torsdag 6 augusti 2015

Om hatbrotten mot romska tiggare i Kista

För några dagar sedan kom en Expressenartikel ut om den man, av media ibland kallad "Kistamannen" (vilket även jag kallar honom i texten), som vid upprepade tillfällen har utsatt fattiga romer i Kista för hatbrott. Texten behandlar händelser som är mer än en månad gamla (och har varit väl frikostig i hur den tolkat min "kritik", den var inte riktad mot åklagaren utan mot rättssystemet) . Men historien är fortfarande aktuell (även om Kistamannen verkar ha lugnat ned sig under sommaren) då han fortfarande bor och rör sig i området och de fattiga romer som befinner sig här fortfarande är livrädda för honom och för att han skall verkställa sina hot. Det finns också nya ärenden där han kan vara aktuell.

Första gången jag själv träffade på Kistamannen var han redan känd av oss i närpolisen för sina attacker mot fattiga romer. Det var efter att han bland annat hade hällt brännbar vätska över en kvinna. Närpolischefen, då på väg hem, såg honom på torget nedanför stationen och bad mig gå ner och säkerställa att han inte skulle göra något dumt. Jag hade också rustat av och var på väg hemåt snart, men gick ner en sväng för att prata med honom. Kistamannen var då trevlig och sa att allt det där med attackerna på romer var bakom honom. Han lovade mig att han inte skulle ställa till med några fler problem. Det löftet höll han inte...

En dag inte så långt efter den händelsen så gick det ut ett larm om bråk vid busstorget/tunnelbanan i Kista. Det var någon som hade gett sig på några tiggande romer. Vi ilade, men en utryckningspatrull var ännu snabbare på plats och grep mannen, som föga förvånande visade sig vara Kistamannen. Patrullen hade för avsikt att bara omhänderta honom för berusning, men jag som hade historiken sa att han absolut skulle gripas misstänkt för misshandel/hatbrott. Kistamannen blev all mer aggressiv och belades med handfängsel. I bussen på väg in skrek han rasistiska förolämpningar till en av kollegorna. Vi talade alla lugnt med honom och försökte förklara att han mest gjorde bort sig. Väl på stationen verkade han ha lugnat ned sig, men vid avvisiteringen slängde han sitt bälte i ansiktet på en kollega, vilket ledde till en skarpare tillsägelse och en anmälan om våld mot tjänsteman.

I samtalen med Kistamannen framgick tydligt att han såg det som sin uppgift att "rensa" Kista på romska tiggare. Han tyckte själv att han gjorde vårt/polisens jobb och att han förtjänade beröm. Tiggare hade ingen plats i hans samhälle, och speciellt inte romska sådana. Detta gjorde han enligt egen utsago genom att gå fram till dem och förklara att de inte var välkomna här. De utsatta romerna berättar dock om våld och hot till livet. Det är framförallt dödshoten som har påverkat många, och gjort dem så rädda att de har känt sig tvingade att göra precis det Kistamannen önskade, det vill säga lämna Kista (och några även Sverige) helt.

Den gången blev Kistamannen faktiskt häktad ett tag. Samma dag eller dagen efter att han släpptes ut (minnet sviker då det som sagt var 1-2 månader sedan, vilket innebär att jag kan blanda ihop lite detaljer) kom nästa attack. Vi hade, mycket tack vare närpolischefen, arbetat upp bra kontakt och förtroende med den romska gruppen av EU-migranter i Kista, så de kom direkt in till oss och berättade om mer våld och hot. Det resulterade i fler anmälningar om hatbrott och en fruktlös jakt under kvällen på Kistamannen. Jag jobbade dagpass morgonen efter, och klargjorde att jag gärna åkte och hämtade in honom om det fanns ett klart beslut om anhållande och husrannsakan. Det fixade gruppchefen under kvällen, så på morgonen åkte vi till hans adress och plockade in honom. Nu gick det lugnt till. Han var relativt samarbetsvillig och lätt att ha att göra med. Den här gången blev han dock inte sittandes lika länge.

I princip direkt efter att han hade släppts igen så blev vi uppmärksammade på att det var bråk nere på torget och in i gallerian. Vi sprang ner ett gäng, och träffade på Kistamannen ståendes mitt emot en romsk man. Ett par romska kvinnor som befann sig i närheten kommunicerade så gott de kunde med tanke på språkbarriärerna att de hade blivit attackerade igen. Vi grep Kistamannen och kollegorna körde honom till arresten igen, medan jag samlade ihop målsägarna/brottsoffren och tog med dem in på närpolisstationen för förhör. Sedan återvände jag för att leta vittnen, dock utan framgång.

Kistamannen släpptes dock snabbt igen. Det var i samband med den här händelsen som jag skrev ett inlägg på Kistapolisens Facebooksida där jag vädjade till eventuella vittnen att träda fram, då de vittnesmål vi hade ifrån målsägarna dessvärre inte verkade räcka till. Det ledde till en massa delningar, en hel del media, och några få nya vittnen som vi slussade vidare till utredarna. Det verkade dock inte bli några genombrott i utredningarna. Samtidigt flydde allt fler av de utsatta romska EU-migranterna Kista, då många av dem var livrädda för att Kistamannen skulle göra verklighet av sina hot och faktiskt döda någon av dem.

Att döma av en del anmälningar som har kommit in så har Kistamannen även varit aktiv under sommaren, även om det har varit betydligt mindre frekvent än i juni då han knappt hann vara ute någon dag innan nästa attack. Lyckligtvis har ingen skadats allvarligt än, men flera av de utsatta romska EU-migranter som han har gett sig på upplever att det bara är en tidsfråga tills det händer. Jag upplever också själv att den risken är påtaglig, även om jag uppfattade den som ännu större i juni när han var som mest aktiv.

Det finns så klart väldigt mycket att reflektera över med avseende på den här serien av hatbrott. Det kanske viktigaste är det som jag tar upp i det länkade Facebookinlägget, nämligen hur viktigt det är att folk som befinner sig i närheten när någon attackeras eller hotas agerar, att man försöker stoppa det som händer, att man ringer polisen, och att man vittnar. Men steg ett är att bry sig tillräckligt mycket för att stanna upp och ta reda på om någon just blir/blev utsatt för en kränkning, även (och kanske speciellt) när den utsatte är en marginaliserad person som exempelvis en romsk tiggande EU-migrant.

En annan fundering gäller vår/rättssamhällets oförmåga att beivra den här sortens brott, även när vi vet vem gärningsmannen är. Det är så klart enormt frustrerande när vi efter mycket förtroendeskapande arbete får de utsatta romerna att vända sig till polisen när de attackeras, och sen leder det inte till att kränkningarna upphör. Mannen grips och släpps igen och de flesta ärendena läggs ner. Vi i närpolisen som verkligen har ansträngt oss för att lagföra mannen så att de här utsatta människorna skall känna sig lika trygga som alla andra i vårt område har känt en stor frustration över att konsekvenserna uteblir. Vi kanske kunde ha lyckats bättre med våra förstahandsåtgärder, men främst handlar det nog om att väldigt höga beviskrav i kombination med låga straff ger personer som Kistamannen möjlighet att fortsätta att attackera och kränka romer trots att alla vet vad han gör. Här finns så klart paralleller till annan brottslighet, allt ifrån kvinnomisshandel till rån/inbrott, och det är också självklart att det handlar om att väga viktiga värden mot varandra på ett komplicerat sätt. Ibland upplever jag dock att vi som samhälle hamnar fel i den avvägningen, vilket går ut över utsatta brottsoffer.

Slutligen så agerar Kistamannen inte i ett vacuum. Hans hat mot tiggare i allmänhet och romer i synnerhet kommer någonstans ifrån. När folk i olika sammanhang uttalar sig nedlåtande eller hatiskt mot en viss grupp människor så påverkar det hur människor ser på den gruppen, vilket i sin tur får konsekvenser på hur de behandlas. Oftast stannar det kanske vid blickar och fnysanden, men det kan också förstärka olika sorters diskriminering. I värsta fall leder det till våld och förföljelse. Kistamannens övertygelse om att han gjorde samhället en tjänst när han drev bort de romska tiggarna kom säkert ifrån saker som personer hade sagt till honom eller som han hade hört och läst. Vi har alla ett ansvar för hur vi uttrycker oss. Här är Sverigedemokraternas tunnelbanekampanj ett skräckexempel på hur man absolut inte tar det ansvaret, utan istället använder en retorik som ökar risken för fler attacker mot utsatta romer och andra tiggare. Därmed dock inte sagt att den sortens farliga och kränkande sätt att uttrycka sig skall förbjudas, yttrandefriheten är enormt viktig för ett demokratiskt samhälle. Men de behöver bemötas, och gärna i lyssnande samtal människa till människa. Det är där vi är som mest påverkningsbara.

PS Jag famlar lite med begreppen när jag skall beskriva den utsatta grupp som det här inlägget berör. Många, men inte alla, av de fattiga EU-migranterna som sover i bilar, skjul och på madrasser i och runt våra städer är romer, men inte alla. Många är ifrån Rumänien, men inte alla. Många tigger, men inte alla. Det som förenar dem är att de är fattiga och att de är EU-migranter, varför jag brukar använda dem termen. Vad gäller just hatbrott är ju dock etniciteten speciellt relevant, och det finns en tendens att utgå ifrån att alla de fattiga EU-migranterna är just romer, och att speciell rasistisk missaktning riktas mot dem just på grund av det antagandet (som ofta, men inte alltid, är sant). Det blir då ett hatbrott oavsett om gärningsmannen hade rätt i sitt antagande eller ej, då motivet till gärningen var hatet mot en viss etnicitet (till skillnad ifrån om han hade attackerat någon enkom för att denne var fattig, vilket inte är en diskrimineringsgrund för straffskärpningsregeln). Med tanke på att den här texten handlar om hatbrott så har jag dock valt att använda termen "romer" om de utsatta även om jag inte vet till 100% om alla brottsoffer har varit det.

torsdag 30 juli 2015

"Pride Järva" och hatbrott i Husby

Igår har jag arbetat i kommenderingen för "Pride Järva" (en parad som anordnades av folk med kopplingar till Sverigedemokraterna) och det antirasistiska "parkhäng" som drogs ihop för att markera stöd för HBTQ-rättigheter och samtidigt ta avstånd ifrån SD.

Inför manifestationerna hade jag redan haft kontakt med en av arrangörerna till parkhänget då jag tillsammans med några andra personer med förankring i Norra Järva håller på att arrangera en "Mångfaldsfestival" i Norra Järva och ville ha med henne i den gruppen. Det blev naturligt att då även koordinera kring dagens arrangemang.

Jag deltog i en grupp som hade ansvar för ordningshållningen på norra sidan av Järva-fältet, där jag hade ett specifikt ansvar för att koordinera med parkhängsgänget, medan en annan grupp hade ansvar för att följa den SD-anknutna paraden genom Tensta och Rinkeby. Vi hade även understöd av två SPT-grupper ("kravallpoliser"), några spanare och trafik/mc.

Medan paraden började i Tensta så fotpatrullerade vi i Husby. Det var mycket folk ute och trevlig stämning. Flera av de ungdomar vi pratade med ville diskutera "bögparaden". De var avspända och respektfulla samtal, men det var också väldigt tydligt att ett antal av dem dessvärre hade starkt homofoba värderingar. Det pratades om att det var "äckligt", "onaturligt" att det "spred sjukdomar" med mera. Vi försökte lugnt och pedagogiskt förklara att problemet var deras fördomar, och inte att en del människor älskar personer av samma kön. Jag själv kunde inte riktigt ta diskussionerna fullt ut då jag hade ansvar för situationen på torget och att kommunicera med insatsledningen, arrangören av parkhänget och tillströmmande deltagare. Det gjorde mig frustrerad. Lyckligtvis gjorde min kollega för dagen, en närpolis ifrån ett annat distrikt, ett väldigt bra jobb där.

I samtalen försökte vi även förebygga attacker mot "Pride Järva". Flera av de ungdomar vi pratade med kände till att det fanns SD-kopplingar, men verkade störa sig mer på att det var "bögar" som paraderade. Det var dock ingen som uttalade sig hotfullt eller talade om att störa eller attackera paraden.

Hela "Pride Järva"-paraden avlöpte lugnt och städat. Det cirkulerade lite rykten om att någon skulle attackera den, men det mest dramatiska som hände de ca 20 paraddeltagarna var att någon enstaka antirasistisk motdemonstrant dök upp och skanderade mot dem ett kortare tag. De skingrades i Husby Södra då de inte hade fått tillstånd att gå hela vägen fram till Husby Norra/Centrum.

Parallellt med att "Pride Järva" avslutades anlände motdemonstranterna i parkhänget. När arrangörerna var på plats så började de spela trummor. De var väldigt duktiga och fick snabbt entusiasmerat den grupp på ca 100-200 personer som hade samlats i deras hörn av torget. När jag efter ett tag klargjorde att "SD-paraden" inte skulle komma hela vägen fram dit de var, så började de, ledda av trummorna, röra sig ner mot Järvafältet och Husby Gård för sitt "parkhäng" och picknick. Det hela gick väldigt lugnt och städat till och det var god och kamratlig stämning. Dock fanns det på torget under samlingen/uppträdandet och på väg ner enstaka ungdomar som ropade homofoba tillmälen efter gruppen. De blev tillsagda av de närvarande kollegorna och det var inget som eskalerade till stök.

När "Pride Järva" var avslutat och deltagarna hade lämnat med tunnelbanan och parkhänget hade nått fram till picknickplatsen så bröts kommenderingen ner. Jag och min kollega kvarstannade med parkhängsgänget för att säkerställa att de inte blev attackerade eller trakasserade. Resten av vår grupp, som också var kvar på insatsen, åkte för att ta en sen lunch.

Då vi befann oss med parkhängsgänget kom det fram två personer och ville avvisa oss ifrån platsen. De hävdade att vår närvaro gjorde folk otrygga och att vi inte kunde vara på ett antirasistiskt arrangemang då vi var poliser, och därigenom rasister. Jag och kollegan gjorde vårt bästa för att förklara det inskränkta och ologiska i deras resonemang, men det gick inte riktigt hem. Vi som poliser var ansvariga för vad andra poliser hade gjort, främst då verkställanden av utvisningsbeslut och rasistiskt profilerade inre utlänningskontroller, och var därigenom rasister. Därför var det respektlöst av oss att befinna oss bland antirasister då de kunde uppleva vår närvaro som skrämmande eller provocerande. Jag kontrade med att med den logiken så var de respektlöst av dem som vita att befinna sig där, då många av de "rasifierade" som befanns sig på parkhänget kunde ha blivit utsatta för rasism av vita. Det fick killen jag pratade med att börja stamma lite, men sen fortsatte han i samma spår som tidigare. Vi kom inte längre, och jag fick inte heller intrycket av att deras åsikt hade stöd av särskilt många fler än just de själva (som knappast riskerade att bli utvisade...).

Efter att det hade börjat regna så upplöstes parkhänget successivt genom att små grupper av deltagare började röra sig tillbaka mot Husby Centrum. Vi hängde kvar tills den sista gruppen, arrangörerna, lämnade, och gick med dem upp mot centrum. När vi var drygt halvvägs kom det ett telefonsamtal till en av arrangörerna om att någon hade blivit misshandlad i Centrum. Jag och kollegan sprang upp dit samtidigt som jag meddelade resten av gruppen på radion.

På väg fram mot centrum så var det flera personer som pekade mot torget utanför tunnelbanan vid Husby Norra och sa att det var bråk där.

När vi kom fram så såg vi ett gäng människor som kom ifrån parkhänget ståendes i en klunga på torget. Det pågick inga våldsamheter för tillfället, men det var irriterad stämning och "gult läge". Jag frågade dem vad som hade hänt, och de sa att de hade blivit attackerade och misshandlade. Det var tydligt att de hade blivit utsatta för hatbrott, vilket jag också konstaterade när någon i omgivningen sa att det bara var "tjafs". En man visade på ett tydligt blåmärke i ansiktet. En annan sa att någon hade blivit slagen till marken. Det nämndes också att flaskor skall ha kastats och att en flagga skall ha tillgripits. Gärningsmännen skulle nyligen ha avvikit i riktning mot Akalla. Ingen skulle enligt dem jag frågade vara kvar på platsen.

Medan jag stod och pratade med dem så var det fortsatt stökigt runt omkring. En lokal ungdom sa något homofobt till en av deltagarna i parkhänget. Jag tryckte undan honom och sa till honom att vara tyst. Jag såg sedan på avstånd hur det blev allt mer irriterat mellan några lokala ungdomar, folk ifrån Lugna Gatan Husby och några ur parkhänget. Kollegan hade börjat ta tag i det och jag, som är känd av de lokala killarna, anslöt för att dra bort folk ifrån stället där parkhängsgruppen stod och lugna ner stämningen. Parallellt försökte jag säga till alla i parkhänget att det skulle stanna kvar ståendes i grupp som de gjorde nu för att sedan alla bli förhörda om de brott som de hade utsatts för så fort fler kollegor kom.

Kort därefter anlände resten av vår grupp. Vi började då peka ut förhörspersoner för att få igång utredningsverksamheten när ordningsläget var lite mer säkrat. Senare anlände även yttre befäl/insatsledare och ett antal fler kollegor.

Lite senare höll det på att stissas upp igen då kollegor skulle ta en person som hade blivit utpekad åt sidan. Han är en av de lokala unga vuxna som är välkänd av polisen och väldigt lättstött, och han befann sig mitt inne i ett gäng av kompisar som ofta hamnade i konflikt med poliser. Han skrek att ingen skulle röra honom. Jag, som känner honom en aning, klev in och förde honom ut ifrån gruppen. Jag lät dock honom gå själv så fort han hade klargjort att han tänkte följa med. Han hade blivit medtagen även utan min hjälp, men troligtvis då utsläpad, vilket hade eldat upp hela gänget med lokala ungdomar.

Efter det lugnade situationen ned sig successivt. Dock var det en del fler incidenter där en del lokala ungdomar yttrade sig nedlåtande gentemot de hbtq-personer som hade deltagit i parkhänget. Vid ett tillfälle gav en av männen i parkhänget en slängkyss åt en av dem som hade yttrat sig homofobt, vilket fick önskad effekt. Han blev rasande, och vi fick trycka undan honom igen. Jag kan dock inte säga att han inte förtjänade att retas med. Händelsen följdes av att han fick ett gäng gliringar av kompisarna i närheten.

Då jag lite senare samtalade med de lokala trygghetsvärdarna ifrån Lugn Gatan så ville de berätta om hur de upplevde att bråket hade startat. Enligt dem så hade en person ur parkhängsgänget betett sig provocerande och gått fram och viftat med en flagga mot några av de lokala ungdomarna. De önskade bli förhörda om detta, vilket jag tillsåg. Deras berättelse tillförde ett annat perspektiv till händelsen. För min del framstod det dock fortfarande som tydligt att parkhängsgänget hade blivit både provocerade och attackerade.

När alla utredningsåtgärder var klara såg insatsledningen till att alla ur parkhängsgänget kom säkert iväg med tunnelbanan. Jag och min kollega, som inte hade hunnit äta än, tog en mycket sen lunch och anslöt sedan till avrapporteringen. Det skrevs på misshandel (hatbrott) och hets mot folkgrupp.

Ur ett polisiärt perspektiv kan jag bara konstatera att vi dessvärre misslyckades med vår uppgift, att säkerställa att ingen i de två grupperna blev utsatt för brott. I efterhand kan man konstatera att hotbildsbedömningen var ofullständig. Vi fokuserade för mycket på risken att "Pride Järva" skulle utsättas för attacker (de personerna följdes ju samtliga till tunnelbanan) och missade att ta höjd för att folk ur det antirasistiska parkhänget skulle attackeras. Vi hade ju bevakning på arrangörsgruppen, men hade behövt skydda även de deltagare som lämnade lite tidigare. Jag tror att feltänket beror på att vi fokuserade för mycket på risken att någon skulle attackeras pga kopplingen till SD och för lite på risken att någon attackeras het enkelt för att det är tydligt att denne är hbtq-person. Att döma av en del av de samtal vi hade under dagen så framstod ju redan då det som att en del upplevde det mycket mer provocerande att "bögar" skulle komma till Husby än att SD hade ett arrangemang här.

Vad gäller homofobin, så finns den så klart i alla delar av samhället. Den är dock betydligt starkare i sammanhang som är traditionellt kulturellt eller religiöst patriarkala och/eller där starka machonormer råder (det finns exempelvis fortfarande så vitt jag vet inte en enda öppet homosexuell man i hela Skånepolisen). Utan att generalisera alla boende så kan man konstatera att båda de faktorerna finns i delar av Husby. Det är ingen slump att några av dem som uttalade sig mest homofobt är ungdomar/unga vuxna män som ingår i bekantskapskretsar där det begås brott och där status är nära knutet till våldskapital, dessa miljöer är extremt "macho". Andra hänvisade till religion eller till ett lokalt (sub)kulturellt sammanhang. Det är hur som helst tydligt att behoven av att ta tag i homofobin i delar av vårt samhälle är trängande.

Det är också tydligt att sättet att om man vill påverka folk så kräver det lugna, lyssnande och respektfulla samtal. Folk är inte homofober för att de är onda. De har fått med sig knepiga värderingar ifrån olika sammanhang, och de har (ännu) inte varit kapabla att se det kränkande och ologiska i de här värderingarna. Det är så klart precis samma sak med rasism. Det krävs en tydlig linje och ett direkt avståndstagande, men samtidigt ett förstående samtal om man har ambitionen att faktiskt "omvända" någon. Det gäller de av ungdomarna vi pratade med i Husby som hade homofoba värderingar på samma sätt som det gäller människor som uttrycker sig fördomsfullt mot invandrare eller muslimer.

Jag avslutar med att återvända till det arrangemang, den "Mångfaldsparad", jag och några till planerar att genomföra den 3/10 i år i Norra Järva. Min förhoppning är att det skall bli ett inkluderande arrangemang som inte stämplar någon utan lyfter upp det som är fint med området och vikten av att respektera varandra samtidigt som vi tar tydlig ställning mot både homofobi och rasism. Det kanske kan vara en liten del i att jobba för en successiv förändring av de värderingar som nu tyvärr ledde till våld och kränkningar.

torsdag 23 juli 2015

Örfil i arrest

En del av de händelser som jag skriver om här har hänt ett bra tag innan inläggen om dem dyker upp på bloggen. Det kan ibland bero på sekretess-skäl, men oftast handlar det om att jag helt enkelt inte har haft tid att skriva i anslutning till händelsen. Oavsett vilket, så lämpar en del texter sig att vänta med en aning, då händelserna och de inblandade personerna blir svårare att identifiera.

Vi var på jakt efter en rånare. En ung man hade anhållits i sin utevaro som delaktig i ett väpnat rån, och vi var ute för att hämta in honom. Med hjälp av lite detektivarbete så fick vi reda på att han bodde på ett hotellhem. Vi fick beslut om husrannsakan och fick ut nyckel för att gå in i rummet. Vi placerade som vanligt en kollega på baksidan och gick in. Dörren var olåst, TV:n var på, och det var uppenbart att någon alldeles nyss hade befunnit sig i rummet. På förfrågan hos föreståndaren om killen hade några vänner på hemmet fick vi fram att han brukade umgås med personen i rummet mitt emot i korridoren. Vi gick in där, och påträffade den person vi letade efter. Han ljög först om id och var allmänt otrevlig och aggressiv. Vi tog med honom, och på vägen in öste han en strid ström av grova förolämpningar över min kollega som satt bak med honom. Kollegan i fråga är en av de vänligaste och ödmjukaste poliserna i distriktet, och lät honom hållas efter att ha gjort några försök att nå fram.

Väl inne i arresten så sattes han enligt gängse rutiner på bänken där inskrivning och avvisitering sker. Arrestvakten kom fram och sa åt honom att börja ta av sig kläder och föremål. Killen svarade med att be arrestvakten gå och knulla sin morsa. Vakten reagerade instinktivt, gav killen en (mycket lätt) örfil och sa "Du talar inte till mig på det sättet". Killen skrek något i stil med "Han slog mig!" och vände sig till oss med anklagande röst och skrek "Ni såg!" Jag tog undan vakten och sa till honom att vänta en bit bort i deras rum. Sedan gick jag tillbaka till killen, sa att jag såg och att vi skulle prata om det senare, men att han nu skulle göra som han blev tillsagd och låta sig avvisiteras. När det budskapet hade gått in och avvisiteringen var på gång gick jag tillbaka för att prata med den vakt som hade utdelat örfilen. Jag förklarade att jag förstod att han hade blivit förbannad, men att det han hade gjort inte var ok, och att han dessutom riskerade sitt eget jobb.

Hans vaktkollega drog honom avsides för att prata med honom. Jag hjälpte kollegorna att bli klara med den anhållne killen, och förklarade för honom att han skulle få berätta om örfilen i det kommande förhöret, samt att det var upp till honom om vi skulle ta upp en anmälan om detta eller ej. Innan jag gick ut så förklarade jag situationen för vakten. Han sa då, troligtvis coachad av sin kollega, att han bara hade räckt sig fram för att ta tag i killen. Jag sa att han hade rätt att komma med vilken version som helst i ett eventuellt förhör och att det var inget jag skulle döma honom för, men att om jag tillfrågades så skulle jag säga att det jag såg var en örfil och inget annat. Samtidigt hoppades vi att vi genom vänlighet och bra bemötande mot den anhållne skulle få honom att känna att det inte var nödvändigt att anmäla händelsen.

Jag rapporterade om händelsen till stationsbefälet, och kommunicerade med gruppchefen om det kommande förhöret. En kollega som var perfekt för uppdraget utsågs som förhörsledare, och jag stämde av situationen med honom innan förhöret. Efter förhöret så berättade också kollegan att den anhållne för tillfället inte ville anmäla örfilen, och att han skulle meddela om han ändrade sig. Så vitt jag vet gjorde han heller aldrig det.

Händelsen fick alltså inga konsekvenser för någon, vilket jag är glad för. Jag tyckte genuint synd om vakten som tappade kontrollen. Jag fick också känslan av att han inte hade så bra koll på var gränserna för ett acceptabelt sätt att arbeta på gick. Han var relativt ny i jobbet, och dessutom relativt ny i landet. Det var uppenbart att han blev skärrad när jag förklarade att han riskerade sitt jobb. Jag upplevde dock aldrig att han blev arg på mig, då jag försökte vara vänlig och respektfull mot honom samtidigt som jag var tydlig.

Vad gäller den anhållne killen, så spelar det ingen roll hur odräglig han var mot oss poliser eller mot vakterna, han skall inte behöva utsättas för någon form av kroppsliga bestraffningar, inte ens så lindriga som en lätt örfil. Våld används för att försvara, ta kontroll och genomföra tjänsteåtgärder, inte för att bestraffa. Och han skall självklart också känna att rättssystemet skyddar honom när han utsätts för brott på samma sätt som det skyddar alla andra. Vilket jag tror att han kände i det här fallet. När han märkte att vi faktiskt skulle ha tagit upp en anmälan om han så hade velat, och dessutom berättat sanningsenligt vad vi såg, så kände han (lyckligtvis) inte längre att det var nödvändigt.

Jag kan ofta tycka att rättssystemet är väl tandlöst mot dem som begår brott. Straffen är låga och beviskraven i vissa fall oskäligt höga, konsekvenserna av att begå brott blir ofta försumliga. Jag upprörs över att människor som regelbundet utsätter andra för grova kränkningar kan fortsätta med det trots att vi vet vilka de är och vad de gör. Brottsofferperspektivet i rättsskipningen är på tok för svagt. Vi behöver bli bättre på att få stopp på vaneförbrytare och yrkeskriminella. Men mötet med polisen får aldrig innebära att en person fråntas rättigheter eller skydd som skall gälla alla. Oavsett vad personen har gjort. Ingen person skall behöva utstå kroppslig bestraffning. Alla skall kunna begära att en anmälan tas upp om de blir utsatta för brott och lita på att poliser och andra myndighetspersoner vittnar sanningsenligt om det de har sett. Det är inte bara en individuell rättighet, det är också grundläggande för förtroendet för hela vår rättsstat.

Slutligen, för mig är det sunt att inte vi poliser håller på och anmäler varandra stup i kvarten, vilket skulle vara fallet om vi tillämpade all lagstiftning korrekt och bokstavstroget. Man får enligt regelverket inte lämna "rapporteftergift" till en annan polis, men i praktiken ser man ofta emellan fingrarna med småsaker (trafikrelaterade sådana). Många poliser skulle bli bötfällda om deras bisittare hade rapporterat varje fortkörning som inte kan motiveras som tjänsterelaterad. Men det är en helt annan sak när en tredje part blir utsatt för något och denne själv vill anmäla händelsen. Då finns det, oaktat lojaliteter, enligt min mening helt enkelt inget utrymme för att ljuga. Sen tycker jag samtidigt att vi behöver se över hur vi lär oss av och delar ut skuld efter polisiära misstag. Dels för att skifta fokus ifrån individ till organisation, men också genom att då en individ faktiskt gjort något fel ha fler alternativ än att sparka denne (något som är betydligt mer kännbart än de straffrättsliga påföljderna). Här är en polislegitimation, som tillfälligt kan dras in, ett bra alternativ. Polisförbundet driver båda frågorna.

PS. Frågan om anmälningsskyldighet har lyfts. Förutom att jag tycker att det är olyckligt när det blir för stort fokus på formaliteter och paragrafrytteri och för lite på de inblandade människorna så kan jag bara konstatera att brottet (ringa) misshandel kräver att smärta eller skada skall ha uppstått. Örfilen var en mycket lätt markering. Den var inte ok, och hade den utsatte killen velat anmäla och där berättat att han fick ont så hade en anmälan upprättats och jag hade vittnat om att jag såg en örfil och inte ett försök att greppa tag i honom. Men när inte killen vill anmäla så kan vi inte ens bevisa att rekvisiten är uppfyllda. Jag kan absolut inte säga om det uppstod någon smärta eller ej, och någon skada var det absolut inte frågan om. Jag tycker alltså att det fattades rätt beslut när man beslutade att inte upprätta en anmälan. Av många skäl. Inte minst medmänsklighet.

tisdag 9 juni 2015

Fattiga EU-migranter - avhysningar och upplevda problem

För ett tag sedan fick jag i uppdrag att tillse att vi under ett kvällspass besökte två boplatser med fattiga EU-migranter och tog ID-uppgifter på dem, något som Kronofogden (när det ej rör sig om allmän plats) behöver för att kunna verkställa en avhysning. Både jag och flera av kollegorna var djupt obekväma med arbetsuppgiften, då det innebar att besöka boplatserna väldigt sent på kvällen för att öka sannolikheten att de som bodde där var hemma. Båda av dem låg dessutom väldigt avsides inne i skogspartier nära stora motorleder, och det kunde rimligtvis inte störa någon att det fanns bosättningar där.

Vi åkte hur som helst i slutet av passet ut mot den första bosättningen. Efter en del letande i skogen, som var fruktansvärt nedskräpad av plast, glaskross mm och delvis kändes som en soptipp så hittade vi ett improviserat skjul. Vi knackade på och bad om att få prata med dem som bodde där. Efter ett tag kom tre rumäner ut, och vi förklarade på engelska att vi behövde ta id-uppgifter på dem på uppdrag av markägaren/staden då det eventuellt skulle bli aktuellt med avhysning. De var vänliga och samarbetsvilliga, och vi bad också flera gånger om ursäkt för att vi hade stört dem. Den andra bosättningen som vi hade fått i uppdrag att kontrollera det passet var tom.

Efter besöket ifrågasatte vi starkt vad meningen var med att avhysa rumänerna ifrån det aktuella skjulet. Man skulle ställa till stort besvär för dem till ingen som helst vinst för samhället. De skulle ju bara flytta på sig till en annan, mindre undanskymd och nedskräpad, plats och bosätta sig där istället, men förlora sitt mödosamt uppbyggda hem/skjul.

Veckan därpå skedde avhysningar ifrån två stora boplatser i Kista, båda på parkeringsplatser där EU-migranternas närvaro orsakade de boende och markägaren problem. Lyckligtvis gjordes ingen avhysning i skjulet som jag hade besökt. Dessa avhysningar genomfördes i samverkan med Kronofogdemyndigheten och Socialtjänsten. Jag var själv inte med.

I ett antal trygghetsundersökningar framgår att många Kistabor anser att närvaron av EU-migranter i och kring Kista Galleria är det som skapar mest otrygghet i området. Det finns grovt uppskattat 200 fattiga EU-migranter, främst ifrån Rumänien och Bulgarien, som brukar sova på boplatser i Kista, och troligtvis fler som uppehåller sig i och runt gallerian under dagtid. Andelen Kista-bor som anser att de fattiga EU-migranterna är ett problem har också enligt samma undersökningar stigit kraftigt under det senaste året.

Polisen i allmänhet och närpolisen i synnerhet har i uppdrag att arbeta för och lyssna på medborgarna. I den nya polisorganisationen är det ännu tydligare beskrivet att polisens arbete till stor del skall styras av medborgardialog och medborgarlöften, så att vi ägnar oss åt det som just människorna i lokalsamhället upplever som problem. Vi i närpolisen får också regelbundet höra berättelser och klagomål riktade mot de fattiga EU-migranterna, speciellt ifrån näringsidkare och ordningsvakter i Kista Galleria. Ibland rör det helt enkelt att deras blotta närvaro anses vara störande, men det handlar också ofta om eventuella ordningsstörningar eller brott. En del människor är förtvivlade, och berättar exempelvis om fekalier i eller utanför deras butiker/restauranger eller om affärer som inte längre går runt.
Även boplatserna upplevs skapa otrygghet, dels då markägare berövas sin rätt till den egna marken, men också genom vad som ibland kan vara en mycket omfattande nedskräpning.

Det finns ett tryck både ifrån delar av allmänheten och ifrån en del kollegor att vi agerar mer resolut mot EU-migranterna. Det har lyfts rykten om att polisen i andra gallerior har nolltolerans mot tiggare och systematiskt avvisar alla. När vi på vår närpolisstation hade en hypotetisk diskussion om hur man eventuellt skulle kunna använda ordningslagen för att (i upprepade fall) gripa en passivt stillasittande tiggare på allmän plats så klargjorde jag dock att om det någonsin skulle bli aktuellt så skulle jag ordervägra eller lämna.

Jag kan förstå att en del av dem som bor och verkar i området är bekymrade, och att det finns en förväntan på att vi agerar på något sätt mot den upplevda otryggheten. Vi har också en skyldighet att ingripa mot brott och ordningsstörningar samt att verkställa/biträda vid avhysningar av illegala boplatser, exempelvis på någons tomtmark eller parkeringsplats, eller på allmän plats (stadsnära parker mm).

Polisen får dock ALDRIG agera mot en grupp enbart för att omgivningen anser att deras närvaro innebär ett problem. Brott, likväl som ordningsstörningar, begås av INDIVIDER, ej av en etnisk grupp. Vi kan ALDRIG hålla en enskild EU-migrant ansvarig för hur en annan EU-migrant har agerat.

Vad gäller ordningsstörningar så är det helt grundläggande i vår rättsstat att bedömningen om ett beteende är ordningsstörande eller ej inte får påverkas av individens etnicitet, sexuella läggning, etc. Vi kan inte ha en polis som exempelvis behandlar två män som kysser varandra offentligt som ordningsstörande bara för att det finns många som betraktar det (till skillnad ifrån en heterosexuell kyss) som normbrytande och provocerande. Det räcker alltså inte med att omgivningen anser att det är ordningsstörande att det sitter EU-migranter och talar högt med sina väskor på bänkar i mittgången i gallerian så länge inte samma beteende hade ansetts ordningsstörande om det hade rört sig om välklädda norrmän.

Angående bosättningar, så kommer polisen fortsätta att behöva göra (eller biträda vid) avhysningar. Ingen, oavsett etnicitet, har rätt att bosätta sig på annans mark eller i parker. Rör det offentlig plats så kan polisen avhysa med hjälp av ordningslagen. Vi samverkar dock alltid med kommunen/socialtjänsten som nu erbjuder evakueringsboenden för alla som avhyses. Rör det tomtmark (privatägd eller allmän) så är det Kronofogden som fattar beslut om avhysning. Det är dock viktigt att ha med sig att de här människornas behov av någonstans att vara inte försvinner bara för att de avhyses ifrån en plats, de kommer så klart bara att flytta till en annan plats. Därför ter sig avhysningar ifrån platser där få människor störs eller berövas sin rätt som en väldigt dålig idé, då man försvårar för utsatta människor till liten eller ingen nytta. Bättre då att låta dem stanna tills det finns ett bättre alternativ. Sen måste vi hitta lösningar, gärna i samförstånd med EU-migranterna, på den enorma nedskräpning och miljöförstörelsen omkring bosättningarna.

EU-migranterna är en mycket fattig och utsatt grupp. Det förekommer dessutom en hel del fördomar mot dem, vilket gör att man behöver vara källkritisk vad gäller alla de historier som berättas. Lösningen på problem med fattigdom och diskriminering är inte polisiär. Stockholms stad har precis påbörjat ett arbete med att ge bättre stöd och hjälp till den här gruppen, där det även ingår att samverka med ideella organisationer som arbetar på plats i exempelvis Rumänien. Slutligen, för er som upplever att närvaron av fattiga EU-migranter är besvärlig så kommer här ett antal förslag:

1. Behandla fattiga EU-migranter som vilken individ/medmänniska som helst. Hälsa, nicka, se dem i ögonen och visa respekt. Lös konflikter och problem genom kommunikation och samförstånd där det går. Reagera, inklusive genom att anmäla brott och ordningsstörningar, när det behövs. Som för vem som helst annars.
2. Det är kanske självklart för de flesta, men var medmänsklig och se den utsatta människan. Bli arg på fattigdomen och inte på den fattige.
4. För er som vill göra något för att hjälpa så finns det många bra ideella föreningar som jobbar med att hjälpa fattiga EU-migranter både här (Crossroads, Föreningen Hem, etc) och i sina hemländer (ex Hjärta till Hjärta eller lokala romska organisationer) som man kan engagera sig i eller skänka pengar till.

Självklart finns inte lösningen på de fattiga EU-migranternas misär i Sverige, utan i de länder som de kommer ifrån. Vi behöver dock bli bättre på att lindra den utsatthet de upplever medan de är här. Kanske främst genom insatser ifrån samhället likt de ifrån Stockholm Stad som nämndes ovan, men även genom hur vi alla bemöter dem som medmänniskor då våra vägar korsas i vardagen.


fredag 1 maj 2015

"Horungar"?

Valborg. I stort sett alla närpoliserna som jobbar i Kista har skippat både kallelsen till taktik/självskyddsövning på förmiddagen och möjligheten att fira med familj eller vänner på kvällen för att kunna vara ute och jobba i området. Vi vet att behoven är som störst då det festas mycket och många ungdomar är i rörelse. En årligen återkommande ungdomsfestival i Kista drar dessutom folk ifrån stora delar av länet.

Många av oss besökte festivalområdet i Kista redan under eftermiddagen. Det var lugnt och städat, och såväl personal, barn, föräldrar och ungdomar hälsade på och pratade med oss poliser. En del mindre barn ville ta foton med oss. Stämningen var god och det var lätt att trivas.

Min patrull fick även nöjet att besöka valborgsfirandet i Akalla By tidigt under kvällen. Det var även här väldigt mycket folk ute, en härlig blandning av människor i alla åldrar. De flesta, gamla som unga, hälsade glatt och vänligt. En mamma kom fram med sitt lilla barn och förklarade, lite ursäktande, att hon har "skrämts" med polisen då hon har sagt att man måste ha bilbälte på sig och nu vill att barnet skall få en positiv bild och se att poliser är snälla.

När vi är i Akalla rapporterar kollegor ifrån festivalområdet i Kista om att det börjar bli stökigt, och när de sedan går ut med ett pågående slagsmål mellan olika grupper av ungdomar åker såväl vi som de flesta poliserna i området dit för att stötta. När vi anländer är det en helt annan stämning. Det är säkert mer än 1000 ungdomar på plats, men väldigt få vuxna. Det uppstår konstant mindre bråk eller tumult, speciellt framme vid scenen, och personalen som festivalen har anlitat räcker inte till på långa vägar.

Vi behöver alla jobba för att avvärja bråk och hjälpa utsatta. Några kollegor tar hand om en tjej som har svimmat i trängseln framme vid scenen och ser till att hon kommer iväg med ambulans. Jag och min patrull fick hjälpa en 10-årig pojke som i utkanten av området hade blivit misshandlad av några killar, ta upp anmälan och köra hem honom. Främst handlade det dock om att se till att inga konflikter urartade i stora slagsmål.

Vid något tillfälle kastades det plötsligt en sten mot några av kollegorna. Lyckligtvis blev ingen träffad. Det gick inte heller att se var stenen kom ifrån, och det hela dog ut direkt.

Medan vi var där och försökte hjälpa till så gott vi kunde sjöngs det ifrån scenen om hur vi poliser är "horungar" och dylika poliskritiska texter. Det kändes inget vidare. Kanske inte främst för att det kan tyckas aningen oartigt, utan för att jag kände att det påverkade attityden mot oss hos många av de samlade ungdomarna, som var helt annan än tidigare under kvällen. Nu var det få som var intresserade av att hälsa, möta min blick eller prata lite.

Det är så klart fritt fram att både tycka illa om polisen och skriva förolämpande sånger om oss. Många har också egna negativa upplevelser som behöver få vädras och diskuteras. Men det kan vara bra att vara medveten om att när man sprider hatiska nidbilder om hur poliser är så påverkar det inte bara oss, utan även vår möjlighet att hjälpa utsatta, utreda brott och hålla ordning. Att dessa bilder då basuneras ut under en festival arrangerad av en fritidsverksamhet som, finansierad av staden, har i uppdrag att stötta och fostra ungdomar är väldigt olyckligt.

Efter att festivalen hade stängt ner så samlades många av ungdomarna i Kista Galleria, där en ensam ordningsvakt hade att hantera hundratals ungdomar som fyllde McDonalds och Max. Båda restaurangerna beslutade att stänga i förtid på grund av ordningsproblem och vår hjälp behövdes så klart även där. Man kan starkt ifrågasätta hur en galleria med sådan omsättning kan använda kostnadsskäl som en anledning att ha en sådan flagrant underbemanning av ordningsvakter. Dessutom borde det vara helt uteslutet av arbetsmiljöskäl att låta en stackars ordningsvakt arbeta själv under sådana omständigheter.

Medan vi var kring gallerian så var fortsatt attityden bland en del av ungdomarna minst sagt negativ. En tjej kom fram och berättade för mig att min uniform var ful. När jag inte svarade mer än "Tycker du?" så gjorde hon några minuter senare ett nytt försök, denna gång genom att berätta att jag var ful. Det fanns inte så mycket att diskutera kring det uttalandet, så jag frågade om hon mådde ok samtidigt som en killkompis till henne knuffade undan henne och sa åt henne att visa lite respekt.

I det fallet kände jag tydligt att det inte fanns någon anledning att låta mig provoceras. Den avvägningen, om man vill och/eller bör reagera på provokationer, är dock en konstant utmaning i vårt område. Speciellt när en kollega av någon anledning får ett rykte som gör att hen blir särskilt utsatt för påhopp. Här har vi en enormt viktig balansgång. Vi behöver stötta varandra, och speciellt då de kollegor som är särskilt utsatta, internt i arbetsgruppen och även se till att polisen som arbetsgivare ger förutsättningar för externt stöd/handledning för att bearbeta den frustration provokationerna kan leda till. Och samtidigt behöver vi vara bra på att ge varandra direkt feedback om vi fastnar i konflikter/prestigekamper eller brister i bemötande.

Slutligen, det var så klart trist att känna hur negativ attityden var bland många ungdomar som jag aldrig hade träffat. Men samtidigt så kändes det fint och trevligt alla de gånger under kvällen som någon av dem som jag faktiskt hade pratat med på en skola eller i en fritidsgård kom fram och hälsade glatt. Det är tydligt hur personliga möten kan bryta ner förutfattade meningar och skapa kontakt mellan människor.

onsdag 25 mars 2015

Om hjälp i nöden, samt om kulturellt betingade krisreaktioner

Delar av följande text har publicerats på Polisen Kista Näpos hemsida:

När vi var inne på stationen så gick ett ut ett larm om att en gravid kvinna eventuellt befann sig i nöd i sin lägenhet. Anhöriga hade försökt få kontakt med henne utan att lyckas, och sedan ringt 112. Vi sprang ut till bilen och åkte med full fart till den aktuella adressen, där ambulansen redan var på plats. De hade dock inte kunnat ta sig in i lägenheten. Vi gjorde själva ett snabbt försök att få kontakt med kvinnan igenom brevinkastet, men avbröt efter ett par sekunder och började istället att bryta upp dörren med kofot och slägga. Det tog inte många sekunder, och när vi klev in i bostaden såg vi direkt hur kvinnan låg synbart medvetslös på golvet. Vi ropade till ambulanspersonalen, som genast tog över och började ge kvinnan vård. 

Kvinnans mor och syster som hade väntat oroligt utanför lägenheten fick båda intensiva chockreaktioner. Vi försökte lugna dem samtidigt som vi behövde hålla dem borta ifrån kvinnan för att ambulanspersonalen skulle kunna arbeta ostörd med att hjälpa henne. En patrull ifrån utryckningen som anlände efter oss hjälpte till med att stötta anhöriga och freda vårdpersonalen ifrån stundtals intensiva försök från de anhöriga att nå fram till sin kära dotter, syster och hustru (vid det laget hade även maken anlänt). När ambulansen hade lämnat på väg till sjukhus så hjälpte kollegorna de anhöriga att också ta sig dit, medan vi blev kvar i väntan på hjälp med att tillsluta den dörr vi hade brutit upp.

Vi fick senare på telefon det glädjande beskedet via telefon av kollegorna att alla, inklusive fostret, mådde bra. Och när vi sedan själva åkte till sjukhuset för att lämna den nyckel vi hade tillslutit lägenheten med, samt lite övriga tillhörigheter, till familjen så fick vi både hjärtliga tack och godmodiga ursäkter för vad som sades och gjordes då de anhöriga var som mest oroliga. 

Det finns få saker som är så meningsfulla som att vara med och hjälpa människor i nöd, speciellt när det går bra. Sen är det en extra bonus när man efter att allt är över möts av tacksamhet och glädje, det är inte alltid det händer i det här jobbet. 

Förutom glädjen över att det gick bra för kvinnan och fostret, samt den allmänt positiva känslan i kroppen efter det här jobbet, så reflekterade vi även över hur olika folk reagerar i kris. Ambulanspersonalen klargjorde snabbt att kvinnan andades och att hon fick hjälp, vilket vi kommunicerade till de anhöriga. Åtminstone systern talade bra svenska och förstod vad vi sa. Ändå fortsatte intensiva krisreaktioner för främst mamman, men även systern, som att skrika för full hals rakt ut, försöka brotta sig förbi oss för att ta sig fram, att slänga sig ner och dunka ben och armar mot marken, med mera. Systern hade även ett litet barn med sig, som så klart blev livrädd av hela situationen. Naturligtvis kan det vara svårt att styra hur man agerar i kris, men vi (polis och ambulans) upplevde alla att den väldigt utåtagerande krisreaktionen, speciellt bland kvinnorna (maken var, trots stark oro, betydligt lugnare) åtminstone delvis var kulturellt betingad. Med det menar jag att den följde ett inlärt kulturellt mönster kring hur man agerar i en dylik situation. I det här fallet upplevde jag dock att de, och speciellt barnet, hade mått bättre om de hade försökt lugna ned sig istället för att hetsa upp sig själva och varandra. 

Som kontrast har jag varit på jobb där någon faktiskt har dött och anhöriga knappt visar något alls. Det är så klart också kulturellt betingat, och en del i att man, exempelvis i breda kretsar i Sverige, traditionellt sett det som oönskat och svagt att visa för mycket känslor. Det kan nog vara ordentligt hämmande för både sorgeprocessen och förmåga att dela känslor av oro, men även glädje, med människor runt omkring och säkert på många sätt mer skadligt att agera ut känslor extremt starkt som i fallet med den gravida kvinnans släktingar. Det bästa är sannolikt en medelväg där man tillåter sig visa känslor och ha kontakt med sitt känsloliv men utan att falla in dramatiska och utåtagerande reaktioner som gör en oemottaglig för information eller andras (barnets) behov. Här finns alla anledning att lära av varandra, vilket ofta är fallet när kulturer möts.

Nystart för polisbloggen

Jag har de senaste åren varit ganska dålig på att skriva regelbundet, samtidigt som landskapet för sociala medier har förändrats ifrån att ha fokuserat mycket på just bloggar till att handla mer om snabba och interaktiva medier som Facebook, Twitter och Instagram. Jag inser att jag därför har tappat en stor del av dem som regelbundet följde mina polisbloggsinlägg. Samtidigt har vissa enstaka inlägg fått mycket uppmärksamhet. Jag har hur som helst tänkt mig en nystart för bloggen där jag skriver oftare, men också kortare och mindre genomarbetade texter (helst i nära anslutning till att något har hänt). Det blir också lättare nu när jag jobbar på Närpolisen/Lokalpolisen i Kista än när jag jobbade som utredare av grova ungdomsbrott (och ofta fick vänta på att en utredning hade avslutats innan jag kunde skriva om den). Jag kommer även att se till att svara på bloggkommentarer mycket snabbare än vad jag gjort de senaste åren. Jag vet inte om det kommer att leda till att att fler läser, men det gör i alla fall att jag visar mer respekt för dem som faktiskt gör det. Sen har jag fortfarande en massa gamla oskrivna berättelser om händelser och ärende de senaste som jag vill få ut någon gång, men det får bli i mån av tid. Hoppas att ni som har stannat kvar eller hittat hit kommer att få ut något av det jag skriver.