Om en yxa, en bältesläggning och en känsla av svek

Jag och kollegan hade för en gångs skull tid över till en fotpatrull och var i en stor galleria i distriktet då det gick ut ett larm om att en man hade gett sig av ifrån sin lägenheten beväpnad med en yxa och var på väg för att hämnas på någon. Mannen ifråga är mycket välkänd i distriktet då han kan vara extremt aggressiv och har obefintlig impulskontroll då han triggas igång av något. Han har dessutom många gånger varit beväpnad och både skadat människor allvarligt samt hotat poliser med yxor, kättingar, knivar med mera. Vi skyndade mot bilen och hakade på larmet. På väg fram fick vi uppgiften att genomsöka ett visst område av polisinsatschefen, och vi hade precis tagit en första sväng genom det då en patrull ropade upp att de hade påträffat mannen och behövde backning. Det blev en del däckskrik på vägen fram, och vi var så pass nära platsen där de befann sig att det inte tog många sekunder innan också vi var på plats.

När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.

Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.

Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.

Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.

Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.

Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.

Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.

Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.