Om att behöva släppa och lämna vidare

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ett lägenhetsbråk. Gärningsmannen hade redan lämnat, så till en början handlade det som så ofta helt enkelt om att hålla förhör och ta uppgifter till en anmälan. Att en man hotar och är våldsam mot sin fru är dessvärre inget ovanligt. Det som bland annat gjorde det här fallet lite ovanligare var att mannen var ungefär hälften så gammal som kvinnan, och man kan misstänka att giftermålet för hans del hade en hel del att göra med hans försök att få uppehållstillstånd i Sverige. Han hade dock nyligen fått ett negativt besked, vilket han tog ut över kvinnan. Mannen var på pappret redan utvandrad, men bodde delvis kvar hos sin fru där han tidigare var skriven och delvis med vänner i en lägenhet i närheten. Det fanns alltså gott om skäl för att gripa honom för grov kvinnofridskränkning, både recidivfara/risk för fortsatt brottslighet, kollusionsfara/risk att han påverkar målsägaren/utredningen och flyktfara/risk för att han lämnade landet. Hade han varit kvar hade vi plockat in honom direkt. Nu var han inte det, men jag var väldigt sugen på att åka till lägenheten där han antagligen höll hus för att leta efter honom. Det hade dock krävts beslut om husrannsakan av åklagare, och "synnerlig anledning att anta" att han fanns i lägenheten. Dessutom fanns det andra omständigheter som jag inte kan gå in på som gjorde att det hade krävts en del jobb att slå till mot lägenheten. Kontentan blev att vi fick åka in och skriva av oss, vilket i alla fall ledde till att mannen blev anhållen i sin utevaro. Sen får man hoppas att någon annan tar honom...

Några dagar senare var vi på ett timat rån. Det var en 14-årig tjej som hade blivit riktigt fult överfallen av en grupp på ett tiotal aningen äldre tjejer. En bekant till henne hade bett henne följa med in bakom en skola, där hon sen blev påhoppad bakifrån och slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då hon låg på marken. Hon blev även av med sin mobiltelefon. Hon lyckade i alla fall själv ta sig upp och fly, och även om hon hade blivit ordentligt misshandlad verkade hon tack och lov inte ha några allvarliga skador. Hennes två väninnor som var med ville inte vittna, något som dels är typiskt för området (Rinkeby) och dels säkert beror på rädsla för den misshandlade tjejligan. Tjejen som hade blivit slagen var dock betydligt tuffare, och berättade allt hon visste. Medan jag förhörde henne, så blev hennes väninnan uppringd med den stulna mobilen, en av dem som överföll henne ringde och sa till dem att komma till Tensta Centrum. Vi avslutade förhöret och åkte ut med tjejen för att se om de befann sig där de hade sagt att de skulle vara. Vi hade målsägaren i bilen och behövde köra henne till sjukhus och det hade varit minst sagt bökigt att också få med en eller flera gripna, men vi ville i alla fall se om vi åtminstone kunde få tag på den stulna mobilen och identifiera upp några av tjejerna. Ingen var dock där, så vi kunde inte göra något mer än att lämna av målsägaren på sjukhus (efter att ha erbjudit hennes mamma att följa med) och sedan avrapportera ärendet.

I både de här fallen fanns det information om dem som hade begått brottet, och det borde i båda fallen även gå relativt enkelt att få tag på gärningspersonena (vad gäller tjejligan så visste målsägaren i alla fall vilka de två pådrivande flickorna var). Det hade varit otroligt skönt, främst för målsägarnas skull, men i ärlighetens namn även för min egen skull, att få lägga vantarna på de här personerna. Och det hade inte ens varit särskilt svårt om man hade fått fortsätta att jobba med ärendet. Så fungerar det dock inte, vi på utryckningen gör vad vi kan på plats, avrapporterar det och lämnar det vidare. I undantagsfall kan man ta sig tid att direkt följa upp något, men det förutsätter att det är lugnt med larm och att det inte skulle kräva övertid, något som myndigheten gör allt den kan för att bekämpa. Annars får man finna sig i att hoppas att nästa instans gör ett bra jobb. Och det kan kännas väldigt frustrerande när man själv har blivit känslomässigt engagerad i ett ärende, speciellt eftersom just det faktum att det inte finns någon gripen i ärendet gör att det ofta kan dröja ett bra tag innan någon utredare börjar jobba med det då det alltid finns mycket som väntar i balanshögarna. Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett...