onsdag 25 mars 2015

Om hjälp i nöden, samt om kulturellt betingade krisreaktioner

Delar av följande text har publicerats på Polisen Kista Näpos hemsida:

När vi var inne på stationen så gick ett ut ett larm om att en gravid kvinna eventuellt befann sig i nöd i sin lägenhet. Anhöriga hade försökt få kontakt med henne utan att lyckas, och sedan ringt 112. Vi sprang ut till bilen och åkte med full fart till den aktuella adressen, där ambulansen redan var på plats. De hade dock inte kunnat ta sig in i lägenheten. Vi gjorde själva ett snabbt försök att få kontakt med kvinnan igenom brevinkastet, men avbröt efter ett par sekunder och började istället att bryta upp dörren med kofot och slägga. Det tog inte många sekunder, och när vi klev in i bostaden såg vi direkt hur kvinnan låg synbart medvetslös på golvet. Vi ropade till ambulanspersonalen, som genast tog över och började ge kvinnan vård. 

Kvinnans mor och syster som hade väntat oroligt utanför lägenheten fick båda intensiva chockreaktioner. Vi försökte lugna dem samtidigt som vi behövde hålla dem borta ifrån kvinnan för att ambulanspersonalen skulle kunna arbeta ostörd med att hjälpa henne. En patrull ifrån utryckningen som anlände efter oss hjälpte till med att stötta anhöriga och freda vårdpersonalen ifrån stundtals intensiva försök från de anhöriga att nå fram till sin kära dotter, syster och hustru (vid det laget hade även maken anlänt). När ambulansen hade lämnat på väg till sjukhus så hjälpte kollegorna de anhöriga att också ta sig dit, medan vi blev kvar i väntan på hjälp med att tillsluta den dörr vi hade brutit upp.

Vi fick senare på telefon det glädjande beskedet via telefon av kollegorna att alla, inklusive fostret, mådde bra. Och när vi sedan själva åkte till sjukhuset för att lämna den nyckel vi hade tillslutit lägenheten med, samt lite övriga tillhörigheter, till familjen så fick vi både hjärtliga tack och godmodiga ursäkter för vad som sades och gjordes då de anhöriga var som mest oroliga. 

Det finns få saker som är så meningsfulla som att vara med och hjälpa människor i nöd, speciellt när det går bra. Sen är det en extra bonus när man efter att allt är över möts av tacksamhet och glädje, det är inte alltid det händer i det här jobbet. 

Förutom glädjen över att det gick bra för kvinnan och fostret, samt den allmänt positiva känslan i kroppen efter det här jobbet, så reflekterade vi även över hur olika folk reagerar i kris. Ambulanspersonalen klargjorde snabbt att kvinnan andades och att hon fick hjälp, vilket vi kommunicerade till de anhöriga. Åtminstone systern talade bra svenska och förstod vad vi sa. Ändå fortsatte intensiva krisreaktioner för främst mamman, men även systern, som att skrika för full hals rakt ut, försöka brotta sig förbi oss för att ta sig fram, att slänga sig ner och dunka ben och armar mot marken, med mera. Systern hade även ett litet barn med sig, som så klart blev livrädd av hela situationen. Naturligtvis kan det vara svårt att styra hur man agerar i kris, men vi (polis och ambulans) upplevde alla att den väldigt utåtagerande krisreaktionen, speciellt bland kvinnorna (maken var, trots stark oro, betydligt lugnare) åtminstone delvis var kulturellt betingad. Med det menar jag att den följde ett inlärt kulturellt mönster kring hur man agerar i en dylik situation. I det här fallet upplevde jag dock att de, och speciellt barnet, hade mått bättre om de hade försökt lugna ned sig istället för att hetsa upp sig själva och varandra. 

Som kontrast har jag varit på jobb där någon faktiskt har dött och anhöriga knappt visar något alls. Det är så klart också kulturellt betingat, och en del i att man, exempelvis i breda kretsar i Sverige, traditionellt sett det som oönskat och svagt att visa för mycket känslor. Det kan nog vara ordentligt hämmande för både sorgeprocessen och förmåga att dela känslor av oro, men även glädje, med människor runt omkring och säkert på många sätt mer skadligt att agera ut känslor extremt starkt som i fallet med den gravida kvinnans släktingar. Det bästa är sannolikt en medelväg där man tillåter sig visa känslor och ha kontakt med sitt känsloliv men utan att falla in dramatiska och utåtagerande reaktioner som gör en oemottaglig för information eller andras (barnets) behov. Här finns alla anledning att lära av varandra, vilket ofta är fallet när kulturer möts.

Nystart för polisbloggen

Jag har de senaste åren varit ganska dålig på att skriva regelbundet, samtidigt som landskapet för sociala medier har förändrats ifrån att ha fokuserat mycket på just bloggar till att handla mer om snabba och interaktiva medier som Facebook, Twitter och Instagram. Jag inser att jag därför har tappat en stor del av dem som regelbundet följde mina polisbloggsinlägg. Samtidigt har vissa enstaka inlägg fått mycket uppmärksamhet. Jag har hur som helst tänkt mig en nystart för bloggen där jag skriver oftare, men också kortare och mindre genomarbetade texter (helst i nära anslutning till att något har hänt). Det blir också lättare nu när jag jobbar på Närpolisen/Lokalpolisen i Kista än när jag jobbade som utredare av grova ungdomsbrott (och ofta fick vänta på att en utredning hade avslutats innan jag kunde skriva om den). Jag kommer även att se till att svara på bloggkommentarer mycket snabbare än vad jag gjort de senaste åren. Jag vet inte om det kommer att leda till att att fler läser, men det gör i alla fall att jag visar mer respekt för dem som faktiskt gör det. Sen har jag fortfarande en massa gamla oskrivna berättelser om händelser och ärende de senaste som jag vill få ut någon gång, men det får bli i mån av tid. Hoppas att ni som har stannat kvar eller hittat hit kommer att få ut något av det jag skriver.

fredag 30 januari 2015

Om missbruk och medmänsklighet

Larmet gick först ut som en lägenhetsundersökning, dvs att någon befaras ha avlidit i sin lägenhet. Det är visserligen ett rutinkoll för en polis, men det är alltid både tragiskt och olustigt att behöva hitta en människa död. Det visade sig dock lyckligtvis att mannen i fråga levde, och att det inringaren, hans far, egentligen ville ha hjälp med var att förhindra att han söp ihjäl sig. Vi mötte upp med fadern utanför, och han förklarade att hans son hade druckit i flera dagar i sträck utan att lämna lägenheten. Sist han gjorde det hamnade han i en psykos, och det var nära att det gick riktigt illa. Pappan berättade även att sonen hade slagits med polis vid tidigare ingripanden då han var varit full, och att det fanns risk att han skulle bli våldsam. Vi kom snabbt fram till att vår gemensamma målbild var att få med sonen till beroendeakuten, självklart helst frivilligt och utan våld.

Vi gick upp tillsammans och knackade på. Sonen öppnade och släppte in oss i en lägenhet i allmänt kaos, full av tomma sprit- och ölflaskor. Han var kraftigt berusad, men inte mer än att han kunde gå och stå stabilt och föra ett sammanhängande samtal. Efter att ha hälsat, frågat hur han mådde, förklarat varför vi var där, mm så följde någon sorts förhandling. Mannen var trevlig mot oss, men ville helst att vi skulle gå därifrån, både poliser och pappa, så att han kunde fortsätta att supa. Jag förklarade så vänligt som jag kunde att vi var där på en tjänsteåtgärd och att vi inte kunde lämna förrän vi hade bestämt hur vi skulle hantera situationen, vilket han accepterade. Pappan sa att han skulle lämna ifrån sig spriten och genast följa med oss till St:Göran. Jag försökte övertala mannen att följa med, men utan att ställa något ultimatum. Han föreslog då att han först skulle få supa upp den alkohol som han hade kvar och sedan åka in själv. En av mina kollegor klev in i samtalet och sa till honom att lyssna på sin pappa. Jag fortsatte att försöka lirka med honom, och efter ett tag så accepterade han att följa med frivilligt. Vi gick tillsammans ut till vår bil och åkte mot St:Göran. Spriten i lägenheten tog pappan hand om, innan han tackade oss hjärtligt för hjälpen.

På väg in satte jag mig bak med killen, eftersom jag var den som hade haft mest kontakt med honom. Vi fortsatte att prata, och jag styrde in samtalet på varför han drack på det sättet, hur han mådde, vad han ville ha ut av livet. Han var för tillfället arbetslös, vilket var en starkt bidragande faktor till att han hade börjat supa ner sig. Vi bollade olika möjligheter att söka/få jobb, och kom in på att han egentligen gärna skulle jobba utomlands. Innan vi var framme hade vi glidit över till resor, och enats om att ett mål för 2015 var att han skulle ta sig till Machu Picchu, en plats han länge hade drömt om att besöka och som jag känner väl till. Även han tackade oss hjärtligt när vi skildes åt.

För mig är den här sortens jobb bland det mest stimulerande jag vet som polis (och något som jag verkligen saknade när jag jobbade mer med utredningar). Att försöka hjälpa en person som mår dåligt, självklart helst utan att behöva använda våld (vilket blir mycket lättare om man är trygg i situationen och inte rädd för att den urartar i något våldsamt) ger mig en direkt feedback och känsla av att jag har gjort något meningsfullt. Det kan dessutom oftare upphov till intressanta och givande samtal.

Det är svårt att skriva ett sånt här inlägg utan att nämna alkoholen, vår nationaldrog. Det är helt sanslöst hur mycket elände den bidrar till, allt ifrån grovt våld till söndersupna liv. Och ja, jag inser att det inte är möjligt att förbjuda/få bort den, men något borde vi kunna göra bättre än vad vi gör idag med att minska tillgången och begränsa dess skadeverkningar.

Lagstiftningsmässigt så hade vi så vitt jag kan se inte särskilt mycket på fötterna om mannen inte hade gått med på att följa med frivilligt. Han var inte tillräckligt förvirrad för att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) skulle kunna användas, och han kan inte LOBas (lagen om vård av berusade) i sitt eget hem. Det är dock möjligt att han, utan att någon av oss sa det, uppfattade det som att vi hade tvingat med honom till hjälp om han  inte hade följt med frivilligt. I det här fallet så känns det dock som att det var till det bästa för alla inblandade, och det är det viktigaste för mig. Lagar är till för att skydda och hjälpa människor, och inte tvärtom som det ibland kan verka...

Mötet påminde också om hur en person kan sitta som en isolerad ö (och supa i flera dagar i streck) trots att det finns tusentals människor i hans omedelbara geografiska närhet. Just den ensamheten gör ett arbete, och den mening samt de sociala sammanhang det ger, väldigt viktigt. Vi måste så klart bli bättre på att bekämpa arbetslöshet. Men vi måste också bli bättre på att fånga upp och stötta dem som är arbetslösa. Det bästa hade varit om de sammanhangen fanns naturligt, genom grannar, släkt, föreningar, mm, men i ett superindividualiserat samhälle så ställs det höga krav på att det allmänna tar ansvar. Det kanske märks ännu mer i den havererade psykvården. Och fram tills vi har blivit bättre på att ta hand om varandra så måste staten bli bättre på att ta hand om dem som mår dåligt.

fredag 21 november 2014

Attacker mot polis – mer kriminalitet än social revolution

För inte så länge sedan åkte vi på ett larm om rån mot en butik. Personal hade lyckats gripa en av rånarna, men de övriga lyckades ta sig ut med en del rånbyte till flyktbilen och försvann. Lite senare hittade påpassliga kollegor bilen dumpad i Tensta. Godset som hade tillgripits vid rånet fanns kvar i bilen, så uppenbarligen hade gärningsmännen haft bråttom. Bilen skulle naturligtvis tas i beslag. Snabbt samlades unga killar runt bilen och började kasta sten mot den patrull som hade hittat den. Alla tillgängliga polisbilar ilade till platsen, och bilen kunde säkras och sedermera bärgas till polisstationen för teknisk undersökning.

Ett annat tillfälle, närpolisen i Södra Järva har bestämt sig för att genomföra en insats mot den öppna narkotikahandeln i Taxingegaraget. Vi stöttar. För att kunna komma åt dem som säljer så närmar sig kollegor ifrån alla olika håll samtidigt. När de ingriper blir de stenkastade. Vi har hållits bak som taktisk reserv, och åker in på Tenstagången där också vi utsätts för stenkastning. Vi har en säkrad buss, så stenarna mot rutan studsar harmlöst undan. Vi urlastar och splittrar stenkastarna, som flyr undan mot vändzonen. När vi kommer ner dit någon sekund senare är det tomt, och dörren till en lokal under tunnelbaneperrongen står på glänt. Vi tar oss upp igen till torget för att säkerställa att ingen kollega är i ett utsatt läge. Läget har lugnat ned sig, och det visar sig att kollegorna ifrån Södra Järva lyckats gripa en säljare med en större mängd cannabis.

Båda exemplen ovan kan för en utomstående betraktare av stenkastandet framstå som att de har med en vilja att revoltera mot polisens och samhällets förtryck att göra, om man vill anamma det perspektivet. Det kan man säga att de var också, men det förutsätter att man definierar förbudet mot att råna butiker och sälja narkotika öppet i Tensta Centrum som ”förtryck”. Vad det rör sig om i de här fallen, liksom i många andra, är kriminella som använder attacker mot polis som ett sätt att skydda sin brottslighet. Genom att ta hjälp av ungdomar i ”riskzonen” får de hjälp att försvåra för polisen att agera, och stärker samtidigt sin status och ställning bland dem de får med sig i attackerna.

Naturligtvis förekommer även attacker som har utlösts av ett mer allmänt hat mot polisen, ibland efter tveksamma/kränkande ingripanden, ibland för att hämnas på att kriminella har gripits, ibland helt oprovocerat. Men alla attackerna sker i ett sammanhang där kriminella ser att de tjänar på att odla ett hat mot polisen för att förenkla för dem att begå brott, för att stärka sin ställning som ledare ibland lokala ungdomar och för att sträva efter att vara de som besitter mest makt och våldskapital (helst ett våldsmonopol) i området. Det vore bra om de som rutinmässigt beskrev attacker mot polis och brandkår som något sorts förortsuppror mot samhället var medvetna om det.


Ett av vittnena till butiksrånet kände igen rånarna i exemplet ovan som personer ifrån hens eget område. Hen berättade gärna vad hen visste, men ville absolut inte vittna av rädsla för att bli utsatt för både våld och mobbning. De kriminella krafterna har inte bara våldskapital som skrämmer folk till att inte vittna, de har även ett kulturellt kapital som gör att de som ”golar” kan utsättas för kränkningar och utfrysning även av andra unga som själva inte begår brott. Det är riktigt, riktigt, illa.

Om närpolisarbete i Husby och att "ta tillbaka" torgen.

Jag har för någon månad sedan börjat arbeta som närpolis i yttre tjänst i Kista (dvs Kista/Husby/Akalla), vilket har gjort att jag har fler intryck och insikter angående ett tema som jag har berört många gånger förr, situationen i våra socialt marginaliserade och segregerade förorter.

Jag började i Kista strax efter att Västerorts polismästardistrikt hade startat en insats som innebär att närpoliserna i Norra (Kista/Husby/Akalla) och Södra (Rinkeby/Tensta/Hjulsta) Järva skall fredas ifrån kommenderingar och få ägna sig åt närpolisarbete. Anledningarna till beslutet är flera, men utlösande faktorer har varit att det har kunnat handlats med droger helt öppet i flera av de lokala centrumen, och att ett antal allvarliga attacker mot poliser har skett. I Husby kastades exempelvis en större sten på en polisbuss som rutinpatrullerade i området. Läget var helt ”grönt” och attacken hade inte föregåtts av några polisiära ingripanden eller konflikter. Kollegorna fick glassplitter i ansiktet, men klarade sig tack och lov utan allvarliga skador.

Insatsen har för min och mina kollegors del inneburit en möjlighet att fotpatrullera i vårt område och prata med de affärsidkare som driver verksamhet på och kring torgen (i vårt fall främst i Husby) och de människor som rör sig ute. Den bild som de målar upp är mörk. Samtliga berättar om hur det har blivit värre och värre i området. Butiksinnehavare, pensionärer, föräldralediga mammor, sjukskrivna, alla som finns kring torgen tillräckligt länge för att ha tid att prata en stund beskriver en enorm otrygghet. Lokala ungdomar och unga vuxna röker på och handlar med droger öppet, och om någon försöker säga till så blir de hotade och förödmjukade. En mamma berättade att hon hade haft med sin lilla femåriga dotter till torget och sagt till ungdomarna att sluta röka för att hon inte ville att dottern skulle utsättas för cannabisröken, och att de hade svarat med könsord och hot. Hon beskrev hur dottern blev helt tyst. Affärsidkare beskriver hur ungdomar stundtals går in och tar vad de vill ha utan att betala, och hur det röks på utanför, och ibland i, deras lokaler utan att någon vågar ingripa eller ringa polisen. Man upplevde att kriminella har ”tagit över” det allmänna rummet.

Många av dem som jag har pratat med är kritiska till polisen. Inte av de skäl som ofta framförs i media (rasism, övervåld, etc) utan för att vi är för osynliga, kommer för långsamt och agerar för tandlöst. Speciellt en del av affärsidkarna upplevde att det knappt var någon idé att ringa polisen eftersom det dröjde så lång tid innan vi var på plats, om vi alls kom, och att vi ändå inte kunde hjälpa dem särskilt mycket. Alla var dock glada (och överraskade...) över att vi var där, och önskade att vi skulle vara där mycket oftare.

Många av dem jag pratade med hade egna tankar om vad vi behövde göra annorlunda, förutom en ökad närvaro. Genomgående var att vi ansågs behöva ”disciplinera” ungdomarna som begår brott. Jag förklarade att vi inte ”disciplinerar” folk, men gärna ingriper mot dem som begår brott eller kränker andra. En äldre man sa att han förstod att vi ”var bakbundna av politikerna” och att det var deras fel att det hade blivit så otryggt. Han ansåg också att invandringen behövde stoppas och påstod att ”alla vi första vågens invandrare röstar på SD idag”. Jag svarade att det var synd om folk röstar på ett parti som är genomsyrat av rasism bara för att man är missnöjd med migrationspolitiken eller integrationen. Vi hade även en diskussion om flyktingars behov av skydd där vi inte tänkte helt lika...

Det är ingen munter bild av tillståndet i stadsdelen Husby. Och jag hävdar inte heller att det är hela sanningen. Det finns så klart många andra bilder. Bilder av väl fungerande familjer, människor som jobbar, startar företag, pluggar på högskola, etc. Bilder av gemenskap och socialt engagemang. Men det är likväl så många av dem jag och mina kollegor har mött vid fotpatruller i och omkring Husby Centrum upplever situationen där. Och läget är enligt min uppfattning betydligt allvarligare i Rinkeby och Tensta. Även där är upplevelsen av hur utsatt man är som boende väldigt individuell, en del som är uppväxta i området uppger att de känner sig trygga medan andra upplever en fruktansvärd utsatthet. En ensamstående kvinna vi mötte när vi var på ett larm om brända bilar i Rinkeby hade tagit sin 13-åring ur skolan och vågade knappt lämna sin lägenhet under kvällstid. Hon försökte desperat flytta någon annan stans (och tvingades under tiden att betala 8000/månad för 40 kvm på en av Sveriges otryggaste adresser).

Områdena kring Järvafältet är troligtvis Sveriges mest otrygga med hög utsatthet för brott som personrån, butiksrån och inbrott, stor och öppen narkotikahandel, oproportionerligt många med en kriminell identitet och ett kriminellt leverne, mycket attacker mot polis och andra samhällsföreträdare. Dessutom är det svårt för boende att stå upp mot kriminella och/eller tala med polisen på grund av den makt och det våldskapital de besitter i lokalsamhället. Att det är så innebär ett enormt svek mot alla som bor i de här stadsdelarna.

Så vad behöver göras? Naturligtvis är det sociala utanförskapet, som förstärks av den allt kraftigare segregationen, grunden till problemen. För att få till en bestående positiv förändring så behövs långtgående, smarta och inkluderande sociala satsningar, speciellt på barn och unga. Men även om sociala satsningar är det allra viktigaste, så räcker det inte. Om inte vi poliser tar vårt ansvar och hjälper till att skapa en trygghet som gör att människor kan bedriva affärsverksamhet i de lokala centrumen, så påverkar det förutsättningarna för att minska arbetslösheten. Om vi inte bidrar till att få bort den öppna narkotikahandeln och närvaron av kriminella gäng som rekryterar barn ner åt mellanstadieåldern in i brottslighet, så kommer barn och ungas möjligheter att lyckas med studierna oaktat skolans resurser vara betydligt sämre än i lugnare områden. Och så vidare.

Det finns tyvärr en stark tendens att vilja polarisera debatten om vad som behövs för att vända utvecklingen i de mest utsatta förorterna. Som att det vore antingen polisiära åtgärder eller sociala, när det är helt solklart att båda behövs och att de behöver samverka. Det som människorna jag pratade med runt Husby Centrum förde fram till mig som det mest akuta problemet var de ungdomar och unga vuxna med en kriminell identitet som begår brott, stör och hotar. Deras lösning var en ökad polisiär närvaro för att skapa trygghet och stå upp mot dem som kränker. Om vi är mer närvarande så kommer många att uppleva en direkt lättnad, vilket faktiskt redan har hänt till viss del under de veckorna som den här insatsen har pågått (speciellt bland de mest utsatta affärsidkarna). Det hindrar inte insikten om att vi också måste komma åt roten till problemen, dvs det sociala utanförskapet. Men starka kriminella strukturer i ett (lokal)samhälle förtrycker människor och försvårar all utveckling. Det är vårt jobb att bryta upp de strukturerna och hjälpa de boende att ta tillbaka makten över sitt lokalsamhälle. Jag och mina kollegor tänker göra allt vi kan för att nå dit när närpolisen i Järva äntligen får ägna sig helt och hållet åt närpolisarbete.

PS. Jag inser att det här inlägget kan upplevas som stigmatiserande gentemot Husby, Rinkeby och Tensta. Det är så klart inte min avsikt. Jag är självklart medveten om att den enorma majoriteten av boende i de här stadsdelarna inte har något att göra med kriminalitet. Och jag vet att det finns för få positiva bilder av ”förorten” i exempelvis media, för få beskrivningar av allt som är normal och väl fungerande vardag eller av alla som lyckas inom studier eller jobb, som startar företag och ideella föreningar. Men det gör det enligt min uppfattning inte mindre viktigt att prata om problemen.

PPS. Jag vet att de människor som jag har pratat med inte behöver vara representativa för alla Husbybor. Förutom dem med en kriminell identitet så finns det många, speciellt unga med ett politiskt engagemang på vänsterkanten, som tycker att polisen skall vara i Husby så lite som möjligt. En åsikt som jag uppfattar som starkt ideologiskt grundad. Min uppfattning är dock att majoriteten av de boende vill ha mer polisiär närvaro. Inte minst för att man hellre ser att det är en demokratiskt styrd myndighet som står för våldsmonopolet i lokalsamhället än kriminella gäng...

PPS. Polisens beteende och bemötande spelar naturligtvis roll. Om vi inte bjuder in till samtal när vi rör oss i ett område, eller än värre, om vi bemöter människor dåligt, så blir vi både mindre populära och mindre välkomna. Det är så självklart att det inte behöver sägas. Min erfarenhet är dock att de allra flesta poliserna är trevliga och professionella. Jag tror dock att vi har en hel del att förbättra vad gäller hur vi kommunicerar under eller efter ingripanden. Om man alltid förklarar varför man har gjort ett ingripande och dessutom är beredd att be om ursäkt när man har haft fel, så är mycket vunnet.

PPPS. Det finns ibland vissa debattörer en vilja att ställa polisen/staten mot de boende (och "rasifierade" mot "vita"), nu senast "Ung Scen Öst". Det är en ideologisk, polariserande, destruktiv och felaktig bild. Självklart finns det aldrig två tydliga poler, men den motsättning som är tydligast är mellan dem som begår brott och dem som utsätts för eller beivrar brott. Här står polisen och den enorma majoriteten av de boende i exempelvis Husby på samma "sida". Vilket också var tydligt ifrån det genomgående positiva bemötande vi får då vi rör oss i området, jag och mina kollegor (varav flera är "rasifierade").

torsdag 16 oktober 2014

Misshandlad pga hörapparaten såg ut som polissnäcka

Följande händelse har jag inte arbetat med, men jag gör ett undantag och skriver ändå ett kort inlägg om den då den pekar på ett problem som jag har berört i flera tidigare texter.

En äldre man var för första gången i en av de socialt utsatta segregerade förorterna. Han är hörselskadad, och bar därför hörapparat. När han stod och väntade på en vän så kom ett gäng killar fram till honom och frågade vad han gjorde där. En av dem började sedan anklaga honom för att vara polis, och knuffa på honom. Killen började sedan slå mot den äldre mannen, och då han försökte värja sig blev han attackerad med sparkar av ett par andra killar. Han hade svårt att orientera sig under attackerna då han förutom hörselskadan också var helt beroende av sina linser för att kunna se, och dessa höll på att åka ut på grund av slagen och sparkarna. Han försökte fly mot biljetthallen, och killarna följde inte efter in dit.

Hade inte den äldre hörselskadade mannen av en slump haft erfarenhet av att träna kampsort (karate) och lyckats hålla sig på fötterna för att sedan kunna fly mot tunnelbanan, så hade det kunnat gå mycket värre. Hade inte tunnelbaneperrongerna haft kameror så är risken uppenbar att killarna hade fortsatt misshandeln där inne. Nu klarade han sig undan med att bli blåslagen.

Det är så klart svårt att veta om killarna som attackerade mannen faktiskt trodde att hans hörapparat var en civil polissnäcka. Det är dock ganska vanligt att kollegor som arbetar civilt i området ifråga blir ifrågasatta och ibland även attackerade. Jag hade nyligen ett ärende där en grupp unga män sprang efter en kollega med det uttalade syftet att ”ta honom”. Jag minns också den person som under Husbykravallerna fick ett hammarslag i huvudet i en annan närliggande förort, och att det fanns vittnesuppgifter om att de som slog honom trodde att han var civil polis.

Hatet mot poliser som frodas i en del förorter är inte bara ett problem för polisen. Nu råkade en hörselskadad äldre man illa ut. Om det faktiskt hade varit en polis som de hade attackerat är risken uppenbar att någon av dem hade blivit skjuten. Det hade varit en tragedi och katastrof för hela samhället.

Det finns mycket att säga om orsakerna till polishatet. Grunden byggs av socialt utanförskap. Ilskan riktas mot samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. Både hög kriminalitet och förekomsten av misstag eller dåliga ingripanden av poliser förstärker polariseringen och göder hatet. Allt detta behöver åtgärdas, både ifrån grunden och med omedelbara åtgärder. Men det vore även bra om de som har inflytande över hur det pratas om polisen, hur det pratas om samhället i allmänhet, i de mest utsatta förorterna ibland stannade upp och funderade över vilka konsekvenser en aggressiv, polariserande och hatisk jargong kan få. I det här fallet gick det relativt bra. Det kunde, som så ofta, ha gått väldigt mycket värre.


lördag 4 oktober 2014

Skall man verkligen följa regler till varje (mänskligt) pris?

Jag har flera gånger fått frågan om jag som polis kan tänka mig att ordervägra. Jag har alltid svarat att jag definitivt skulle kunna göra det om alternativet var att göra något jag absolut inte kan stå för, men att jag är övertygad om att det aldrig kommer att behöva ske. Jag hade fel.

Det händer tyvärr relativt ofta att människor inte vill eller vågar uppge saker i förhör. Ibland är de dock villiga att berätta om vad de har sett och/eller vet, bara det kan ske anonymt. Sådana uppgifter kan så klart inte ligga till grund för några rättsliga påföljder, men de kan leda polisen på rätt väg i en utredning eller öppna upp våra ögon för brottslighet som vi inte kände till.

Många poliser hanterar ofta anonym underrättelseinformation som man kan få genom tips eller i samband med kontakter med misstänkta, vittnen eller målsägare i utredningar. Det är en viktig del av polisens verksamhet, och helt avgörande exempelvis i kampen mot den organiserad brottsligheten. För många människor skulle det få förödande konsekvenser om det hade kommit ut (exempelvis genom att det står i ett förhör som blir offentligt då ett ärende går till rättegång) att de har delat med sig av information till polisen. I en del kretsar är det inte bara risken för repressalier ifrån kriminella som man behöver ta hänsyn till, utan även det faktum att det kan vara betydligt mer socialt stigmatiserande att bli stämplad som ”golare” än att exempelvis fällas för sexualbrott eller rån mot åldringar. Sammantaget är det mycket svårt att få folk att vittna, vilket är ett stort demokratiskt problemLyssna för övrigt gärna på Kalibers program om svårigheten att få folk att vittna, samt om grupper där det inte är socialt accepterat att prata med polisen.

Jag har genom åren, liksom många kollegor, fått mängder med anonyma uppgifter i förtroende. Ibland har även sådana uppgifter nämnts för åklagare som ett sätt att informera om vad som händer i en utredning och visa på om vi är på rätt spår eller ej. Dock aldrig med förväntan att åklagaren skall agera på uppgifterna. Jag har varit vagt medveten om att jag inte känner till de exakta reglerna kring hanteringen av sådana uppgifter och att det finns en risk med att vara helt öppen gentemot åklagarna med sådan information, men det har ofta känts naturligt att ge förundersökningsledaren den information som faktiskt finns. Vi jobbar ju mot samma mål.

För ett tag sedan blev jag varse vilket enormt misstag det var ifrån min sida att inte ta reda på exakt hur regelverket ser ut, och att överhuvudtaget nämna underrättelseinformation som man fått i samband med förhör för åklagare. Jag hade, i en händelse som jag av uppenbara skäl inte kommer att skriva något alls om, fått information av en kille i förtroende. Han hade innan han gav mig informationen verkligen velat säkerställa att det inte fanns någon risk att jag skulle skriva ner det han sa på ett sätt som riskerade att nå offentligheten, då han en gång tidigare när han hade pratat med en polis hade fått det löftet men trots det hade informationen kommit ut och han hade fått ett helvete. Jag svarade ”Det händer inte med mig, har jag lovat så har jag lovat. Du kan lita på mig”.

Jag gjorde sedan misstaget att nämna att den här informationen fanns för den åklagare som var förundersökningsledare, ett misstag som som sagt både jag och flera av mina kollegor gjort tidigare utan att det hade orsakat några problem. Åklagarens reaktion var ”skriv ett pm”. Jag förklarade att jag inte kunde göra det, jag hade ju lovat att informationen inte skulle kunna komma ut, och dessutom riskerade personen i fråga som hade gett mig den att fara illa om det han hade sagt blev offentligt. Åklagaren var obeveklig, och vi kom inte längre.

Jag nämnde situationen för en av sektionens gruppchefer. Hans spontana reaktion var ”Men så jobbar vi ju allihop! Vi står bakom dig.” Efter att cheferna hade haft ett möte med åklagaren ifråga så fick jag dock en direkt order att skriva det pm åklagaren hade bett om. Hon hade hänvisat till JO och förklarat regelverket. Jag hade fått informationen i ett förhörsrum. Hade informationen kommit efter att vi hade lämnat förhörsrummet hade det eventuellt varit acceptabelt att inte dokumentera den, men om man får information i samband med ett förhör så skall den nedtecknas. Denna luddiga gräns var okänd för både mig och många av mina kollegor, och det har inte bara hänt regelbundet att kollegor har fått information i samband med förhör som inte har (eller har kunnat) nedtecknas, utan sådan information har även delgetts åklagare utan att någon dokumentation av denna har krävts.

Informationen som jag avkrävdes ett pm om hade ingen som helst funktion i utredningen. Den tillförde absolut ingenting då åklagaren inte behövde den för de beslut som senare fattades och den sedan framkom med hundra procents säkerhet på annat sätt, så det fanns ingen utredningsmässig grund för att pm:et behövdes. Man kan ju också tycka att det är av akademisk betydelse om en person säger något ”i samband med” ett förhör eller fem minuter efter att förhöret har avslutats. Kontentan är att det inte finns någon människa någonstans som tjänar på att det där pm:et skrivs. Ingen behöver det. Det är bara en fråga om formkrav och att följa fyrkantiga regler.

Däremot är det väldigt tydligt och konkret att det finns en person för vem det kan kosta väldigt mycket om jag skriver det beordrade pm:et. Jag har fått höra att det kanske inte blir så farligt för honom, och det är möjligt. Men det kan också bli ett helvete, och det är inte min sak att ta chanser med hans liv. Speciellt inte när jag har lovat. Jag sa nämligen inte ”jag lovar - så länge det inte blir jobbigt för mig”. Den sortens löften, som verkar vara vanligare än jag trodde, är ju inga löften alls. Jag fick höra att jag är ganska unik som vägrade att vika mig i den situationen. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan det vara så att den här sortens prinicipfrågor är viktigare för mig än för många andra.

För min del var beslutet egentligen hela tiden ganska enkelt. Jag hade själv klantat till det grovt genom att nämna informationen för åklagaren, då fick jag själv ta konsekvenserna. Jag kan inte skjuta över dem på killen jag hade gett ett löfte till. Jag har dock fått allvarlig kritik för detta. Inte för hanteringen av informationen utan för att jag när jag fick ordern att skriva ned den inte gjorde som jag blev tillsagd (och därigenom bröt mitt löfte). Den kritiken kan jag leva med, även om det har blivit en del tråkiga konsekvenser för min del.

Jag har dock svårare att förstå åklagarens beslut. Det rörde sig om en av distriktets absolut vassaste åklagare, väldigt kompetent och mycket populär att jobba med på grund av offensivt och skickligt förundersökningsledarskap. Det finns ingen tvekan om att hon hade rätt i sak vad gäller rättsläget. Men varför denna totala brist på flexibilitet? Det var som sagt uppenbart att pm:et inte behövdes, och lika uppenbart att det skulle kunna göra ansenlig skada för en människa av kött och blod. Det svar som ligger närmast till hands är att det finns människor (även begåvade, skarpa, moraliska, människor) för vilka regler är regler och regler skall följas. Punkt slut. Det skrämmer och stör mig. Den inställningen innebär ju att man i situationer där det är uppenbart att regelverket får absurda mänskliga konsekvenser, bara kommer att slå ifrån sig och blint följa regelverket. Det är inte svårt att tänka sig scenarier där den ämbetsmannaattityden kan få katastrofala konsekvenser.

För mig är det en självklarhet att det inte finns några perfekta regelverk. Inga lagböcker kan skrivas på ett sådant sätt att de tar rimlig hänsyn till alla tänkbara situationer som kan uppstå. Det behövs alltid ett individuellt ansvarstagande, en medmänsklig blick, som kan anpassa tillämpning efter omständigheter. Inget system är perfekt nog att de som bevakar det inte behöver applicera sin medmänsklighet som kontrollfunktion och vara beredda att bryta mot regler. Samtidigt är ingen människa perfekt nog att anförtros makt utan att den begränsas av ett regelsystem. Det krävs en balans emellan respekt för systemet/lagarna och ifrågasättande medmänsklighet. Det är för mig grundläggande i att vara polis, i all maktutövning, ja till och med i att vara människa.


PS. Regelverket angående att all information som ges i förhör SKALL nedtecknas innebär alltså, för att ta ett konkret exempel, att om en polis förhör en person som är misstänkt för narkotikabrott och denne säger sig vara beredd att ge information som gör att man genom spaning på rätt adress kan ta stora mängder narkotika i beslag och således motverka alla de problem stor tillgång på narkotika ger, så skall polisen meddela att den misstänkte gärna får berättta, men att det kommer att bli offentligt att han har gjort det. Resultatet blir så klart att inga sådana uppgifter kommer att ges. I bästa fall kan man bestämma sig för att efter att förhöret har avslutas separera för att sedan träffas igen på ett sätt som gör att de aningen verklighetsfrånvända formkraven på att informationen ej får ges anonymt i samband med förhör har tillgodosetts. Så jobbar nog ganska få poliser.