lördag 15 juni 2013

Om hot mot våldtäktsoffer och en sjuk kvinnosyn

I dagarna kom domen i tingsrätten i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Västerort. Ärendet har utretts av min grupp, och jag har själv varit med och förhört tre av gärningsmännen (varav två under förhören erkände sex). De två handläggarna har gjort ett mycket bra jobb, vilket den fällande domen är ett bevis på. Ärendet var komplicerat på många sätt, inte minst på grund av alla de inblandades unga ålder. Det finns anledning att återkomma till gruppvåldtäkten, men det får bero tills efter domen har vunnit laga kraft. Ett överklagande till hovrätten känns sannolikt. Däremot hände det en sak i samband med ärendet som jag kan berätta om redan nu.

Efter att gärningsmännen hade identifierats, anhållits och plockats in så blev det så klart enorm uppmärksamhet i ungdomarnas bekantskapskrets. Offret blev snabbt kontaktad på sociala medier av vänner till de misstänkta och ifrågasatt, anklagad för att ljuga och ombedd att ta tillbaka anmälan. En av personerna som kontaktade henne, en 14-årig tjej, hotade henne dessutom med stryk om hon inte såg till att killarna blev frisläppta. Då vi fick reda på detta behövde vi självklart agera så snabbt som möjligt. 14-åringen hade gjort sig skyldig till Övergrepp i Rättssak, och även om hon inte var straffmyndig så öppnade det upp möjligheten för oss i gruppen att markera kraftfullt mot trakasserierna av våldtäktsoffret. Vi startade en LUL31 utredning och fick hjälp av socialtjänsten att hämta henne till förhör (första gången smet hon iväg i dörren, men efter att vi hade förklarat att det skulle bli polishämtning om hon smet ifrån nästa tid så kom hon med).

Jag höll förhöret, i socialtjänstens och flickans mammas närvaro. Flickan nekade först till allt, men erkände efter ett tags samtal att hon hade hotat våldtäktsoffret. Förhöret visade även tydligt på den sjuka kvinnosyn som råder i vissa kretsar, kanske speciellt bland ungdomar. Den 14-åriga flickan lade hela skulden för att hennes vänner var fängslade på våldtäktsoffret. Hon sa på allvar att eftersom flickan hade åkt till festen frivilligt, så kunde hon inte ha blivit våldtagen. Det räckte alltså i hennes värld för en tjej att gå till en hemmafest för att det killarna sedan gjorde med henne där inte skulle kunna vara brottsligt. Förhöret avslutades med att jag hade en lång föreläsning, ett uppfostrande samtal om tjejers rätt till sin egen kropp, rätt att säga nej, och hur vidrigt det är att skuldbelägga ett redan utsatt brottsoffer för det övergrepp som hon hade blivit utsatt för.

Då det inte gick att visa att några personer över 15 år var delaktiga i brottet så avslutades polisutredningen i praktiken i och med förhöret, och ärendet med den hotande flickan blev helt och hållet socialtjänstens ansvar. Mamman reagerade dessvärre inte särskilt starkt på det flickan sa i förhöret, så budskapet i min predikan var även menat till henne. Socialsekreteraren verkade dock duktig och engagerad (vilket gäller de flesta socialsekreterare som jag har träffat på) så förhoppningsvis så lyckas hon ge mamman välbehövligt stöd i uppfostran av dottern.

Slutligen, exemplet med den hotande flickan visar på att den här sortens våldtäkter sällan sker frikopplat ifrån  ett sammanhang. De värderingar som gjorde att killgänget, varav en del var ostraffade och verkade ha fungerande empatisk förmåga, kunde utsätta tjejen för den här sortens övergrepp hör självklart ihop med de värderingar som gjorde att många av deras vänner direkt skuldbelade offret för det inträffade (varav en, tjejen som jag förhörde, gick så långt som att hota henne). Och den sortens värderingar finns inte bara bland ungdomar i den förort där den här våldtäkten skedde, utan även i mindre orter som Bjästa där en tjej blev utmobbad efter att han blivit våldtagen, och i många, många andra miljöer.

PS. Här finns en text som jag skrev om fallet Bjästa då det begav sig.

torsdag 6 juni 2013

Misstänkt övervåld vid ingripande

Vi befann oss i en av de mest segregerade och marginaliserade förorterna med anledning av ett tidigare larm då det gick ut på radion att kollegor behövde stöttning. Vi begav oss direkt mot den aktuella gatan, där det hade samlats en stor mängd människor. Vi var också snabbt relativt många poliser på platsen. Då jag klev ur och tog mig fram till den plats som verkade vara centrum för oroligheterna möttes jag av ett antal arga personer som talade upprört om övervåld. Jag hade inte haft någon chans att få en uppfattning om vad som hade hänt, så jag varken kunde eller försökte bemöta det de sa, utan försökte bara resonera och förklara kring hur vi jobbar, vad man får och inte får göra, att det verkade ha varit en stressad situation, samt att om brottsliga fel hade begåtts så skulle det utredas. Några av dem som var som argast blev kvar och pratade med mig ett tag, en man gick dock vidare för att försöka få tala med insatschefen. Efter ett tags samtal så hade känslorna lugnat ned sig hos de upprörda människorna som jag pratade med och det blev lättare att kommunicera.

Jag, och de flesta poliser som arbetar i de här områdena är vana vid att det flockas människor runt omkring vid ingripanden, samt att dessa antingen kommer med anklagelser mot poliserna eller direkt försöker hindra deras arbete, i värsta fall med grovt våld. Detta sker även vid exemplariska ingripanden. Det brukar dock främst röra sig om ungdomar och yngre män, som antingen är aktiva kriminella eller tillhör deras "svans" av hang-arounds och som därför har många anledningar att hata och vilja förstöra för polisen. Så var dock absolut inte fallet den här gången, de som pratade om övervåld var både ungdomar och vuxna, män och kvinnor, som alla gav intrycket av att vara helt vanliga, trovärdiga, människor. Många  av dem gav dessutom en samstämmig bild av ett ingripande där det verkade ha förekommit betydligt mer våld än vad som kan sägas vara proportionerligt, något jag själv aldrig hade varit med om tidigare.

Efter ett tag så fick min gruppchef i uppdrag av insatschefen att ta upp en anmälan angående händelsen. Jag hjälpte till med förhör. Det blev väldigt tydligt hur en del av de människor som tidigare hade varit rasande på polisen över ingripandet snabbt vände och blev vänligt och positivt inställda då de förstod att vi nu hade påbörjat en utredning om det de hade uppfattat som grovt övervåld. Den man som hade lämnat mig med några hårda ord när jag precis hade kommit till platsen och försökte lugna ned och kommunicera kom fram till mig och bad om ursäkt. Jag svarade att han inte hade något att be om ursäkt för, att jag förstod att han var upprörd.

Jag har ingen avsikt att försöka döma i sak, och har ingen aning om vad som har hänt efter att anmälan skrevs och ärendet lämnades över till interna utredningar. Senare fick jag reda på att kollegan som blev anmäld hade attackerats med ett tillhygge ur ett bakhåll av personen som han sedan jagade ikapp och grep. Det visste naturligtvis inte de personer som bevittnade det våldsamma gripandet. Det är självklart en relevant omständighet, men det innebär inte heller att det som hände sedan inte kan ha gått över gränsen för vad som är lämpligt eller lagligt.

På det personliga planet så hoppas jag att kollegan är att anse som oskyldig, men det är av underordnad betydelse då det har med relationer, och inte med fakta, att göra. Det viktigaste ur ett större perspektiv är att det blir en korrekt och rättvis utredning, och att han fälls eller frikänns baserat på en saklig juridisk bedömning av vad som faktiskt hände. Det är helt grundläggande, både för rättsstatens principer och för polisens förtroende, att polisers eventuella brott utreds professionellt och objektivt (dock med hänsyn tagen till den situation ett ingripande sker i och det svåra uppdraget en polis har att handskas med). I de områden där förtroendet för polisen generellt sätt är lägre, så blir det också speciellt viktigt att det även syns och märks att misstankar eller uppgifter om brott begågna av poliser tas på allvar.

Min erfarenhet är att enheten för interna utredningar i Stockholm gör ett mycket bra jobb. De åklagare som bedriver polismål är inte heller kända för att vara slappa och överseende, tvärtom finns det fall när man snarare kan fundera på om de verkligen har förstått den press en polis kan vara utsatt för i de tillfällen då misstag begås. De fall som jag själv har hört eller läst om då man kan ifrågasätta om utredningen emot en brottsmisstänkt polis verkligen har hanterats så professionellt som sig bör har alla varit utanför Stockholms län. En annan gemensam faktor för de flesta fall där resultatet av en internutredningen inte verkar ha levt upp till de krav man kan ställa är så vitt jag kan se att just de initiala utredningsåtgärderna på plats har brustit. Det kan naturligtvis inte påverkas av enheten för interna utredningar (och skulle självklart inte heller påverkas av om den gjordes till en egen myndighet).

Det ligger i sakens natur att det ställer höga krav på de poliser som är på plats i en ofta svår situation att direkt på ett objektivt sätt hantera eventuella misstankar mot en kollega som precis har deltagit i samma ingripande, jobbat mot samma mål (ofta då även utsatta för våld eller attacker ifrån dem vars rätt man nu skall säkra). Därför händer det säkert att misstag vad gäller förstahandsåtgärderna begås ibland. Lyckligtvis så var fallet jag berättade om ovan inte ett av de tillfällena, vilket främst var insatschefens förtjänst (när något missas är det också oftast främst det ansvarige befälets ansvar). Och jag tror att de flesta poliser gör sitt allra bästa för att hantera den här sortens svåra situationer så gott det bara går.