måndag 30 augusti 2010

Om att bara lämna...

Igår blev jag precis i slutet av arbetspasset inblandad i ett ärende med en person som var försvunnen, och som hade lämnat en självmordslapp hemma (jag kan naturligtvis av integritetsskäl inte gå in på några detaljer i ärendet). Eftersom min roll i arbetet att leta efter personen definitivt var ersättningsbar, d.v.s. någon annan person kunde utan problem ta över de arbetsuppgifter som jag höll på med, så var det bara för mig att gå hem då klockan var slagen. Detta är ett av många exempel på då det känns väldigt konstigt att bara lämna. Man har ingen aning om personen vi letar efter är vid liv, i behov av hjälp, m.m., och instinkten säger att man vill fortsätta att leta tills allt som kan göras är gjort. Det kommer självklart också att ske, men arbetet utförs helt enkelt av andra poliser som inte behöver göra det på övertid, och det är naturligtvis som sig bör. Men det hindrar inte att jag drar benen efter mig när jag går hem, jag bytte ju till det här jobbet för att kunna hjälpa... Sen tillkommer frustrationen att inte veta vad som händer med ett ärende man lämnat över. Jag får försöka forska i det på nästa arbetspass, och fram tills bara hoppas att det gick bra...

lördag 28 augusti 2010

Ovanligt lugn lördagsnatt

Lördagsnätter brukar det vara fullt att göra ifrån att man börjar vid tio på kvällen fram tills långt efter tre på natten, om inte hela vägen fram tills man slutar på morgonen. Den här natten var dock ovanligt lugn i Västerort. Med undantag för ett antal jobb som gick ut ungefär samtidigt en bit efter ett, bland annat stöld och hotelser på en fest som vi och några andra patruller fick åka på (ett lugnt jobb för oss, men väldigt jobbigt och kränkande för de som utsätts) samt en knivskärning där en man som det verkar helt oprovocerat knivskurit en kvinna (psykisk ohälsa i kombination med våldsamhet ger tickande bomber i samhället...) hände det inte särskilt mycket. På morgonkvisten lyckades dock någon med konststycket att ta sig in i fel körfält och köra mot trafiken... På Essingeleden/E4an... Men medan det var lugnt i Västerort var det tydligen kaos i City.

torsdag 26 augusti 2010

Komplicerade lägenhetsbråk

Har nyligen avslutat ett lugnt kvällspass, där det mest intressanta var ett lägenhetsbråk som visade sig vara mest gräl och skrik. Man blir dock ibland påmind om att det inte alltid är mannen som ligger bakom bråken, eller ens är den som använder mest våld... Annars så är just den sortens lägenhetsbråk där en kvinna utsätts för grova övergrepp av sin man något av det mest meningsfulla jobb man kan åka på, då finns verkligen möjligheten att hjälpa en annan människa ur ett helvete (och se till att personer som inte förtjänar att vara fria hamnar bakom lås och bom). Jag var på ett sådant fall för några veckor sedan. Larmet gick ut som att en kvinna hade blivit misshandlad under natten. När vi var färdiga på plats hade vi gripit mannen misstänkt för grov kvinnofridskränkning, ett antal våldtäkter och medhjälp till grov våldtäkt (han hade bjudit in sina vänner...). Det kändes som om vi verkligen lyckades motivera kvinnan att fullfölja anmälningarna den gången. Hon hade dragit sig ur flera gånger förut, men upprepade nu att "Den här gången gör jag det, den här gången skall jag anmäla och lämna honom!". När vi lämnade över till krimjouren kändes det som om vi hade gjort allt vi kunde. Sen vet man ju visserligen att hon mycket väl kan ha tagit tillbaka allt hon berättat några dagar senare, men då är det bara att hoppas att all stödbevisning vi samlat in ändå är tillräckligt för att få honom fälld, och i det här fallet tror jag faktiskt att det kan vara så. Lite tråkigt dock att man som utryckningspolis inte får veta något om vad som händer med de ärenden man varit på, och när jag själv gick in för att kolla upp just det här ärendet, så var det åtkomstskyddat...

onsdag 25 augusti 2010

De kränkande bostadsinbrotten

Ett av de vanligaste ärendena man åker på som utryckningspolis i Västerort är alla de eviga timade inbrotten, d.v.s. inbrott som märks efter att de redan har skett och då gärningsmännen redan har lämnat för länge sedan. Den frustration som vi som poliser känner över att inbrottstjuvar har tömt ännu en lägenhet på värdesaker utan att vi har kunnat stoppa det är naturligtvis ingenting mot vad de stackare som drabbas upplever. Det är naturligtvis väldigt kränkande att någon har vänt upp och ned på ens lägenhet, och vad värre är att man kan ha blivit av med oersättningsbara smycken, laptops, mm, men det kan också innebära en stor ekonomisk smäll då inte alla har bra försäkringar eller kan bevisa vad de blivit av med. Detta gäller speciellt i de invandrartäta områdena i Västerort, t.ex. Rinkeby och Tensta, där många har stora mängder kontanter hemma. Bostadsinbrotten har ökat kraftigt under den senaste tiden, och en av anledningarna till detta är att det är så pass lönsamt. Professionella tjuvar som kan tömma ett par lägenheter på en dag "tjänar" enorma mängder pengar till väldigt små risker. Tyvärr är det mycket svårt att utreda bostadsinbrott, eftersom de yrkeskriminella är tillräckligt kunniga för att inte lämna särskilt mycket spår efter sig, alla använder t.ex. handskar. Så för att lösa ett bostadsinbrott krävs det nästan att man lyckas ta tjuvarna på bar gärning. När man väl lyckas med det som polis är det naturligtvis väldigt tillfredsställande, eftersom man då får stopp på brytandet. Men straffen är så pass låga att den kriminelle snart är ute igen och kan fortsätta att bryta. Många som nu ägnar sig åt inbrott har tidigare hållit på med personrån eller butiksrån, vissa har t.o.m. varit med i kretsar där det begås värdetransportrån, men efter en ytterst medveten kalkylering har de kommit fram till att inbrott är det som lönar sig bäst, bland annat för att risken att åka dit är liten och för att straffen är så låga att det inte gör särskilt mycket om man får sitta av ett par månader för att sedan komma ut till de väntande pengarna och möjligheten att fortsätta bryta på fler bostäder. För att få stopp på den här farsoten har naturligtvis polisen ett stort ansvar, och i Västerort startas nu i höst en ny satsning mot bostadsinbrotten. Självklart är även det förebyggande arbetet mycket viktigt, exempelvis gör det stor skillnad om säkerhetsdörrar installeras i lägenheter. Sen, med risk för att bli tjatig, tycker jag också att samhället måste se till att få straff i paritet med kränkningen man utsätter andra för. Förutom avskräckande effekter så är det helt uppenbart att när vissa individer sitter inne så går inbrottsstatistiken ner direkt.

måndag 23 augusti 2010

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.

lördag 21 augusti 2010

Huliganjakt

Jag hade en tanke om att använda den nystartade polisbloggen som en plattform för att skriva av mig om intressanta upplevelser eller funderingar under arbetspassen, och att då göra det direkt efter att jag jobbat och hade tankarna hyfsat färska. Det har jag misslyckats med ännu så länge, eftersom jag antingen varit för trött eller för lat för att skriva direkt efter passen (eller morgonen efter). Jag får se om jag lyckas bättre framöver... Här kommer i alla fall lite funderingar angående torsdagens arbetspass, fotbollsmatchen mellan AIK och Levski Sofia.

Det är nu välkänt att matchen resulterade i kravaller och våldsamt upplopp. Det underliga är att det kändes närmast väntat under utsättningen då supporterpolisen informerade om läget bland AIK-supportrarna (missnöje med både tabellläget och agg mot polisen efter ett ingripande på puben East i våras). Trots detta blev bedömningen av myndigheten att det var en lågriskmatch (medan supporterpolisen som är de som faktiskt har kunskapen hävdade att det rörde sig om medelrisk).

Tack vare kontinuerlig information ifrån supporterpolisen var det heller ingen direkt överraskning när AIK-huliganerna efter matchen försökte komma åt alla bulgarer de kunde, inte bara Levski Ultras, utan även barnfamiljer, pressfolk, spelare mm. Insatsledningen satsade klokt på att skydda de bulgariska segmenten, men vi räckte inte till. Några av dem kom in på planen då en dörr av någon outgrundlig anledning var olåst, och andra lyckades attackera bulgarernas bussar. När det väl brakade loss ordentligt, så kom förstärkningarna rullande, och plötsligt var vi mångdubbelt fler. Därefter gick evakueringen av bulgarerna relativt bra, och som tur var skadades varken någon bulgar eller någon polis under våldsamheterna.

Man kan i efterhand konstatera att det faktisk går att göra väldigt mycket, även på få poliser. Att stå stilla och låta stenar och rökfacklor falla framför och omkring sig gör ingen större nytta, men när vi jobbade offensivt så kunde en grupp på en handfull poliser utan vidare splittra ett hundratal huliganer. Problemet är bara att hitta en strategi där man är offensiv, men ändå inte tappar fokus på grunduppdraget, nämligen i vårt fall att skydda de delar av Råsunda där bulgarerna skulle lämna stadion.

Jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det är som driver huliganerna. Jag tränar själv kampsport, så jag kan till viss mån förstå viljan att söka ett slagsmål med en annan klack, även om man kunde önska att de helt enkelt tog sig till t.ex. en boxningsklubb och sparrade under kontrollerade former... Men att ge sig på bland annat barnfamiljer och sedan springa som kaniner när en handfull poliser kommer, vad har man då bevisat? Hård mot de svaga och vek mot de hårda?

Hur som helst så har AIK alltså blivit utskämt inför internationell publik ännu en gång. Och tyvärr så reflekterar hela historien negativt på Sverige och svensk fotboll, varför även justitieministern har uttalat sig och krävt en förklaring. Jag gissar att det kommer att finnas fler poliser på Råsunda nästa gång AIK spelar internationell fotboll där, om det nu händer några fler gånger under de kommande åren...

torsdag 12 augusti 2010

Start

Detta är starten på en ny blogg, som egentligen bara är en delmängd av den gamla bloggen. Jag har helt enkelt bestämt mig för att lyfta ut de rent polisiära funderingarna, tankar och reflektioner som har att göra med mitt jobb och min roll som polis, i en egen blogg. Anledningen är att jag har fått höra att det finns folk som skulle kunna tycka det vore intressant att läsa om polisarbetet, men som inte är så intresserade av alla mina andra "betraktelser" om allt mellan himmel och jord. Så jag kommer helt enkelt att publicera de polisrelaterade inläggen i båda bloggarna framöver. Men först måste jag bara börja blogga igen, efter en hel sommar av tystnad...