Om larmen som ingen svarar på, del 2

Som utryckningspolis så finns det inget som jag hellre vill än att åka på omedelbara larm. Det är därför jag har valt ett yrke med krävande arbetstider och dåligt betalt, för möjligheten att akut och på plats hjälpa människor, gripa brottslingar och i allmänhet reda ut svåra situationer. Och om man som patrull är ledig är det en självklarhet för varje utryckningspolis att svara på jobb. Men det är långt ifrån alltid som man är ledig...

Det händer relativt ofta att jag griper män för grov kvinnofridskränkning eller andra brott i nära relation. Ifrån den tiden att man påbörjar jobbet, ofta i en bostad någonstans i distriktet, tills dess att man har avrapporterat färdigt kan/får man inte svara på andra jobb. Naturligtvis kan man inte släppa allt då man fortfarande är på plats, men inte heller då den misstänkte sitter i tryggt förvar i en cell och de långtgående förstahandsåtgärderna på platsen är avslutade så har man möjlighet att hjälpa till om det går ut jobb. Detta då både de inre befälen, åklagaren, och i slutändan JO skulle bli rasande om man lämnade en gripen person utan att ha avslutat avrapporteringen (som kan ta ett par timmar) och gett kriminaljourspersonalen möjlighet att ta över ärendet.

Relationsärenden känns i alla fall för det mesta meningsfulla att lägga tid på, då man har förhoppningen om att den avrapportering som man grundligt genomför i slutändan skall leda till en fällande dom och att ett offer får hjälp och upprättelse. Sen finns det en flytande skala av andra jobb där det känns mindre och mindre meningsfullt att behöva fylla i ett antal blanketter om saker som knappt borde ha krävt polisens närvaro, t.ex. en trafikolycka utan personskador där inga brott har skett som ändå löses av försäkringsbolagen. Om man sitter och skriver på sådana ärenden, så kan man naturligtvis avbryta avrapporteringen och åka ut om det går ut jobb, och det gör jag själv alltid om det behövs. Men någon gång så måste man skriva ikapp, med följden att man blir sittandes inne på stationen i flera timmar. Idag, när vi hade kommit in för att skriva av två ärenden, så fick vi avbryta avrapporteringen för att åka ut på en misshandel. Det fallet växte, och slutade med att vi grep gärningsmannen i hans lägenhet, och när vi väl kom in igen så hade vi tre ärenden att skriva av oss, och blev kvar på stationen resten av arbetspasset.

Det är ganska vanligt att hela utryckningsstyrkan i ett distrikt är uppbundna på olika sorters jobb. Förutom de akuta larmen så hanterar vi även all möjlig sorts problemlösning och administration, som t.ex. mopedvrak, döda djur, människor som inte kommer överens och ringer till polisen, rutinmässiga anmälningar om snatterer och timade inbrott (den tekniska undersökningen görs av specialutbildad personal). Och allt vi gör som binder upp oss minskar naturligtvis även möjligheten att snabbt vara tillgängliga för akuta jobb.

I grunden är det naturligtvis en resursfråga. Ju fler bilar som rullar ut, desto snabbare svarstider på larm, och även då de larm som först kanske inte verkar vara akuta men som senare visar sig vara kritiska. Som det ser ut just nu i Västerort så jobbar de flesta på utryckningen så pass hårt att man sällan hinner med att göra något annat än att svara på larm och avrapportera dessa under hela passet. För det mesta hinner vi visserligen kasta i oss en måltid under passet, men det är heller inte ovanligt att man inte får äta förrän precis i slutet då man kommit in med högar av avrapportering att beta av. Med tanke på detta så känns det lite underligt att den mediastorm som var för ett par veckor sedan om att polisen är dålig på att svara på larm slutade i slutsatsen (DN) att man borde strypa resurstillflödet till polisen...

PS. Detta inlägg påbörjades för flera veckor sedan då DNs kampanj mot polisens larmhantering pågick som mest intensivt, men glömdes bort och hamnade i malpåse. När jag nu hittade utkastet, så bestämde jag mig för att knyta ihop och publicera det (kanske främst för att det finns en "del 1" i ämnet) trots att det inte längre känns aktuellt, och därför har jag inte heller lagt särskilt mycket tid på det. Jag ber om överseende med det.