Om larmen som ingen svarar på, del 1

Jobbet går ut som att ett gäng ungdomar har kört in en fyrhjuling i ett skjul vid en skola. När vi kommer fram, så ser vi att det rör sig om en vanlig skrotbil som har körts sönder och vandaliserats på alla tänkbara sätt, som nu står på en skolgård i Tensta. Det finns som vanligt en del ungdomar kvar på platsen, och det är ganska sannolikt att de har haft med saken att göra, men det finns inget som vi kan göra åt saken. Som tur är verkar det bara var bilvraket som är skadat (förutom en bom som är tänkt att hindra att bilar körs in på skolgården). Bilen har naturligtvis inga registreringsskyltar, men genom chassinumret kan den identifieras. Rent utredningsmässigt så finns det i princip inget att göra, bilen ifråga var redan tidigare ett vrak som ingen saknar och att skriva på de brott som har utförts då bilen dumpats och slagits sönder ännu mer hade bara skapat meningslös administration. Däremot, vilket också påpekades av två uppmärksamma väktare som hade anlänt till platsen, så kunde vi inte lämna den där den var. I Tensta, liksom i Rinkeby, så är sannolikheten att vraket skulle eldas upp innan natten var slut minst sagt hög. Och bilen stod nu mindre än en meter ifrån skolfasaden.

Tack vare kollegans händighet med bilen så lyckades vi ganska smidigt rulla ned den till en plats på en parkering där den stod fri ifrån brännbara saker runt omkring, och där det skulle vara väldigt svårt att flytta på den igen. Medan vi håller på med bilen så går det ut ett larm om pågående bråk i lägenhet. Som alltid, så rycker det till i mig av vilja att släppa de vi håller på med, en skrotbil, och åka. Speciellt då det uppenbarligen inte fanns några lediga bilar i distriktet eftersom ingen svarade på larmet. Vi avslutar hur som helst flytten av bilen och när vi gjort det så riktar vi upp på LKC och frågar om lägenhetsbråket. Då får vi reda på att en bil ifrån City har ryckts ut i Västerort för att ta jobbet (något som LKC med fördel kunde ha meddelat på ett områdesanrop). Bara några timmar senare går det ut ett jobb om en bilbrand, och mycket riktigt så har någon satt eld på skrotbilen som vi flyttade på förut. Brandkåren är redan där och släcker, och även om det finns en del ungdomar på platsen så är det lugnt. I de här områdena vill de i princip alltid ha med oss initialt eftersom de kan bli attackerade, men den här gången kunde vi lämna ganska snabbt.

Det är mer regel än undantag att det går ut omedelbara jobb, som t.ex. pågående bråk i lägenhet, medan alla bilar i distriktet är upptagna på annat håll. Som enskild polis så kan man hantera det på olika sätt. Några stänger av hörseln totalt när de är på ett jobb, och fokuserar på det till 100% tills det är färdigt oavsett vad som går ut. Ibland ligger man dessutom på en insatskanal och hör inte områdesanropen, eller befinner sig i en miljö där det är närmast omöjligt att höra och registrera vad som går ut på radion. Jag själv hör till dem som gör allt jag kan för att kunna släppa det jag har och omprioritera om det behövs, på gott och ont. Min främsta drivkraft som polis är ju att hjälpa människor i nöd, och ett pågående lägenhetsbråk kan i värsta fall sluta hur illa som helst, oftast då för kvinnan. Men i det här fallet avslutade vi hur som helst bilvraksflytten innan vi, ett antal minuter senare, kollade med radion hur det låg till med bråket. Uppenbarligen var det rätt beslut, eftersom det fanns bilar utanför distriktet att ta till och eftersom resultatet av att ha kvar vraket där det stod kunde ha blivit en skolbrand. Men i värsta fall så kunde också varit så att det inte fanns några bilar att tillgå i de omkringliggande distrikten, att ingen skulle ha rört bilvraket, och att kvinnan i fråga skulle ha blivit svårt misshandlad under tiden som vi tog för att metodiskt avsluta ärendet med bilen.

Det har under den senaste tiden skrivits en hel del om larm som polisen kommer väldigt sent till eller inte åker alls på. Debatten startade med att ingen bil först skickades till ett larm om skottlossning som senare visade sig vara en dödsskjutning. Jag kan förstå att det leder till att verksamheten ifrågasätts, speciellt om man inte har så mycket insyn i hur saker och ting fungerar. Jag vet inga detaljer om hur uppgifterna såg ut när det ringdes in om skotten i Östberga. Men jag vet att polisen får in mängder med larm om skottlossning som visar sig vara smällare, TV-apparater på hög volym, med mera. Jag vet också att chansen att bedöma om ett larm är skarpt ökar om man tar sig tid att ställa många frågor till anmälaren. Och här kommer resursfrågan in. Min känsla som radiobilspolis är att LKC är gravt underbemannade. De ingångsuppgifter som man får då man åker på jobb är ofta bristfälliga och ibland rent felaktiga, och det tror jag inte beror på kompetensbrist hos operatörerna på LKC utan på att de tvingas hålla ett extremt högt tempo med att avverka samtal för att ta nästa som ligger i växeln och väntar. Resultat blir att för få följdfrågor ställs och
informationen om larm kan bli undermålig. Vilket får som konsekvens att vi radiobilar ibland åker blått på larm som visar sig vara trams, och, vilket är värre, att larm som egentligen är akuta enstaka gånger kan prioriteras för lågt. Dåliga ingångsuppgifter ifrån operatörerna kan dessutom ofta leda till att radiobilar skickas på jobb som inte borde ha krävt någon polisiär insats alls, eller som borde ha klarats av med en anmälansupptagning över telefon.

Sen kommer nästa resursfråga. Självklart hade fler radiobilar i distrikten lett till att vi kan åka på fler larm, och vara där snabbare. Men det handlar inte bara om rena numerär av radiobilar. De radiobilar som faktiskt på pappret är i tjänst är långt ifrån alltid tillgängliga för larm, och här ser jag också en stor förbättringspotential. Men det tar jag i ett separat inlägg.