Om att bara lämna...

Igår blev jag precis i slutet av arbetspasset inblandad i ett ärende med en person som var försvunnen, och som hade lämnat en självmordslapp hemma (jag kan naturligtvis av integritetsskäl inte gå in på några detaljer i ärendet). Eftersom min roll i arbetet att leta efter personen definitivt var ersättningsbar, d.v.s. någon annan person kunde utan problem ta över de arbetsuppgifter som jag höll på med, så var det bara för mig att gå hem då klockan var slagen. Detta är ett av många exempel på då det känns väldigt konstigt att bara lämna. Man har ingen aning om personen vi letar efter är vid liv, i behov av hjälp, m.m., och instinkten säger att man vill fortsätta att leta tills allt som kan göras är gjort. Det kommer självklart också att ske, men arbetet utförs helt enkelt av andra poliser som inte behöver göra det på övertid, och det är naturligtvis som sig bör. Men det hindrar inte att jag drar benen efter mig när jag går hem, jag bytte ju till det här jobbet för att kunna hjälpa... Sen tillkommer frustrationen att inte veta vad som händer med ett ärende man lämnat över. Jag får försöka forska i det på nästa arbetspass, och fram tills bara hoppas att det gick bra...