fredag 21 november 2014

Attacker mot polis – mer kriminalitet än social revolution

För inte så länge sedan åkte vi på ett larm om rån mot en butik. Personal hade lyckats gripa en av rånarna, men de övriga lyckades ta sig ut med en del rånbyte till flyktbilen och försvann. Lite senare hittade påpassliga kollegor bilen dumpad i Tensta. Godset som hade tillgripits vid rånet fanns kvar i bilen, så uppenbarligen hade gärningsmännen haft bråttom. Bilen skulle naturligtvis tas i beslag. Snabbt samlades unga killar runt bilen och började kasta sten mot den patrull som hade hittat den. Alla tillgängliga polisbilar ilade till platsen, och bilen kunde säkras och sedermera bärgas till polisstationen för teknisk undersökning.

Ett annat tillfälle, närpolisen i Södra Järva har bestämt sig för att genomföra en insats mot den öppna narkotikahandeln i Taxingegaraget. Vi stöttar. För att kunna komma åt dem som säljer så närmar sig kollegor ifrån alla olika håll samtidigt. När de ingriper blir de stenkastade. Vi har hållits bak som taktisk reserv, och åker in på Tenstagången där också vi utsätts för stenkastning. Vi har en säkrad buss, så stenarna mot rutan studsar harmlöst undan. Vi urlastar och splittrar stenkastarna, som flyr undan mot vändzonen. När vi kommer ner dit någon sekund senare är det tomt, och dörren till en lokal under tunnelbaneperrongen står på glänt. Vi tar oss upp igen till torget för att säkerställa att ingen kollega är i ett utsatt läge. Läget har lugnat ned sig, och det visar sig att kollegorna ifrån Södra Järva lyckats gripa en säljare med en större mängd cannabis.

Båda exemplen ovan kan för en utomstående betraktare av stenkastandet framstå som att de har med en vilja att revoltera mot polisens och samhällets förtryck att göra, om man vill anamma det perspektivet. Det kan man säga att de var också, men det förutsätter att man definierar förbudet mot att råna butiker och sälja narkotika öppet i Tensta Centrum som ”förtryck”. Vad det rör sig om i de här fallen, liksom i många andra, är kriminella som använder attacker mot polis som ett sätt att skydda sin brottslighet. Genom att ta hjälp av ungdomar i ”riskzonen” får de hjälp att försvåra för polisen att agera, och stärker samtidigt sin status och ställning bland dem de får med sig i attackerna.

Naturligtvis förekommer även attacker som har utlösts av ett mer allmänt hat mot polisen, ibland efter tveksamma/kränkande ingripanden, ibland för att hämnas på att kriminella har gripits, ibland helt oprovocerat. Men alla attackerna sker i ett sammanhang där kriminella ser att de tjänar på att odla ett hat mot polisen för att förenkla för dem att begå brott, för att stärka sin ställning som ledare ibland lokala ungdomar och för att sträva efter att vara de som besitter mest makt och våldskapital (helst ett våldsmonopol) i området. Det vore bra om de som rutinmässigt beskrev attacker mot polis och brandkår som något sorts förortsuppror mot samhället var medvetna om det.


Ett av vittnena till butiksrånet kände igen rånarna i exemplet ovan som personer ifrån hens eget område. Hen berättade gärna vad hen visste, men ville absolut inte vittna av rädsla för att bli utsatt för både våld och mobbning. De kriminella krafterna har inte bara våldskapital som skrämmer folk till att inte vittna, de har även ett kulturellt kapital som gör att de som ”golar” kan utsättas för kränkningar och utfrysning även av andra unga som själva inte begår brott. Det är riktigt, riktigt, illa.

Om närpolisarbete i Husby och att "ta tillbaka" torgen.

Jag har för någon månad sedan börjat arbeta som närpolis i yttre tjänst i Kista (dvs Kista/Husby/Akalla), vilket har gjort att jag har fler intryck och insikter angående ett tema som jag har berört många gånger förr, situationen i våra socialt marginaliserade och segregerade förorter.

Jag började i Kista strax efter att Västerorts polismästardistrikt hade startat en insats som innebär att närpoliserna i Norra (Kista/Husby/Akalla) och Södra (Rinkeby/Tensta/Hjulsta) Järva skall fredas ifrån kommenderingar och få ägna sig åt närpolisarbete. Anledningarna till beslutet är flera, men utlösande faktorer har varit att det har kunnat handlats med droger helt öppet i flera av de lokala centrumen, och att ett antal allvarliga attacker mot poliser har skett. I Husby kastades exempelvis en större sten på en polisbuss som rutinpatrullerade i området. Läget var helt ”grönt” och attacken hade inte föregåtts av några polisiära ingripanden eller konflikter. Kollegorna fick glassplitter i ansiktet, men klarade sig tack och lov utan allvarliga skador.

Insatsen har för min och mina kollegors del inneburit en möjlighet att fotpatrullera i vårt område och prata med de affärsidkare som driver verksamhet på och kring torgen (i vårt fall främst i Husby) och de människor som rör sig ute. Den bild som de målar upp är mörk. Samtliga berättar om hur det har blivit värre och värre i området. Butiksinnehavare, pensionärer, föräldralediga mammor, sjukskrivna, alla som finns kring torgen tillräckligt länge för att ha tid att prata en stund beskriver en enorm otrygghet. Lokala ungdomar och unga vuxna röker på och handlar med droger öppet, och om någon försöker säga till så blir de hotade och förödmjukade. En mamma berättade att hon hade haft med sin lilla femåriga dotter till torget och sagt till ungdomarna att sluta röka för att hon inte ville att dottern skulle utsättas för cannabisröken, och att de hade svarat med könsord och hot. Hon beskrev hur dottern blev helt tyst. Affärsidkare beskriver hur ungdomar stundtals går in och tar vad de vill ha utan att betala, och hur det röks på utanför, och ibland i, deras lokaler utan att någon vågar ingripa eller ringa polisen. Man upplevde att kriminella har ”tagit över” det allmänna rummet.

Många av dem som jag har pratat med är kritiska till polisen. Inte av de skäl som ofta framförs i media (rasism, övervåld, etc) utan för att vi är för osynliga, kommer för långsamt och agerar för tandlöst. Speciellt en del av affärsidkarna upplevde att det knappt var någon idé att ringa polisen eftersom det dröjde så lång tid innan vi var på plats, om vi alls kom, och att vi ändå inte kunde hjälpa dem särskilt mycket. Alla var dock glada (och överraskade...) över att vi var där, och önskade att vi skulle vara där mycket oftare.

Många av dem jag pratade med hade egna tankar om vad vi behövde göra annorlunda, förutom en ökad närvaro. Genomgående var att vi ansågs behöva ”disciplinera” ungdomarna som begår brott. Jag förklarade att vi inte ”disciplinerar” folk, men gärna ingriper mot dem som begår brott eller kränker andra. En äldre man sa att han förstod att vi ”var bakbundna av politikerna” och att det var deras fel att det hade blivit så otryggt. Han ansåg också att invandringen behövde stoppas och påstod att ”alla vi första vågens invandrare röstar på SD idag”. Jag svarade att det var synd om folk röstar på ett parti som är genomsyrat av rasism bara för att man är missnöjd med migrationspolitiken eller integrationen. Vi hade även en diskussion om flyktingars behov av skydd där vi inte tänkte helt lika...

Det är ingen munter bild av tillståndet i stadsdelen Husby. Och jag hävdar inte heller att det är hela sanningen. Det finns så klart många andra bilder. Bilder av väl fungerande familjer, människor som jobbar, startar företag, pluggar på högskola, etc. Bilder av gemenskap och socialt engagemang. Men det är likväl så många av dem jag och mina kollegor har mött vid fotpatruller i och omkring Husby Centrum upplever situationen där. Och läget är enligt min uppfattning betydligt allvarligare i Rinkeby och Tensta. Även där är upplevelsen av hur utsatt man är som boende väldigt individuell, en del som är uppväxta i området uppger att de känner sig trygga medan andra upplever en fruktansvärd utsatthet. En ensamstående kvinna vi mötte när vi var på ett larm om brända bilar i Rinkeby hade tagit sin 13-åring ur skolan och vågade knappt lämna sin lägenhet under kvällstid. Hon försökte desperat flytta någon annan stans (och tvingades under tiden att betala 8000/månad för 40 kvm på en av Sveriges otryggaste adresser).

Områdena kring Järvafältet är troligtvis Sveriges mest otrygga med hög utsatthet för brott som personrån, butiksrån och inbrott, stor och öppen narkotikahandel, oproportionerligt många med en kriminell identitet och ett kriminellt leverne, mycket attacker mot polis och andra samhällsföreträdare. Dessutom är det svårt för boende att stå upp mot kriminella och/eller tala med polisen på grund av den makt och det våldskapital de besitter i lokalsamhället. Att det är så innebär ett enormt svek mot alla som bor i de här stadsdelarna.

Så vad behöver göras? Naturligtvis är det sociala utanförskapet, som förstärks av den allt kraftigare segregationen, grunden till problemen. För att få till en bestående positiv förändring så behövs långtgående, smarta och inkluderande sociala satsningar, speciellt på barn och unga. Men även om sociala satsningar är det allra viktigaste, så räcker det inte. Om inte vi poliser tar vårt ansvar och hjälper till att skapa en trygghet som gör att människor kan bedriva affärsverksamhet i de lokala centrumen, så påverkar det förutsättningarna för att minska arbetslösheten. Om vi inte bidrar till att få bort den öppna narkotikahandeln och närvaron av kriminella gäng som rekryterar barn ner åt mellanstadieåldern in i brottslighet, så kommer barn och ungas möjligheter att lyckas med studierna oaktat skolans resurser vara betydligt sämre än i lugnare områden. Och så vidare.

Det finns tyvärr en stark tendens att vilja polarisera debatten om vad som behövs för att vända utvecklingen i de mest utsatta förorterna. Som att det vore antingen polisiära åtgärder eller sociala, när det är helt solklart att båda behövs och att de behöver samverka. Det som människorna jag pratade med runt Husby Centrum förde fram till mig som det mest akuta problemet var de ungdomar och unga vuxna med en kriminell identitet som begår brott, stör och hotar. Deras lösning var en ökad polisiär närvaro för att skapa trygghet och stå upp mot dem som kränker. Om vi är mer närvarande så kommer många att uppleva en direkt lättnad, vilket faktiskt redan har hänt till viss del under de veckorna som den här insatsen har pågått (speciellt bland de mest utsatta affärsidkarna). Det hindrar inte insikten om att vi också måste komma åt roten till problemen, dvs det sociala utanförskapet. Men starka kriminella strukturer i ett (lokal)samhälle förtrycker människor och försvårar all utveckling. Det är vårt jobb att bryta upp de strukturerna och hjälpa de boende att ta tillbaka makten över sitt lokalsamhälle. Jag och mina kollegor tänker göra allt vi kan för att nå dit när närpolisen i Järva äntligen får ägna sig helt och hållet åt närpolisarbete.

PS. Jag inser att det här inlägget kan upplevas som stigmatiserande gentemot Husby, Rinkeby och Tensta. Det är så klart inte min avsikt. Jag är självklart medveten om att den enorma majoriteten av boende i de här stadsdelarna inte har något att göra med kriminalitet. Och jag vet att det finns för få positiva bilder av ”förorten” i exempelvis media, för få beskrivningar av allt som är normal och väl fungerande vardag eller av alla som lyckas inom studier eller jobb, som startar företag och ideella föreningar. Men det gör det enligt min uppfattning inte mindre viktigt att prata om problemen.

PPS. Jag vet att de människor som jag har pratat med inte behöver vara representativa för alla Husbybor. Förutom dem med en kriminell identitet så finns det många, speciellt unga med ett politiskt engagemang på vänsterkanten, som tycker att polisen skall vara i Husby så lite som möjligt. En åsikt som jag uppfattar som starkt ideologiskt grundad. Min uppfattning är dock att majoriteten av de boende vill ha mer polisiär närvaro. Inte minst för att man hellre ser att det är en demokratiskt styrd myndighet som står för våldsmonopolet i lokalsamhället än kriminella gäng...

PPS. Polisens beteende och bemötande spelar naturligtvis roll. Om vi inte bjuder in till samtal när vi rör oss i ett område, eller än värre, om vi bemöter människor dåligt, så blir vi både mindre populära och mindre välkomna. Det är så självklart att det inte behöver sägas. Min erfarenhet är dock att de allra flesta poliserna är trevliga och professionella. Jag tror dock att vi har en hel del att förbättra vad gäller hur vi kommunicerar under eller efter ingripanden. Om man alltid förklarar varför man har gjort ett ingripande och dessutom är beredd att be om ursäkt när man har haft fel, så är mycket vunnet.

PPPS. Det finns ibland vissa debattörer en vilja att ställa polisen/staten mot de boende (och "rasifierade" mot "vita"), nu senast "Ung Scen Öst". Det är en ideologisk, polariserande, destruktiv och felaktig bild. Självklart finns det aldrig två tydliga poler, men den motsättning som är tydligast är mellan dem som begår brott och dem som utsätts för eller beivrar brott. Här står polisen och den enorma majoriteten av de boende i exempelvis Husby på samma "sida". Vilket också var tydligt ifrån det genomgående positiva bemötande vi får då vi rör oss i området, jag och mina kollegor (varav flera är "rasifierade").

torsdag 16 oktober 2014

Misshandlad pga hörapparaten såg ut som polissnäcka

Följande händelse har jag inte arbetat med, men jag gör ett undantag och skriver ändå ett kort inlägg om den då den pekar på ett problem som jag har berört i flera tidigare texter.

En äldre man var för första gången i en av de socialt utsatta segregerade förorterna. Han är hörselskadad, och bar därför hörapparat. När han stod och väntade på en vän så kom ett gäng killar fram till honom och frågade vad han gjorde där. En av dem började sedan anklaga honom för att vara polis, och knuffa på honom. Killen började sedan slå mot den äldre mannen, och då han försökte värja sig blev han attackerad med sparkar av ett par andra killar. Han hade svårt att orientera sig under attackerna då han förutom hörselskadan också var helt beroende av sina linser för att kunna se, och dessa höll på att åka ut på grund av slagen och sparkarna. Han försökte fly mot biljetthallen, och killarna följde inte efter in dit.

Hade inte den äldre hörselskadade mannen av en slump haft erfarenhet av att träna kampsort (karate) och lyckats hålla sig på fötterna för att sedan kunna fly mot tunnelbanan, så hade det kunnat gå mycket värre. Hade inte tunnelbaneperrongerna haft kameror så är risken uppenbar att killarna hade fortsatt misshandeln där inne. Nu klarade han sig undan med att bli blåslagen.

Det är så klart svårt att veta om killarna som attackerade mannen faktiskt trodde att hans hörapparat var en civil polissnäcka. Det är dock ganska vanligt att kollegor som arbetar civilt i området ifråga blir ifrågasatta och ibland även attackerade. Jag hade nyligen ett ärende där en grupp unga män sprang efter en kollega med det uttalade syftet att ”ta honom”. Jag minns också den person som under Husbykravallerna fick ett hammarslag i huvudet i en annan närliggande förort, och att det fanns vittnesuppgifter om att de som slog honom trodde att han var civil polis.

Hatet mot poliser som frodas i en del förorter är inte bara ett problem för polisen. Nu råkade en hörselskadad äldre man illa ut. Om det faktiskt hade varit en polis som de hade attackerat är risken uppenbar att någon av dem hade blivit skjuten. Det hade varit en tragedi och katastrof för hela samhället.

Det finns mycket att säga om orsakerna till polishatet. Grunden byggs av socialt utanförskap. Ilskan riktas mot samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. Både hög kriminalitet och förekomsten av misstag eller dåliga ingripanden av poliser förstärker polariseringen och göder hatet. Allt detta behöver åtgärdas, både ifrån grunden och med omedelbara åtgärder. Men det vore även bra om de som har inflytande över hur det pratas om polisen, hur det pratas om samhället i allmänhet, i de mest utsatta förorterna ibland stannade upp och funderade över vilka konsekvenser en aggressiv, polariserande och hatisk jargong kan få. I det här fallet gick det relativt bra. Det kunde, som så ofta, ha gått väldigt mycket värre.


lördag 4 oktober 2014

Skall man verkligen följa regler till varje (mänskligt) pris?

Jag har flera gånger fått frågan om jag som polis kan tänka mig att ordervägra. Jag har alltid svarat att jag definitivt skulle kunna göra det om alternativet var att göra något jag absolut inte kan stå för, men att jag är övertygad om att det aldrig kommer att behöva ske. Jag hade fel.

Det händer tyvärr relativt ofta att människor inte vill eller vågar uppge saker i förhör. Ibland är de dock villiga att berätta om vad de har sett och/eller vet, bara det kan ske anonymt. Sådana uppgifter kan så klart inte ligga till grund för några rättsliga påföljder, men de kan leda polisen på rätt väg i en utredning eller öppna upp våra ögon för brottslighet som vi inte kände till.

Många poliser hanterar ofta anonym underrättelseinformation som man kan få genom tips eller i samband med kontakter med misstänkta, vittnen eller målsägare i utredningar. Det är en viktig del av polisens verksamhet, och helt avgörande exempelvis i kampen mot den organiserad brottsligheten. För många människor skulle det få förödande konsekvenser om det hade kommit ut (exempelvis genom att det står i ett förhör som blir offentligt då ett ärende går till rättegång) att de har delat med sig av information till polisen. I en del kretsar är det inte bara risken för repressalier ifrån kriminella som man behöver ta hänsyn till, utan även det faktum att det kan vara betydligt mer socialt stigmatiserande att bli stämplad som ”golare” än att exempelvis fällas för sexualbrott eller rån mot åldringar. Sammantaget är det mycket svårt att få folk att vittna, vilket är ett stort demokratiskt problemLyssna för övrigt gärna på Kalibers program om svårigheten att få folk att vittna, samt om grupper där det inte är socialt accepterat att prata med polisen.

Jag har genom åren, liksom många kollegor, fått mängder med anonyma uppgifter i förtroende. Ibland har även sådana uppgifter nämnts för åklagare som ett sätt att informera om vad som händer i en utredning och visa på om vi är på rätt spår eller ej. Dock aldrig med förväntan att åklagaren skall agera på uppgifterna. Jag har varit vagt medveten om att jag inte känner till de exakta reglerna kring hanteringen av sådana uppgifter och att det finns en risk med att vara helt öppen gentemot åklagarna med sådan information, men det har ofta känts naturligt att ge förundersökningsledaren den information som faktiskt finns. Vi jobbar ju mot samma mål.

För ett tag sedan blev jag varse vilket enormt misstag det var ifrån min sida att inte ta reda på exakt hur regelverket ser ut, och att överhuvudtaget nämna underrättelseinformation som man fått i samband med förhör för åklagare. Jag hade, i en händelse som jag av uppenbara skäl inte kommer att skriva något alls om, fått information av en kille i förtroende. Han hade innan han gav mig informationen verkligen velat säkerställa att det inte fanns någon risk att jag skulle skriva ner det han sa på ett sätt som riskerade att nå offentligheten, då han en gång tidigare när han hade pratat med en polis hade fått det löftet men trots det hade informationen kommit ut och han hade fått ett helvete. Jag svarade ”Det händer inte med mig, har jag lovat så har jag lovat. Du kan lita på mig”.

Jag gjorde sedan misstaget att nämna att den här informationen fanns för den åklagare som var förundersökningsledare, ett misstag som som sagt både jag och flera av mina kollegor gjort tidigare utan att det hade orsakat några problem. Åklagarens reaktion var ”skriv ett pm”. Jag förklarade att jag inte kunde göra det, jag hade ju lovat att informationen inte skulle kunna komma ut, och dessutom riskerade personen i fråga som hade gett mig den att fara illa om det han hade sagt blev offentligt. Åklagaren var obeveklig, och vi kom inte längre.

Jag nämnde situationen för en av sektionens gruppchefer. Hans spontana reaktion var ”Men så jobbar vi ju allihop! Vi står bakom dig.” Efter att cheferna hade haft ett möte med åklagaren ifråga så fick jag dock en direkt order att skriva det pm åklagaren hade bett om. Hon hade hänvisat till JO och förklarat regelverket. Jag hade fått informationen i ett förhörsrum. Hade informationen kommit efter att vi hade lämnat förhörsrummet hade det eventuellt varit acceptabelt att inte dokumentera den, men om man får information i samband med ett förhör så skall den nedtecknas. Denna luddiga gräns var okänd för både mig och många av mina kollegor, och det har inte bara hänt regelbundet att kollegor har fått information i samband med förhör som inte har (eller har kunnat) nedtecknas, utan sådan information har även delgetts åklagare utan att någon dokumentation av denna har krävts.

Informationen som jag avkrävdes ett pm om hade ingen som helst funktion i utredningen. Den tillförde absolut ingenting då åklagaren inte behövde den för de beslut som senare fattades och den sedan framkom med hundra procents säkerhet på annat sätt, så det fanns ingen utredningsmässig grund för att pm:et behövdes. Man kan ju också tycka att det är av akademisk betydelse om en person säger något ”i samband med” ett förhör eller fem minuter efter att förhöret har avslutats. Kontentan är att det inte finns någon människa någonstans som tjänar på att det där pm:et skrivs. Ingen behöver det. Det är bara en fråga om formkrav och att följa fyrkantiga regler.

Däremot är det väldigt tydligt och konkret att det finns en person för vem det kan kosta väldigt mycket om jag skriver det beordrade pm:et. Jag har fått höra att det kanske inte blir så farligt för honom, och det är möjligt. Men det kan också bli ett helvete, och det är inte min sak att ta chanser med hans liv. Speciellt inte när jag har lovat. Jag sa nämligen inte ”jag lovar - så länge det inte blir jobbigt för mig”. Den sortens löften, som verkar vara vanligare än jag trodde, är ju inga löften alls. Jag fick höra att jag är ganska unik som vägrade att vika mig i den situationen. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan det vara så att den här sortens prinicipfrågor är viktigare för mig än för många andra.

För min del var beslutet egentligen hela tiden ganska enkelt. Jag hade själv klantat till det grovt genom att nämna informationen för åklagaren, då fick jag själv ta konsekvenserna. Jag kan inte skjuta över dem på killen jag hade gett ett löfte till. Jag har dock fått allvarlig kritik för detta. Inte för hanteringen av informationen utan för att jag när jag fick ordern att skriva ned den inte gjorde som jag blev tillsagd (och därigenom bröt mitt löfte). Den kritiken kan jag leva med, även om det har blivit en del tråkiga konsekvenser för min del.

Jag har dock svårare att förstå åklagarens beslut. Det rörde sig om en av distriktets absolut vassaste åklagare, väldigt kompetent och mycket populär att jobba med på grund av offensivt och skickligt förundersökningsledarskap. Det finns ingen tvekan om att hon hade rätt i sak vad gäller rättsläget. Men varför denna totala brist på flexibilitet? Det var som sagt uppenbart att pm:et inte behövdes, och lika uppenbart att det skulle kunna göra ansenlig skada för en människa av kött och blod. Det svar som ligger närmast till hands är att det finns människor (även begåvade, skarpa, moraliska, människor) för vilka regler är regler och regler skall följas. Punkt slut. Det skrämmer och stör mig. Den inställningen innebär ju att man i situationer där det är uppenbart att regelverket får absurda mänskliga konsekvenser, bara kommer att slå ifrån sig och blint följa regelverket. Det är inte svårt att tänka sig scenarier där den ämbetsmannaattityden kan få katastrofala konsekvenser.

För mig är det en självklarhet att det inte finns några perfekta regelverk. Inga lagböcker kan skrivas på ett sådant sätt att de tar rimlig hänsyn till alla tänkbara situationer som kan uppstå. Det behövs alltid ett individuellt ansvarstagande, en medmänsklig blick, som kan anpassa tillämpning efter omständigheter. Inget system är perfekt nog att de som bevakar det inte behöver applicera sin medmänsklighet som kontrollfunktion och vara beredda att bryta mot regler. Samtidigt är ingen människa perfekt nog att anförtros makt utan att den begränsas av ett regelsystem. Det krävs en balans emellan respekt för systemet/lagarna och ifrågasättande medmänsklighet. Det är för mig grundläggande i att vara polis, i all maktutövning, ja till och med i att vara människa.


PS. Regelverket angående att all information som ges i förhör SKALL nedtecknas innebär alltså, för att ta ett konkret exempel, att om en polis förhör en person som är misstänkt för narkotikabrott och denne säger sig vara beredd att ge information som gör att man genom spaning på rätt adress kan ta stora mängder narkotika i beslag och således motverka alla de problem stor tillgång på narkotika ger, så skall polisen meddela att den misstänkte gärna får berättta, men att det kommer att bli offentligt att han har gjort det. Resultatet blir så klart att inga sådana uppgifter kommer att ges. I bästa fall kan man bestämma sig för att efter att förhöret har avslutas separera för att sedan träffas igen på ett sätt som gör att de aningen verklighetsfrånvända formkraven på att informationen ej får ges anonymt i samband med förhör har tillgodosetts. Så jobbar nog ganska få poliser.

fredag 5 september 2014

Barn bortfört för att könsstympas?

Jag var för kvällen på krimjouren när jag fick ett ärende i mina händer. En mamma hade anmält att hennes dotter i mellanstadieåldern hade förts bort av dotterns far. Mamman, som hade ensam vårdnad, var orolig att fadern skulle ta dottern till deras gemensamma hemland och där könsstympa henne. Mamman hade även uppgivit att fadern tidigare mot hennes vilja hade tagit flickans äldre bror till samma land där han hade överlämnats till en religiös terrororganisation för träning. Han skulle ha fått så kraftiga psykiska men av den tid han tvingades tillbringa där att han var inlagd hos psykvården nästan ett år efter att han kom hem.

Flickan hade varit borta ett par dagar redan, men ärendet verkade nyligen ha fördelats ut ifrån PKC där det var anmält. Det var väldigt mycket som var okart, men det stod att mamman hade varit vid pappans adress och knackat på, men att ingen hade öppnat. Det stod även att släktingar till pappan hade varit på besök hos mamman och druckit te i vad de uppgav var en ansats att medla, men att den bortrövade dotterns pass hade försvunnit i samband med besöket. Mamman verkade väldigt orolig.

Ingenting i polisarbetet är så viktigt som att hjälpa människor som är i fara och/eller riskerar att utsättas för grova brott/övergrepp. Det är alltid högprioriterat att få tillbaka ett barn som har rövats bort ifrån sin vårdnadshavare. Tanken på att hon när som helst kunde vara på väg ut ur landet för att där könsstympas gjorde ärendet akut.

Jag ringde jouråklagaren och fick kontakt med en åklagare som såg samma allvar som jag i situationen. Jag ville ha beslut på husrannsakan hemma hos fadern för att eftersöka dottern, vilket jag fick trots att det var sent på kvällen. Åklagaren anhöll även fadern, som alltså inte hade vårdnad om dottern, för egenmäktighet med barn. Parallellt med att några kollegor åkte ut för att genomföra husrannsakan så ringde jag upp modern för att hålla ett mer omfattande och djuplodande förhör.

Förhöret gav både mer detaljer och fler frågetecken. Modern berättade både om hur dottern hade försvunnit samt om det som hade hänt med sonen. Men det fanns flera saker som jag ställde mig lite frågande till och något i det sammantagna intrycket som gjorde mig osäker. Kollegorna fick dock napp, både fadern och dottern var hemma, och även hennes pass befann sig där.

När kollegorna som hade genomfört husrannsakan kom tillbaka så stämde jag av med dem hur det hade varit. Fadern blev arg och bestört över att polisen kom mitt i natten, speciellt då han förstod att kollegorna skulle ta med sig hans barn. Pappans nya fru fick dock gå in och väcka henne och se till att hon fick med sig sina saker. Dottern blev så klart orolig, men båda följde med lugnt. Dock hade dottern, av fullt naturliga skäl, blivit ledsen och börjat gråta då fadern förders bort för att tas in via arrestintaget (han var ju anhållen) medan dottern fick följa med en för henne okänd person för att vänta på framsidan.

Jag hade vid det här laget stämt av med mamman att vi skulle köra dottern ut till henne direkt. Jag hade förslagit att hon skulle komma till polisstationen och möta upp med oss där, men hon svarade att hon inte hade möjlighet till då hon inte hade tillgång till bil. Jag gick ut tillsammans med en kollega för att så fort som möjligt få hem dottern till sin mamma. Hon var dock ledsen, och säkert även rädd, och ville inte åka med oss. Hon hade så klart inget förtroende för någon av oss, och reagerade med att inte vilja röra sig ur fläcken. Vi vill absolut inte fösa eller släpa in flickan i bilen, så vi försökte under ett bra tag övertala henne att följa med oss, och till slut så gick det. Väl inne i bilen så lossnade det även med kommunikationen, och vi kunde prata om den nalle som hon hade haft med sig och andra mer avslappnade saker. Hon berättade dock också för oss att hon ofta vara hemma hos sin pappa, och att det var hon som hade bett honom att hämta henne dagen då hon åkte dit den här gången. Det var för att hennes mamma hade skrikit på henne. Hon sa att hennes mamma inte ville att hon skulle vara där. Vi sa till henne att vi var övertygade om att hon säkert ville det, och att hon kanske bara hade uttryck sig lite dumt då hon var arg. När flickan väl började prata med oss så blev vi hur som helst snabbt både charmade och imponerade över hur hon hanterade den svåra situationen.

När vi sedan kom fram till moderns hemadress och lämnade över dottern så hälsade de knappt på varandra. Även om man kan förstå att dottern, som var en klipsk och vaken liten tjej, hade förstått , att det var mamman som låg bakom att hon blev hämtad och att pappan satt inspärrad, så verkade det ändå förvånansvärt kallt... Hur som helst, dottern var hos sin (enda) vårdnadshavare och det fanns nu garanterat ingen risk att hon skulle föras ur landet för att könsstympas...

Nästa steg var att förhöra fadern. Modern hade då målat upp en bild av en religiös fanatiker som var kapabel att ta med sina barn till livsfarliga miljöer och utsätta dem för grova övergrepp. Den bilden stämde inte alls in på det intryck som jag fick under förhöret. Mannen var av mycket förståeliga skäl arg, orolig och kränkt, då han hade fått sitt barn taget ifrån lägenheten mitt i natten och sedan spärrats in i en cell. Men han gav ett sansat och samlat intryck. Han hade ett fast jobb, och påpekade att det var absurt att tro att han ifrån en dag till nästa skulle kunna lämna Sverige på obestämt tid. Han frågade varför vi inte hade kontrollerat med dem innan vi kom mitt i natten. Han försäkrade att han absolut aldrig skulle få för sig att könsstympa sin dotter. Han förklarade att sonens psykiska ohälsa hade börjat då han bodde hos modern (honom hade de gemensam vårdnad om) och att han hade tagit med honom till ett ställe i närheten av hemlandet för att han skulle få komma bort ifrån allt ett tag, men att det hade varit ett par månader, och inte ett år. Det kunde vi också kolla upp. Vad gäller dotterns pass, så sa han att han hade haft det sedan de hade varit utomlands tillsammans, och att han var helt säker på att det inte legat hemma hos hennes mor vid det tillfälle då hon uppgav att det hade försvunnit. Pappan berättade också att dottern ofta var hemma hos honom ett par dagar i taget, och att hon själv brukade kontakta honom när hon ville bli hämtad. Det hade hon gjort den aktuella dagen.

Förutom att pappans berättelse var trovärdig, så stämde den alltså väl överens med vad dottern hade berättat. Då jag efter förhöret kontaktade åklagaren så föreslog jag att anhållandet skulle hävas, vilket hon också fattade beslut om. När jag släppte ut mannen så bad jag om ursäkt för det som han hade utsatts för och försökte förklara varför vi hade agerat som vi gjorde. Han var så klart fortfarande arg, men visade ändå viss förståelse för hur vi hade tänkt.

Efter att jag hade avrapporterat allt vi hade gjort, så upphörde min roll i ärendet helt. Jag känner mig dock ganska säker på att det aldrig gick till åtal, utan lades ner efter att man eventuellt hade kontrollerat de saker som var lätt verifieringsbara i faderns historia. Jag vet att de utredare som tog vidare efter den natten som jag satt med ärendet tog kontakt med socialtjänsten, för det fanns uppenbarligen skäl till oro för flickan. Dock kanske det inte var med avseende på den förälder som vi först trodde. Hur som helst så hoppas jag verkligen att den lilla flickan får den hjälp med sin familjesituation som hon troligvis behöver och verkligen förtjänar.


Det är svårt att säga om vi påverkades av fördomar när vi jobbade med ärendet. Det är möjligt att vi överskattade risken att dottern när som helst kunde föras ur landet mot ett hemskt öde, baserat på en bild av mannens (familjens) etniska ursprung. Samtidigt så hade jag agerat precis likadant idag om jag hade ställts inför en identisk situation. Mamman, som ju hade ensam vårdnad, vände sig till polisen och sa rakt ut att hon var rädd att dottern när som helst kunde föras ur landet, att det var akut. Konsekvenserna om det faktiskt skulle hända gjorde det för mig omöjligt att vänta. Sen får man så klart se till att be om ursäkt när det blir fel. Och ta med sig påminnelsen om att vara vaksam mot vad som kan vara stereotypa nidbilder, oavsett vem som är källan till dem.  

fredag 15 augusti 2014

Dubbel gruppvåldtäkt mot barn

Brottsrubriceringen var grov våldtäkt mot barn. Följande verkade ha hänt (med många detaljer utelämnade för att berättelsen skall förbli anonymiserad):

En flicka på "rymmen" som var strax under 15 hade åkt till en socialt utsatt förort för att möta upp med en bekant som hon hade tänkt sova hos. Då hon kliver av tunnelbanan får hon inte tag på honom, utan stöter istället ihop med några tjejer och ett gäng lokala killar. Eftersom hon inte har någonstans att ta vägen hänger hon på de några år äldre killarna, som säger att de kan fixa ett ställe åt henne att sova på. De tar med henne till en trappuppgång, där hon uppmanas att suga av några av dem. Hon vill inte, men de säger att om hon inte gör det så kommer de inte att fixa den där utlovade lägenheten åt henne. Även om ingen använder något våld eller hotar henne så känner hon sig pressad att göra som de säger och blir således utnyttjad oralt av två av dem. Killarna pratar under tiden om droger, pengar och rån, och det är uppenbart att de är kriminella. En av dem visar innan övergreppet upp en sedelbunt som för att betala henne, men hon får inga pengar, vilket hon heller aldrig har bett om.

Efter våldtäkterna (i och med att hon är under 15 blir det automatiskt våldtäkt mot barn även juridiskt), så tar de med henne ner på gården dit en bil har kört in. Bilen kör till det lokala centrumet, där den möter upp med en annan bil. Killarna i den första bilen säger att den andra bilen kommer att köra henne till lägenheten de har fixat där hon kan sova. Hon flyttas över till den andra bilen, och körs till en närliggande, men likaledes socialt utsatt och segregerad förort. Det är tre killar i den nya bilen. De kör till en tom parkeringsplats där de tar med henne till en parkerad van. Där röker några av dem först cannabis. Även dessa killar skryter om rån de har begått, att de har tillgång till vapen, med mera. Sedan tar de in flickan i vanen. Där våldtar samtliga henne en efter en, vissa vaginalt, andra oralt. Även dessa övergrepp sker helt utan hot eller våld. När de är klara beger de sig därifrån i samma bil som de kom i, och lämnar henne ensam i den parkerade vanen.

Flickan är mörkrädd, och vågar inte stanna där själv. Efter ett tag så beger hon sig iväg och lyckas leta upp den lokala tunnelbanestationen. Tunnelbanan har inte börjat gå än, så hon väntar tills den öppnar, och tar sig sedan in till stan. Där hittas hon av ordningsvakter, som i sin tur kontaktar polisen. Efter att ha samtalat ett tag med några kollegor så berättar hon om vad hon har utsatts för under natten. Man tar upp en anmälan och flickan tas med till AVK, akutmottagningen för våldtagna kvinnor. Där görs dock i princip inga undersökningar eftersom flickan inte vill.

Ärendet hamnar i mitt distrikt där båda brotten skedde. Flickan förhörs av en barnförhörsledare i ett inspelat förhör, där beskrivningen av själva övergreppen blev tydlig men där en massa frågetecken kvarstod angående omständigheterna runt händelsen. Exempelvis framstod det som att hon eller vänner till henne visste vilka en del av gärningsmännen var. Personal ifrån krimjouren åker ut med henne för att valla henne och försöka hitta de båda brottsplatserna. Man hittar en parkeringsplats där man tror det andra övergreppet skett, men inte trappuppgången där det första skedde, Man tvingas avbryta vallningen då lokala ungdomar börjar trakassera gruppen. Senare under natten noterar en annan patrull som genomsöker området där det andra övergreppet skedde en van som stämmer överens med beskrivningen. De drivs bort ifrån den av stenkastning, men man kraftsamlar med patruller och tar senare vanen i beslag.

När sedan ärendet kom upp till oss och hamnade hos mig fanns det finns ingen åklagare utsedd ännu, även om ärendet formellt sett var åklagarlett. Det som brådskade mest var att hitta brottsplatserna, där chansen att hitta bevisning minskade dag för dag. Eftersom detta kunde göras utan förundersökningsledarbeslut så försökte vi komma ut så fort som möjligt. Jag och en kollega organiserade en ny vallning med flickan, tillsammans med hennes målsägarbiträde, fostermamman (hon placerades direkt efter händelsen) och kollegor ifrån den lokala närpolisstationen. Efter mycket om och men lyckades vi hitta rätt port, vilket bekräftades av rätt klotter inuti trappuppgången. Vi fick hjälp att komma i kontakt med hyresvärden, och fick dessvärre reda på att den hade städats dagen innan. Vi säkrade soporna ifrån den städningen, men efter samtal med våra tekniker kom vi fram till att en teknisk undersökning gjorts meningslös av städningen.

Efter fika på närpolisstationen så genomförde vi även en vallning för att hitta den plats där vanen hade stått och kunna söka i närområdet. Det visade sig att kollegorna hade hittat rätt parkeringsplats, och tack vare en parkerad bil vars registreringsnummer flickan kände igen fick vi en relativt exakt position. Då vi visste att två använda kondomer slängts ut ifrån vanen så beställde vi spermahund för ett noggrant sök av området. Tyvärr gav det inget, en möjlig anledning är att det hade snöat kraftigt efter händelsen. Jag fick senare hjälp av kollegor att gräva undan snön och leta en gång till med hund, men inte heller då hittades något.

Efter vallningarna höll jag och kollegan tillsammans med målsägarbiträdet ett kompletterande förhör med flickan för att räta ut alla de frågetecken som fanns efter det första förhöret och som var avgörande för fortsättningen av utredningen. Det visade sig då dessvärre att det var en missuppfattning att hon hade gemensamma bekanta med gärningsmännen. Vi kunde dock i praktiken få konfirmerat att den van vi hade i beslag var rätt, då hon kunde beskriva insidan av den korrekt i detalj. Vid teknisk undersökning av vanen påträffades två tomma/brutna kondomförpackningar. De, samt ett antal andra spår, skickades till SKL.

Vid genomgång av film ifrån den tunnelbanestation som flickan anlände till hittade duktiga kollegor ifrån närpolisen som jag hade bett om hjälp då de har mycket bra personkännedom två personer som de kunde identifiera (dock ej till 100%). Båda är mycket aktiva ungdomskriminella, och en av dem bor precis i närheten av den första brottsplatsen. Några dagar senare greps en av dem av samma kollegor i exakt samma kläder som han bar på tunnelbanefilmen, och därigenom kunde vi vara säkra på att det faktiskt var han. Bilen han färdades i då han greps togs i beslag för teknisk undersökning då den skulle kunna vara den bil som användes ifrån den första brottsplatsen.

Då vi genomförde fotokonfrontationer så pekade flickan ut den kille som vi visste hade varit del i gänget som mötte henne på tunnelbanestationen, samt en kille till i samma gruppering som vi i övrigt inte hade något på som några hon kände igen ifrån tillfället och bilen hon lämnade trappuppgången i. Hon kunde dock inte säga om de hade varit just någon av dessa två som begick de orala våldtäkterna. Hon pekade inte ut någon av dem som vi hade kunnat binda till vanen. Vi bad om att få tvångsmedelsbeslut av åklagaren men fick inga.

Vi följde även upp ett antal andra trådar (eventuella vittnen, flickans bekanta, telefontrafik, med mera), en del av dem la vi ner en hel del tid på, men i slutändan gav ingen av dem något att jobba vidare med. Jag återvände efter att all snö hade töat bort ytterligare en gång med en spermahund för att leta efter kondomerna, men även den gången utan resultat. Hoppet stod då till resultaten ifrån SKL. Dessvärre grusades de när provsvaren kom tillbaka. Inget hittades på kondomförpackningarna. I vanen hittades DNA ifrån ett stort antal personer (den var uppenbarligen en så kallad "busbil", skriven på en målvakt och brukad av ett antal olika personer, varav de flesta kriminella) vilket gjorde att det var svårt att dra några slutsatser om vem som hade varit där under brottstillfället. Undersökningen av den andra bilen gav inget av intresse. Åklagaren la sedan ner förundersökningen.

Eftersom man på min arbetsplats alternerar inne- och uteperioder så hade huvudansvaret flyttats över till den kollega jag arbetade med medan vi väntade på resultatet ifrån SKL. Det hade hunnit gå en del tid innan jag fick nedläggningsbeslutet, och vid det laget blev jag inte förvånad, men ändå bedrövad. Det kändes inte som att vi hade gjort allt vi kunde för att lösa brottet, ge flickan upprättelse och se till att gärningsmännen fick en påföljd och mer ingripande vårdåtgärder (troligtvis var de flesta under 18, och de vars id dök upp under utredningen var rånare som redan åkte in och ut ifrån olika LVU-åtgärder som i bästa fall inkapaciterade dem/skyddade omgivningen tillfälligt). Vi hade misstänkta, varav åtminstone en som vi hade både på film och utpek i fotokonfrontation och således visste att han hade befunnit sig på platsen och deltagit i händelseförloppet (även om vi inte visste om han var en av de två gärningsmännen). Han förhördes inte ens innan utredningen om grov våldtäkt mot barn lades ned.

Jag fick någon månad senare förmånen att bli inbjuden till ett möte i en pågående utredning om hur polisen skall bli bättre på att utreda våldtäkter. Där fanns en åklagare ifrån det utvecklingscentrum hos åklagarmyndigheten som är ansvariga för den här sortens sexualbrott. Hon var minst sagt förvånad när jag berättade om utredningen, och sa att vi absolut i hennes ögon hade tillräckligt för att få ett anhållande på den nämnda killen. Det hade också varit den absolut enda möjligheten att komma vidare i utredningen. Han hade inte sagt "flaska" om han hade kallats till förhör, varför kollegan som tog över ärendet inte tyckte det var värt besväret då vi inte fick tvångsmedelsbeslut. Det är så klart inte säkert att ett anhållande och förhör hade hjälpt, men möjligheten fanns. Det är så vi löser många av våra grövre brott. Om man jämför med exempelvis en mordutredning som jag fick hjälpa till lite med senare under våren, så blev där personer som man egentligen inte hade så mycket mer på än att de hade befunnit sig i anslutning till brottsplatsen vid brottstillfället både anhållna och häktade tack vare offensiv förundersökningsledning, vilket gjorde att man fick reda på en hel del uppgifter som man annars inte hade fått.

En slutsats som man kan dra som kan gälla både polisen och åklagarmyndigheten är att du som enskild tjänsteman aldrig kommer att få kritik för att du är passiv eller defensiv på ett sätt som leder till att utredningar läggs ned. Man kan gå genom yrket utan att få ett enda erkännande i förhör, eller en enda fällande dom som inte i praktiken redan var klar efter förstahandsåtgärderna utan att kritiseras. Om man däremot försöker göra sitt bästa för att lösa brott, samtidigt som man självklart följer objektivitetsprincipen, ser till att ingen människa kommer i kläm, och behandlar alla med respekt, riskerar man dock alltid att göra saker som kan kritiseras av personer som fokuserar mer på formalia än på verksamheten, samt de inblandade människornas väl och ve.

Före detta länspolismästare och blivande regionpolismästare Carin Götblad har sagt något som jag inte kommer ihåg ordagrant, men andemeningen var ungefär "Det är bättre att agera/försöka göra nytta och göra misstag än att inte göra något alls". Det är det bästa råd jag har fått som polis, och så kommer jag att fortsätta jobba så länge jag är kvar i yrket. Tyvärr är det många i rättskedjan som verkar tänka precis tvärtom.

lördag 12 juli 2014

Om en rödljuskörning och funderingar kring poliser och makt

Vi stod vid rödljudet där man svänger höger in till stationen. Plötsligt far en stadsjeep rakt förbi i hög hastighet. Det hade varit rött ett tag, men bilen saktade inte ens in utan brände rakt igenom korsningen. Jag slog på blåljus och sirener på vår civila polisbil och åkte efter. Vi kom snabbt ikapp, och bilen saktade in och svängde in till sidan på en mindre avtagsväg. Jag stannade bakom och gick fram till föraren, medan min kollega skaffade sig en överblick över vilka som satt i bilen.

När jag frågade den unge mannen som hade kört om han visste varför vi stoppade dem, så svarade han nervöst ”Nej”. Jag sa att han hade kört rakt förbi ett rödljus, och att en sådan rödljuskörning innebär att man blir av med körkortet direkt. Han sjönk ihop och sa att han inte hade sett att det var rött (vilket jag hade svårt att bedöma om det var sant eller ej). Jag bad om körkortet. Han gav det till mig och sa att han körde bil i jobbet, och att det skulle vara en katastrof för honom att förlora körkortet. Med tanke på hans ansiktsuttryck när han sa det så trodde jag på honom. De andra männen i bilen var tysta. Slagningarna på hans personnummer och bilens registreringsnummer gav att allt var i sin ordning, han förekom med några hastighetsböter, inget annat. Kvar hade vi dilemmat med vad vi skulle göra med killen.

Jag ogillar att ta folks körkort. Det är en så ingripande åtgärd i deras liv. När jag stoppar fortkörare, vilket jag bara gör när de har kört en bra bit över körkortsgränsen (jag är ingen bra trafikpolis...) så brukar jag alltid skriva böterna så att de precis får behålla körkortet. Med rödljuskörningar så finns ingen sådan möjlighet. Det kändes som att en så pass grov rödljuskörning borde ha renderat i någon sorts påföljd för att beivra den vårdslösa körningen, men varken jag eller kollegan ville att han skulle bli av med körkortet. Jag gick tillbaka till föraren och sa att det han hade gjort borde ha kostat ett antal tusen i böter samt körkortet, men att vi egentligen inte ville ta hans körkort och inte kunde ge honom böter utan att göra det. Därför tänkte vi inte göra något alls, men han fick gärna se till att skänka de tusenlappar som böterna hade kostat honom till valfri välgörenhetsorganisation. Han nickade tacksamt och lovade att göra det. Sedan åkte vi därifrån.

Detta är en extremt alldaglig händelse för en polis, men som ändå berör flera djupare aspekter av vad det innebär att vara polis och att förhålla sig till poliser. I den situationen så hade jag en väldigt direkt makt över killen som hade kört mot rött. Jag kunde välja om han skulle få behålla sitt körkort eller ej. Jag kan intala mig att de valen egentligen bara handlar om att följa lagar och regler, att beslutet egentligen inte är mitt eget utan bara blir en automatisk följd av mitt uppdrag och min yrkesroll, men så är det alltså inte. Alla dessa saker påverkar, men i slutändan så var det jag (och min kollega) som bestämde att han fick behålla körkortet. Om han och hans vänner hade bett oss dra åt helvete när vi stoppade dom hade troligtvis beslutet blivit ett annat. Vi hade friheten att välja. Och hans liv påverkades markant av vårt val.

Få människor gillar när andra har makt över dem. Jag gör det definitivt inte. Jag ogillar när andras beslut påverkar min möjlighet att göra det jag vill. Jag tycker mig ha tillräckligt god moral, och tillräckligt gott omdöme, för att själv bestämma över sådant som berör mig. Det är jag knappast ensam om. Det faktum att vi poliser på ett väldigt direkt sätt ibland kan ha makt över andra människor är nog en av anledningarna till att många har så svårt för oss.

Ett samhälle behöver så klart lagar och regler. Det finns bra anledningar till att man inte får köra hur fort man vill, påverkad av vad man vill, etcetera. Folk dör då. Och om reglerna skall fylla någon funktion så måste någon han makten att upprätthålla dem. Om inte samhället har kapacitet att gripa eller omhänderta folk, att visitera och ta föremål i beslag, så blir det fritt fram att begå brott. Ansvaret att det inte skall bli så ligger på oss poliser. Makten är alltså nödvändig.

Det sägs att makt korrumperar. Det är sant. Det viktigaste är så klart att man ser till att bara bruka makten man har fått som polis för det goda och samhällsnyttiga syfte som den är ämnad åt. Där tror jag att den svenska kåren är ovanligt bra i en internationell jämförelse. Vi har extremt lite korruption. Det vi gör i yrkesrollen gör vi i princip alltid för att fullgöra vad vi uppfattar som vårt uppdrag.

Men det räcker inte. Vi måste även vara ödmjuka inför det faktum att vi i vårt tjänsteutövande har vi makt att ta beslut som starkt påverkar människor liv. Ta ett körkort eller inte. Gripa, kontrollera eller avvisa någon eller inte. Etcetera. Ofta kan det handla om att gå en balansgång emellan att upprätthålla ett system som vi tillsammans, demokratiskt, har beslutat om och att se till hur en enskild individ drabbas. Det kan vara frågan om moraliskt väldigt svåra beslut. Ser man det så, och reflekterar över sitt maktutövande både under tiden och i efterhand så ökar förutsättningarna dramatiskt att klara den balansgången. Men om man ser sig själv som enbart ett verktyg för demokratin och skjuter ifrån sig ansvaret som kommer med makten till någon annan (lagstiftarna, cheferna, systemet, samhället, etc) för att slippa våndas över att de beslut man tar faktiskt också drabbar människor (även när de är korrekta) så tror jag risken finns att man tappar empatin som är så totalt grundläggande i vårt yrke.

Sen tror jag också att det, oavsett vika beslut som man fattar, är helt grundläggande att man i största möjliga mån på ett respektfullt sätt förklarar varför man gör som man gör för dem som drabbas.

Vi poliser skall så klart både förhålla oss till lagen och till det uppdrag vi har fått. Men det får inte blir för fyrkantigt. Det måste finns med en mänsklig aspekt i allt polisarbete. Den kommer helt naturligt för de allra flesta, men det finns också tendenser att skjuta ifrån sig ansvar. När man har att göra med potentiellt våldsamma personer så sägs det ofta att motparten ”lägger ribban”. Det är så klart sant att en persons beteende påverkar om och i så fall hur mycket våld jag som polis behöver använda. Men uttrycket implicerar att en viss attityd eller ett visst beteende ifrån automatiskt leder till en viss mängd våld ifrån polisen. Så är det så klart inte, jag som polis har i de allra flesta situationer stora möjligheter att med mitt agerande påverka var ”ribban” hamnar. Det vet så klart också i princip alla poliser, men ändå pratar man ofta som att det inte vore så.


Jag tänker att vi poliser både måste välkomna och vara skeptiska mot/försiktiga med den makt som vi får i yrket. Att vi konstant måste vara medvetna om balansen emellan uppdraget/det större perspektivet och det medmänskliga i stunden. Att det skall vara svårt och tungt ibland. Och det gäller även andra tjänstemän, exempelvis på Försäkringskassan, Migrationsverket, mm som kan ha nog så svåra beslut/maktsituationer att hantera. Jag tänker också att den sortens tjänstemannamakt borde komma med rimliga villkor att hantera uppgiften på ett bra sätt. Det innebär stöd/handledning, utbildning, resurser, och en lön man kan leva på. För när en människa som har makt att kränka andra själv känner sig kränkt, utsatt och maktlös i sitt jobb eller i sitt privatliv uppstår en situation som inte är bra för någon. Är den personen polis så är det inte bara ett individuellt problem, utan ett samhällsproblem.