fredag 31 augusti 2012

Polistexter i andra bloggen - polishat, "romskt utseende", med mera

Sen jag startade den här bloggen har jag försökt att vara konsekvent med att enbart publicera texter som har sin utgångspunkt i och fokuserar på händelser som jag själv är med om då jag jobbar. Min tanke är ju att bloggen skall fungera som en inblick i min vardag som utryckningspolis. Därför har jag inte lagt upp texter här  där fokus är allmänpolisiära frågor eller samhällsproblem även då de har haft en koppling till mitt jobb och mina erfarenheter. Då jag av olika anledningar har skrivit dylika texter så har jag istället lagt upp dem på min andra, generella blogg. Det här inlägget är ett sätt att kort tipsa er läsare som följer den här bloggen om ett par texter som ni kanske kan tycka är intressanta.

Jag har idag lagt upp en text om fördomar, hat och attacker mot poliser i segregerade förorter. Den börjar med att ta upp ett tillfälle då två kollegor i mitt turlag fick en 11,7 kg tung sten kastad mot sin bil ifrån flera meters höjd. Det gick bra, men de kunde i värsta fall ha blivit invalidiserade. Sedan diskuterar jag polishatet och dess mekanismer.

För någon månad sedan hamnade jag i en diskussion om signalementsuppgifter och etnicitet. Diskussionen började kring begreppet "etniska svenskar" och "svenskt utseende", och präglades enligt mig av en världsfrånvänd syn på vilket språkbruk som var acceptabelt, en syn som hade gjort det närmast omöjligt för oss poliser att använda signalement. Därför kände jag mig tvingad att skriva ett inlägg till om signalement, etnicitet, rasism och politisk korrekthet. Sedan dök begreppet "romskt utseende" upp och skapade en mindre storm på sociala medier (med anklagelser om rasbiologi) som spred sig till bl.a. DN, vilket gjorde att jag skrev ännu ett inlägg som blev väldigt välbesökt och diskuterat. För den som är intresserad av frågan, men inte orkar ta sig igenom tre inlägg, så rekommenderar jag det sista, det om "romskt utseende".

Jag blev i början av sommaren ombedd att skriva en krönika i Stockholmspolisens tidning Sambandet. Den handlar om hur polisens sätt att mäta verksamheten med kvantitativa mål styr fel och ger en dålig bild av hur väl polisarbetet i en grupp fungerar, speciellt på utryckningen där jag jobbar. Den tar även upp hur arbetets belöning inte är den feedback man sällan får, utan känslan av att ha hjälpt någon, gjort något betydelsefullt.

Även denna text är en krönika, men om hur debatten om att integriteten måste värnas genom att stoppa övervakning i form av kameror, telefonlistor, datalagring med mera missar att dessa åtgärder är helt nödvändiga för oss som poliser för att bekämpa brott. Och om hur det är enormt mycket mer integritetskränkande att bli misshandlade eller rånad än att fastna på en övervakningskamera.

Samtliga dessa texter, och en hel del till som berör polisiära frågor men som inte är direkt kopplade till mina egna erfarenheter som utryckningspolis, finns alltså på min ursprungliga blogg.

Slutligen så inser jag att jag med detta inlägg faktiskt gått ifrån mina principer genom att publicera en text här som inte har med mitt arbete att göra... Jag ber om ursäkt för det och lovar att inom kort återkomma med ett vanligt polisbloggsinlägg :-).

fredag 17 augusti 2012

Psykisk ohälsa och nedskräpning ifrån polisbil

Det har varit en händelserik arbetsdag. Jag skulle kunna skriva om hur vi var närvarande för att hålla lugnet då en kille hämtades för LVU och hans bröder spydde galla över socialtjänsten. Just LVU-instrumentet finns det väldigt mycket att säga om. Det är klart att det är jobbigt för barn att med tvång skiljas ifrån sina familjer, men om utvecklingen redan går käpprätt åt skogen är det inte bara ett ansvar mot barnen, utan även mot deras omgivning som utsätts för brott, våld, kränkningar, med mera att göra något. Jag skulle även kunna skriva om den demonstration utanför en ambassad som under en tid urartade då demonstranterna bland annat försökte slita ned landets flagga och bränna upp den. Även här finns det mycket att säga, både om demonstranternas vrede och frustration över händelser i hemlandet och om det onödiga i  konfrontationen med polis. Jag slet en man som var aggressiv och uppspelt till marken då han vägrade släppa flaggstången och situationen runt omkring dessutom var kaotisk. Senare spenderade jag minst en halvtimma med att i lugn och ro diskutera och informeras om den situation som föranledde demonstrationen. Jag skulle också kunna skriva om den man vi jagade efter då han kört ut ifrån en bensinmack trots att allmänhet sett att han var groggy och ringt ambulans. Vi kom ikapp, och han visade sig ha diabetes. Hans blodsocker hade sjunkit, och efter att ha ätit lite gav han sig iväg istället för att vänta på ambulansen. Blodsockret var dock fortfarande lågt då vi kom ikapp honom, vilket visade sig då ambulansen anlände... Och jag kanske skriver lite mer djupgående om en eller flera av dessa händelser senare, men nu är det sent och jag nöjer mig med att berätta om ett självmordslarm och en pappersmugg...

Vi hade varit på jobbet med ungdomen och därefter åkt förbi en drive-in och köpt en hamburgare och en vatten till mig då jag var lite hungrig och törstig. Mest var jag törstig, så jag började att dricka ur den stora pappersmuggen. Då går det ut ett självmordsförsök, och vi ligger närmast. Jag kör, så medan kollegan svarar så ger jag henne muggen och säger antingen "släng undan muggen" (min version) eller "släng ut muggen" (hennes version). Jag vet i alla fall att jag menade att hon skulle placera den någonstans i bilen, och att jag blev ordentligt förvånad när hon helt enkelt slängde ut den igenom radiobilens fönster... Jag antar att jag inte var den enda som blev förvånad, även bilisterna bakom oss måste ha hajat till en del... Man får hoppas att det sågs som en förmildrande omständighet att vi dundrade iväg med blåljus och sirener... Och det viktigaste var ju faktiskt att vi kom fram i tid! Det visade sig dock att det inte var så bråttom som det verkade, då personen i fråga hade gått hem igen och befann sig med sin flickvän i deras lägenhet, och att de tabletter som hon just skulle ha tagit var sömntabletter som hon tog igår... Hur som helst så fick vi med kvinnan frivilligt till psykakuten efter ett längre samtal (på spanska). Hon hade haft regelbunden kontakt med psykiatrin i sitt hemland, men ingen sedan hon kom till Sverige, och mådde periodvis dåligt med kraftiga ångestattacker. Förhoppningsvis kommer mötet med den svenska psykiatrin ge henne bättre medicin och/eller bra terapi som kan leda till en långsiktig förbättring. Och förhoppningsvis fattade inte läkaren på psykakuten något beslut om tvångsomhändertagande. Både jag och hon var övertygade om att det vore bättre för henne att få komma hem igen på kvällen efter att ha fått den nödvändiga läkarkontakten, psykakuten är dessvärre inte det trevligaste stället att vara på, även om personalen gör sitt bästa för att hjälpa. Hur som helst så är historien med pappersmuggen något som man kan skratta åt i jämförelse med allt allvar man konfronteras med dagligen i jobbet...

onsdag 8 augusti 2012

Om en bojad tjej och sexuella trakasserier i en polisbil

Att hämta gripna misstänkta för snatteri eller stöld i butiker eller varuhus är ett av de vanligaste rutinjobben för en utryckningspolis. Men även dessa jobb kan bjuda på en del variation. För ett tag sedan kallades jag och kollegan till ett varuhus där en kvinna hade stulit, men vi ombads att trampa på gaspedalen eftersom hon tydligen var helt tokig. Väl framme så såg vi hur en stor ung man låg/satt ovanpå en spensligt byggd tjej och höll fast i hennes armar. Jag gick fram och tog över kvinnan efter att ha stämt av med mannen som höll henne. Hon var till en början helt lugn, och startade (till min stora förvåning) nästan direkt med att flirta ohämmat med mig och min kollega. Hon var dock uppenbart labil och blandade den mjuka tonen mot oss med hätska utfall mot den kvinnliga butikspersonalen som också fanns närvarande. Efter att hon två gånger försökt sträcka sig förbi oss och fysiskt attackera personalen sa jag till henne att vi skulle boja henne om hon försökte igen. Det tog inte många sekunder innan hon gjorde nästa försök att komma åt personalen, så jag vred runt henne och fick hjälp av kollegan att sätta på henne handfängsel. Vi insåg att vi inte kunde ha henne där, så vi förde ut henne mot bilen. På väg förbi personalen så lyckades hon överraska oss och skicka iväg en spark som träffade den kvinnliga butikschefen på benet. Vi satte in henne i bilen, där kollegan fick hålla koll på henne medan jag påbörjade förhör och anmälansupptagning. 

Det visade sig att kvinnan hade gått in i affären, och där plockat på sig ett hundratal varor utan något speciellt värde eller sammanhang, helt öppet stoppat ned dessa i väskor som också fanns i butiken och helt sonika gått ut. Då ett kvinnlig butiksbiträde gick efter henne och sa att hon behövde betala för varorna så attackerade hon och började misshandla henne. Det sprang fram fler butiksanställda, men kvinnan attackerade dem alla vilt och de fick inte kontroll på henne förrän mannen som senare höll fast henne kom och hjälpte till. Det blev ett antal förhör och anmälan om misshandel och stöld. Då jag kom tillbaka till bilen så höll kvinnan, trots handbojorna, på att försöka klättra upp i famnen på kollegan. De fysiska försöken till närmanden varvades med verbala inbjudningar och erbjudanden att göra både det ena och det andra... Så fortsatte det hela vägen in till arresten, och kvinnan gjorde även ett sista försök att övertala kollegan att komma med henne in i cellen... För att vara övertydlig så var kollegan självklart hela tiden väldigt tydlig i sitt avvisande av alla närmanden.

Det är inte helt ovanligt att tjejer man träffar på då man jobbar i uniform kan vara lite flirtiga. Det är dock definitivt ovanligt att tjejer man griper är det, och än mer någon som man har bojat. Vad gäller den här kvinnan så var det helt uppenbart att hon inte var psykiskt stabil. Stöldförsöket verkade egentligen bara handla om att skapa en situation där hon fick möjlighet att slåss. Hon var helt rabiat mot den kvinnliga personalen i butiken, men inte alls lika aggressiv mot mannen som höll henne. Och mot oss, speciellt då kollegan, var hon påstridig på ett helt annat sätt.Om kollegan hade velat hade man kunnat ta upp anmälan för sexuellt ofredande mot honom baserat på händelserna i baksätet, men det ansåg han av förståeliga skäl inte var nödvändigt. I slutändan handlar det ju om någon sorts tragedi, något torde ha hänt som gjorde att en ung tjej som dessutom hade kunnat vara rätt söt om det inte vore för att hennes beteende dolde det, gick till en affär för att söka slagsmål med personalen och sedan ragga på en av de poliser som grep henne. Man får verkligen hoppas att hon har fått något sorts hjälp av psykiatrin efter händelsen och att hon mår bättre nu.

fredag 3 augusti 2012

Kriminalitetens effekter

Vi kallas till en adress i distriktet i vad som går ut som ett omedelbart jobb. Som vanligt är det "oklart" vad det rör sig om, men det skall handla om utpressning, dödshot och organiserad brottslighet. När vi väl får kontakt med offret/målsägaren på telefon så visar det sig att han inte är hemma ännu. Han har blivit hotad på jobbet av män med kopplingar till kriminella gäng i ett försök att pressa honom på pengar, och hotet riktades även mot hans familj. Vi väntade utanför bostaden tills mannen anlände, och gick sedan in tillsammans för att prata och hålla förhör.

Mannen hade för ett par år sedan utsatts för vad som verkade vara ett spontant utpressningsförsök av kända kriminella med stort våldskapital och med ledande positioner i ett kriminellt förortsgäng. Försöket verkade väldigt spontant och oöverlagt, då det rörde sig om i sammanhanget små summor och egentligen inte hade någon koppling till näringsverksamhet, förmögenhet eller något annat. Mannen, som av naturliga skäl blev livrädd då dödshot riktades mot honom och hans familj (sambo & barn), betalade då direkt den begärda summan. Det fick bara konsekvensen att ett liknande utpressningsförsök gjordes kort därefter. Då flydde mannen istället, ringde polis, och anmälde händelsen. Sedan, av rädsla för att hans familj skulle drabbas av repressalier, så flyttade de till en helt ny ort och startade ett nytt liv. Den följande polisutredningen om utpressningen och utpressningsförsöket gick aldrig hela vägen fram, trots att mannen/målsägaren kunde namnge de skyldiga. Hans vittnesmål ansågs inte räcka för en fällande dom, vilket för mig är ännu ett exempel på att vi sätter kraven på rättssäkerhet så högt att rättstryggheten, brottsoffers rätt till skydd och upprättelse, ständigt blir lidande. Offret, som är helt ostraffad själv, hade visserligen inga vittnen till själva hoten, men gott om olika sorters stödbevisning.

Tillbaka till nutid. Den aktuella natten hade mannen blivit kontaktad av personer som på nytt krävde att han skulle betala en summa pengar för att inte hans familj skulle råka väldigt, väldigt illa ut. De hänvisade även till namn kopplade till de tidigare fallen av utpressning. Mannen kontaktade återigen polisen, och begav sig sedan genast hem, där vi väntade. Förutom förhör och anmälansupptagning, så blev det även samtal kring risker, säkerhet, och hur det nya utpressningsförsöket påverkade mannen och hans familjs liv. Då vi sedan skrev på ärendet så hänvisade vi även ärendet till personskyddsgruppen för att någon med större kunskap än vi skulle göra en bedömning av behovet av säkerhetsåtgärder.

Fallet blev ännu ett tydligt exempel på vilka effekter brottslighet får för de drabbade och deras närstående. Hela deras nya liv raserades på några ögonblick. Plötsligt blir rädslan en del av vardagen igen, och kanske slutar det med en ny flytt, och ett ytterligare ett försök till nystart långt bort ifrån allt det de nu byggt upp de senaste åren professionellt och socialt. Men för männen som låg bakom hotet så gissar jag att det hela var en småsak, ett försök att få tag på lite lätta pengar emellan annan, grövre, kriminell verksamhet. De kände uppenbarligen till att mannen hade betalat en gång tidigare, och tänkte att det var värt ett nytt försök. Risken att åka dit om det inte fungerade ansågs nog inte vara särskilt hög. Jag har svårt att tro att de skulle verkställa de fruktansvärda hot som riktades mot mannen och hans familj eftersom det helt enkelt inte vore kriminell logik att riskera så mycket för så lite (vad gäller överlagda brott), men det gör inte det hela mindre traumatiskt för de drabbade.

Något som däremot är helt uppenbart är att männen bakom utpressningsförsöken inte kunde bry sig mindre om vilka effekter det får för en person att hota att ta livet av dennes barn. De har sedan länge valt att leva på ett sätt där hänsyn till andra helt enkelt inte är relevant. Brott begås antingen i stundens hetta för att hävda status och position, eller överlagt för att även ge pengar och makt. För överlagd brottslighet, vilket utpressningsförsöken helt uppenbart var, så är de relevanta faktorerna risken att åka fast och straffvärdet (om det inte riktas mot andra kriminella, då kommer fler faktorer/risker in). Det lidande brottet orsakar andra bryr de sig föga om. Att hotet riktas specifikt mot barn är bara ännu ett exempel på att det mesta snack om "heder" som finns vad gäller kriminella grupperingar, förortsgäng, med mera, mest är trams och mytbildning. Det handlar om egenintresse och att respektera regler som man själv har nytta av (t.ex. att inte prata med polisen), inget annat.

Det finns mer att säga om detta. Man kan prata om det nödvändiga i att polisen satsar specifikt mot organiserad brottslighet, vilket den mycket framgångsrika utredningen mot Södertäljenätverket är ett bevis på. Man skulle kunna önska att det fanns större förståelse för att detta (liksom många andra specialiserade verksamheter) tar resurser ifrån "kärnverksamheten", med tanke på all kritik polisen regelbundet får i media för dåliga "resultat" och yttranden om att det minsann inte behövs fler poliser. Man kan diskutera de mycket låga straff som gör att en hel del av den organiserade eller semi-organiserade brottsligheten sker med mycket små straffrättsliga konsekvenser (även då någon kan lagföras). Detta gäller t.ex. bostadsinbrott, där kombinationen av obefintliga straff (trots konsekvenserna för den drabbade) och låg risk att åka fast har gjort att många löst sammansatta kriminella nätverk nästan helt styrt över verksamheten dit. Men jag nöjer mig nu med att konstatera att det är viktigt att samhället gemensamt tar ställning och agerar mot de människor som har valt att leva på att utsätta andra för kränkningar och lidande. Och det innebär både adekvat lagstiftning och tillräckligt med resurser till alla led i rättskedjan, även de direkt brottsofferstödjande.

PS. Som vanligt har jag naturligtvis övervägt vad jag anser mig kunna skriva här utan att varken kränka nämnda personers integritet eller störa en pågående förundersökning. Att målsägaren haft kontakt med polisen är t.ex. redan känt av inblandade personer.