För ett par dagar sedan var jag och min kollega på en jourhäktning. Eftersom åklagaren hemställde om lykta dörrar så kan jag inte gå in på något om det specifika målet. Men jag kan säga att det rörde sexuella övergrepp med föräldrar som förövare och barn som offer, och att målet väckte känslor hos både mig och min kollega, vilket är anledningen till att jag skriver det här inlägget.
Det är helt uppenbart att det finns människor som inte borde få komma i närheten av barn, och än mindre ha vårdnadsansvar. Visserligen är det inte polisens jobb att värdera om en förälder i fortsättningen borde ha kontakt med sina barn eller ej, men eftersom vi stöter på resultatet av att samhället, enligt min personliga uppfattning, gång på gång prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn framför barnens rätt till en trygg uppväxt utan övergrepp, så är det svårt att inte uppröras och ha en uppfattning. Om en förälder grips och sedermera döms för grova brott mot sitt barn, och barnet under tiden som föräldern sitter inne är hos en fosterfamilj där det är tryggt, borde inte barnet få stanna där då? Barnkonventionen, som Sverige ratificerat, säger ju att barnets behov skall komma i första rummet. Det känns som att det är många tjänstemän på socialtjänster runt om i landet som har missat det.
fredag 17 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Bra reflektion!
SvaraRaderaVid såna här inlägg... så behövs det inte någon vidare beskrivning för att jag ska få bilder i huvudet och vilja sätta händerna för öronen, blunda och högt skrika "la-la-la-la-bla-bla-bla" som i nån reklam jag såg för många år sedan.
SvaraRaderaBarn borde aldrig, aldrig utsättas för våld, övergrepp eller ondska. De borde aldrig heller hånas, förlöjligas eller verbalt misshandlas. Eller tvingas till ansvar som är över deras kapacitet, ålder och mognad.
I den ideala av världar har alla barn en god uppväxt. Med trygghet, kärlek och näringsrik mat, fysisk och psykisk stimulans motsvarande deras kapacitet.
I den bästa av världar...
Tyvärr är den bästa av världar långt ifrån verkligheten och att se detta svart på vitt i sitt arbete är mer än många människor klarar av. Jag jobbar på att så småningom vara en av de där som gör skillnad. Varje dag.
/Pythia
Tack! Att försöka göra skillnad är egentligen allt man kan göra, alla ifrån sin plats, sitt perspektiv och sina förutsättningar...
SvaraRaderaTyvärr är det så att handläggarna på socialtjänsten helt saknar utbildning i och ofta också erfarenhet av det som de faktiskt borde vara proffs på.
SvaraRaderaHar hört så många historier om hur socmänniskor har förstört för familjer och bidragit till att barns liv har blivit förstörda pga inkompetens. Har själv inte heller undgått att bli drabbad.
Du ser effekten av det hela, du måste verkligen känna dig maktlös emellanåt. Heder till dig och ditt arbete!
Kan bara instämma till fullo med dig. Förstår bara inte varför vi inte gör det mkt lättare för fosterföräldrar att adoptera barn som har det svårt hemma. Det skulle ge barn från stökiga hem en trygg bas i livet och säkerligen få fler att vilja ta sig ann ett barn ifrån en annan familj. Sedan kan man låta barnet, om det vill o mår bra av det, ha viss kontakt med släktingar osv men fortfarande med fosterfamiljen som fast bas. De som förgriper sig på barn däremot borde ha förverkat all rätt att i framtiden vistas ensam med barn öht. Konstigt att vi kan dömma ut djurförbud till djurplågare men inte förbjuda barnplågare att ha hand om barn... // Emma
SvaraRaderaBlackbox, ja det är svårt, ibland ser man tecken på när det misslyckas. Samtidigt måste vi ändå räkna med att de gör ett bra jobb, eftersom vi hela tiden lämnar över/rapporterar till dem. Och jag tror och hoppas att det finns många duktiga, empatiska människor som gör ett bra jobb, även om det också finns skräckexempel på när det blir helt fel...
SvaraRaderaEmma, jag håller med dig helt och hållet.