torsdagen den 17:e april 2014

Orimliga beviskrav

En kväll under hösten förra året träffade tre ronderande väktare i en av våra mest utsatta och segregerade förorter på ett gäng ungdomar som hängde i en trappuppgång. De rökte och skräpade ner där inne, så väktarna bad dem vänligt att hänga utomhus istället. Det ledde till att de blev attackerade och misshandlade av gänget. De försökte freda sig, men de var tre stycken mot en stor grupp aggressiva ungdomar, och de blev tvungna att dra sig undan. Alla fick ta emot slag och sparkar, och den av dem som var längst fram och blev hårdast attackerad fick sin axel skadad i bråket. Innan dess hade han kunnat försvara sig väl, men då axeln blev allt mer obrukbar vädjade han till ungdomarna att låta dem vara ifred. De fortsatte att slå och sparka fram tills väktarna hade lyckats retirera in i sin bil och fly därifrån. Lyckligvis blev ingen av dem allvarligt skadad, och axeln läkte successivt de följande månaderna.

Efter händelsen upprättades en anmälan om våld mot tjänsteman. I de initiala förhören med väktarna så hade endast knapphändiga uppgifter om gärningsmännen framkommit. Flera kollegor på sektionen och på den lokala närpolisstationen hade dock bra koll på vilka kriminellt belastade ungdomar som brukade hålla till på den aktuella adressen, och fotokonfrontationer sattes ihop. Då jag fick ärendet på mitt bord så hade man redan visat fotokonfrontationer med den av väktarna som hade blivit värst attackerad, men de hade inte gett så mycket. När jag sedan höll kompletterande förhör och visade fotokonfrontationer för en annan av väktarna så nämnde han att den kollega som först hade förhörts helst ville att allt skulle läggas ned. Detta då han jobbade regelbundet där och var rädd att en polisutredning skulle göra hans situation mer utsatt. Killen pekade dock ut "rätt person" i tre av fotokonfrontationerna, det vill säga de vi misstänkte hade deltagit. Dock till "60-70%".

Jag ringde då upp den först förhörde väktaren för att stämma av med honom hur han kände inför hela situationen. Vi hade ett bra samtal, och bestämde oss för att träffas för ett nytt förhör. I det så förklarade han att han tidigare inte hade velat medverka i utredningen för att han hade befarat att det skulle innebär att han, som till skillnad ifrån de kollegor han hade åkt med den där natten, regelbundet arbetade i området, skulle få svårare att göra sitt jobb. Han var inte bara bekymrad om risken för våld//överfall utan även bemötandet av ungdomar rent generellt om han skulle vittna/prata med polisen. Därför hade han inte pekat ut dem som han faktiskt kände igen vid det första förhörstillfället. I det här förhöret så pekade han dock med stor säkerhet ut samma tre gärningsmän, varav en till "100 000%". Han var alltså helt säker. Han hade även sett killen en gång i det lokala centrumet och hört hur någon hade ropat hans namn, och kunde därför korrekt återge hans förnamn. Allt detta skrevs ned i förhör och godkändes.

Den sista väktaren var den som hade de otydligaste minnena. Även han pekade dock ut samma tre personer i fotokonfrontationerna, men påpekade att han absolut inte var säker.

Då de misstänkta senare förhördes (jag hade vid det laget lämnat över utredningen till en kollega) så nekade de till allt. Det fanns inget ytterligare material i utredningen, inga vittnen, ingen film och ingen teknisk bevisning. Jag var dock själv ganska övertygad om att förhören med väktarna/målsägarna skulle räcka hela vägen fram till en fällande dom. En av dem hade ju gjort ett väldigt säkert och trovärdigt utpek, som sedan styrktes av de andras mindre säkra utpek. Åklagaren beslutade dock att lägga ned förundersökningen. Den väktare som hade vågat stå upp och berätta fick alltså ingen som helst upprättelse. Beslutet motiverades delvis med att han först hade gett en annan version, och delvis med att jag hade använt samma fotokonfrontationer i de tre förhören, vilket hade möjliggjort för dem att prata med varandra och säga "peka ut nr X". Jag är helt övertygad om att de inte har gjort något sådant, och den sortens misstänkliggörande av brottsoffer skaver ganska mycket på mig. Jag kommer dock inte att göra om det misstaget igen. Vad gäller att han först hade gett en annan version, så var det ju väldigt förståeligt (och anledningen hade förklarats tydligt i förhör).

För mig har det blivit allt mer tydligt att det ställs orimligt höga beviskrav i våra domstolar. Det räcker tyvärr ofta med att den misstänkte, i samråd med sin advokat, totar ihop en aldrig så osannolik historia, så länge den inte är praktisk omöjlig så kan den ändå läggas till grund för en friande dom. Detta har många åklagare lärt sig, och blir därför mer restriktiva med vad de går upp till åtal med. Resultatet är att balansen mellan rättssäkerhet (som självklart är enormt viktigt) och rättstrygghet, offrens rätt till upprättelse och samhällets arbete med att beivra kriminalitet, hamnar fel.

Både poliser och åklagare skall följa objektivitetsprincipen. Det är otroligt viktigt att både det som talar emot och för den misstänkte undersöks och att man inte låser sig vid ett scenario. Men i slutändan bildar man sig så klart en uppfattning baserat på alla tillgängliga fakta. Som utredare stöter man regelbundet på fall där det för oss är så uppenbart att den misstänkte är skyldig att man tycker att en fällande dom borde ha varit given, men, där ärendet trots det antingen läggs ned eller den misstänkte frias. Det kan röra sig om rån där den misstänkte har blivit igenkänd, utpressning då målsägaren kan ge en mycket trovärdig berättelse som styrks av stödbevisning medan den misstänkte blåljuger eller våldtäkter där offrets berättelse misstänkliggörs på lösa grunder. En livsstilskriminell skröt en gång till mig om hur många gånger han hade varit misstänkt för grova brott som mordförsök, men att han aldrig hade blivit dömd för annat än skitbrott. Många yrkeskriminella har också insett att med "rätt" advokat så är risken att bli dömd för vissa brott väldigt liten, oavsett hur skyldig man är, bara man nekar till allt.

När det i media briserar debatter om mer eller mindra absurda friande domar i främst sexualbrottsmål så är det speciellt tragiskt eftersom det rör målsägare som är exeptionellt utsatta. Men de extremt höga beviskrav som är en av de främsta anledningarna till frikännandena är också ett problem i andra brottsmål. Ett närmast komiskt exempel är att en rattfull förare kom undan med att hävda att han hade kört i sömnen. I alla de brott där målsägarna har blivit allvarligt kränkta (och där det också kan vara aktuellt med skadestånd), vilket förutom sexualbrott även kan gälla rån, våldsbrott, med mera, så är detta speciellt problematiskt och olyckligt. Det gör ont att se hur ett utsatt brottsoffer som har kämpat sig igenom en tuff rättsprocess belönas med ännu en kränkning för att vårt system ibland ter sig vara helt felkalibrerat i ivern att säkerställa att inga teoretiskt sätt oskyldiga skall dömas. I slutändan finns det ju trots allt bara ett helt säkert sätt att inte döma någon oskyldig, och det är att aldrig döma någon alls.

Slutligen, vad gäller de misshandlade väktarna så visar ärendet även på hur extremt svårt det är att arbeta som väktare i de mest utsatta segregrade förorterna. Nyligen attackerades en väktare i ett bakhåll och slogs medvetslös, hans kollega som hittade honom (lyckligtvis snabbt, då han hann larma) sa att hans andning inte fungerade. Den nedslagne väktaren berättade senare att han hörde ordet "golare" innan han förlorade medvetandet. Alla de tre väktarna som attackerades i händelsen jag beskrev ovan hade för övrigt utländsk bakgrund. Det hjälpte dem inte alls. En av dem slutade direkt att arbeta i det aktuella området, och inte bara på grund av den här attacken. Vi har ett stort problem i de här utanförskapsområdena, och det är hela samhällets ansvar att lösa det problemet. Men innan vi har nått dit så måste vi bli bättre på att värna de yrkesgrupper som riskerar att drabbas av attacker då de jobbar där. Här är väktare troligtvis bland de allra mest utsatta.

lördagen den 1:e mars 2014

Om arbetet mot ungdomskriminalitet

Det har varit en bra vecka för ungdomssektionen i Västerort. Kollegorna har fått flera erkännanden både i ett mycket fult bilrån, och i en serie av apoteksrån. Bilrånet kändes speciellt angeläget. En äldre man stannade efter en mindre sammanstötning i trafiken vid en bensinmack för att kolla att motparten (som var vållande) var ok, och blev då påhoppad, grovt misshandlad (bland annat sparkad mot huvudet då han låg ner) och sedan rånad på sin bil av det ungdomsgäng som färdades i den andra bilen. Apoteksrånen var också högt prioriterade, då de riskerade att helt driva bort apoteksverksamheten ifrån Rinkeby. Vi vet nu tack vare mycket bra arbete av kollegorna vilka flera av ungdomarna som begick de olika brotten är. De tillhör alla samma löst sammansatta och mycket brottsaktiva lokala ungdomsgruppering.

Jag har själv inte varit inblandad i de framgångrika utredningarna, men fick tillsammans med två kollegor i uppdrag att leta efter en ung kille som precis hade blivit misstänkt i ett av apoteksrånen. Han var inte hemma, och uppgifter som vi fick ifrån flera håll gjorde gällande att han eventuellt var på väg till föräldrarnas hemland den aktuella dagen tillsammsn med sin far. De motsades dock av annan, synbart mer trovärdig, information. Vi åkte hur som helst mot Arlanda på vinst och förlust, samtidigt som en kollega inne på stationen fick i uppdrag att forska i vilken flight han i så fall kunde tänkas vara bokad på.

Jag tror inte på tur, och när en kollega sa att vi om det inte gick att slå fram någon information om flygningar så skulle vi ändå kanske kunna träffa på honom på flygplatsen så lovade jag honom en veckas luncher om det lyckades. Vi visste ju som sagt inte ens om han faktiskt skulle flyga idag, eller om han i så fall redan hade lämnat landet. På väg fram fick vi dock ett förslag av kollegan på stationen om en tänkbar flight. Vi tog kontakt med flygbolaget, och fick snabbt reda på att han faktiskt var inbokad på den flighten, samt att de hade betalat för övervikt. Vi fick även reda på vilken gate de skulle flyga ifrån. Bingo!

Vi gick mot boardingen, och jag visade snabbt brickan samtidigt som jag stövlade rakt igenom säkerhetskontrollen (det pep, så klart) och fortsatte, mållåst, mot den aktuella gaten. Som tur var har jag kollegor med skarpare ögon än mina, och de ropade strax tillbaks mig. I närheten av säkerhetskontrollen hade de påträffat den misstänkte killen och hans far. Killen bar dessutom samma jacka som hade använts vid ett av rånen. Pappan tog det faktum att hans och sonens resa avbröts innan den hann påbörjas bra. han var så klart besviken och arg, men det riktades mot sonen och inte mot oss. När sonen nekade till att han gjort något, så bemötte han det med sund skepsis. Själva anledningen till resan var att pappan var bekymrad över sonens upprepade brottslighet och tänkte, klokt, att ett miljöombyte skulle kunna byta de kriminella vanor som han hade utvecklat.

Pappan frågade om vi kunde hjälpa honom att få ut sitt bagage, och kanske att få ombokat biljetten. Jag svarade att vi så klart kunde hjälpa till med bagaget och att vi kunde förklara situationen för flygbolaget,men att vi inte kunde styra över hur det fungerade med ombokning. Kollegorna gick ut med den unge killen och jag stannade med pappan för att försöka hjälpa honom. I slutändan så gick det att boka om, visserligen mot en avgift, men betydligt mycket billigare än det hade varit att köpa en ny biljett. Jag hade även lovat pappan att vi skulle hjälpa honom att komma hem med bagaget, så att han skulle slippa att ta taxi. När väl väskorna kom ut så ångrade jag mig nästan. Fyra enorma resväskor och ett gäng mindre, tillsammans med fyra vuxna och en ungdom i vår lilla van? Det gick i slutändan, men alla utom chaffören fick bära väskor eller lådor på knäna.

På väg fram att lämna av pappan så krävdes det en del taktiskt tänk. I området där vi lämnade dem är fritagningsförsök vanliga, även om risken så klart minskas av pappans närvaro. Tanken var att kollegorna skulle köra iväg och vänta med den misstänke killen en bit bort medan jag hjälpte pappan att bära väskor, och sedan gjorde en husrannsakan i den väska som tillhörde killen. Killen bad dock om att få komma upp och uträtta sina behov. Efter en kort tvekan så godkände vi det. Jag fick vakta medan kollegorna hjälpte till med väskorna. Killen passade på att lämna jackan han bar på toaletten, och plockade en annan jacka på väg ut. Kollegorna körde iväg. Jag avslutade på platsen, tog med mig jackan samt ett beslag till, skakade hand med föräldrarna och gick efter.

Mina två kollegor höll sedan förhöret med killen i närvaro av hans mamma. Eftersom det inte går att få fram en advokat så sent på kvällen så var tanken bara att delge honom, men han ville erkänna, och gav i erkännandet detaljer som han rimligtvis bara kunde ha känt till om han hade varit med. Då han fick reda på att han ändå skulle bli kvar ville han ta tillbaka erkännandet. Dagen efter så erkände han dock igen då kollegorna höll ett nytt förhör med advokat. Åklagaren ville dock att han skulle sitta fortsatt anhållen på grund av recidivfara med tanke på den upprepade brottsligheten, så han blev kvar trots att kollussionsfaran hade fallit.

Som jag skrev ovan så är den här utredningen ett exempel på när arbetet mot ungdomsbrottslighet fungerar som bäst. Jag tror också helt ärligt att mina kollegor på Ungdomssektionen är osedvanligt bra på att utreda grova brott med unga gärningsmän. En framgångsfaktor som kan vara värda att nämna med avseende på just det här fallet är att ha ett bra och respektfullt samarbete med de misstänktas familjer, där man delar målet att den unge skall sluta begå brott är A och O . Det är inte alltid möjligt, men då det är det så förenklar det inte bara polisarbetet, utan även samarbetet med socialtjänsten och i slutändan förutsättningarna för att man tillsammans skall få den unge att lämna kriminalitetet och få ordning på sitt liv.

En annan framgångsfaktor som är kontroversiell är just att ha den unge anhållen. Väldigt få unga som redan har en etablerad kriminell identitet erkänner då de inte anhålls. Både miljön i sig och viljan att bli frisläppt ökar motivationen att erkänna, medan en återgång till det umgänge i vilket kriminaliteten föddes i princip alltid blåser bort all vilja att ta ansvar för ett begånget brott. Det är därför naturligtvis extremt viktigt att man aktar sig för falska erkännanden. Förhören är inte till för att se till att den misstänkte erkänner, de är till för att få fram så bra och sann information om vad som har hänt som möjligt. Om den misstänkte har gjort sig skyldig till brott, så vill man ha så mycket detaljer ifrån honom att det tydligt framgår att ingen som inte var med vid brottet hade kunnat känna till allt detta. Erkännandet i sig är inget värt, det är berättelsen man är ute efter. En detaljerad berättelse innebär ofta att kollussionsfaran faller, vilket innebär att man släpps. När man då, som killen ovan, inte släpps trots ett erkännande så leder det dock av naturliga skäl till stor ilska och besvikelse. Den här killen mådde dessutom tyvärr uppenbart dåligt av att sitta i arrestcellen.

För att ta vara på den vilja att lämna kriminaliteten som kan finnas då man sitter inspärrad, men som ofta försvinner så fort man är tillbaka i samma sammanhang där den är en central del av ens identitet, så kontaktades unga ex-Cons för att prata med killen och stärka motivationen att sluta begå brott. Jag vet inte hur det samtalet gick, men jag hoppas verkligen, både för hans, hans familj, och samhällets skull att det gick bra.

Socialtjänsten har en extremt central roll vad gäller att få unga att lämna en kriminell livsstil. För en av killarna som satt anhållna för det grova bilrånet var det tydligt att det var helt nödvändigt med beslut om omhändertagande/LVU då han inte bara begick många brott utan även uppvisade stora empatibrister och uppenbarligen inte hade förutsättningar att utvecklas åt rätt håll i sin nuvarande miljö. Socialtjänsten hittade dock ingen ledig plats att placera honom på i hela landet. Detta beror så klart på resursbrist, en resursbrist som slår igenom i hela kedjan vad gäller hur man hanterar unga i riskzonen. Billigast och humanast hade det varit att satsa hårt på stöd och hjälp redan i förskoleåldern, eller vad gäller barn som invandrat, så fort de kommer till Sverige. För många tonåringar är det nära på för sent, även om man aldrig får ge upp.

Slutligen en anekdot. Ingen av de vakter som släppte igenom mig då jag civilklädd höll upp en polisbricka och sedan marscherade rakt igenom säkerhetskontrollen kan ha haft en chans att se att det var min bild på det mycket lilla fotot på kortet bredvid polismärket. Jag blev ändå inte kontrollerad närmare, och kunde gå in beväpnad i den säkrade zonen, med kollegorna efter mig. Det var inget jag tänkte på då, men i efterhand så inser jag att jag nog borde ha stannat upp och låtit dem ta sig tid att kolla min polislegitimation lite närmare. Och vakterna kanske trots allt borde ha bett om att få titta på brickan, även om jag säkert såg ut som att jag hade all rätt att stövla förbi som jag gjorde...

lördagen den 8:e februari 2014

Om möten med och anklagelser om rasism

Jag och min kollega åkte nyligen med på ett larm om att ett gäng skinnskallar hade misshandlat någon. Samtidigt och i samma område larmades det om att det var bråk i samband med en fest. Då vi kom fram så hade redan de första patrullerna på platsen gripit några rakade unga killar som stämde väl in på signalementet. Slagningar på deras identiteter gav att de var medlemmar i nazistiska SMR och att de hade varit med i Kärrtorp. Vad gäller lägenheten, så påträffades ett gäng ungdomar utanför som berättade om hur de hade blivit attackerade och hotade av några fulla polacker. Det visade sig att en av polackerna hade körts till sjukhus av sin flickvän med knivskador.

Först framstod det här som två separata händelser, men sen framkom att det fanns direkta kopplingar. Den skadade polacken hade försökt att ingripa då nazisterna hade attackerat en man med utländskt utseende. Det hade lett till att han i sin tur angreps och knivskars. Nazisterna hade dessutom kommit ifrån den fest där man senare hade ringt polisen för att man kände sig hotade av polackerna. Att den knivskurne mannen var upprörd på den granne som hade bjudit in nazister som sedan attackerade honom är dock inte särskilt svårt att förstå. En av polackerna kunde dessutom peka ut den plats där någon av nazisternas vänner hade lämnat den kniv som troligtvis användes vid misshandeln.

Nazisterna själva skyltar stolt med sin rasism. Däremot var det en nyttig tankeställare att de ungdomar som framstod som både nyktra, skötsamma och ytterst ”normala”, och dessutom kontaktade polisen i egenskap av brottsoffer, tillhörde samma fest och delvis samma högerextrema ideologiska miljö som dem.

Några veckor senare så befann jag mig tillsammans med en hundförare på en plats för att leta efter bevis i en pågående utredning om grov våldtäkt mot barn. En man frågar vad vi gör, och jag förklarar kort. Han börjar då att prata om hur hans område har förstörts sedan alla muslimer kom, då de begår mängder med brott. Han hann även påbörja något om män med långa skägg innan jag avbröt honom och sa vänligt men bestämt att jag var medveten om att kriminaliteten i det område han bodde i var extremt hög, och speciellt bland ungdomar, men att jag inte för mitt liv kunde se hur det kunde ha med islam att göra. Han förklarade att han, som själv kom ifrån ett land i Mellanöstern, sa ifrån om hans barn gjorde något fel, medan muslimerna bara ryckte på axlarna. Jag sa så klart emot och påpekade att jag inte trodde att religion var relevant i sammanhanget, men att sociala faktorer och förankring i samhället kunde påverka hur föräldrar agerar förebilder och sätter gränser för sina barn. Vi kom inte så mycket längre.

Alldeles nyss så kröp rasismen lite närmare mig personligen, då en vän blev utsatt för ett islamofobiskt hatbrott. Det faktum att hon bär slöja gjorde att någon fick för sig att skriva en lapp där det bland annat stod ”Här bor en islamhora som ska dö i helvetet” och sätta upp den på hennes lägenhetsdörr. Efter den första reaktionen av ilska, oro och avsky så började jag omedvetet tänka på den person som hade gjort sig skyldig till det här fega brottet. Mina tankar gick omedvetet mot någon som SMR-killarna, det vill säga en rakad extremist som ägnade sig åt rasism och politiskt hat på heltid. Det är antagligen sannolikare att det rör sig om någon som ser helt vanlig ut och har ett vanligt liv, som de ungdomar som hade delat fest med SMRarna eller den man som var nyfiken på vad vi letade efter då vi utredde våldtäkten.

Både när man skall varsebli rasism och när man skall bekämpa rasism så tror jag att det är viktigt att inte låsa sig vid föreställningar om hur en rasist skall se ut eller om hur rasism skall se ut. Att exempelvis påstå att enbart ”vita” kan vara rasister är både fördummande och kontraproduktivt. Visst finns det maktstrukturer i samhället som påverkar, men varken dessa eller rasismen själv är statisk. För den som utsätts för rasistiska hatbrott är förövarens hudfärg eller etniska ursprung av mindre betydelse, det är hur vi bekämpar och kommer till rätta med rasismen som är intressant.

Samma dag som jag jobbade med våldtäkten så grep två kollegor på min sektion en man som hade narkotika på sig och bar kniv. Mannen är vanekriminell och dömd för ett antal olika brott. Vid gripandet så skrek hans mor åt den kollega som grep honom att de var rasister och bara tog honom för att han var invandrare. Kollegan, vars ena förälder är mörkhyad, hade svårt att få henne att förstå det självklara i att han greps för att han hade gjort sig skyldig till brott, och inget annat. Jag har själv vid flera tillfällen varit med om liknande rasismanklagelser då jag har gjort vanliga ingripanden mot människor som har begått brott. Jag tror dessvärre att den mängd ogrundade anklagelser om rasism som regelbundet riktas mot polisen gör det betydligt svårare att identifiera och hantera den rasism som absolut finns hos vissa individer (och grupper) inom polisen och som vi måste komma till rätta med.

Man hade hoppats att den allmänna debatten skulle hjälpa till att nyansera och klargöra, men oftast är det precis tvärtom. I en ”debatt om debatten” om rasism mellan två tongivande ledarskribenter så hävdade den ena indirekt att alla som inte var för en generösare migrationspolitik var rasister medan den andra hävdade att Skånepolisens romregister inte var rasistiskt. Jag är visserligen själv för ett generösare flyktingmottagande, men tycker ändå att båda dessa ståndpunkter bidrar till den polarisering som fördummar och försvårar. Rasism är inte bara nazister som misshandlar eller islamofober som sätter upp hatmeddelanden, det är också strukturer som gör att tusentals romer, varav mängder med barn, blir registrerade på oklara grunder. Men om begreppet vidgas till att inkludera alla som har en restriktivare syn på migrationspolitik än den valfri debattör står för så tappar det sin mening.

Rasism är ett enormt problem, och just hur vi bäst bekämpar rasismen i vårt eget samhälle är en av nutidens ödesfrågor. Det behövs smarta och inkluderande sätt att möta de människor som av olika anledningar bär på rasistiska fördomar och öppna upp deras perspektiv. För att nå dit så tror jag att vi behöver bli lite mer försiktiga med att rasiststämpla folk vars agerande, åsikter eller perspektiv vi ogillar, så att det som verkligen är rasistiskt framstår tydligare och blir lättare att agera mot. Men vi behöver framför allt bli bättre på att ta tag i den rasism som faktiskt finns mitt ibland oss. Mer behöver satsas på rasismbekämpande satsningar och åtgärder ifrån myndigheter och organisationer. Allra viktigast är nog ändå att vara uppmärksamma på vårt eget agerande samt att vid behov säga ifrån och ta det där obekväma samtalet med kamraten, kollegan, grannen eller familjemedlemmen.

söndagen den 24:e november 2013

Om möten och bemötande

Under mitt första år som polis så var jag med då några kollegor gjorde en kontroll av ett par killar i tunnelbanan i en av våra segregerade förorter. Kollegorna, som hade koll på att killarna i gruppen vi kontrollerade var kriminellt aktiva, kunde snabbt konstatera att några av dem sannolikt var påverkade av narkotika. Det beslutades att de skulle tas med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebar urinprov. Killarna blev arga då detta meddelades. Han som jag pratade med försäkrade att han inte hade tagit något och var påtagligt irriterad över att behöva åka med till stationen och kissa. Jag, som då själv inte hade sett några tydliga tecken, förklarade att jag förstod att han tyckte att det var onödigt och kränkande, men att han ändå skulle behöva komma med. Vi fick bra kontakt och väl på väg in berättade han att provet skulle komma att bli positivt på cannabis. Då jag släppte honom efter att vi var klara så sa han att han hade uppskattat mitt bemötande. 

De följande åren dök hans namn upp regelbundet i en gruppering som var kriminellt aktiva, både med narkotikahandel och inbrott. Jag träffade honom själv kanske ett år efter det första mötet. Jag var på väg till en vän som då bodde i samma förort och stannade på den lokala pizzerian för att köpa med mat. Då några av hans vänner, alla kriminellt aktiva, kom fram och uttryckte sitt missnöje med att jag var där (dock inte på ett aggressivt eller hotfullt sätt) så kom han istället fram och hälsade vänligt. Ingen av dem trodde dock på att jag hade kommit till området "privat". 

För inte så länge sedan, då jag var i den förorten på ett möte, så kom samma kille fram till mig. Han tackade mig för att jag hade varit trevlig mot honom och berättade att han nu hade lagt av med narkotika och inbrott och hade börjat studera på universitetet. Jag kan så klart inte veta om det är sant, men det faktum att han valde att komma fram och berätta att han nu hade fått ordning på sitt liv gör att det kändes äkta. Jag blev både glad och tacksam och hoppas verkligen, både för hans och för omgivningens skull, att han har lagt av med kriminaliteten en gång för alla, samt att det går riktigt bra för honom med studier och jobb!

Jag är inte trevligare eller charmigare än någon annan, så att vårt möte för flera år sedan tydligen gjorde intryck på den här mannen berodde troligtvis på en kombination av att han kände att jag visade honom respekt under tvångsåtgärden och att han själv var ovanligt lätt att prata med. Då det finns tid och möjlighet att visa förståelse för den irritation ett ingripande kan orsaka och förklara varför man gör det man gör så kan det uppenbarligen göra skillnad. Så upplever jag också att de flesta av de kollegor som jag har jobbat med arbetar, och många gör det smidigare och bättre än jag.

Nyligen var jag i en annan segregerad förort med en kollega under kvällstid för att ta en kort fotpatrull och kolla läget i centrum. Vi var civila, men kunde lika gärna varit uniformerade med tanke på hur mycket åtminstone jag stod ut. Utanför en korvkiosk stod ett 20-tal unga vuxna och hängde. Vi gick fram för att hälsa. Då vi sträckte fram våra händer så ignorerades de, liksom även alla försök att starta ett samtal. De sa till oss att vi inte var önskade och att vi skulle gå därifrån. Jag svarade att vi stod bra där vi var, vilket resulterade att hela gänget drog över till andra sidan av den breda gågatan i centrum. När de väl stod så långt bort att de upphörde att vara individer och istället blev en massa så började förolämpningarna komma. Vi stod kvar ett tag och pratade medan vi ignorerade dem, och gick sedan tillbaka mot bilen. Då vi var på väg bort och hade vänt ryggen mot gruppen så kastades lite småsten och en halvfull läskburk i vår riktning, inget var dock nära att träffa. Då vi vände oss om så upphörde genast kasten. Eftersom det inte fanns något konstruktivt vi kunde göra i den här situationen så gick vi efter ett kort tag till därifrån. 

Ibland verkar det inte spela någon roll vilket bemötande man har. En del personer kommer att möta en med hat och ovett, och ibland med våld och stenar, oavsett hur man beter sig. Och det går inte att prata med varken kastade stenar eller en förolämpande folkmassa. Om vi hade ingripit, vilket hade varit väldigt svårt på två personer (och hade troligtvis startat oroligheter och krävt ordentlig förstärkning), så hade det behövt göras resolut. 

I vissa situationer behöver man ta kontroll först och prata sen. Dessutom ger det sällan något att prata med dem som svarar med förolämpningar, i alla fall inte då de är i grupp. Men även när man tvingas använda våld mot någon är det viktigt hur man kommunicerar, eller åtminstone hur man inte kommunicerar. Att man ibland behöver vara hård förstår nog de flesta som man ingriper mot innerst inne. En kollega berättade dock nyligen om hur en ung kille som hade gripits efter att ha gjort något väldigt dumt sa att han förstod dem som hade varit hårdhänta under ingripandet, men att han aldrig skulle glömma att en annan polis fällde en hånfull kommentar då han var bojad och maktlös.

Det är så klart inte bara mot misstänkta brottslingar, aggressiva personer med mera som bemötandet är viktigt, utan kanske ännu mer
 vad gäller brottsoffer. I möten med brottsoffer är det min erfarenhet att det allra flesta poliser är väldigt bra på att vara empatiska och lyssnande. Däremot kan det vara frustrerande att det kan upplevas att man som brottsoffer ofta blir helt ignorerad efter att brottet väl är anmält. Många anmälningar hamnar på hög, och resulterar i slutändan bara i en nedläggning som kommuniceras genom att ett standardiserat brev skickas ut. Då är det lätt att brottsoffer känner sig ignorerade. Om man som polis däremot ringer upp och förklarar varför det inte gick att komma vidare i ärendet så bemöts man nästan alltid av förståelse, och inte sällan av tacksamhet, trots att resultatet är lika dåligt. En kollega nämnde nyligen att hon även brukade se till att ringa upp målsäganden så fort hon fick ett ärende bara för att se till att denne visste var hon eller han kunde vända sig med frågor och funderingar. Få ringde, men alla uppskattade samtalet. Tyvärr har dock många utredningsavdelningar en så enorm resursbrist så att bara ett enkelt samtal till ett brottsoffer i ett inkommet ärende kan vara mer än vad man har möjlighet att hinna med. 

Polisen har de senaste åren styrts stenhårt efter "resultat", det vill säga för att leverera fina siffror vad gäller blås, redovisade utredningar, med mera. Förutom att i princip alla målen riskerar att styra verksamheten fel (man gör det som ger bra siffror istället för det som är lämpligt ur ett polis- eller samhällsperspektiv) så visar de också ett totalt fokus på vad man producerar på bekostnad av de mjukare värdena, som hur man bemöter människor. Lyckligtvis så kommer det humanistiska perspektivet naturligt för många poliser, man har ju ofta valt jobbet för att man vill möta och hjälpa andra människor. Jag tror dock att vi behöver lägga betydligt mer fokus på de här frågorna, dels för att bli av med de avarter som förekommer, men också för att jag tycker att borde bli tydligt att bemöta människor väl inte bara är ett medel för att nå resultat, utan ett viktigt mål i sig. 

måndagen den 28:e oktober 2013

Med snaran runt halsen

Jag hade ungefär fått i mig hälften av thaimaten jag hade köpt då det gick ut ett larm om att en kvinna var orolig för en väninna som hade uttalat självmordstankar. Ingen av IG-bilarna svarade. Vi jobbar inte främst mot LKC, men jag hjälper personligen gärna utryckningen med att ta jobb om det behövs, speciellt innan skiftesbyte, vilket var fallet då anropet gick ut. Är det frågan om akuta jobb så är det dessutom en självklarhet att åka. Jag svarade på larmet, och drog ut ifrån stationen med min kollega.

Då vi närmade oss adressen såg och hörde vi räddningstjänsten framför oss. Det visade sig att de var på väg till samma adress. Vi kom in i porten precis efter dem. Då jag kom upp till den aktuella lägenheten stod det flera brandmän framför dörren, och en av dem försökte ropa in genom brevinkastet. Jag tog tag i handtaget, kände på det, märkte att dörren var olåst, och gick in. Någon sekund senare tittade jag in i vardagsrummet, och såg då en kvinna ståendes på något pall-liknande med en strypsnara tight knuten runt halsen som via ett spänt rep hängde i en krok i taket. Jag hade brandmännen precis bakom mig och kollegan längre bak i kön och väste "kniv" bakåt samtidigt som jag gick fram mot kvinnan (vilket kollegan längre bak så klart tolkade som att någon var knivbeväpnad). Min tanke, att brandmän måste ha knivar med sig och att någon av dem skulle plocka upp den så att de kunde vara beredda att snabbt skära ned kvinnan medan jag försökte lyfta/hålla henne uppe om hon skulle sparka undan pallen, plockades snabbt upp av en av brandmännen som drog fram en morakniv. De stannade dock i dörröppningen till vardagsrummet.

Då jag gick fram emot kvinnan så bad hon mig först att räcka henne ett kärt föremål som låg en bit bort i rummet då hon själv satt fast i hängsnaran och inte kunde ta sig någonstans alls. Detta gjorde jag självklart, medan jag hälsade, presenterade mig och försökte etablera kontakt med henne. Efter att hon hade fått det hon bad om så beordrade hon oss direkt att gå därifrån. Jag konstaterade så klart att vi inte kunde det, att vi tänkte hjälpa henne. Diskussionen fortsatte ett tag, och även om jag pratade lugnt och vänligt till kvinnan och gjorde mitt bästa för att nå fram till henne, så gick det inget vidare. Hon var helt ointresserad av att få vår hjälp, och blev succesivt allt mer irriterad över att vi inte gick därifrån.

Samtidigt som vi diskuterade så hade min kollega diskret börjat röra sig in i rummet. Han tog närmast omärkligt steg för steg tills han utan att kvinnan verkade ha lagt märke till honom, hon hade ju också fullt upp med att argt be mig att ge mig av, hade tagit sig in bakom henne. Där på vardagsrumsbordet låg det en kökskniv, som han plockade upp. När kvinnan sedan för andra eller tredje gången gjorde något sorts försök att knuffa undan mig så var han snabbt framme och skar smidigt av repet bakifrån. Jag fick henne i famnen och la ned henne på en madrass som låg en bit bakom mig. Hon kämpade argt emot, och vi var alla oroliga för repet som satt kvar runt halsen då det som sagt var väldigt hårt knutet. Vi ville få bort det så fort som möjligt, och höll ned henne medan vi försökte skära bort det då knuten var för svår för oss att lossa, självklart utan att riskera att rispa kvinnan som som sagt kämpade emot. Med hjälp av en av brandmännen så lyckades vi.

Efter att den akuta faran var avvärjd och vi kunde släppa upp kvinnan så gick det lite bättre att få kontakt. Vi behövde självklart ta med henne till psykakuten på St:Görans sjukhus och även om hon fortfarande inte direkt gillade oss så fick vi henne i alla fall att själv ta på sig ytterkläder och skor och samla ihop det hon behövde ha med, medan kollegan också dokumenterade uppsatta avskedsbrev för att kunna visa psykiatrin. Då jag höll tag i henne på väg ned för trappan för att hon inte skulle snubbla ofrivilligt eller medvetet försöka skada sig själv, så försökte hon slita sig. Väl nere med risken ifrån trappan borta så släppte jag henne. Jag tvingades dock att ta tag igen då hon ville vandra iväg. Väl inne i bilen så kunde jag dock sitta lugnt bak med henne och prata en del på väg till psykakuten. Jag ringde också in om LPT47 beslut, vilket var en ren formsak i det här fallet. Överlämningen till psykiatrin gick smidigt, hon var dessutom välkänd där.

Det viktigaste målet vid ett självmordslarm är självklart att rädda liv, och naturligtvis helst utan att personen får några skador eller men av händelsen. Det lyckades vi med, mycket tack vare kollegans smidiga ingripande. Det är så klart mycket möjligt att kvinnan inte själv hade sparkat undan det hon stod på, men det hade räckt med att hon hade säckat ihop en aning så hade hon kvävts, och hon hade inte själv kunnat ta sig därifrån. Sen ville vi så klart försöka se till att vårt ingripande i sig inte blev ytterligare en traumatisk upplevelse för kvinnan. Jag får ofta relativt bra kontakt med psykiskt sjuka människor, men den här gången nådde jag som sagt aldrig riktigt fram. Det var dock skönt att vi, trots att hon vid flera tillfällen försökte slita sig och knuffa undan mig, kunde lösa jobbet utan att använda handbojor och att vi mot slutet i alla fall kunde sitta och prata med varandra. Ju mindre våld och/eller kränkningar man behöver utsätta en redan trasig människa för, desto bättre så klart.

Även om vi lämnade jobbet med en känsla av att ha gjort något bra, så är hela händelsen och kvinnans situation i stort enormt tragisk. Oavsett om hon hade haft beslutsamheten att faktiskt aktivt ta livet av sig själv eller inte, så var det uppenbart att hon mådde väldigt dåligt och var extremt olycklig. Hon hade en lång historia av psykisk ohälsa, och hade dessutom nyligen förlorat sin kanske närmaste anhöriga. Då vi lämnade henne så var hon fortfarande arg över att vi hade stoppat hennes planer. Man kan bara hoppas att hon får så pass bra hjälp av vården/samhället att hon så småningom ändå är glad över att vara vid liv.

Vad gäller psykvården, så verkar det för mig tydligt att den helt enkelt inte räcker till. Kvinnan berättade att om hon bara fick prata med en viss överläkare så skulle hon bli utskriven direkt igen. Sanningen är troligtvis att psykvården inte har resurser till att vårda alla som är i behov av deras hjälp. Det är dessutom väldigt vanligt att man får höra berättelser om hur akut omhändertagna bara har förvarats och medicinerats i ett par dagar, och sedan mår ännu sämre då de släpps ut. Gissningsvis finns det inte tillräckligt med personal för att exemeplvis ge samtalsterapi på ett sådant sätt som de människor som kommer dit faktiskt skulle behöva.

I ett ännu bredare perspektiv så handlar det också om att samhället är dåliga på att i tid ge hjälp och stöd till människor som mår dåligt. Det är naturligtvis väldigt svårt, både att fånga upp dem som är i behov av stöd och att hitta sätt att stötta som faktiskt hjälper, men det är också väldigt viktigt. Jag tror att mycket vore vunnet om vi blev bättre på att se och hjälpa de barn och unga som har särskilda behov, och då menar jag inte bara de agressiva och utåtagerande, utan även de tillbakadragna, olyckliga och ofta mobbade. Förutom att det så klart främst handlar om människosyn och att försöka ge alla ett drägligt liv, så skulle det även i ett längre tidsperspektiv kunna leda till drastiskt minskade kostnader för vård, missbruk, arbetslöshet, med mera. I ett samhälle där kvartalskaptalism råder och där varje förvaltnings främsta mål är budget i balans  så är det lätt att missa att det faktiskt i ett längre tidsperspektiv inte bara är humanistiskt, utan även ekonomiskt sunt att investera i och satsa på människor som riskerar att fara illa i livet.


söndagen den 29:e september 2013

Om en gruppvåldtäkt och en modig men extremt utsatt flicka

Det var i vintras. Min grupp jobbade för tillfället ”inne”, det vill säga med utredningsarbete, så när en misstänkt gruppvåldtäkt med unga gärningsmän kom in så hamnade ärendet hos oss. Tack vare bra arbete av krimjouren och kollegorna i gruppen identifierades snabbt de flesta av de misstänkta killarna. Samarbetet med åklagaren fungerade utmärkt, och de anhölls, hämtades in och häktades senare.

Med tanke på hur grovt brottet var och hur många misstänkta det rörde sig om (åtta totalt), så behövde i princip hela gruppen hjälpa till med ärendet. Jag kom in då det skulle hållas längre förhör med de misstänkta. Vid det laget hade vi, tack vare att två kollegor hållit ett strålande förhör med målsägaren, en 15-årig tjej, en hyfsat klar bild av vad som faktiskt hade hänt.

Flickan och en vän till henne hade följt med en annan tjej som hennes vän kände till en fest dit hon i sin tur hade bjudits in av en kille som hon var bekant med. De tre tjejerna åkte ut till den tunnelbanestation dit de skulle bli hämtade, och fördes sedan till den lägenhet i vilken festen hölls. En av tjejerna blev snabbt väldigt berusad. Flickan själv, som var relativt blyg och tillbakadragen, fördes av en av killarna till ett sovrum. Hennes kompis var också där inne ett tag med en annan kille, men lämnade sedan då han ville ha sex med henne. Flickan övertalades först till att ha sex med den kille som hade tagit med henne in i rummet. Därefter kom det in fler och fler killar. Dem ville flickan absolut inte ha sex med, men trots att hon sa nej flera gånger så insisterade de. En efter en hade de sex med henne, och hon blev stundtals fasthållen av den kille som för tillfället låg över henne och höll på. Hon försökte ibland vrida sig undan, men vågade annars inte göra något motstånd. Då hennes vän redan hade gått och den andra tjejen var redlöst berusad, så var hon i princip ensam med de för henne okända killarna. Dessutom hade någon av dem tagit hennes mobiltelefon, vilket gjorde hennes situation ännu mer utsatt. Då de alla var färdiga lämnade flickan lägenheten. Hon var chockad och grät, och fick hjälp av förbipasserande som kontaktade polisen då hon berättade att hon hade blivit våldtagen.

Mitt första förhör i ärendet var med killen i vars lägenhet allt hade skett. Han mådde fruktansvärt dåligt. Vi fick bra kontakt. Han berättade utförligt om hela händelsen och om vem som hade gjort vad i vilken ordning. Hans berättelse skilde sig ifrån målsägarens då han hävdade att ingen hade hållit fast henne och de hade slutat om hon hade sagt till. Han var dock djupt ångerfull och sa mot slutet av förhöret gråtandes att han förstod att hon inte ville ha sex med dem alla. I förhöret framkom också att flickan inte hade visat några tecken på att vilja vara med på det hela, utan bara hade legat helt passiv.

Mitt andra förhör, med en annan av killarna, gick sämre. Då jag och kollegan kom in, ca 15 minuter försenade, så möttes vi arga och spydiga kommentarer ifrån advokaten. Att vi bad om ursäkt hjälpte inte. Sedan började advokaten att skälla ut kvinnan ifrån socialtjänsten som var med. Där vi ville ha en trygg stämning som gjorde det lättare för den misstänkte killen att öppna upp och berätta hade vi istället fått en spänd och irriterad situation där advokaten i sin klients ögon hade gjort både oss och socialtjänsten till fiender. Killen totalnekade till att ha varit på plats, trots att flera av hans vänner hade namngett honom och sagt att han var där. Då vi försökte öppna upp och skapa kontakt, samt prata om behovet av att stå för det man har gjort för att kunna gå vidare, så avbröt advokaten konstant och bad oss att ställa frågor som var relevanta för utredningen. Varken jag eller kollegan kom någonstans, och vi tvingades bryta förhöret. Den killen var den enda som häktades om.

I det tredje förhöret som jag var med om att hålla började killen vi då förhörde med att tvärljuga. Han hade dock en bättre advokat, så efter att vi hade fått advokaten att förstå att vi hade övertygande bevisning om att han hade varit på platsen och att han hade haft samlag där bad vi dem ta ett enskilt samtal. Efter det berättade han att han och de andra hade haft sex med flickan, och redogjorde för sin version av vad som han påstod hade hänt. Han visade dock inte samma ånger som den första killen, och stod fast vid att allt hade varit frivilligt, även om han också sa att flickan hade varit helt passiv. Den här killen förekom redan trots sin unga ålder i våra register. Det fanns även meddelanden som visade att han direkt efter händelsen hade försökt sälja en likadan telefon som den som flickan blev av med, att han hade försökt övertala andra att ljuga om händelsen, samt att han hade filmat och ombads radera filmen.

Efter att alla inblandade hade förhört gick det att pussla ihop en ännu tydligare bild av vad som hade hänt och vem som hade gjort vad. Vissa detaljer återkom, som exempelvis att den första killen kommer ut och kaxigt visar upp en använd kondom, samt att en av killarna hade erbjudit den som kom efter honom att använda samma kondom som han själv precis använt genom att bara vända den ut och in. Även om ingen av killarna erkänner brott och alla hävdar att flickan gjorde det frivilligt, så träder också i deras berättelser fram en bild av en rädd och passiv tjej som mest ligger orörlig på sängen medan killarna väntar ”på kö” och den ena efter andra tar för sig. Hon tar inga egna initiativ, visar inte på något sätt att hon samtycker. Flera nämner att hon säger att hon inte vill, men sedan blir ”övertalad”. Stundtals är dörren in till rummet låst, och ibland är det ett antal killar där inne med henne samtidigt. Även om det är uppenbart att killarna gärna vill ge en berättelse som inte innebär att de själva har gjort något fel, och än mindre något brottsligt, så stärker förhören med dem den totala bilden av en ensam 15-årig livrädd tjej som inte har vågat göra något för att ta sig ur situationen som hon hamnade i mer än att då och då tyst säga att hon inte vill.

Under utredningens gång så framkom även att det förekom hot och förolämpningar mot flickan på sociala medier, och speciellt då på ”KIK”. Vi var flera i gruppen som genast ville ta tag i detta för att se till att de upphörde direkt. Hon var redan enormt utsatt, och att hon kallades för lögnare, anklagades för att hon anmälde för att hon ville ha pengar, samt hotades med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var bara rent vidrigt. Jag pratade med flickan om hoten. Vi lyckadessedan få tag på tjejen som stod bakom dem, vilket resulterade i ettallvarligt samtal med henne och hennes mamma tillsammans medsocialtjänsten. Brottsmisstankarna lades ned eftersom hon var 14. Det mest tragiska med det samtalet var kanske hennes initiala förklaring till hur hon ”visste” att flickan ljög om våldtäkten, i hennes värld kunde det inte ha varit en våldtäkt eftersom flickan befann sig frivilligt i den lägenhet där det skedde...

Eftersom vår grupp jobbar regelbundet med våldtäkter och vet hur svårt det är att nå fram till en fällande dom var vi fullt medvetna om att det var ett svårt ärende. Därför jobbade vi så hårt vi bara kunde för att göra allt som stod i vår makt för att öka chansen för en fällande dom. Handläggaren och en kollega till gjorde ett otroligt bra arbete. Åklagarna var modiga och beslutsamma och drev ärendet stenhårt, vilket också ledde fram till en fällande dom i tingsrätten. Nyss kom hovrättsdomen, och där friades alla inblandade helt och hållet. Det känns för jävligt. Jag vet att det faktum att en domstol anser att ingen kan bevisas vara skyldig inte betyder att inget brott har begåtts. Den signal som både flickan, de misstänkta pojkarna, deras vänner, och alla andra ungdomar med en tvivelaktig syn på tjejers rätt till sin egen kropp får är dock att allt gick rätt till. Det är förfärligt, speciellt för 15-åringen som efter den initiala kränkningen också har kämpat sig igenom en krävande utredning och två tuffa rättegångar. Man skäms å samhällets vägnar.

Hur kan det då bli så fel? I grunden handlar det mycket om bevisvärdering och rättspraxis. Våra domstolar har extremt höga beviskrav i brottsmål. De utgår ifrån att den misstänkte alltid har rätt, och kräver väldigt övertydlig bevisning för att fälla någon (till skillnad ifrån exempelvis civilrättsliga mål). I strävan att aldrig riskera att en oskyldig person fälls, så frias mängder med skyldiga. För oss poliser så kan det vara en frustration även i mål om rån eller stöld, men det är väldigt mycket värre i just våldtäktsmål. Detta då den friande domen blir ett slag i ansiktet och en ytterligare kränkning för den målsägare som har kämpat sig igenom hela rättsprocessen. Det faktum att många tolkar en friande dom som att det är bevisat att den misstänkte är oskyldig (vilket i så fall skulle innebära att målsägaren har ljugit) gör det hela ännu värre. Jag känner personligen att balansen har hamnat fel, och att bevisvärderingen i det här våldtäktsmålet, där målsägaren har väldigt mycket högre trovärdighet än de misstänkte men ändå ifrågasätts av hovrätten på viktiga punkter, är ett exempel på det. Sen är ju juridik en bedömningssport, så det är möjligt att högsta domstolen skulle fatta ett annat beslut. Därför hoppas jag innerligt att man i alla fall försöker att ta fallet dit.

En annan anledning till att det blev fel är den våldtäktslagstiftning som gällde då brottet begicks. Då krävdes det enkelt sagt våld eller hot om våld, eller att målsägaren befunnit sig i ett ”hjälplöst tillstånd” för att en handling skulle vara straffbar som våldtäkt. Det ansåg alltså inte hovrätten att flickan hade gjort. I den nu gällande lagen har ”hjälplöst tillstånd” ändrats till ”särskilt utsatt situation”, och det är möjligt att det hade räckt för en fällande dom. Jag hoppas det, och jag hoppas att man även framgent tar hänsyn till ung ålder, då det känns underligt att brott begås om en 14-åring har sex med sin pojkvän, men dagen hon fyller 15 så blir det fritt fram för ett helt killgäng om hon inte gör tydligt motstånd. Jag tror dock att det bästa vore att även införa ett tydligt samtyckeskrav, kanske i en kompletterande paragraf om sexuellt utnyttjande. Med en sådan lag så är jag övertygad om att killarna hade blivit fällda för brott, och att tjejen hade fått den upprättelse som hon förtjänar. Det hade dessutom inte bara minskat risken att uppenbara sexuella kränkningar förblir ostraffade, det hade också skickat en tydlig signal om att en tjej faktiskt måste vara med på det för att det skall vara ok att ha sex med henne.

Det finns några saker till som jag tycker är värda att reflekteras över. Trots den friande domen, så känner jag att vi kom ganska långt i utredningen vad gäller att ta reda på vad som faktiskt hände. Till stor del så beror det på mycket bra arbete av handläggarna och på att åklagarna fattade bra beslut igenom hela utrednigen. Ett av de helt nödvändiga besluten var att anhålla och häkta killarna trots deras ringa ålder. I förhören med de misstänkta fick vi fram en hel del som stärkte målsägaren berättelse, exempelvis att de hade väntat ”på kö”, att hon hade varit helt passiv, att killarna bestämde sig för att de alla skulle ha sex med flickan, att dörren stundtals var låst, att mobilen stals, med mera. Under rättegången, efter att de hade haft chansen att i lugn och ro prata ihop sig, så nekade de till alla dessa uppgifter. Utan frihetsberövandena så hade alltså flickans version varit mycket svårare att styrka.

En annan sak som blev tydlig i det här ärendet är hur viktig advokatens roll är, och hur mycket en advokat kan påverka. Den av killarna som jag misslyckades med att förhöra hörde senare av sig till min gruppchef och ville ha ett nytt förhör, utan advokat, där han ville berätta. Min chef åkte dit, men insisterade på att ringa killens advokat först och låta dem prata igenom det hela själva innan förhöret påbörjades, detta på grund av killens ringa ålder och den grova brottsmistanken. Efter telefonsamtalet så ändrades killens attityd helt ifrån att vara ledsen och ångerfull till att inte vilja prata alls. Jag kan tycka att det finns ett problem med att en del advokater så tydligt enbart verkar bekymra sig om att använda sin juridiska kompetens till att få sin klient frikänd oavsett skuld, och därigenom inte bara bortser ifrån ett samhälls- och målsägarperspektiv, utan även ifrån det faktum att det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare. Istället lär man sig att det bästa är att ljuga så övertygande som möjligt. Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen, men med tanke på hur ofta det blir uppenbart att advokaterna bara har hjälpt de misstänkta att hitta juridiskt vattentäta lögner, så kan jag ibland fundera på om vi skattebetalare som finansierar deras väl tilltagna löner kanske genom lagstiftning borde förtydliga eller ändra det finstilta i deras uppdrag...


Slutligen, så visade den här tragedin på ett fruktansvärt sätt på värderingar där våldtäktsoffret döms och misstänkliggörs av sin omgivning. Det är inte bara killarna som dömer, den person som hotade målsägaren med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var ju en tjej. Flickan hade vid ett tillfälle chansen att lämna lägenheten, men hon stannade för att inte lämna den redlöst berusade tjejen som hon faktiskt inte kände kvar själv då deras gemensamma vän gick. Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”. Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar. För att bli trodd så måste man alltså vara konstant nedbruten och avlägsna sig ifrån alla andra, och speciellt då killar? Det känns som ett sätt att säga att man förväntas bete sig som om man hade något att skämmas för, och det är inte svårt att se ett sådant vidrigt underliggande budskap. Att offret borde skämmas. Dessa värderingar är kanske speciellt starka i en del ungdomsmiljöer, men de finns här och var i hela samhället. Att göra upp med dem är totalt grundläggande. Och jag hoppas att den här tragedin blir ett steg i att hjälpa oss att ta tag i den här frågan. Det är vi skyldiga den här modiga 15-åringen, och alla andra som har utsatts eller riskerar att utsättas för samma kränkningar.  

lördagen den 28:e september 2013

Barnvagn med bebis i omkullsparkad vid rånförsök

För ett par månader sedan så spreds nyheten att en gravid kvinna vid ett rånförsök hade sparkats i magen och att gärningsmannen även hade sparkat omkull en barnvagn i vilken kvinnans bebis låg. Som tur var så klarade sig både kvinnan och bebisen i barnvagnen utan skador, men kvinnan chockades svårt av händelsen. Senare kunde man på sjukhus lyckligtvis konstatera att även fostret trots smällen hade klarat sig bra. Brottet skedde i mitt distrikt, och eftersom gärningsmannen enligt signalementet troligtvis var under 18 så hamnade utredningen på min sektion.

Eftersom brottet skedde på en plats där det inte finns några övervakningskameror och det inte fanns några vittnen förutom brottsoffret själv så var utredningsläget tufft. Det fanns ingen som helst teknisk bevisning. Film beställdes ifrån den närmaste tunnelbanestationen (som dock ligger en bra bit bort) och några ur gruppen åkte ut för att leta efter en skötväska som hade försvunnit i samband med attacken. Samtidigt skickades signalementet ut till de närpolisstationer som kunde tänkas ha kännedom om rånaren. Varken filmen eller letandet efter skötväskan gav något. Däremot fick vi in några förslag på personer som kunde stämma in på signalementet (som egentligen bara innehöll offrets uppskattningar av ålder, längd, kroppsbyggnad och etnisk härkomst, då gärningsmannen inte hade några speciellt utmärkande kännetecken alls).

Vid slagningar på en av de personer som vi tipsades om, så hittade jag en anmälan om misshandel då killen i princip oprovocerat hade knäat en tjej i ansiktet. Att killar fult misshandlar tjejer de inte känner i offentlig miljö är relativt ovanligt (de mesta av killars våld mot tjejer sker bakom stängda dörrar), och då jag läste anmälan så fick jag en känsla av att killen helt hade "flippat ur" då han blev arg, på samma sätt som gärningsmannen vid rånet vi utredde verkade ha gjort. Magkänslan sa att det mycket väl kunde röra sig om rätt person, men vi hade fortfarande inte tillräckligt mycket för att nå upp till en skälig misstanke. Det räckte i alla fall för att min gruppchef, som var djupt involverad i ärendet, bestämde sig för att vi skulle ta in killen på förhör.

Vi koordinerade med den mycket hjälpsamma kontaktperson som killen hade fått genom socialtjänsten, och jag och en kollega kunde på så sätt smidigt åka och hämta upp honom. Vi var medvetna om att det enda sättet att lösa just det här rånet i princip var att få någon sorts erkännande. Även om brottsoffret skulle kunna peka ut killen i en fotokonfrontation så är det tveksamt om det hade räckt eftersom vi inte hade någon som helst stödbevisning. Jag har varit med om att få tvärsäkra utpekanden i fotokonfrontationer på helt fel person, och att rånoffer som trott sig känna igen rånaren efter att ha sett denne på nära håll har varit helt ointresserade av den bild som föreställer en rånare som både har erkänt och kan bindas med teknisk bevisning, så det är ett osäkert verktyg. Därför var vi alla väldigt taggade på att få killen att berätta.

Även om man gärna vill att dåligt samvete och hänsyn mot brottsoffret skall räcka som motivation för att erkänna, så ser verkligheten sällan ut så. De flesta erkännanden sker för att gärningsmannen tror sig förlora mer på att tiga eller ljuga, vilket kan vara fallet om det finns bevisning som binder honom till brottet. I det här fallet så drog vi slutsatsen att den absolut enda möjligheten att komma någon vart med förhöret (och utredningen) var att få killen att tro att vi visste saker som vi inte visste, vilket självklart behövde ske utan att på något sätt ljuga eller fara med osanning.

Vi började samtalet med att säga att typ ”Det där som hände förra helgen, det var ju inte särskilt bra...”. Killen reagerade direkt, och bedyrade spänt att han inte hade gjort något, och frågade om vilken dag och tid det gällde. Då vi svarade, så svor han på att han spenderade hela den dagen på sjukhus på grund av en infektion. Han lät så övertygande att jag, som hade varit ganska säker på att vi hade rätt person, vacklade. Andra kollegor fick i uppdrag att kolla upp om det stämde att han faktiskt hade varit på det nämnda sjukhuset den dagen, medan vi pratade vidare och jag försökte gå en balansgång emellan att inte hävda något som vi inte hade belägg för (och som ju kunde vara fel), men inte heller få killen att inse att vi visste så lite som vi visste (dvs i praktiken ingenting). Då beskedet kom att uppgiften om sjukhusbesöket inte stämde blev det ett helt nytt läge. Då killen konfronterades med detta så svor han sedan dyrt och heligt att han hade misstagit sig på dagar, men att han nu visste att han hade varit på en ungdomsgård, vilket en ledare där skulle kunna bekräfta. Då han förstod att vi skulle komma att kontrollera även den uppgiften blev han än mer stressad. Han blev stundtals väldigt aggressiv och hotfull, men då vi fortsatte att bemöta honom vänligt men bestämt och visa förståelse för både lögnerna och aggressiviteten så rann den av honom efter ett tag. Han fortsatte dock att neka i sten till att veta något om den händelse som vi ville prata om. Då kollegan till slut gick ut för att berätta för gruppchefen att vi inte kom längre, så kom han tydligen till läget där han trodde sig ha mer att vinna på att prata, och sa plötsligt att han bara ”försökte ta hennes telefon”, och att han ”aldrig rörde vid varken kvinnan eller barnvagnen”. Jag fick anstränga mig för att hålla en uttryckslös min och inte jubla... Vi avbröt förhöret, då han i och med det uttalandet blev misstänkt för brott och därmed skulle ha advokat närvarande vid förhör (för minderåriga gäller det oavsett om de själva kräver det eller ej). Killen anhölls för brottet.

Vid det följande förhöret med advokat så såg jag till att killen fick berätta om ett stort antal detaljer om händelsen (hur kvinnan såg ut och var klädd, vad hon sa, var brottet skedde, etcetera) som han enbart kunde ha känt till om han själv var på platsen. Vad gäller erkännandet, så stod han dock fast vid att han inte hade rört kvinnan eller barnvagnen. Han nämnde dock vilka de andra två killarna som hade varit med honom var, och vid förhör med dem så lyckades vi efter en hel del om och men få delvisa medgivanden på att deras kompis faktiskt hade ”kommit åt” kvinnan och barnvagnen, och att barnvagnen hade vält. Under rättegången tog de dock tillbaka allt, och hävdade som den misstänkte att han aldrig hade rört kvinnan eller barnvagnen, vilket var väntat då de då hade haft chansen att prata ihop sig med varandra. Domen föll i för en vecka sedan, och tingsrätten gick helt och hållet på brottsoffret, vår, och åklagarens linje (förutom vad gäller den försvunna skötväskan). Straffvärdet för en vuxen person skulle ha varit ett år och sex månader, men med tanke på gärningsmannens ringa ålder så dömdes han till ungdomsvård. För den utsatta kvinnan så blev domen så klart en upprättelse efter vad som hade varit en väldigt traumatisk händelse som gjorde att hon ett tag inte vågade gå ut utan sin man.

Framgångsfaktorerna i den här utredningen var kanske främst närpolisens personkännedom, men även vår förmåga att få fram ett erkännande i förhör. Vad gäller det senare, så är det ofta en stor utmaning då många brottslingar inte ser några anledningar till att erkänna (förutom att det leder till att man blir släppt ur arresten snabbare och risken för häktning minskar eftersom kollussionsfaran faller). Jag har ofta känt att det borde finnas mer incitament för den som erkänner och både står för vad han har gjort och förenklar brottsutredningen än vad det faktiskt gör. Man tjänar tyvärr sällan på att göra rätt för sig i rättssystemet, vilket inte minst visas av hur utsatta målsägare och vittnen blir då de tvingas möta gärningsmännens kumpaner utanför rättssalen och ibland leva med rädsla och hot. Det är lätt att få känslan av att samhället är bättre på att värna gärningsmännens intressen än brottsoffer och vittnens.

Vad gäller påföljden, så var den den här gången faktiskt helt rätt för alla parter. Killen hade redan innan domen omhändertagits enligt LVU, så domen innebar egentligen ingen förändring. Då han därigenom kom bort ifrån den förortsmiljö där han redan var i klorna på äldre kriminella (och själv blev allt mer brottsaktiv) så tyckte både han och modern att placeringen var bra. Då spelar det mindre roll att killen enligt personnumret var 15, men själv hävdade att han egentligen var 17 (och på så sätt fick en rejäl straffrabatt om han, som jag uppfattade det, talade sanning om sin ålder). I andra sammanhang är dock påföljderna mycket mer relevanta. Tyvärr är extremt integritetskränkande personrån utförda av ungdomar allt annat än ovanliga i och omkring de mest segregerade förorterna. Under de senaste veckorna har vi haft en ny våg halskedjeryckningar i distriktet. Det äldsta offret i den här vågen var född på 20-talet. Risken finns att hon aldrig mer vågar gå ut. I somras attackerade en person på en permobil. Denne slogs och förnedrades i samband med rånet. Och gärningsmännen får, om vi ens får tag på dem, i princip inga påföljder alls då de är så pass unga, vilket gör att de i många fall fortsätter att råna kort efter att de har släppts. Det är ett problem.

Den enda möjligheten att skydda omgivningen (och då främst de mest utsatta som exempelvis äldre kvinnor, eftersom det är dem som personrånarna nästan alltid ger sig på) ifrån unga kriminella är tyvärr ofta att få till LVU-placeringar. I många fall är det också helt nödvändigt för att bryta ett kriminellt beteende och en kriminell identitet, vilket sällan går att göra i samma miljö där den utvecklades. Dessutom fungerar unga kriminella i de segregerade förorterna ofta som ledargestalter som drar med yngre barn in på en kriminell bana, vilket är ännu en anledning till att ett påtvingat miljöombyte behövs. Samhället behöver satsa mycket hårdare på högkvalitativa ingripande åtgärder mot ungdomskriminella. Som det ser ut idag brister det ofta både vad gäller viljan att placera unga kriminella och kvaliteten på den vård och behandling de får vid en placering.

Förhoppningsvis kommer ”barnvagnsrånet” i alla fall tack vare att det ledde till en placering av gärningsmannen göra att denne får den förändring i livet som får honom att hamna rätt. Om det blir fallet, så vore det inte bara bra för honom och hans familj, utan en stor vinst för hela samhället. Och det gäller så klart varje ungdom som man lyckas få bort ifrån den kriminella banan.