risk för en tredje parts hälsa.

Evig tvåa

När man är i tjänst, så vill man jobba. Och även om man självklart inte vill att det skall begås några brott, eller att någon skall fara illa, så är det just då något händer som det blir intressant och lärorikt att vara polis. Och viktigast av allt, det är då man har möjligheten att göra skillnad, att göra nytta, att hjälpa, och det är ju därför man har valt det här yrket (för det är definitivt inte lönen som har lockat...).

Vissa pass kan det gå flera timmar utan att ett enda jobb går ut. Speciellt vardagsnätter kan vara helt döda, men även dagpass är ofta relativt händelselösa (visst får man åka på en hel del snatterier och timade inbrott, men det hör ju inte till de intressantare jobben direkt...). Under fredagens dagpass haglade det däremot ut jobb. Det larmades ut att en person var hotfull, och det slutade med att ett vapen beslagstogs och att personen ifråga behövde brottas ned för att bojas (en situation som kunde ha blivit farlig, men som tack och lov gick bra). Ett pågående inbrott gick ut, men som vanligt hann vi inte fram i tid för att fånga tjuvarna. Förhoppningsvis finns det i det här fallet förutsättningar för att lösa det hela på utredningsvägen. En kvinna som behövde akut vård vägrade att följa med ambulansen, och de bad om hjälp ifrån oss. En man som hade kommit in på en stadsdelsförvaltning uppgavs vara labil och potentiellt farlig för sig själv eller andra, och han omhändertogs. Jag och de två kollegorna i vår minibusspatrull var på samtliga av dessa larm, men det var alltid någon patrull som hann fram före och som hade läget under kontroll då vi anlände. När det rör sig om kollegor ifrån turen, så vet man att jobbet blir bra gjort vilket självklart är det viktigaste, men man kan ändå ha känslan av att själv vilja vara först på plats och få hantera en intressant och oförutsägbar situation. Och att på så sätt få göra nytta...

För vår patrulls del så fick vi hur som helst ta hand om en kvinna som var väldigt upprörd och uppriven, men som hade svårt att förklara vad som var fel eftersom hon inte talade några av de språk vi talar, vilket en av kollegorna gjorde på ett fint och empatiskt sätt tills hon med hjälp av tolk kunde höras på stationen. Det verkade som om hon, som så ofta, hade blivit slagen av sin man... Dessutom åkte vi även på ett larm om en lös, farlig kamphund. Det visade sig vara en ung hund, nästan en valp, som efter att ha blivit kopplad kom fram glatt och hälsade på mig. Efter att ha klappat hunden och påpekat att det råder koppeltvång i det aktuella området, vilket ägarinnan visste om, så lämnade vi snabbt. Slutligen åkte vi in i en trafikolycka med behov av rapportering, bärgning och trafikdirigering precis innan passets slut, så vi fick trots allt gjort en del för att förtjäna vår (blygsamma) lön även om det kändes som om vi var den eviga tvåan under hela passet...

Nyår

Det var väntat att nyårsnatten skulle bjuda på ett betydligt högre tempo än vanligt. Passet började visserligen relativt lugnt, men en bit efter tolvslaget, som vi spenderade letandes efter en brand som senare visade sig vara falsklarm, så började jobben hagla in. Fylla, bråk i lägenhet, bränder, bråk i/utanför festlokaler med mera. Tack och lov var den normala styrkan med utrycknings/IG-bilar förstärkt av ett antal närpolis/näpobilar, vilket gjorde att det ändå kändes som om inget högpriolarm blev liggande orimligt länge.

Jag och kollegan hade egentligen inga jobb som i sig skiljde sig ifrån det man kan få vilken helgnatt som helst, att ungdomar får i sig för mycket alkohol, par bråkar på fyllan, objudna gäster slåss för att ta sig in, eller för att de inte fick komma in, på fester, att bilar bränns, med mera är knappast något ovanligt. Faktum är att just för att vi inte hamnade på några riktigt tunga jobb, med personer gripna och/eller behov av omedelbar avrapportering så var vi alltid tillgängliga för nya uppdrag så fort vi lämnat ett jobb, eller "HR". Det i sin tur ledde till att vi fick åka direkt till nästa uppdrag så fort det föregående var avklarat, fram till lite i sju på morgonen. Så den räkmacka myndigheten bjöd personalen som jobbade över nyår på, den fick vi ta efter att arbetspasset var avslutat... Och avrapporteringen ifrån alla de jobb vi varit på, den klarades av på nattpasset den förste januari, som också var den lugnaste lördagsnatt som jag någonsin har jobbat...

Nyårsnattens ros går till två tjejer och en kille som valde att spendera nyårsfesten hos ett grannpar som uppenbarligen hade slagits (vilket ingen av dem ville kännas vid). Istället för att fortsätt festa, så stannade de hos grannarna och försökte ge hjälp och stöd. Ännu ett vardagligt exempel på medmänsklighet.

Om att gripa

Det är ofta roligt att gripa. Att gripa en gärningsman kan ge en djup tillfredsställelse. Om det rör sig om en inbrottstjuv eller en rånare så är man medveten om att gripandet i alla fall för ett litet tag (de släpps ofta ut snabbt igen...) förhindrar nya brott och att det dessutom drastiskt ökar möjligheten att utreda det/de aktuella brotten. Om man griper en hustrumisshandlare känner man dessutom att man faktiskt kan hjälpa henne genom att stoppa in hennes plågoande i en cell (sen är det tyvärr väldigt ofta som kvinnan/målsägaren tar tillbaka sin berättelse, men om man då gjort riktigt bra förstahandsåtgärder kan gärningsmannen kanske ändå dömas).

I vissa fall är det dock mycket svårare. Ord står mot ord i ett ärende gällande familjevåld/hot, och man får ingen direkt känsla för vem som talar sanning och vem som ljuger. Kanske finns det delar av sanning och delar av lögn i bådas historia. Det kan finnas skälig misstanke om ett brott, t.ex. en kvinnofridskränkning eller en fridskränkning, men man är ändå osäker och det finns ingen bra stödbevisning. Vi var på ett sådant jobb idag, och vi grep den misstänkte mannen för att inte riskera att han fortsatte att begå brott emot målsägaren (recidivfara) eller att han påverkade henne, och på så sätt utrednigen (kollusionsfara). Men vi kände att det fanns flera sidor till historien och vi var inte säkra på att han var skyldig till allt det han anklagades för. Och det var inte roligt att gripa...