Ingripande på väg hem med tunnelbanan

Det är natt mellan lördag och söndag och jag är på väg hem ifrån en trevlig men lugn kväll med vänner söder om stan. Väl ombord på blå linje står jag min vana trogen upp precis innanför dörrarna. På andra sidan det lilla öppna området emellan dörrparen står en man och en kvinna och pratar upprört. I alla fall är kvinnan upprörd och ledsen, och hon verkar vilja gå därifrån. Av samtalet förstår jag ingenting, de talar antagligen amarinha eller tigrinha. Mannen har dock greppat tag i kvinnans arm och det ser ut som att han håller kvar henne mot hennes vilja. Jag ställer mig närmare, både för att göra dem medvetna om att jag observerar och för att kunna agera om det behövs. Jag avvaktar ett tag, men frågar sedan kvinnan på svenska om allt är bra. Hon tittar snabbt åt mitt håll, men svarar inte. Antagligen förstod hon inte frågan. Deras diskussion fortsätter och mannen flyttar nu sin hand ifrån kvinnans arm till hennes hals. Då är måttet rågat för min del. Jag räcker påsen som jag bar på (med min jacka och en matlåda som mina fina vänner skickat med mig ifrån festen) till en ung man som står mitt emot och kliver in. Jag trycker undan mannen ifrån kvinnan med ena handen och drar upp polisbrickan med den andra och identifierar mig som polis.

Redan här kunde jag ha gripit mannen. Någonstans i bakhuvudet visste jag att det hade inneburit att jag hade behövt hålla kvar hela det fulla tunnelbanetåget tills ordningsvakter och senare polis kom till platsen, och de i sin tur hade behövt leta upp och förhöra kvinnan (som hade försvunnit så fort jag knuffade undan mannen ifrån henne) och några vittnen som hade observerat händelseförloppet. Det kanske ändå hade varit rätt sak att göra, men jag agerade instinktivt för att lösa den akuta situationen och sa till mannen att han var avvisad ifrån tåget och att han skulle gå av. Eftersom jag själv skulle av på nästa hållplats (för att gå hem och sova) så ville jag inte riskera att mannen skulle leta upp kvinnan efter att jag hade lämnat tåget och fortsätta sina trakasserier. Han vägrade dock och greppade i stället tag med båda händerna i en stång. Vid det laget var jag ju inställd på att få av mannen ifrån tåget, så jag bänder loss hans fingrar (han hade ett riktigt starkt grepp), och knuffar och slänger sedan ut honom ur vagnen. Han greppar tag i skjorta, som slits sönder, men hamnar på backen på perrongen utanför vagnen. Innan dörrarna har stängts så får han dock in en fot emellan, vilket leder till att de öppnas igen. Jag står vid dörrparet och väntar på honom och tar tag i honom igen när han försöker tränga sig in. Nu försöker han skalla mot mig och även spotta mot mig. Tydligen träffade han min näsa med sin skallning, för jag märkte senare att jag hade ett litet uns av näsblod, men det är inget jag noterar då. Under hela händelsen så har jag aldrig sett honom som ett hot mot mig, och därför nöjt mig med att ta bort och slänga ut honom, hade han varit farligare så hade jag behövt gå mycket hårdare fram och direkt satsa på att kasta ned honom på marken. Men nu insåg jag i alla fall att det inte fanns några andra lösningar än att gripa honom, så jag slänger ned honom på golvet inuti vagnen, sätter ett knä på honom, håller kvar honom och säger till någon att kalla på ordningsvakterna.

Där jag sitter och väntar så frågar den unge mannen som jag gav min påse hjälpsamt om jag vill att han skall stanna och vittna om att han också såg hur den gripne greppade om halsen på kvinnan. Jag säger att det vore bra om han gör det. Någon annan noterar en strimma med blod vid min näsa och räcker mig en näsduk. Mannen som jag har gripit verkar ha fattat att leken är slut, och gör inga nämnvärda försök att komma loss. Efter ett tag anländer ordningsvakter. Personerna runt omkring har redan sagt till dem att jag är polis, och de ber om att få se min bricka. Jag visar den, och en av dem tar över mitt grepp på mannen och för ut honom ur vagnen. Då börjar han försöka slita sig loss, så jag går och hjälper till att trycka upp honom mot en trappa och boja honom.

Ett tag senare anländer polisen. Eftersom vi redan befinner oss i Västerort så är det kollegor till mig som kommer. De håller tåget tills de har letat upp kvinnan som mannen först trakasserade, och släpper sedan iväg det. Därefter håller de metodiskt förhör med inblandade personer (inklusive mig) och vittnen. Jag passar på att byta om ifrån den sönderslitna skjortan till jackan som jag bar på, och efter att ha blivit förhörd, tackat vittnet som hade stannat kvar, och småpratat lite med kollegorna så kommer en ny tunnelbana som jag åker med sista stationen hem.

Så vad lärde jag mig av det här? Om jag hade varit bryskare med min våldsanvändning ifrån början, så hade jag antagligen räddat både min skjorta och sluppit att bli spottad på, men då hade det ännu inte heller hunnit bli motiverat att gå fram hårt. Kanske borde jag bara ha stått kvar med mannen efter att ha knuffat undan honom ifrån kvinnan och samtidigt försökt få någon att se till att lokföraren tillkallade ordningsvakter. När man stöter på en situation då man är ledig och civil är det inte alltid lika lätt att instinktivt se vilket handlingsalternativ som är det naturligaste och smidigaste. Det som dock är helt uppenbart för mig, oavsett om jag jobbar eller är ledig, är att jag inte tänker stå passiv när en oskyldig person blir utsatt för något sorts övergrepp.