måndag 21 maj 2012

Om kommunikation och gränsdragningar i förorten

Ända sedan lokala ungdomar attackerade polis och försökte bränna ned Bussenhusskolan i Tensta under onsdagsnatten så har det funnits en förstärkt närvaro av polis i både Tensta och Rinkeby. Denna närvaro har troligtvis räddat stadsdelarna ifrån fler skolbränder och omfattande skadegörelse. Kommenderingen jobbar dock inte dygnet runt, utan under de lugnaste timmarna så har det varit upp till utryckningen att hålla ett vakande öga på framför allt skolorna i de här områdena för att om möjligt förhindra fler bränder.

Då jag och min kollega igår körde förbi just Bussenhusskolan så såg vi att några gäng med ungdomar hängde på olika ställen runt omkring skolan. En person i den största gruppen, 15-20 tonåringar, bar på en dunk. Vi körde in på skolgården, parkerade, och gick upp till ungdomarna för att prata och kolla läget. När vi går upp mot dem så börjar flera direkt att försöka provocera oss. Jag frågar lugnt hur det står till och vad de gör, och får mest spydigheter till svar. En av dem börjar konstant ringa på ringklockan på sin cykel för att störa ut alla möjligheter till samtal och för att irritera mig. En kille med en moppe hakar på med sin tuta, men han tröttnar efter ett tag. Personen med dunken går därifrån.

Det var uppenbart att de störigaste av ungdomarna försökte skrämma, provocera eller irritera oss med syftet att vi antingen skulle fly därifrån eller göra något som de kunde använda som en ursäkt för att ställa till med mer bråk. En av dem cyklade emot mig och sa att jag skulle akta mig, vilket jag naturligtvis inte gjorde, så han fick svänga undan. Medan några av dem spelade sitt spel för att provocera, bland annat genom att röra sig nära inpå och runt omkring, så riktade jag in mig på en av ungdomarna som hade varit tyst, gick fram till honom, presenterade mig, skakade hand, och frågade om han förstod varför vi var där. I det följande samtalet, som skedde medan killen med ringklockan fortsatte att plinga intensivt för att störa, så förklarade jag det uppenbara i att vi då det gjorts försök att bränna ned skolor behöver försöka se till att det inte sker igen, och att det är för de boendes, skolbarnen och deras föräldrars, skull. Killen var kortfattad, men pratade i alla fall med mig. Han nämnde att dunken hade innehållit bensin till moppen och upprepade det lokala mantrat om att alla poliser var dåliga, men då jag bad honom att förklara hur han tyckte att en bra polis skulle vara så hade han inget svar. Medan jag pratade med killen gick min kollega och parkerade om bilen, så att vi hade den nära oss och kunde se om någon skulle ge sig på den.

Efter ett tag så lugnade den hätska stämningen ned sig. Jag hälsade på och pratade kort med några till av killarna innan jag kände att det fick räcka, delvis för att det nu var lugnt på platsen. Killen med ringklockan hade till slut upphört med att konstant ringa på den. Försöken att komma så pass nära mig ifrån olika håll så att jag skulle tycka att det kändes obehagligt och reagera eller gå därifrån hade också slutat. När kollegan körde upp bilen började det visserligen ropas om att vi hade begärt förstärkning, men då jag förklarade att det var vår egen bil så blev de lite paffa och tystnade. När vi gav oss av så skakade jag hand med alla som befann sig i närheten, även han med ringklockan, och sedan åkte vi iväg. Kollegan påpekade att vi borde ha ögon i nacken på väg bort så att vi skulle se om något kastades mot bilen, men det kom inga stenar.

På väg därifrån så påpekade kollegan att han tyckte att jag hade tagit en onödig risk genom att stå kvar och prata trots att ungdomarna försökte provocera fram bråk. Vi befann oss ju på samma ställe där en kollega hade attackerats och skolan hade försökt brännas ned för några dagar sedan. Han påpekade också att det fanns lite att vinna men mycket att förlora på att vara kvar, både vad gäller vår säkerhet, vår bil, och risken att vår närvaro ger dem chansen att starta bråk och kravaller. Kollegan hade nog rätt i allt det han sa, men för mig känns det helt jävla oacceptabelt att man skall behöva dra sig undan varje gång ett gäng ungdomar vill driva iväg en. Det känns också som att det faktum att vi stannade kvar gjorde att ungdomarna insåg att vi varken var rädda eller lät oss provoceras, och att det blev tydligt att om det är dålig kommunikation mellan ungdomar i förorterna och poliser, så beror inte det på att polisen inte vill eller försöker prata.

Polisarbetet handlar hela tiden om avvägningar och gränsdragningar. När det är läge att kliva in och markera, och när det är bättre att låta saker rinna av en. Det vore lögn att säga att jag inte blev provocerad av ungdomarna, men jag valde att låta det rinna av mig. Hade däremot någon av dem i sina provokationer t.ex. knuffat på mig, så hade han åkt i backen, och jag hade sprayat alla omkring om de hade försökt hjälpa honom. Och då hade kollegan också fått helt rätt i att närvaron istället hade kunnat utlösa kravaller...

Senare samma kväll så var vi på en plats där någon av de boende hade sett ett metallföremål (först larm om vapen, men det var troligtvis en kofot) på en kille i ett gäng som hade rört sig i omgivningarna. När vi stod där så kom ca 15 personer som stämde överens med signalementet (ålder, ursprung, antal, etc) och jag sa att de skulle kontrolleras. Då stimmade de upp om trakasserier, att de visste sina rättigheter, och att de vägrade samtidigt som de fortsatte att gå. Jag högg tag i han som gick först och som verkade vara en ledare, och tryckte upp honom mot en bil. Han fortsatte att tjafsa, men vågade inte göra något. Vi var då fyra poliser på platsen, så de andra lyckades inte heller ställa till problem även om det blev stökigt och kaotiskt ett tag. Då det blev lugnt nog så förklarade jag för mannen att han skulle visiteras och varför, vilket också skedde. Hela tiden talade han om att vi trakasserade dem och att de bara var på väg tillbaka ifrån att ha spelat fotboll. Jag hade velat att alla skulle visiteras, men så blev det inte, och när de kunde så avvek hela gänget ifrån platsen. Då de hade gått, så kom boende fram och berättade att det var just det här killarna som hade strukit omkring i radhusområdet, troligtvis för att förbereda inbrott.

Jag tog med det här korta exemplet för att visa på att ibland blir resultatet av avvägningarna annorlunda. I båda fallen rörde det sig om stökiga ungdomsgäng med förortsbakgrund som uppenbarligen inte gillade poliser. Men i det senare fallet så fanns det en tjänsteåtgärd att utföra, och då skall det också ske, eventuell kommunikation får komma senare om möjligheten finns. Sen kommer man nog som polis som jobbar i förortsmiljö alltid att bli anklagad för trakasserier, oavsett hur man jobbar. Den enda möjligheten att helt undvika det är att inte göra något alls.

Tillägg:
För att vara övertydlig så hävdar jag inte med det här inlägget att bemötandet alltid är dåligt då man har med ungdomar i de segregerade förorterna att göra. Ganska nyligen så var vi ett par patruller som letade efter en person i ett gäng som skulle ha visat vad som såg ut som ett vapen för en annan person. Min patrull påträffade ett tiotal ungdomar som stämde överens med beskrivningen av den grupp i vilken personen hade rört sig. Vi informerade dem om att vi skulle behöva visitera dem, och det gick lugnt städat till. Samtalstonen var vänlig och skämtsam, och en del av ungdomarna skojade med att ställa sig som i en amerikansk film, framåtböjda med händerna mot väggen. Vi var tydliga med varför åtgärden behövdes, och de sa att de förstod att vi behövde göra vårt jobb. Vi skakade sedan hand, bad om ursäkt för att vi hade stört dem och tackade dem för deras trevliga sätt att samarbeta innan vi fortsatte letandet.

Den sortens smidiga och trevliga möten förekommer naturligtvis också ofta, även med ungdomar som hänger i grupper ute på "gatan". Och om man har att göra med barn och unga i familjemiljöer, där de inte utsätts för eller medverkar i den sortens ungdomskultur som ofta skapas och sprids i gatumiljöer, så är bemötandet sällan ett problem oavsett var man befinner sig. Men allt detta hindrar inte det faktum att det finns stora problem med attityd och subkulturer hos en del grupper av ungdomar i de segregerade och marginaliserade förorterna. Och det visar sig inte bara i dåligt bemötande gentemot polis, utan även i att skolor sätts i brand och att kriminaliteten är väldigt mycket större än i andra områden. Därför behöver det här problemet diskuteras.

lördag 12 maj 2012

Bärsärkargång med hammare i lägenhet

Jag har i veckan vittnat som målsägare igen, denna gång för hot mot tjänsteman. Men jag kanske skall börja från början med larmet vi åkte på för ett par veckor sedan....

Det gick ut som att en man som tidigare hade bråkat i en lägenhet och sedan givit sig av nu var tillbaka och levde rövare. Han skulle vara aggressiv och utåtagerande. En bil som låg nära blev skickad på jobbet, och jag och min kollega ropade upp oss och åkte efter. Vi försökte få en lägesrapport av kollegorna på väg fram, men fick inget svar. Då vi anlände stod de dock i trapphuset med en äldre kvinna, och vi kunde direkt höra kraftiga ljud inifrån lägenheten trots den stängda säkerhetsdörren.

Jag gick genast fram till dörren och försökte, tillsammans med en kollega ur den andra bilen, etablera kontakt med mannen där inne genom att lugnt förklara att vi ville prata med honom. Vi ropade genom brevinkastet för att göra oss hörda, men det enda vi fick till svar var otydliga förolämpningar, hot om att han skulle "döda poliserna", och kraftiga smällar på dörrens insida. Det var uppenbart att han slog på dörren med ett tungt metallföremål, för den buktade nästan ut på utsida. Efter att ha försökt ett tag blev det tydligt att det var helt omöjligt att få någon sorts kommunikation till stånd. Mannen svarade inte på några tilltal utan mötte alla försök med skrik (som vi hade väldigt svårt att urskilja någon mening i) och slag på dörren.

Under tiden som vi stod och försökte prata vid dörren så hade kollegan som stod med kvinnan hunnit samla lite mer information. Mannen som skrek och bankade inne i lägenheten var hennes vuxne son. Han hade druckit i flera dagar, och dessutom kombinerat alkoholen med droger. Under den aktuella dagen hade han blivit mer och mer aggressiv och galen. Kvinnan sa att hon aldrig hade sett honom sådan förut. Dessutom fanns det inne i lägenheten en man till, en släkting till dem båda. Kvinnan var naturligtvis väldigt orolig för att sonen i sin rusbetingade galenskap hade gjort mannen illa. Vi frågade kvinnan om telefonnummer till sonen eller släktingen, men fick inte fram något.

 Min radiobilskollega, som inte stod vid dörren, hade påpassligt sett till att hämta sköld och sjukvårdsväska så att vi var utrustade och beredda att ta oss in eller för att mannen kunde ta sig ut. Mannen i lägenheten verkade nu totalt ha gått bärsärk. Det hördes mycket kraftiga ljud av hur glas och porslin krossades gång på gång när han slog på allt möjligt medan han gick omkring därinne och skrek. Med tanke på att det fanns en person till inne i lägenheten som vi inte visste status på, och som i värsta fall kunde ligga döende där inne så kändes det bråttom att komma in. En av kollegorna hade gått ut och kunde se in genom köksfönstret som vette ut åt samma håll som ingången att mannen bar på en hammare och en stor kniv.

Det var dags att försöka ta sig in med hjälp av kvinnans egna nycklar (dörren var låst ifrån insidan). Tanken var att jag skulle gå längst fram med skölden, och att en kollega som hade pepparspray uppe skulle spraya över min axel så fort han fick möjlighet och att jag sedan skulle springa ned mannen med skölden. Jag bad min kollega, som också stod bakom mig på andra sidan att höja beredskapen med tjänstevapnet. Sedan försökte vi låsa upp dörren. Det gick dock inte, då nyckeln satt kvar i "polislåset" ifrån insidan.

Jag bad nu kollegan se om det gick att ta sig in ifrån balkongen. Det gjorde det inte då den satt för högt upp. Kollegan hämtade då brytjärn och hörselskydd medan jag och en kollega till vaktade vid dörren. Jag ville bryta upp säkerhetsdörren och ta mig in så fort som möjligt. Den kollega som pratade med kvinnan tog en kontakt med LKC, som utsåg en polisinsatschef (PIC). Så snart denne kom in på kanalen så beordrade hon oss dock att avvakta, och tillkallade piket och förhandlare. Så då var det inget annat att göra än att hålla positionerna, jag och en kollega till vid ytterdörren, en med kvinnan och två på observationsplatser på båda sidorna av lägenheten, i en knapp timma. För mig kändes det frustrerande och obehagligt att inte få gå in då vi inte visste hur det var med den andre mannen i lägenheten, men det var naturligtvis inget att göra åt det där och då.

Mannen fortsatte att röja runt och slå sönder saker i lägenheten under hela tiden, med bara kortare pauser. Då piketen anlände så hade de taktiska överläggningar med polisinsatschefen, och bröt sedan upp dörren. De försökte tala mannen till sig, men då han väl kom så kom han viftandes med sina båda vapen, så de tvingades slänga chockgranater och spraya honom. Då han desorienterad gick tillbaka in i lägenheten så övermannades han smidigt av piketgruppen. Då piketen säkrade lägenheten så påträffade de även den andra mannen där han livrädd låg och tryckte i ett rum. Kort därefter kom de ut med mannen, belagt med handfängsel. Kollegorna i den andra patrullen tog hand om honom och hjälpte honom av med bojorna. Sedan kom de utbärandes på gärningsmannen, naturligtvis handfängslad. Honom tog vi hand om och, efter kontroll av ambulanssjuksköterska, körde vi honom till polisstationen. I slutänden kan man konstatera att polisinsatschefen fattade rätt beslut. Risken att någon hade blivit skadad hade varit större om vi hade brutit dörren och gått in, och den andre mannen var lyckligtvis helt oskadad.

Vid rättegången var det en helt annan man jag mötte. Lugn, lågmäld, ursäktande. Hans mor, som ju vittnade som målsägare då hennes lägenhet var totalt massakrerad, sa också gråtandes att han är jättesnäll och hjälpsam då han inte dricker eller tar droger. Fallet med bärsärkargången i lägenheten kan därför läggas till alla de andra händelser man dagligen upplever som polis som visar vilka digra konsekvenser förekomsten av både alkohol och illegala droger får för samhället.

En annan tanke att ta med sig gäller säkerhetstänkande, där jämförelsen mellan hur piketen, som är proffs på farliga insatser, och jag själv jobbar är intressant och lärorik. Jag visste att mannen var galen och beväpnad, men min tanke var fortfarande att först springa ned honom med en sköld efter att kollegan hade sprayat. Jag borde kanske ha haft mitt vapen uppe, men det hade jag inte. Kollegan som hade gjort mantelrörelse hade haft väldigt svårt att skjuta då jag var framför honom, och jag hade inga tankar på att backa. Han stod dessutom på andra sidan av huset medan vi väntade på piketen, och ingen av oss två som bevakade ytterdörren hade höjt beredskapen. Jag stod kvar med skölden vid dörren och kollegan stod bakom med pepparspray. Då piketen gick in, så hade samtliga förstärkningsvapen uppe och riktade, utom han som gick först med deras ballistiska sköld som hade dragen pistol.

Ett annat exempel gäller den oskyldige mannen som hade gömt sig i lägenheten. Jag hade aldrig ens kommit på tanken att belägga honom med handfängsel, men för piketen var det en naturlig del i deras arbetssätt när de säkrar en lägenhet. Kontroll först, frågor sen. Detta har alltså inget med de inblandade piketpolisernas karaktär att göra, en av dem som var på plats är en gammal turlagskollega till mig och ödmjukare och snällare person får man leta efter, utan med hur de jobbar.

Jag har själv fått höra (på omvägar) att mitt "låga säkerhetstänkande" kan uppfattas som obehagligt, då jag kan gå in i situationer som jag känner mig trygg i men som andra kan uppfatta som farliga. Jag gissar att det kan handla om att jag t.ex. kan stå nära en psyksjuk aggressiv person och tala lugnt, istället för att ta ut ett säkerhetsavstånd och dra upp sprayen. Det faktum att jag var väldigt tydlig med att jag ville in i lägenheten skulle kunna vara ett bra exempel på en sådan situation, för även om jag går först så hade det kunnat bli farligt även för kollegorna bakom. Jag behöver kanske reflektera lite över mitt eget säkerhetstänkande, men framför allt behöver jag tänka på att vara lyhörd för hur mina kollegor upplever en situation på plats.

Det finns mycket att lära om säkerhetstänkande av t.ex. piketen som ju är experter på området. Men i slutändan så handlar det om en egen bedömning och egna värderingar (dock gärna i kommunikation med kollegan). Jag jobbar med mindre marginaler för att jag tycker att det ger ett bättre resultat, jag tar medvetet vissa risker för att jag tycker att alternativet är sämre. Det kan handla om att inte vilja vänta när någon är i fara, att värna om möjligheten till en bättre kommunikation som  kommer av att visa att man står nära och är avslappnad, eller om att inte i onödan kränka någon som är oskyldig med tvångsmedel. Så även om jag gärna lär mig av t.ex piketens expertis, så avstår jag ifrån metoden att handfängsla alla i en lägenhet som man behöver säkra även om situationen är kaotisk, potentiellt farlig och det är svårt att veta vilken roll varje enskild individ har spelat. Jag vill helt enkelt inte jobba så. Detta innebär dock inte att jag inte har förståelse för eller respekterar deras arbetssätt, de är som sagt experter på det de gör. Men polisyrket är ett komplext hantverk, och var och en får, inom moraliska och juridiska ramar, hitta ett sätt att arbeta som känns bra både ur ett etiskt perspektiv och ett säkerhetsperspektiv. Och ett av syftena med den här bloggen är just att skapa förståelse för den komplexiteten, en förståelse som ofta saknas i de kvällstidningsrubriker som med jämna mellanrum dömer ut någon kollega som anses ha brustit på ett eller annat sätt...


torsdag 3 maj 2012

Samhällets frustrerande flathet

Under ett nattpass i helgen fick vi ett larm om en kille som uppgav att han var jagad av ett antal personer ute i en förort. Vi var flera bilar som svarade på larmet, men trots att vi var hyfsat snabbt på plats så kunde vi inte hitta några som stämde in på det signalement som vi hade fått av målsägaren. Efter ett tag tvingades vi lägga ned insatsen, men då en av bilarna hade noterat att det hängde ett större gäng med välkända yrkeskriminella inne i ett bostadsområde så bestämde några av oss att vi skulle göra en kontroll. I princip samtidigt gick det dessutom ut ett nytt larm om att någon hade ringt in och klagat på att ett ungdomsgäng stökade och förde oväsen på just den aktuella adressen. Vi åkte dit, bad dem sänka musiken ifrån bilhögtalarna och identifierade personerna på platsen samt gjorde en husrannsakan i bilen enligt PL20a. Allt gick lugnt och städat till. Några av killarna undvek helt att prata med oss, medan vi kunde ha avslappnade samtal med en del andra. Vi påträffade inget i bilen, och lämnade kort därefter platsen med påminnelsen att de inte skulle föra oväsen och störa de boende.

De flesta av killarna var i 20-års åldern. Några förekom bara med mindre förseelser, men majoriteten fanns redan registrerade i i princip alla våra system gällande misstankar om eller domar för brott som stöld (främst inbrott), misshandel och rån. De allra mest brottsaktiva, välkända namn i distriktet, hade redan blivit dömda för ett stort antal rån, och hade även sedan länge avancerat ifrån personrån till att satsa på mer inkomstbringande objekt och tyngre beväpning. Och även om uppklarningsprocenten är betydligt bättre för grova rån än för t.ex. inbrott, så kan man dock vara säker på att de "jobb" som de här killarna kunde bindas till bara är en del av all den brottslighet som de ligger bakom.

Det som får mig, och i princip alla kollegor som lever i samma verklighet som jag gör, att reagera är hur man i den åldern har hunnit med att begå så många grova brott. Förklaringen finns om man slår på domarna. Rån och grova rån leder till straff som ungdomsvård, skyddstillsyn, och i värsta fall några månader i fängelse. Sen kommer de ut igen, begår nya brott, och åker så småningom fast igen. Och den historien upprepar sig gång på gång på gång.

Att bedriva en förundersökning om ett spaningsrån kräver en hel del resurser (förutom alla de bilar som troligtvis deltog i insatsen då rånet skedde). Det kostar pengar och tar tid ifrån annan polisiär verksamhet. Men det är det minsta problemet. Effekterna för de målsägare som blir rånade är naturligtvis ett väldigt mycket värre problem. Och till det kommer de effekter som killarnas kriminella verksamhet har på samhället i ett längre tidsperspektiv. Nu menar jag inte de eventuellt högre avgifter som handlare tvingas ta ut för att de blir rånade, utan att då livsstilskriminella släpps ut (ofta med en hel del pengar undangömda) så tillåts de agera förebilder, trendsättare och exempel för ett stort antal ungdomar på glid i de förorter som de kommer ifrån. Signalen blir tydlig, den kriminella banan lönar sig och staten är oförmögen att stoppa dem som bestämt sig för att livnära sig på brott. Konsekvensen av att åka fast är i bästa fall obetydlig och i sämsta fall hanterbar och värd risken.

Varken jag eller någon av kollegorna har några enkla svar på hur den här problematiken borde lösas. Men vi är i princip alla överens om att det behöver få mer ingripande konsekvenser att begå grova brott. För som det är nu fungerar inte påföljdssystemet alls, speciellt inte för de ungdomar som på grund av sin ålder har en kraftig straffrabatt. Högre straff skulle lösa en del av problemen då man åtminstone skulle få bort de här yrkeskriminella ifrån gatan och på så sätt se till att mindre brott begås och att de inte drar med sig en hel ny generation i en kriminell livsstil. Men det som verkligen vore önskvärd, skulle vara att man lyckas hitta påföljder som ökar chansen att bryta det kriminella beteendet genom vård, terapi, nya förebilder, vad som än kan fungera. Men även det kräver att påföljderna blir betydligt mycket mer ingripande och väldigt mycket längre än vad de är idag. Vem ändrar totalt sin identitet och/eller sin livsstil efter ett par månader på ett ungdomshem? Det krävs troligen att ungdomen hamnar i en helt annan miljö, med bra förutsättningar till stöd/vård och utan möjlighet att rymma/ta sig tillbaka under en ganska lång tid om man skall lyckas med den sortens omdaning. Men det torde vara värt pengarna, för lyckas man så är vinsterna både ekonomiskt och mänskligt enorma för samhället. Som det ser ut nu, däremot, känns det som om samhället uppvisar en sådan flathet mot ungdomskriminella att, om man får raljera lite, det knappt blir värt att gripa dem... Och det är enormt frustrerande.