tisdag 9 juni 2015

Fattiga EU-migranter - avhysningar och upplevda problem

För ett tag sedan fick jag i uppdrag att tillse att vi under ett kvällspass besökte två boplatser med fattiga EU-migranter och tog ID-uppgifter på dem, något som Kronofogden (när det ej rör sig om allmän plats) behöver för att kunna verkställa en avhysning. Både jag och flera av kollegorna var djupt obekväma med arbetsuppgiften, då det innebar att besöka boplatserna väldigt sent på kvällen för att öka sannolikheten att de som bodde där var hemma. Båda av dem låg dessutom väldigt avsides inne i skogspartier nära stora motorleder, och det kunde rimligtvis inte störa någon att det fanns bosättningar där.

Vi åkte hur som helst i slutet av passet ut mot den första bosättningen. Efter en del letande i skogen, som var fruktansvärt nedskräpad av plast, glaskross mm och delvis kändes som en soptipp så hittade vi ett improviserat skjul. Vi knackade på och bad om att få prata med dem som bodde där. Efter ett tag kom tre rumäner ut, och vi förklarade på engelska att vi behövde ta id-uppgifter på dem på uppdrag av markägaren/staden då det eventuellt skulle bli aktuellt med avhysning. De var vänliga och samarbetsvilliga, och vi bad också flera gånger om ursäkt för att vi hade stört dem. Den andra bosättningen som vi hade fått i uppdrag att kontrollera det passet var tom.

Efter besöket ifrågasatte vi starkt vad meningen var med att avhysa rumänerna ifrån det aktuella skjulet. Man skulle ställa till stort besvär för dem till ingen som helst vinst för samhället. De skulle ju bara flytta på sig till en annan, mindre undanskymd och nedskräpad, plats och bosätta sig där istället, men förlora sitt mödosamt uppbyggda hem/skjul.

Veckan därpå skedde avhysningar ifrån två stora boplatser i Kista, båda på parkeringsplatser där EU-migranternas närvaro orsakade de boende och markägaren problem. Lyckligtvis gjordes ingen avhysning i skjulet som jag hade besökt. Dessa avhysningar genomfördes i samverkan med Kronofogdemyndigheten och Socialtjänsten. Jag var själv inte med.

I ett antal trygghetsundersökningar framgår att många Kistabor anser att närvaron av EU-migranter i och kring Kista Galleria är det som skapar mest otrygghet i området. Det finns grovt uppskattat 200 fattiga EU-migranter, främst ifrån Rumänien och Bulgarien, som brukar sova på boplatser i Kista, och troligtvis fler som uppehåller sig i och runt gallerian under dagtid. Andelen Kista-bor som anser att de fattiga EU-migranterna är ett problem har också enligt samma undersökningar stigit kraftigt under det senaste året.

Polisen i allmänhet och närpolisen i synnerhet har i uppdrag att arbeta för och lyssna på medborgarna. I den nya polisorganisationen är det ännu tydligare beskrivet att polisens arbete till stor del skall styras av medborgardialog och medborgarlöften, så att vi ägnar oss åt det som just människorna i lokalsamhället upplever som problem. Vi i närpolisen får också regelbundet höra berättelser och klagomål riktade mot de fattiga EU-migranterna, speciellt ifrån näringsidkare och ordningsvakter i Kista Galleria. Ibland rör det helt enkelt att deras blotta närvaro anses vara störande, men det handlar också ofta om eventuella ordningsstörningar eller brott. En del människor är förtvivlade, och berättar exempelvis om fekalier i eller utanför deras butiker/restauranger eller om affärer som inte längre går runt.
Även boplatserna upplevs skapa otrygghet, dels då markägare berövas sin rätt till den egna marken, men också genom vad som ibland kan vara en mycket omfattande nedskräpning.

Det finns ett tryck både ifrån delar av allmänheten och ifrån en del kollegor att vi agerar mer resolut mot EU-migranterna. Det har lyfts rykten om att polisen i andra gallerior har nolltolerans mot tiggare och systematiskt avvisar alla. När vi på vår närpolisstation hade en hypotetisk diskussion om hur man eventuellt skulle kunna använda ordningslagen för att (i upprepade fall) gripa en passivt stillasittande tiggare på allmän plats så klargjorde jag dock att om det någonsin skulle bli aktuellt så skulle jag ordervägra eller lämna.

Jag kan förstå att en del av dem som bor och verkar i området är bekymrade, och att det finns en förväntan på att vi agerar på något sätt mot den upplevda otryggheten. Vi har också en skyldighet att ingripa mot brott och ordningsstörningar samt att verkställa/biträda vid avhysningar av illegala boplatser, exempelvis på någons tomtmark eller parkeringsplats, eller på allmän plats (stadsnära parker mm).

Polisen får dock ALDRIG agera mot en grupp enbart för att omgivningen anser att deras närvaro innebär ett problem. Brott, likväl som ordningsstörningar, begås av INDIVIDER, ej av en etnisk grupp. Vi kan ALDRIG hålla en enskild EU-migrant ansvarig för hur en annan EU-migrant har agerat.

Vad gäller ordningsstörningar så är det helt grundläggande i vår rättsstat att bedömningen om ett beteende är ordningsstörande eller ej inte får påverkas av individens etnicitet, sexuella läggning, etc. Vi kan inte ha en polis som exempelvis behandlar två män som kysser varandra offentligt som ordningsstörande bara för att det finns många som betraktar det (till skillnad ifrån en heterosexuell kyss) som normbrytande och provocerande. Det räcker alltså inte med att omgivningen anser att det är ordningsstörande att det sitter EU-migranter och talar högt med sina väskor på bänkar i mittgången i gallerian så länge inte samma beteende hade ansetts ordningsstörande om det hade rört sig om välklädda norrmän.

Angående bosättningar, så kommer polisen fortsätta att behöva göra (eller biträda vid) avhysningar. Ingen, oavsett etnicitet, har rätt att bosätta sig på annans mark eller i parker. Rör det offentlig plats så kan polisen avhysa med hjälp av ordningslagen. Vi samverkar dock alltid med kommunen/socialtjänsten som nu erbjuder evakueringsboenden för alla som avhyses. Rör det tomtmark (privatägd eller allmän) så är det Kronofogden som fattar beslut om avhysning. Det är dock viktigt att ha med sig att de här människornas behov av någonstans att vara inte försvinner bara för att de avhyses ifrån en plats, de kommer så klart bara att flytta till en annan plats. Därför ter sig avhysningar ifrån platser där få människor störs eller berövas sin rätt som en väldigt dålig idé, då man försvårar för utsatta människor till liten eller ingen nytta. Bättre då att låta dem stanna tills det finns ett bättre alternativ. Sen måste vi hitta lösningar, gärna i samförstånd med EU-migranterna, på den enorma nedskräpning och miljöförstörelsen omkring bosättningarna.

EU-migranterna är en mycket fattig och utsatt grupp. Det förekommer dessutom en hel del fördomar mot dem, vilket gör att man behöver vara källkritisk vad gäller alla de historier som berättas. Lösningen på problem med fattigdom och diskriminering är inte polisiär. Stockholms stad har precis påbörjat ett arbete med att ge bättre stöd och hjälp till den här gruppen, där det även ingår att samverka med ideella organisationer som arbetar på plats i exempelvis Rumänien. Slutligen, för er som upplever att närvaron av fattiga EU-migranter är besvärlig så kommer här ett antal förslag:

1. Behandla fattiga EU-migranter som vilken individ/medmänniska som helst. Hälsa, nicka, se dem i ögonen och visa respekt. Lös konflikter och problem genom kommunikation och samförstånd där det går. Reagera, inklusive genom att anmäla brott och ordningsstörningar, när det behövs. Som för vem som helst annars.
2. Det är kanske självklart för de flesta, men var medmänsklig och se den utsatta människan. Bli arg på fattigdomen och inte på den fattige.
4. För er som vill göra något för att hjälpa så finns det många bra ideella föreningar som jobbar med att hjälpa fattiga EU-migranter både här (Crossroads, Föreningen Hem, etc) och i sina hemländer (ex Hjärta till Hjärta eller lokala romska organisationer) som man kan engagera sig i eller skänka pengar till.

Självklart finns inte lösningen på de fattiga EU-migranternas misär i Sverige, utan i de länder som de kommer ifrån. Vi behöver dock bli bättre på att lindra den utsatthet de upplever medan de är här. Kanske främst genom insatser ifrån samhället likt de ifrån Stockholm Stad som nämndes ovan, men även genom hur vi alla bemöter dem som medmänniskor då våra vägar korsas i vardagen.


fredag 1 maj 2015

"Horungar"?

Valborg. I stort sett alla närpoliserna som jobbar i Kista har skippat både kallelsen till taktik/självskyddsövning på förmiddagen och möjligheten att fira med familj eller vänner på kvällen för att kunna vara ute och jobba i området. Vi vet att behoven är som störst då det festas mycket och många ungdomar är i rörelse. En årligen återkommande ungdomsfestival i Kista drar dessutom folk ifrån stora delar av länet.

Många av oss besökte festivalområdet i Kista redan under eftermiddagen. Det var lugnt och städat, och såväl personal, barn, föräldrar och ungdomar hälsade på och pratade med oss poliser. En del mindre barn ville ta foton med oss. Stämningen var god och det var lätt att trivas.

Min patrull fick även nöjet att besöka valborgsfirandet i Akalla By tidigt under kvällen. Det var även här väldigt mycket folk ute, en härlig blandning av människor i alla åldrar. De flesta, gamla som unga, hälsade glatt och vänligt. En mamma kom fram med sitt lilla barn och förklarade, lite ursäktande, att hon har "skrämts" med polisen då hon har sagt att man måste ha bilbälte på sig och nu vill att barnet skall få en positiv bild och se att poliser är snälla.

När vi är i Akalla rapporterar kollegor ifrån festivalområdet i Kista om att det börjar bli stökigt, och när de sedan går ut med ett pågående slagsmål mellan olika grupper av ungdomar åker såväl vi som de flesta poliserna i området dit för att stötta. När vi anländer är det en helt annan stämning. Det är säkert mer än 1000 ungdomar på plats, men väldigt få vuxna. Det uppstår konstant mindre bråk eller tumult, speciellt framme vid scenen, och personalen som festivalen har anlitat räcker inte till på långa vägar.

Vi behöver alla jobba för att avvärja bråk och hjälpa utsatta. Några kollegor tar hand om en tjej som har svimmat i trängseln framme vid scenen och ser till att hon kommer iväg med ambulans. Jag och min patrull fick hjälpa en 10-årig pojke som i utkanten av området hade blivit misshandlad av några killar, ta upp anmälan och köra hem honom. Främst handlade det dock om att se till att inga konflikter urartade i stora slagsmål.

Vid något tillfälle kastades det plötsligt en sten mot några av kollegorna. Lyckligtvis blev ingen träffad. Det gick inte heller att se var stenen kom ifrån, och det hela dog ut direkt.

Medan vi var där och försökte hjälpa till så gott vi kunde sjöngs det ifrån scenen om hur vi poliser är "horungar" och dylika poliskritiska texter. Det kändes inget vidare. Kanske inte främst för att det kan tyckas aningen oartigt, utan för att jag kände att det påverkade attityden mot oss hos många av de samlade ungdomarna, som var helt annan än tidigare under kvällen. Nu var det få som var intresserade av att hälsa, möta min blick eller prata lite.

Det är så klart fritt fram att både tycka illa om polisen och skriva förolämpande sånger om oss. Många har också egna negativa upplevelser som behöver få vädras och diskuteras. Men det kan vara bra att vara medveten om att när man sprider hatiska nidbilder om hur poliser är så påverkar det inte bara oss, utan även vår möjlighet att hjälpa utsatta, utreda brott och hålla ordning. Att dessa bilder då basuneras ut under en festival arrangerad av en fritidsverksamhet som, finansierad av staden, har i uppdrag att stötta och fostra ungdomar är väldigt olyckligt.

Efter att festivalen hade stängt ner så samlades många av ungdomarna i Kista Galleria, där en ensam ordningsvakt hade att hantera hundratals ungdomar som fyllde McDonalds och Max. Båda restaurangerna beslutade att stänga i förtid på grund av ordningsproblem och vår hjälp behövdes så klart även där. Man kan starkt ifrågasätta hur en galleria med sådan omsättning kan använda kostnadsskäl som en anledning att ha en sådan flagrant underbemanning av ordningsvakter. Dessutom borde det vara helt uteslutet av arbetsmiljöskäl att låta en stackars ordningsvakt arbeta själv under sådana omständigheter.

Medan vi var kring gallerian så var fortsatt attityden bland en del av ungdomarna minst sagt negativ. En tjej kom fram och berättade för mig att min uniform var ful. När jag inte svarade mer än "Tycker du?" så gjorde hon några minuter senare ett nytt försök, denna gång genom att berätta att jag var ful. Det fanns inte så mycket att diskutera kring det uttalandet, så jag frågade om hon mådde ok samtidigt som en killkompis till henne knuffade undan henne och sa åt henne att visa lite respekt.

I det fallet kände jag tydligt att det inte fanns någon anledning att låta mig provoceras. Den avvägningen, om man vill och/eller bör reagera på provokationer, är dock en konstant utmaning i vårt område. Speciellt när en kollega av någon anledning får ett rykte som gör att hen blir särskilt utsatt för påhopp. Här har vi en enormt viktig balansgång. Vi behöver stötta varandra, och speciellt då de kollegor som är särskilt utsatta, internt i arbetsgruppen och även se till att polisen som arbetsgivare ger förutsättningar för externt stöd/handledning för att bearbeta den frustration provokationerna kan leda till. Och samtidigt behöver vi vara bra på att ge varandra direkt feedback om vi fastnar i konflikter/prestigekamper eller brister i bemötande.

Slutligen, det var så klart trist att känna hur negativ attityden var bland många ungdomar som jag aldrig hade träffat. Men samtidigt så kändes det fint och trevligt alla de gånger under kvällen som någon av dem som jag faktiskt hade pratat med på en skola eller i en fritidsgård kom fram och hälsade glatt. Det är tydligt hur personliga möten kan bryta ner förutfattade meningar och skapa kontakt mellan människor.

onsdag 25 mars 2015

Om hjälp i nöden, samt om kulturellt betingade krisreaktioner

Delar av följande text har publicerats på Polisen Kista Näpos hemsida:

När vi var inne på stationen så gick ett ut ett larm om att en gravid kvinna eventuellt befann sig i nöd i sin lägenhet. Anhöriga hade försökt få kontakt med henne utan att lyckas, och sedan ringt 112. Vi sprang ut till bilen och åkte med full fart till den aktuella adressen, där ambulansen redan var på plats. De hade dock inte kunnat ta sig in i lägenheten. Vi gjorde själva ett snabbt försök att få kontakt med kvinnan igenom brevinkastet, men avbröt efter ett par sekunder och började istället att bryta upp dörren med kofot och slägga. Det tog inte många sekunder, och när vi klev in i bostaden såg vi direkt hur kvinnan låg synbart medvetslös på golvet. Vi ropade till ambulanspersonalen, som genast tog över och började ge kvinnan vård. 

Kvinnans mor och syster som hade väntat oroligt utanför lägenheten fick båda intensiva chockreaktioner. Vi försökte lugna dem samtidigt som vi behövde hålla dem borta ifrån kvinnan för att ambulanspersonalen skulle kunna arbeta ostörd med att hjälpa henne. En patrull ifrån utryckningen som anlände efter oss hjälpte till med att stötta anhöriga och freda vårdpersonalen ifrån stundtals intensiva försök från de anhöriga att nå fram till sin kära dotter, syster och hustru (vid det laget hade även maken anlänt). När ambulansen hade lämnat på väg till sjukhus så hjälpte kollegorna de anhöriga att också ta sig dit, medan vi blev kvar i väntan på hjälp med att tillsluta den dörr vi hade brutit upp.

Vi fick senare på telefon det glädjande beskedet via telefon av kollegorna att alla, inklusive fostret, mådde bra. Och när vi sedan själva åkte till sjukhuset för att lämna den nyckel vi hade tillslutit lägenheten med, samt lite övriga tillhörigheter, till familjen så fick vi både hjärtliga tack och godmodiga ursäkter för vad som sades och gjordes då de anhöriga var som mest oroliga. 

Det finns få saker som är så meningsfulla som att vara med och hjälpa människor i nöd, speciellt när det går bra. Sen är det en extra bonus när man efter att allt är över möts av tacksamhet och glädje, det är inte alltid det händer i det här jobbet. 

Förutom glädjen över att det gick bra för kvinnan och fostret, samt den allmänt positiva känslan i kroppen efter det här jobbet, så reflekterade vi även över hur olika folk reagerar i kris. Ambulanspersonalen klargjorde snabbt att kvinnan andades och att hon fick hjälp, vilket vi kommunicerade till de anhöriga. Åtminstone systern talade bra svenska och förstod vad vi sa. Ändå fortsatte intensiva krisreaktioner för främst mamman, men även systern, som att skrika för full hals rakt ut, försöka brotta sig förbi oss för att ta sig fram, att slänga sig ner och dunka ben och armar mot marken, med mera. Systern hade även ett litet barn med sig, som så klart blev livrädd av hela situationen. Naturligtvis kan det vara svårt att styra hur man agerar i kris, men vi (polis och ambulans) upplevde alla att den väldigt utåtagerande krisreaktionen, speciellt bland kvinnorna (maken var, trots stark oro, betydligt lugnare) åtminstone delvis var kulturellt betingad. Med det menar jag att den följde ett inlärt kulturellt mönster kring hur man agerar i en dylik situation. I det här fallet upplevde jag dock att de, och speciellt barnet, hade mått bättre om de hade försökt lugna ned sig istället för att hetsa upp sig själva och varandra. 

Som kontrast har jag varit på jobb där någon faktiskt har dött och anhöriga knappt visar något alls. Det är så klart också kulturellt betingat, och en del i att man, exempelvis i breda kretsar i Sverige, traditionellt sett det som oönskat och svagt att visa för mycket känslor. Det kan nog vara ordentligt hämmande för både sorgeprocessen och förmåga att dela känslor av oro, men även glädje, med människor runt omkring och säkert på många sätt mer skadligt att agera ut känslor extremt starkt som i fallet med den gravida kvinnans släktingar. Det bästa är sannolikt en medelväg där man tillåter sig visa känslor och ha kontakt med sitt känsloliv men utan att falla in dramatiska och utåtagerande reaktioner som gör en oemottaglig för information eller andras (barnets) behov. Här finns alla anledning att lära av varandra, vilket ofta är fallet när kulturer möts.

Nystart för polisbloggen

Jag har de senaste åren varit ganska dålig på att skriva regelbundet, samtidigt som landskapet för sociala medier har förändrats ifrån att ha fokuserat mycket på just bloggar till att handla mer om snabba och interaktiva medier som Facebook, Twitter och Instagram. Jag inser att jag därför har tappat en stor del av dem som regelbundet följde mina polisbloggsinlägg. Samtidigt har vissa enstaka inlägg fått mycket uppmärksamhet. Jag har hur som helst tänkt mig en nystart för bloggen där jag skriver oftare, men också kortare och mindre genomarbetade texter (helst i nära anslutning till att något har hänt). Det blir också lättare nu när jag jobbar på Närpolisen/Lokalpolisen i Kista än när jag jobbade som utredare av grova ungdomsbrott (och ofta fick vänta på att en utredning hade avslutats innan jag kunde skriva om den). Jag kommer även att se till att svara på bloggkommentarer mycket snabbare än vad jag gjort de senaste åren. Jag vet inte om det kommer att leda till att att fler läser, men det gör i alla fall att jag visar mer respekt för dem som faktiskt gör det. Sen har jag fortfarande en massa gamla oskrivna berättelser om händelser och ärende de senaste som jag vill få ut någon gång, men det får bli i mån av tid. Hoppas att ni som har stannat kvar eller hittat hit kommer att få ut något av det jag skriver.

fredag 30 januari 2015

Om missbruk och medmänsklighet

Larmet gick först ut som en lägenhetsundersökning, dvs att någon befaras ha avlidit i sin lägenhet. Det är visserligen ett rutinkoll för en polis, men det är alltid både tragiskt och olustigt att behöva hitta en människa död. Det visade sig dock lyckligtvis att mannen i fråga levde, och att det inringaren, hans far, egentligen ville ha hjälp med var att förhindra att han söp ihjäl sig. Vi mötte upp med fadern utanför, och han förklarade att hans son hade druckit i flera dagar i sträck utan att lämna lägenheten. Sist han gjorde det hamnade han i en psykos, och det var nära att det gick riktigt illa. Pappan berättade även att sonen hade slagits med polis vid tidigare ingripanden då han var varit full, och att det fanns risk att han skulle bli våldsam. Vi kom snabbt fram till att vår gemensamma målbild var att få med sonen till beroendeakuten, självklart helst frivilligt och utan våld.

Vi gick upp tillsammans och knackade på. Sonen öppnade och släppte in oss i en lägenhet i allmänt kaos, full av tomma sprit- och ölflaskor. Han var kraftigt berusad, men inte mer än att han kunde gå och stå stabilt och föra ett sammanhängande samtal. Efter att ha hälsat, frågat hur han mådde, förklarat varför vi var där, mm så följde någon sorts förhandling. Mannen var trevlig mot oss, men ville helst att vi skulle gå därifrån, både poliser och pappa, så att han kunde fortsätta att supa. Jag förklarade så vänligt som jag kunde att vi var där på en tjänsteåtgärd och att vi inte kunde lämna förrän vi hade bestämt hur vi skulle hantera situationen, vilket han accepterade. Pappan sa att han skulle lämna ifrån sig spriten och genast följa med oss till St:Göran. Jag försökte övertala mannen att följa med, men utan att ställa något ultimatum. Han föreslog då att han först skulle få supa upp den alkohol som han hade kvar och sedan åka in själv. En av mina kollegor klev in i samtalet och sa till honom att lyssna på sin pappa. Jag fortsatte att försöka lirka med honom, och efter ett tag så accepterade han att följa med frivilligt. Vi gick tillsammans ut till vår bil och åkte mot St:Göran. Spriten i lägenheten tog pappan hand om, innan han tackade oss hjärtligt för hjälpen.

På väg in satte jag mig bak med killen, eftersom jag var den som hade haft mest kontakt med honom. Vi fortsatte att prata, och jag styrde in samtalet på varför han drack på det sättet, hur han mådde, vad han ville ha ut av livet. Han var för tillfället arbetslös, vilket var en starkt bidragande faktor till att han hade börjat supa ner sig. Vi bollade olika möjligheter att söka/få jobb, och kom in på att han egentligen gärna skulle jobba utomlands. Innan vi var framme hade vi glidit över till resor, och enats om att ett mål för 2015 var att han skulle ta sig till Machu Picchu, en plats han länge hade drömt om att besöka och som jag känner väl till. Även han tackade oss hjärtligt när vi skildes åt.

För mig är den här sortens jobb bland det mest stimulerande jag vet som polis (och något som jag verkligen saknade när jag jobbade mer med utredningar). Att försöka hjälpa en person som mår dåligt, självklart helst utan att behöva använda våld (vilket blir mycket lättare om man är trygg i situationen och inte rädd för att den urartar i något våldsamt) ger mig en direkt feedback och känsla av att jag har gjort något meningsfullt. Det kan dessutom oftare upphov till intressanta och givande samtal.

Det är svårt att skriva ett sånt här inlägg utan att nämna alkoholen, vår nationaldrog. Det är helt sanslöst hur mycket elände den bidrar till, allt ifrån grovt våld till söndersupna liv. Och ja, jag inser att det inte är möjligt att förbjuda/få bort den, men något borde vi kunna göra bättre än vad vi gör idag med att minska tillgången och begränsa dess skadeverkningar.

Lagstiftningsmässigt så hade vi så vitt jag kan se inte särskilt mycket på fötterna om mannen inte hade gått med på att följa med frivilligt. Han var inte tillräckligt förvirrad för att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) skulle kunna användas, och han kan inte LOBas (lagen om vård av berusade) i sitt eget hem. Det är dock möjligt att han, utan att någon av oss sa det, uppfattade det som att vi hade tvingat med honom till hjälp om han  inte hade följt med frivilligt. I det här fallet så känns det dock som att det var till det bästa för alla inblandade, och det är det viktigaste för mig. Lagar är till för att skydda och hjälpa människor, och inte tvärtom som det ibland kan verka...

Mötet påminde också om hur en person kan sitta som en isolerad ö (och supa i flera dagar i streck) trots att det finns tusentals människor i hans omedelbara geografiska närhet. Just den ensamheten gör ett arbete, och den mening samt de sociala sammanhang det ger, väldigt viktigt. Vi måste så klart bli bättre på att bekämpa arbetslöshet. Men vi måste också bli bättre på att fånga upp och stötta dem som är arbetslösa. Det bästa hade varit om de sammanhangen fanns naturligt, genom grannar, släkt, föreningar, mm, men i ett superindividualiserat samhälle så ställs det höga krav på att det allmänna tar ansvar. Det kanske märks ännu mer i den havererade psykvården. Och fram tills vi har blivit bättre på att ta hand om varandra så måste staten bli bättre på att ta hand om dem som mår dåligt.

fredag 21 november 2014

Attacker mot polis – mer kriminalitet än social revolution

För inte så länge sedan åkte vi på ett larm om rån mot en butik. Personal hade lyckats gripa en av rånarna, men de övriga lyckades ta sig ut med en del rånbyte till flyktbilen och försvann. Lite senare hittade påpassliga kollegor bilen dumpad i Tensta. Godset som hade tillgripits vid rånet fanns kvar i bilen, så uppenbarligen hade gärningsmännen haft bråttom. Bilen skulle naturligtvis tas i beslag. Snabbt samlades unga killar runt bilen och började kasta sten mot den patrull som hade hittat den. Alla tillgängliga polisbilar ilade till platsen, och bilen kunde säkras och sedermera bärgas till polisstationen för teknisk undersökning.

Ett annat tillfälle, närpolisen i Södra Järva har bestämt sig för att genomföra en insats mot den öppna narkotikahandeln i Taxingegaraget. Vi stöttar. För att kunna komma åt dem som säljer så närmar sig kollegor ifrån alla olika håll samtidigt. När de ingriper blir de stenkastade. Vi har hållits bak som taktisk reserv, och åker in på Tenstagången där också vi utsätts för stenkastning. Vi har en säkrad buss, så stenarna mot rutan studsar harmlöst undan. Vi urlastar och splittrar stenkastarna, som flyr undan mot vändzonen. När vi kommer ner dit någon sekund senare är det tomt, och dörren till en lokal under tunnelbaneperrongen står på glänt. Vi tar oss upp igen till torget för att säkerställa att ingen kollega är i ett utsatt läge. Läget har lugnat ned sig, och det visar sig att kollegorna ifrån Södra Järva lyckats gripa en säljare med en större mängd cannabis.

Båda exemplen ovan kan för en utomstående betraktare av stenkastandet framstå som att de har med en vilja att revoltera mot polisens och samhällets förtryck att göra, om man vill anamma det perspektivet. Det kan man säga att de var också, men det förutsätter att man definierar förbudet mot att råna butiker och sälja narkotika öppet i Tensta Centrum som ”förtryck”. Vad det rör sig om i de här fallen, liksom i många andra, är kriminella som använder attacker mot polis som ett sätt att skydda sin brottslighet. Genom att ta hjälp av ungdomar i ”riskzonen” får de hjälp att försvåra för polisen att agera, och stärker samtidigt sin status och ställning bland dem de får med sig i attackerna.

Naturligtvis förekommer även attacker som har utlösts av ett mer allmänt hat mot polisen, ibland efter tveksamma/kränkande ingripanden, ibland för att hämnas på att kriminella har gripits, ibland helt oprovocerat. Men alla attackerna sker i ett sammanhang där kriminella ser att de tjänar på att odla ett hat mot polisen för att förenkla för dem att begå brott, för att stärka sin ställning som ledare ibland lokala ungdomar och för att sträva efter att vara de som besitter mest makt och våldskapital (helst ett våldsmonopol) i området. Det vore bra om de som rutinmässigt beskrev attacker mot polis och brandkår som något sorts förortsuppror mot samhället var medvetna om det.


Ett av vittnena till butiksrånet kände igen rånarna i exemplet ovan som personer ifrån hens eget område. Hen berättade gärna vad hen visste, men ville absolut inte vittna av rädsla för att bli utsatt för både våld och mobbning. De kriminella krafterna har inte bara våldskapital som skrämmer folk till att inte vittna, de har även ett kulturellt kapital som gör att de som ”golar” kan utsättas för kränkningar och utfrysning även av andra unga som själva inte begår brott. Det är riktigt, riktigt, illa.

Om närpolisarbete i Husby och att "ta tillbaka" torgen.

Jag har för någon månad sedan börjat arbeta som närpolis i yttre tjänst i Kista (dvs Kista/Husby/Akalla), vilket har gjort att jag har fler intryck och insikter angående ett tema som jag har berört många gånger förr, situationen i våra socialt marginaliserade och segregerade förorter.

Jag började i Kista strax efter att Västerorts polismästardistrikt hade startat en insats som innebär att närpoliserna i Norra (Kista/Husby/Akalla) och Södra (Rinkeby/Tensta/Hjulsta) Järva skall fredas ifrån kommenderingar och få ägna sig åt närpolisarbete. Anledningarna till beslutet är flera, men utlösande faktorer har varit att det har kunnat handlats med droger helt öppet i flera av de lokala centrumen, och att ett antal allvarliga attacker mot poliser har skett. I Husby kastades exempelvis en större sten på en polisbuss som rutinpatrullerade i området. Läget var helt ”grönt” och attacken hade inte föregåtts av några polisiära ingripanden eller konflikter. Kollegorna fick glassplitter i ansiktet, men klarade sig tack och lov utan allvarliga skador.

Insatsen har för min och mina kollegors del inneburit en möjlighet att fotpatrullera i vårt område och prata med de affärsidkare som driver verksamhet på och kring torgen (i vårt fall främst i Husby) och de människor som rör sig ute. Den bild som de målar upp är mörk. Samtliga berättar om hur det har blivit värre och värre i området. Butiksinnehavare, pensionärer, föräldralediga mammor, sjukskrivna, alla som finns kring torgen tillräckligt länge för att ha tid att prata en stund beskriver en enorm otrygghet. Lokala ungdomar och unga vuxna röker på och handlar med droger öppet, och om någon försöker säga till så blir de hotade och förödmjukade. En mamma berättade att hon hade haft med sin lilla femåriga dotter till torget och sagt till ungdomarna att sluta röka för att hon inte ville att dottern skulle utsättas för cannabisröken, och att de hade svarat med könsord och hot. Hon beskrev hur dottern blev helt tyst. Affärsidkare beskriver hur ungdomar stundtals går in och tar vad de vill ha utan att betala, och hur det röks på utanför, och ibland i, deras lokaler utan att någon vågar ingripa eller ringa polisen. Man upplevde att kriminella har ”tagit över” det allmänna rummet.

Många av dem som jag har pratat med är kritiska till polisen. Inte av de skäl som ofta framförs i media (rasism, övervåld, etc) utan för att vi är för osynliga, kommer för långsamt och agerar för tandlöst. Speciellt en del av affärsidkarna upplevde att det knappt var någon idé att ringa polisen eftersom det dröjde så lång tid innan vi var på plats, om vi alls kom, och att vi ändå inte kunde hjälpa dem särskilt mycket. Alla var dock glada (och överraskade...) över att vi var där, och önskade att vi skulle vara där mycket oftare.

Många av dem jag pratade med hade egna tankar om vad vi behövde göra annorlunda, förutom en ökad närvaro. Genomgående var att vi ansågs behöva ”disciplinera” ungdomarna som begår brott. Jag förklarade att vi inte ”disciplinerar” folk, men gärna ingriper mot dem som begår brott eller kränker andra. En äldre man sa att han förstod att vi ”var bakbundna av politikerna” och att det var deras fel att det hade blivit så otryggt. Han ansåg också att invandringen behövde stoppas och påstod att ”alla vi första vågens invandrare röstar på SD idag”. Jag svarade att det var synd om folk röstar på ett parti som är genomsyrat av rasism bara för att man är missnöjd med migrationspolitiken eller integrationen. Vi hade även en diskussion om flyktingars behov av skydd där vi inte tänkte helt lika...

Det är ingen munter bild av tillståndet i stadsdelen Husby. Och jag hävdar inte heller att det är hela sanningen. Det finns så klart många andra bilder. Bilder av väl fungerande familjer, människor som jobbar, startar företag, pluggar på högskola, etc. Bilder av gemenskap och socialt engagemang. Men det är likväl så många av dem jag och mina kollegor har mött vid fotpatruller i och omkring Husby Centrum upplever situationen där. Och läget är enligt min uppfattning betydligt allvarligare i Rinkeby och Tensta. Även där är upplevelsen av hur utsatt man är som boende väldigt individuell, en del som är uppväxta i området uppger att de känner sig trygga medan andra upplever en fruktansvärd utsatthet. En ensamstående kvinna vi mötte när vi var på ett larm om brända bilar i Rinkeby hade tagit sin 13-åring ur skolan och vågade knappt lämna sin lägenhet under kvällstid. Hon försökte desperat flytta någon annan stans (och tvingades under tiden att betala 8000/månad för 40 kvm på en av Sveriges otryggaste adresser).

Områdena kring Järvafältet är troligtvis Sveriges mest otrygga med hög utsatthet för brott som personrån, butiksrån och inbrott, stor och öppen narkotikahandel, oproportionerligt många med en kriminell identitet och ett kriminellt leverne, mycket attacker mot polis och andra samhällsföreträdare. Dessutom är det svårt för boende att stå upp mot kriminella och/eller tala med polisen på grund av den makt och det våldskapital de besitter i lokalsamhället. Att det är så innebär ett enormt svek mot alla som bor i de här stadsdelarna.

Så vad behöver göras? Naturligtvis är det sociala utanförskapet, som förstärks av den allt kraftigare segregationen, grunden till problemen. För att få till en bestående positiv förändring så behövs långtgående, smarta och inkluderande sociala satsningar, speciellt på barn och unga. Men även om sociala satsningar är det allra viktigaste, så räcker det inte. Om inte vi poliser tar vårt ansvar och hjälper till att skapa en trygghet som gör att människor kan bedriva affärsverksamhet i de lokala centrumen, så påverkar det förutsättningarna för att minska arbetslösheten. Om vi inte bidrar till att få bort den öppna narkotikahandeln och närvaron av kriminella gäng som rekryterar barn ner åt mellanstadieåldern in i brottslighet, så kommer barn och ungas möjligheter att lyckas med studierna oaktat skolans resurser vara betydligt sämre än i lugnare områden. Och så vidare.

Det finns tyvärr en stark tendens att vilja polarisera debatten om vad som behövs för att vända utvecklingen i de mest utsatta förorterna. Som att det vore antingen polisiära åtgärder eller sociala, när det är helt solklart att båda behövs och att de behöver samverka. Det som människorna jag pratade med runt Husby Centrum förde fram till mig som det mest akuta problemet var de ungdomar och unga vuxna med en kriminell identitet som begår brott, stör och hotar. Deras lösning var en ökad polisiär närvaro för att skapa trygghet och stå upp mot dem som kränker. Om vi är mer närvarande så kommer många att uppleva en direkt lättnad, vilket faktiskt redan har hänt till viss del under de veckorna som den här insatsen har pågått (speciellt bland de mest utsatta affärsidkarna). Det hindrar inte insikten om att vi också måste komma åt roten till problemen, dvs det sociala utanförskapet. Men starka kriminella strukturer i ett (lokal)samhälle förtrycker människor och försvårar all utveckling. Det är vårt jobb att bryta upp de strukturerna och hjälpa de boende att ta tillbaka makten över sitt lokalsamhälle. Jag och mina kollegor tänker göra allt vi kan för att nå dit när närpolisen i Järva äntligen får ägna sig helt och hållet åt närpolisarbete.

PS. Jag inser att det här inlägget kan upplevas som stigmatiserande gentemot Husby, Rinkeby och Tensta. Det är så klart inte min avsikt. Jag är självklart medveten om att den enorma majoriteten av boende i de här stadsdelarna inte har något att göra med kriminalitet. Och jag vet att det finns för få positiva bilder av ”förorten” i exempelvis media, för få beskrivningar av allt som är normal och väl fungerande vardag eller av alla som lyckas inom studier eller jobb, som startar företag och ideella föreningar. Men det gör det enligt min uppfattning inte mindre viktigt att prata om problemen.

PPS. Jag vet att de människor som jag har pratat med inte behöver vara representativa för alla Husbybor. Förutom dem med en kriminell identitet så finns det många, speciellt unga med ett politiskt engagemang på vänsterkanten, som tycker att polisen skall vara i Husby så lite som möjligt. En åsikt som jag uppfattar som starkt ideologiskt grundad. Min uppfattning är dock att majoriteten av de boende vill ha mer polisiär närvaro. Inte minst för att man hellre ser att det är en demokratiskt styrd myndighet som står för våldsmonopolet i lokalsamhället än kriminella gäng...

PPS. Polisens beteende och bemötande spelar naturligtvis roll. Om vi inte bjuder in till samtal när vi rör oss i ett område, eller än värre, om vi bemöter människor dåligt, så blir vi både mindre populära och mindre välkomna. Det är så självklart att det inte behöver sägas. Min erfarenhet är dock att de allra flesta poliserna är trevliga och professionella. Jag tror dock att vi har en hel del att förbättra vad gäller hur vi kommunicerar under eller efter ingripanden. Om man alltid förklarar varför man har gjort ett ingripande och dessutom är beredd att be om ursäkt när man har haft fel, så är mycket vunnet.

PPPS. Det finns ibland vissa debattörer en vilja att ställa polisen/staten mot de boende (och "rasifierade" mot "vita"), nu senast "Ung Scen Öst". Det är en ideologisk, polariserande, destruktiv och felaktig bild. Självklart finns det aldrig två tydliga poler, men den motsättning som är tydligast är mellan dem som begår brott och dem som utsätts för eller beivrar brott. Här står polisen och den enorma majoriteten av de boende i exempelvis Husby på samma "sida". Vilket också var tydligt ifrån det genomgående positiva bemötande vi får då vi rör oss i området, jag och mina kollegor (varav flera är "rasifierade").