lördag 25 december 2010

Medmänskliga telefonsamtal

Polisen är nästan helt beroende av att vanliga människor ur allmänheten ringer in till oss då de ser något som behöver åtgärdas. Om inte grannen ringer när han hör skrik och dunsar i lägenheten bredvid, så får misshandeln fortsätta. Om ingen hör av sig då de ser att några suspekta ungdomar kliver in i en trappuppgång och en stannar och hänger vid porten (en så kallad ”knasvakt”), så kommer ännu en familj att komma hem till en lägenhet vänd upp och ned, och länsad på allt av värde.

För några veckor sedan fick vi ett jobb där en man hade ringt om en full kvinna på en bänk. En LOB (Lagen om vård av berusade) på en bänk är ett dussinjobb, men den här gången kändes det som att det kunde ha gått illa. Det låg tomma spritflaskor och ölburkar runt omkring kvinnan, som själv var helt medvetslös. Det var riktigt kallt, åtminstone ett antal minusgrader. Och det var sent på kvällen. Dessutom satt kvinnan på ett undangömt ställe, där det antagligen inte passerade särskilt många människor mitt i natten. Min slutsats är att den vänlige unge mannen som ringde in och berättade om kvinnan (jag vet att han var vänlig och ung eftersom jag pratade med honom för att få hjälp att hitta rätt) mycket väl kan ha räddat ett liv med sitt telefonsamtal.

Då jag tänker på det fallet kan jag inte låta bli att göra en relektion till. Den medvetslösa kvinnan var ganska bastant, och det i kombination med bylsiga kläder som bara gled då man försökte få ett bra tag för att bära gjorde henne lite svårmanövrerbar. Det var ganska lugnt att lyfta upp henne, men desto svårare att få in henne i bilen. Och det är ett återkomnmande problem. Våra polisbilar har precis samma dörrar som vilka vanliga bilar som helst, det vill säga bildörrar som hamnar kraftigt i vägen om man behöver lassa in någon i bilen. Det hade varit bra mycket praktiskare om åtminstone en av de fyra dörrarna, den vid ”busplatsen”, höger bak, kunde fällas ut en extra bit för att ge lite arbetsutrymme...

tisdag 21 december 2010

Ännu en våldtäkt

På ett dagpass på en helg ganska nyligen så fick jag och min kollega börja med att åka till AVK (Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor) för att hämta en tjej som hade blivit utsatt för en våldtäkt. Gärningsmannen var då fortfarande okänd, men baserat på information ifrån målsägaren så kunde vi efter lite utredningsarbete identifiera honom. Vi fick beslut om att hämta in honom, vilket vi också gjorde. Våldtäkten var av det slaget som hade varit väldigt svår att utreda om gärningsmannen hade varit smart i sina svar då jag förhörde honom. Det fanns nämligen ont om stödbevisning som kunde stärka att gärningsmannen hade tvingat sig på målsägaren och/eller insett att hon inte var i tillstånd att värja sig. Däremot är det alltid mycket lättare att bevisa att det har skett ett samlag. Men tack vare att gärningsmannen säkert mycket väl visste att han hade gjort något fel, så lämnade han en redogörelse som gick stick i stäv med vad som gick att bevisa rent tekniskt, vilket också ledde till att han sedermera blev häktad och att det i detta fallet finns goda förutsättningar för att utredningen skall leda till en fällande dom.

Fallet i fråga väckte en del andra tankar. Man kan snabbt konstatera att våldtäkten aldrig hade skett om det inte hade varit för det faktum att alkoholen tillåts flöda fritt i samhället. Detta innebär inte ett minskat ansvar för gärningsmannen eller att målsägaren har någon som helst skuld för det inträffade. Men det är likväl ett faktum. Sen kan man även konstatera att medan de personer som jag stöter på som har begått inbrott, rån, med mera tenderar att vara multikriminella och komma ifrån en viss samhällsklass, vissa utsatta områden, med mera, så var denne våldtäktsmän tidigare ostraffad och kom ifrån ett villaområde befolkat av vanlig övre medelklass. Och jag tror att det säger något om synen på brottet våldtäkt. Personer (läs män) som aldrig skulle få för sig att stjäla kan ändå av någon anledning i vissa situationer tvinga sig på en annan människa (en kvinna, så klart) sexuellt trots att hon tydligt har sagt att hon inte vill. Visst är det konstigt? Och visst är det tragiskt?

söndag 19 december 2010

Besök på bårhuset

Man kan få alla sorters jobb när man arbetar på ordningen… Häromkvällen blev vi skickade till bårhuset på rättsmedicin för att märka upp en kropp. Eftersom det var sent så fanns ingen personal på plats, och det fanns tydligen inte heller någon att ringa och fråga om hjälp. Så vi fick själva söka igenom det folktomma bårhuset. Och trots idogt letande bland de lakaninlindade liken, så hittade vi inte den kropp som vi skulle märka upp med fastställd identitet. Så vi fick lämna med outfört uppdrag och liklukt i näsorna… Det finns nog ingen annan doft som är fullt så otrevlig…

fredag 17 december 2010

Alla borde inte få vara föräldrar

För ett par dagar sedan var jag och min kollega på en jourhäktning. Eftersom åklagaren hemställde om lykta dörrar så kan jag inte gå in på något om det specifika målet. Men jag kan säga att det rörde sexuella övergrepp med föräldrar som förövare och barn som offer, och att målet väckte känslor hos både mig och min kollega, vilket är anledningen till att jag skriver det här inlägget.

Det är helt uppenbart att det finns människor som inte borde få komma i närheten av barn, och än mindre ha vårdnadsansvar. Visserligen är det inte polisens jobb att värdera om en förälder i fortsättningen borde ha kontakt med sina barn eller ej, men eftersom vi stöter på resultatet av att samhället, enligt min personliga uppfattning, gång på gång prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn framför barnens rätt till en trygg uppväxt utan övergrepp, så är det svårt att inte uppröras och ha en uppfattning. Om en förälder grips och sedermera döms för grova brott mot sitt barn, och barnet under tiden som föräldern sitter inne är hos en fosterfamilj där det är tryggt, borde inte barnet få stanna där då? Barnkonventionen, som Sverige ratificerat, säger ju att barnets behov skall komma i första rummet. Det känns som att det är många tjänstemän på socialtjänster runt om i landet som har missat det.

onsdag 15 december 2010

Rattfylleri

Att beivra rattfylleri är en av många prioriteringar hos polisen, och en som styrs av konkreta mål för hur många fall som varje enhet med personal i yttre tjänst skall ha rapporterat per år. Mitt turlag ligger back på rattfyllerier, och jag måste erkänna att det här med att nosa upp rattfulla förare inte är min starkaste sida. Häromveckan lyckades dock jag och kollegan få tag på ett grovt rattfylleri. Det var dock, om sanningen skall fram, inte någon skarp observation eller en smart placerad blåskontroll som låg bakom träffen. Det var nämligen den rattfulle som kom till oss… Och det gjorde han genom att köra rakt emot oss i vårt körfält (d.v.s. mot trafiken). Kollegan, som körde, blev lite ställd när en mötande bil var på gång att fronta rakt in i vår, och stannade, men föraren lyfte blicken i sista sekunden och gjorde någon form av undanmanöver som gjorde att han mer körde snett in i vänster framskärm. Eftersom hastigheten var låg blev varken vi eller han skadade. Däremot lär mannen i fråga inte få köra bil på ett tag, för även om han själv inte trodde på att polisens instrument för att mäta alkoholhalten i blodet var rätt kalibrerat, så lär inte tingsrätten vara lika skeptisk…

söndag 12 december 2010

PL21

Polisjobbet handlar naturligtvis huvudsakligen om att förebygga och bekämpa brott samt att hålla ordning (d.v.s. stoppa ordningsstörningar). Därför ligger det i sakens natur att det oftast är någon som inte är nöjd efter att vi har gjort ett ingripande. Visst händer det att en person som grips misstänkt för brott ändå kan visa uppskattning för att vi har haft ett vänligt bemötande, men de flesta som blir utsatta för repressiva åtgärder tenderar att ha svårt att se det positiva och nödvändiga med polisens jobb. Det är svårt att göra alla glada...

Vissa jobb är dock helt hjälpande till sin natur, t.ex. då någon befarar att en anhörig eller granne kan ha råkat ut för något i sin lägenhet och behöver hjälp. Polisen får då enliogt PL21 (Polislagens 21e paragraf) bryta sig in för att kunna hjälpa till (eller för att konstatera att det är för sent). Jag och min kollega fick ett sådant jobb för ett litet tag sedan. Ambulanspersonalen som var på plats befarande att det var bråttom att komma in, så istället för att tillkalla låssmed så bröt vi upp dörren. Som tur var var den äldre kvinnan som bodde i lägenheten vid god hälsa, hon var bara oförmögen att tillkalla hjälp, och hon togs med av ambulanspersonalen för att få vård. Då hon bars ut undrande hon lite försynt vad som hade hänt med hennes dörr. Till skillnad ifrån inbrottstjuvar som är proffs på att bryta dörrar och som ibland kan ta sig in i en säkerhetsdörr utan att lämna särskilt mycket märken efter sig, var jag och kollegan nybörjare, så det var nästan bara pinnved kvar av dörren efter att vi hade brytit oss in... Men hur som helst var alla inblandade, anhöriga, hemtjänstpersonal, sjukvårdare och kvinnan själv nöjda efter att jobbet hade avslutats. Och vad gäller dörren, så var en ny på gång när vi lämnade. Och eftersom bostadsrättsföreningen kan fakturera kostnaden för den nya dörren till polismyndigheten var även de nöjda...

Om att gripa

Det är ofta roligt att gripa. Att gripa en gärningsman kan ge en djup tillfredsställelse. Om det rör sig om en inbrottstjuv eller en rånare så är man medveten om att gripandet i alla fall för ett litet tag (de släpps ofta ut snabbt igen...) förhindrar nya brott och att det dessutom drastiskt ökar möjligheten att utreda det/de aktuella brotten. Om man griper en hustrumisshandlare känner man dessutom att man faktiskt kan hjälpa henne genom att stoppa in hennes plågoande i en cell (sen är det tyvärr väldigt ofta som kvinnan/målsägaren tar tillbaka sin berättelse, men om man då gjort riktigt bra förstahandsåtgärder kan gärningsmannen kanske ändå dömas).

I vissa fall är det dock mycket svårare. Ord står mot ord i ett ärende gällande familjevåld/hot, och man får ingen direkt känsla för vem som talar sanning och vem som ljuger. Kanske finns det delar av sanning och delar av lögn i bådas historia. Det kan finnas skälig misstanke om ett brott, t.ex. en kvinnofridskränkning eller en fridskränkning, men man är ändå osäker och det finns ingen bra stödbevisning. Vi var på ett sådant jobb idag, och vi grep den misstänkte mannen för att inte riskera att han fortsatte att begå brott emot målsägaren (recidivfara) eller att han påverkade henne, och på så sätt utrednigen (kollusionsfara). Men vi kände att det fanns flera sidor till historien och vi var inte säkra på att han var skyldig till allt det han anklagades för. Och det var inte roligt att gripa...

torsdag 2 december 2010

LVM

Något som jag gillar med arbetet som polis är att man konstant möter människor. Nya människor. Människor som jag aldrig hade mött om jag hade fortsatt att jobba som ingenjör. Inte sällan är det tragiska livsöden som man stöter på, men de mötena kan också vara bland de mest givande, i alla fall om man hittar balansen emellan att känna empati och att inte ta allt man ser för personligt.

För ett par arbetspass sedan så fick jag och kollegan ett rutinjobb. Vi skulle köra en person som omhändertagits till ett behandlingshem där hon enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) skulle spärras in. Flickan i fråga var förtvivlad. Det var inte svårt att förstå att hon behövde tvångsvård för att komma ur sitt missbruk, hon pratade lyriskt om sin senaste "trip" trots att den egentligen slutade i misär. Och hon kunde inte svara "ja" på frågan om hon ville bli kvitt drogerna trots att det var uppenbart att de hade kostat henne i princip allt som hon hade i livet. Men trots det var det inte avsaknaden av tillgång till droger som gjorde att hon hade ångest över tanken på att hon skulle tvångsvårdas på behandlingshemmet i fråga, utan villkoren och behandlingen på hemmet dit vi körde henne.

Om flickans berättelse stämmer, så behandlas de som omhändertagits som en vårdåtgärd betydligt mycket hårdare än de som spärras in som straff. Hon hävdade att de kunde gå mer än en vecka mellan gångerna då de fick gå ut och ta frisk luft. De fick inte använda mobiltelefoner (det fick hon däremot till sin förvåning i vår bil, hon är ju omhändertagen för vård, inte gripen för brott). Och det verkade som aktivitetsutbudet och miljön var extremt torftiga.

Vad beror då detta på? Att det är privata aktörer som driver behandlingshemmen och därför sparar på allt som kostar? Att det är dålig tillsyn och en undermålig lagstiftning som styr tvångsomhändertaganden enligt LVM och LVU (lyssna gärna på P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om LVU-hem)? Jag vet inte.

Jag vet bara att efter ett snabbt överlämnande så åkte jag därifrån med en dålig känsla i magen. Och att jag först på väg tillbaka kom på att jag hade velat fråga personalen som tog emot flickan om hur ofta de fick vara utomhus. Och det faktum att jag kom på det för sent gör nog att det stör och gnager i mig mer än vad det hade gjort annars, då blir liksom eventuella missförhållanden också mitt ansvar...