tisdag 29 november 2011

Twitter

Så har jag då bestämt mig för att göra ett nytt försök med Twitter... Tanken är att om man trycker på "Följ på Twitter" nedanför profilbilden så skall man kunna göra just det, följa mig på Twitter. Om allt har fungerat som det är tänkt så kommer inlägg i båda mina bloggar att automagiskt twittras ut ifrån mitt Twitterkonto, och sen är ju tanken även att jag då och då skall åstadkomma lite andra tweets också... Lämna gärna en kommentar om det är något som inte fungerar, om jag har tänkt fel någonstans, eller om ni har andra råd att ge i den här djungeln av sociala medier som jag inte riktigt hittar i ännu... Och rekommendera gärna egna eller andras twitteranvändare som jag kan tänkas vara intresserad av att följa :-)

måndag 28 november 2011

Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...

söndag 13 november 2011

Arbetets belöning

Jag fick häromdagen positiv feedback för att jag alltid är snabb på att hugga då det går ut larm och att göra mig tillgänglig för att kunna avbryta det jag håller på med och åka på jobb. Jag svarade "Man är ju här för att jobba", med en axelryckning. Det är visserligen sant, men det är egentligen inte alls det det handlar om för min del. Det är inte av pliktkänsla mot arbetsgivaren som jag lämnar den precis uppvärmda maten utan att ha hunnit ta mer än en eller två tuggor för att åka ut igen, utan jag har helt enkelt väldigt svårt med att låta vissa sorters larm få vänta medan LKC försöker rota upp resurser på annat håll. Sen ställer jag visserligen också gärna upp för kamraterna i turlaget, men i grunden så handlar det om att vilja hjälpa människor i nöd och sätta dit dem som ställer till det för andra.

Med det i åtanke, så är det ganska lätt att se hur man ifrån ledningens sida i många fall agerar på sätt som inte drar nytta av det som för många poliser är den viktigaste motivationskällan, lojaliteten mot uppgiften i sig. Då jag på ett möte för ett tag sedan ifrågasatte några fyrkantiga direktiv som hade kommit högt uppifrån organisationen då de enligt min uppfattning skulle skapa problem utan att ge något mervärde så fick jag höra att "Problemet med dagens poliser är att de inte gör som de blir tillsagda" av den chef som jag ställde frågan till. Problemet med den inställningen är att poliser som bara gör som de blir tillsagda inte kommer att drivas av den egna viljan att göra ett bra jobb för medborgarnas och samhällets skull, och därför prestera mycket sämre än mer engagerade kollegor.

Ett exempel på när det för egen del helt enkelt inte fungerar är när vi som utryckningspoliser skall motiveras att jaga en viss sorts trafikbrott för att vi ligger back i "pinnjakten". Det kan leda till konsekvenser som att duktiga befäl säger att vi på ledig tid under helgnätter borde ställa upp trafikkontroller för att jaga rattfyllerister istället för att arbeta förebyggande mot våld i offentlig miljö. För egen del så tycker jag inte att det plötsligt blev mindre viktigt att jobba mot beteendebrott i trafiken bara för att man i oktober kom i mål med den mängd o-botar som turlaget har tilldelats. Och om jag bötfäller en trafikant för att han t.ex. har kört i bussfil så gör jag det för att det känns rimligt i relation till alla de som står och köar som han har åkt förbi, och inte för att få en viss färg i ett diagram. Att styra verksamheten med diagram och siffror istället för med ledarskap och samling bakom de kvalitativa målen ökar varken effektiviteten eller motivationen.

För min del så finns det dock inget som är viktigare än känslan av att göra något som är meningsfullt, som hjälper folk. Om man griper en gärningsman i ett relationsvåldsärende, tjuvar på bar gärning eller om man hjälper en självmordskandidat så får man en direkt feedback som är den enskilt största anledningen att jag och många med mig överhuvudtaget stannar på utryckningen, och kanske även inom polisen. Jag har märkt att det inte ens behöver bli så att personen man försökte hjälpa faktiskt blev hjälpt, även om det naturligtvis alltid är väldigt glädjande. Bara vetskapen om att man gör sitt bästa för att försöka hjälpa till är värd mycket. Den räcker faktiskt väldigt långt även under de perioder där man annars kan känna att motivationen inte är på topp...

fredag 4 november 2011

Barn som hamnar utanför

Under ett vanligt pass i oktober fick vi ett ovanligt jobb. Enligt operatören på LKC så hade en 10-årig flicka själv ringt till polisen för att hon blev utsatt för stenkastning av en grupp jämnåriga barn. Eftersom det verkade som om det var en pågående händelse så stod vi på för att komma fram snabbt, men då vi anlände så var det tomt och stilla på platsen. Efter ett tag så ropade en liten flicka till oss ifrån tionde våningen i det intilliggande hyreshuset, och strax därefter så satt jag och kollegan i deras lägenhet och pratade med henne och hennes mamma. Det visade sig att det som hade hänt var att en grupp barn hade kastat kastanjer mot henne och kallat henne för ett antal olika väldigt kränkande och elaka tillmälen, vilket naturligtvis hade gjort henne rädd och ledsen.

Med tanke på hur unga gärningsmännen var och på omständigheterna kring vad som hade hänt, så gjorde vi bedömningen att en polisanmälan inte skulle leda någonstans. Däremot kände jag för flickan, och vi satt ändå kvar ett tag för att prata om hennes situation och vad man kunde göra för att komma ur den. Det visade sig, föga oväntat, att händelsen som hade gjort att hon ringde till polisen var långt ifrån en engångsföreteelse. Flickan var utsatt för systematisk mobbning ifrån en grupp av jämnåriga pojkar. Mamman berättade dessutom att hon inte hade några vänner alls, och att hon fick enskild undervisning i skolan eftersom de inte tyckte att det fungerade att ha henne i en klass. Flickan fyllde då även i själv att hon hade blivit anmäld av skolan för att hon hade gett sig på ett annat barn. Bilden som framträdde var av ett barn som i grunden var totalt ensamt och utsatt i relation till sina jämnåriga, och där mobbningen blev en närmast logisk följd då det alltid finns barn som har lätt att vara elaka mot andra barn, och speciellt då de som redan står utanför.

Detta var problem som självklart inte var polisiära, utan behövde hanteras av skola och socialtjänst. Vi resonerade med mamman kring att prata med rektorn och flickans lärare för att i första han uppmärksamma dem på mobbningen så att de genom samtal med de mobbande barnen och deras föräldrar kunde få stopp på den, och att sedan försöka göra något åt flickans ensamhet (vilket naturligtvis är mycket svårare). Men sen fanns det inte mycket mer vi kunde göra. Väl inne på stationen så skrev jag ett pm till socialtjänsten om flickan och händelsen, och sen var ärendet klart för vår del.

Jobbet på utryckningen är ju till sin natur sådant att man måste lägga varje jobb man lämnar bakom sig för att fokusera på nästa uppgift, nästa larm. Och normalt så finns det heller inget mer som man kan göra efter att man har avslutat avrapporteringen av ett ärende. Men i det här icke polisiära fallet så kände jag trots allt att det fanns en liten sak som jag hade möjlighet att göra. Så när vi gjorde ett dagpass ett par dagar senare så hade jag från början bestämt mig för att försöka göra ett besök på flickans skola för att berätta vad som hade hänt och uppmärksamma dem på problemet med mobbningen. Normalt sett så förfogar ju vi på utryckningen inte över vår egen tid, vi "ägs" av LKC och vår främsta uppgift är självklart att svara på larm och ta jobb ifrån radion. Men efter att ha varit på väg till skolan tre gånger och behövt vända för att åka på jobb så blev det en tillräckligt lugn stund på radion att vi hann dit. Efter att ha pratat lite med en lärare om händelsen med flickan, så blev jag inbjuden att prata med rektorn. Hon hade fått kännedom om händelsen där flickan hade ringt efter oss ifrån mamman, men var självklart intresserad av att höra vad jag hade att berätta.

Ganska snabbt gled samtalet iväg ifrån mobbningen till att rektorn berättade om flickans situation i allmänhet i skolan. De hade stora problem med att få hennes skolgång att fungera, och hon gick nu som mamman hade nämnt för sig själv med en egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Hon berättade även att flickan själv hade gett sig på andra barn, och refererade till händelsen som flickan själv nämnde då vi pratade med henne och hennes familj. Rektorn beskrev även hur problematiken kring flickan hade pågått i många år, och att de hade försökt allt de kunde komma på för att hjälpa henne. De försökte nu se till att hon skulle få byta till en annan skola, då det troligtvis skulle vara det bästa för både flickan själv och hennes nuvarande skola. Mot slutet av samtalet så tryckte jag igen på att det var viktigt att skolan såg till att ta tag i och göra allt för att stoppa mobbningen mot flickan, vilket rektorn lovade att göra.

Efter att vi hade åkt därifrån så hade bilden av en flicka som blir mobbad och far illa kompletterats med skolans bild, där samma flicka inte bara var ett offer utan också ett problem att hantera vad gäller att få hennes studier och sociala situation att fungera. Rektorn nämnde inte att hon också var ett problem vad gäller arbetsro och resursbehov i skolan, men så tolkade i alla fall jag det som hon sa och inte sa. Flickans mamma och skolan var hur som helst både överens om att det bästa för alla parter vore att flickan flyttas till en annan skola, så jag kan inte annat än hoppas att det blir så.

Något som skolan och mamman dock inte var överens om, det var huruvida det var bra att hon fick gå själv med egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Mamman sa att flickan inte alls var underbegåvad, och mitt eget intryck var att hon var ovanligt verbal för sin ålder, närmast lite "lillgammal". Det är inte svårt att se att det faktum att hon är ensam och inte har några vänner knappast blir bättre av att hon separeras ifrån alla andra barn i skolgången. Samtidigt behöver naturligtvis skolan tillse att undervisningen fungerar i klassrummen.

Under förra helgen hade jag förmånen att lyssna på hur Nossebro skola i Essunga kommun hade gått ifrån att vara en av landets absolut sämsta skolor resultatmässigt till en av de absolut bästa på bara ett par år, utan att några resurser tillfördes. En av hörnstenarna i det förändringsarbete, baserat på aktuell forskning, som ledde till de närmast fantastiska resultaten var att aldrig plocka bort några barn ifrån gruppen. Om det fanns barn som hade särskilda behov i vissa grupper, så resursstärkte man på plats istället med fler lärare/pedagoger närvarande i klassrummen. Naturligtvis var inte det den enda åtgärden bakom framgångssagan, men en av de mest centrala.

När jag lyssnade på seminariet så tänkte jag på den lilla flickan och på hur hennes utsatta utanförskap med mobbning och ensamhet antagligen hade sett annorlunda ut om hon hade fått extra hjälp på plats i klassen/gruppen istället för att lyftas ut ur den helt och hållet. Men det har som sagt väldigt lite med polisarbete att göra, speciellt eftersom det rör sig om en liten tjej... Hade det varit en liten pojke så skulle jag gissa att risken att han inom ett par år skulle bli kriminell är närmast total, och då blir det plötsligt en polisiär fråga...