Automatkarbiner, chockgranater och en berusad man med kniv...

Mot slutet av ett pass under förra veckan gick det ut ett larm om ett pågående självmordsförsök. En man höll på att skära sig själv med en kniv. Vi låg långt bort, men det fanns inga lediga bilar närmare, så vi började åka och ropade upp oss. Vi hann köra en bra bit innan vi fick några fler uppgifter, och då handlade det om att vi skulle invänta ambulans vid färjan som väntade på oss (ja, det behövdes färja för att ta sig fram). Vi låg en bra bit före, och ville fram så fort som möjligt för att kunna avbryta självmordsförsöket, och fick igenom att vi skulle avgå direkt, så fick ambulansen ta nästa färja.

Jag fortsatte att köra i full fart, och hade ingen chans att väja då en hare sprang ut framför bilen när jag låg i ca 160 km/h på en skogsväg. Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har dödat ett annat däggdjur, men det fanns ingen tid att låta sig nedslås över det. Nu gick radion plötsligt ut med nya besked. Vi skulle bara hämta upp en kvinna, som var den som tydligen hade kontakt med polisen, vid huset och sedan backa tillbaka flera hundra meter. Piketen var rekvirerad och yttre befälet drogs in i ärendet. Tydligen berodde detta på att mannen med kniven hade vapenlicens, och att hans vapen figurerade i en gammal anmälan. Vapnet skulle dock vara beslagtaget. Även förhandlare kallades in, men de hade ännu mycket längre framkörningstid än piketen.

Vi kom fram till huset, träffade genast på kvinnan, och backade undan. Kollegan började samtala med kvinnan, och fick snabbt fram att mannen, hennes make, inte längre hade tillgång till något vapen. Han var full och hade en kniv som han hotade med och även vände mot sig själv och rispade sig på bröstet med. Ambulansen kom fram kanske 10 minuter efter oss, och vid det laget hade vi en klar bild av vad som hade hänt. Varken mannen eller kvinnan var skadade, men mannen hade både misshandlat och hotat sin hustru och gick fortfarande omkring med kniven som han hade viftat med mot både henne och sig själv. Vi hade möjlighet att lämna kvinnan hos ambulansen, och klargjorde på radion att vi inte hade några problem att själva gå in och gripa mannen, vilket ju också skulle innebära att han inte längre skulle ha någon möjlighet att skada sig själv med kniven.

Beskedet vi fick var att vi skulle vänta och avvakta piketen. Under tiden hörde vi hur piketen, enligt vad jag uppfattar som standardprocedur för deras insatser, förberedde sig genom att be om och få tillstånd att använda förstärkningsvapen (MP-5) och chockgranater. Ambulanssjukvårdaren som var på plats blev dock mer och mer rädd, och började prata om något annat tillfälle som hon hade varit med då det hela hade slutat med blodbad. När de även bad om tillstånd att använda vad jag tror var G36, en automatkarbin, så kändes det hela lätt surrealistiskt. Jag inser att piketen bara följde sina rutiner, och att för dem handlade insatsen fortfarande om en man som kan vara beväpnad med gevär, men för mig, som efter kvinnans uppgifter var helt övertygad om att det bara rörde sig om en knivbeväpnad full äldre man, blev situationen mer och mer frustrerande.

Medan vi sitter med kvinnan så ser vi att någon rör sig längre bort, nedanför huset. Utan att kunna vara 100% säker på det avståndet, är vi ändå ganska övertygade om att det är den aktuella mannen som vi ser. Även yttre befälet har nu anlänt, och jag försöker övertala honom om att godkänna att vi åker fram till mannen och löser upp situationen. Efter att mannens vankande fram och tillbaka mer och mer övergår i att han rör sig i vår riktning får jag ok, och jag och min kollega åker fram med befälet och dennes kollega efter oss. Det är naturligtvis den knivbeväpnade mannen, kvinnan som nu sitter i ambulansen make, som vi har sett. Han är barbröstad, stupfull, och viftar med en stor kökskniv. Först riktar han kniven mot oss, men då jag och kollegan fortsätter fram emot honom, medan jag försöker få verbal kontakt, så vänder han istället kniven mot sitt eget bröst. Vi stannar upp och jag fortsätter att försöka prata med honom. Hans berusning gör att han är väldigt svårkommunicerad, och han backar undan från oss med kniven lyft. Plötsligt så snubblar han och faller bakåt. Han landar på rygg, fortfarande viftandes med kniven. Jag kastar mig fram och får tag på hans knivhand samtidigt som han gör en rörelse med kniven inåt mot sin egen hals, och samtidigt greppar kollegan han andra arm. Jag tar kniven ifrån honom och ger den till kollegorna i befälsbilen, och sedan bojar vi mannen och placerar honom bak i deras bil för transport till polisstationen, gripen för misshandel och olaga hot. Kort därefter anländer piketen, som efter att de tillkallades har haft en mycket lång framkörningssträcka. Vi stannar kvar och kollegan håller ett utförligare förhör med kvinnan medan mannen körs in.

Efter att vi var klara på plats hade vi fortfarande kvar att ta oss tillbaka till stationen och skriva av oss ärendet, både angående relationsvåldsbiten, ingripandet och om mannens psykiska status och behov av hjälp. När jag väl kom hem efter flera timmars övertid och fick kontakt med de klasskamrater som hade återträff under kvällen, så hade de precis avslutat kvällen och bestämt sig för att gå hem...

Jobbet var intressant ur flera aspekter, och manar till eftertanke. Jag satt själv som på nålar och var riktigt frustrerad över att jag och kollegan inte fick åka fram och ta hand om mannen. En del av frustrationen beror på att det fanns en tidsaspekt, ju mer tid han fick att gå omkring med kniven desto fler möjligheter att skada sig själv. En annan aspekt rörde att det för mig kändes överdrivet att sätta in piketen och deras specialutrustning i det här ärendet. Men jag måste samtidigt vara ärlig nog att erkänna att en stor del också handlade om jag ville göra ingripandet själv, för min egen skull, för att det är intressant och stimulerande. Och det är bra att ta med sig den vetskapen, så att inte min egen vilja att få ingripa leder till dåliga beslut. Nu gick det hela bra, men, som min kollega påpekade då vi pratade på väg tillbaka, om mannen hade hunnit skära sig själv i halsen (om det nu var det han försökte göra) så hade situationen varit en helt annan och vi hade behövt förklara varför vi inte hade inväntat förhandlarna. Samtidigt, om mannen hade skurit sig själv under den långa tiden som vi väntade efter att vi som första patrull var på plats, och sedan fick ligga och blöda med polis och ambulans väntandes på säkert avstånd så hade även det lett till att många, jag själv inkluderad, hade ifrågasatt hela insatsen. Nu slutade dock det hela väl, och mannen klarade sig i princip oskadd, och utan att ens ha blivit sprejad med pepparsprej...