fredag 5 september 2014

Barn bortfört för att könsstympas?

Jag var för kvällen på krimjouren när jag fick ett ärende i mina händer. En mamma hade anmält att hennes dotter i mellanstadieåldern hade förts bort av dotterns far. Mamman, som hade ensam vårdnad, var orolig att fadern skulle ta dottern till deras gemensamma hemland och där könsstympa henne. Mamman hade även uppgivit att fadern tidigare mot hennes vilja hade tagit flickans äldre bror till samma land där han hade överlämnats till en religiös terrororganisation för träning. Han skulle ha fått så kraftiga psykiska men av den tid han tvingades tillbringa där att han var inlagd hos psykvården nästan ett år efter att han kom hem.

Flickan hade varit borta ett par dagar redan, men ärendet verkade nyligen ha fördelats ut ifrån PKC där det var anmält. Det var väldigt mycket som var okart, men det stod att mamman hade varit vid pappans adress och knackat på, men att ingen hade öppnat. Det stod även att släktingar till pappan hade varit på besök hos mamman och druckit te i vad de uppgav var en ansats att medla, men att den bortrövade dotterns pass hade försvunnit i samband med besöket. Mamman verkade väldigt orolig.

Ingenting i polisarbetet är så viktigt som att hjälpa människor som är i fara och/eller riskerar att utsättas för grova brott/övergrepp. Det är alltid högprioriterat att få tillbaka ett barn som har rövats bort ifrån sin vårdnadshavare. Tanken på att hon när som helst kunde vara på väg ut ur landet för att där könsstympas gjorde ärendet akut.

Jag ringde jouråklagaren och fick kontakt med en åklagare som såg samma allvar som jag i situationen. Jag ville ha beslut på husrannsakan hemma hos fadern för att eftersöka dottern, vilket jag fick trots att det var sent på kvällen. Åklagaren anhöll även fadern, som alltså inte hade vårdnad om dottern, för egenmäktighet med barn. Parallellt med att några kollegor åkte ut för att genomföra husrannsakan så ringde jag upp modern för att hålla ett mer omfattande och djuplodande förhör.

Förhöret gav både mer detaljer och fler frågetecken. Modern berättade både om hur dottern hade försvunnit samt om det som hade hänt med sonen. Men det fanns flera saker som jag ställde mig lite frågande till och något i det sammantagna intrycket som gjorde mig osäker. Kollegorna fick dock napp, både fadern och dottern var hemma, och även hennes pass befann sig där.

När kollegorna som hade genomfört husrannsakan kom tillbaka så stämde jag av med dem hur det hade varit. Fadern blev arg och bestört över att polisen kom mitt i natten, speciellt då han förstod att kollegorna skulle ta med sig hans barn. Pappans nya fru fick dock gå in och väcka henne och se till att hon fick med sig sina saker. Dottern blev så klart orolig, men båda följde med lugnt. Dock hade dottern, av fullt naturliga skäl, blivit ledsen och börjat gråta då fadern förders bort för att tas in via arrestintaget (han var ju anhållen) medan dottern fick följa med en för henne okänd person för att vänta på framsidan.

Jag hade vid det här laget stämt av med mamman att vi skulle köra dottern ut till henne direkt. Jag hade förslagit att hon skulle komma till polisstationen och möta upp med oss där, men hon svarade att hon inte hade möjlighet till då hon inte hade tillgång till bil. Jag gick ut tillsammans med en kollega för att så fort som möjligt få hem dottern till sin mamma. Hon var dock ledsen, och säkert även rädd, och ville inte åka med oss. Hon hade så klart inget förtroende för någon av oss, och reagerade med att inte vilja röra sig ur fläcken. Vi vill absolut inte fösa eller släpa in flickan i bilen, så vi försökte under ett bra tag övertala henne att följa med oss, och till slut så gick det. Väl inne i bilen så lossnade det även med kommunikationen, och vi kunde prata om den nalle som hon hade haft med sig och andra mer avslappnade saker. Hon berättade dock också för oss att hon ofta vara hemma hos sin pappa, och att det var hon som hade bett honom att hämta henne dagen då hon åkte dit den här gången. Det var för att hennes mamma hade skrikit på henne. Hon sa att hennes mamma inte ville att hon skulle vara där. Vi sa till henne att vi var övertygade om att hon säkert ville det, och att hon kanske bara hade uttryck sig lite dumt då hon var arg. När flickan väl började prata med oss så blev vi hur som helst snabbt både charmade och imponerade över hur hon hanterade den svåra situationen.

När vi sedan kom fram till moderns hemadress och lämnade över dottern så hälsade de knappt på varandra. Även om man kan förstå att dottern, som var en klipsk och vaken liten tjej, hade förstått , att det var mamman som låg bakom att hon blev hämtad och att pappan satt inspärrad, så verkade det ändå förvånansvärt kallt... Hur som helst, dottern var hos sin (enda) vårdnadshavare och det fanns nu garanterat ingen risk att hon skulle föras ur landet för att könsstympas...

Nästa steg var att förhöra fadern. Modern hade då målat upp en bild av en religiös fanatiker som var kapabel att ta med sina barn till livsfarliga miljöer och utsätta dem för grova övergrepp. Den bilden stämde inte alls in på det intryck som jag fick under förhöret. Mannen var av mycket förståeliga skäl arg, orolig och kränkt, då han hade fått sitt barn taget ifrån lägenheten mitt i natten och sedan spärrats in i en cell. Men han gav ett sansat och samlat intryck. Han hade ett fast jobb, och påpekade att det var absurt att tro att han ifrån en dag till nästa skulle kunna lämna Sverige på obestämt tid. Han frågade varför vi inte hade kontrollerat med dem innan vi kom mitt i natten. Han försäkrade att han absolut aldrig skulle få för sig att könsstympa sin dotter. Han förklarade att sonens psykiska ohälsa hade börjat då han bodde hos modern (honom hade de gemensam vårdnad om) och att han hade tagit med honom till ett ställe i närheten av hemlandet för att han skulle få komma bort ifrån allt ett tag, men att det hade varit ett par månader, och inte ett år. Det kunde vi också kolla upp. Vad gäller dotterns pass, så sa han att han hade haft det sedan de hade varit utomlands tillsammans, och att han var helt säker på att det inte legat hemma hos hennes mor vid det tillfälle då hon uppgav att det hade försvunnit. Pappan berättade också att dottern ofta var hemma hos honom ett par dagar i taget, och att hon själv brukade kontakta honom när hon ville bli hämtad. Det hade hon gjort den aktuella dagen.

Förutom att pappans berättelse var trovärdig, så stämde den alltså väl överens med vad dottern hade berättat. Då jag efter förhöret kontaktade åklagaren så föreslog jag att anhållandet skulle hävas, vilket hon också fattade beslut om. När jag släppte ut mannen så bad jag om ursäkt för det som han hade utsatts för och försökte förklara varför vi hade agerat som vi gjorde. Han var så klart fortfarande arg, men visade ändå viss förståelse för hur vi hade tänkt.

Efter att jag hade avrapporterat allt vi hade gjort, så upphörde min roll i ärendet helt. Jag känner mig dock ganska säker på att det aldrig gick till åtal, utan lades ner efter att man eventuellt hade kontrollerat de saker som var lätt verifieringsbara i faderns historia. Jag vet att de utredare som tog vidare efter den natten som jag satt med ärendet tog kontakt med socialtjänsten, för det fanns uppenbarligen skäl till oro för flickan. Dock kanske det inte var med avseende på den förälder som vi först trodde. Hur som helst så hoppas jag verkligen att den lilla flickan får den hjälp med sin familjesituation som hon troligvis behöver och verkligen förtjänar.


Det är svårt att säga om vi påverkades av fördomar när vi jobbade med ärendet. Det är möjligt att vi överskattade risken att dottern när som helst kunde föras ur landet mot ett hemskt öde, baserat på en bild av mannens (familjens) etniska ursprung. Samtidigt så hade jag agerat precis likadant idag om jag hade ställts inför en identisk situation. Mamman, som ju hade ensam vårdnad, vände sig till polisen och sa rakt ut att hon var rädd att dottern när som helst kunde föras ur landet, att det var akut. Konsekvenserna om det faktiskt skulle hända gjorde det för mig omöjligt att vänta. Sen får man så klart se till att be om ursäkt när det blir fel. Och ta med sig påminnelsen om att vara vaksam mot vad som kan vara stereotypa nidbilder, oavsett vem som är källan till dem.  

fredag 15 augusti 2014

Dubbel gruppvåldtäkt mot barn

Brottsrubriceringen var grov våldtäkt mot barn. Följande verkade ha hänt (med många detaljer utelämnade för att berättelsen skall förbli anonymiserad):

En flicka på "rymmen" som var strax under 15 hade åkt till en socialt utsatt förort för att möta upp med en bekant som hon hade tänkt sova hos. Då hon kliver av tunnelbanan får hon inte tag på honom, utan stöter istället ihop med några tjejer och ett gäng lokala killar. Eftersom hon inte har någonstans att ta vägen hänger hon på de några år äldre killarna, som säger att de kan fixa ett ställe åt henne att sova på. De tar med henne till en trappuppgång, där hon uppmanas att suga av några av dem. Hon vill inte, men de säger att om hon inte gör det så kommer de inte att fixa den där utlovade lägenheten åt henne. Även om ingen använder något våld eller hotar henne så känner hon sig pressad att göra som de säger och blir således utnyttjad oralt av två av dem. Killarna pratar under tiden om droger, pengar och rån, och det är uppenbart att de är kriminella. En av dem visar innan övergreppet upp en sedelbunt som för att betala henne, men hon får inga pengar, vilket hon heller aldrig har bett om.

Efter våldtäkterna (i och med att hon är under 15 blir det automatiskt våldtäkt mot barn även juridiskt), så tar de med henne ner på gården dit en bil har kört in. Bilen kör till det lokala centrumet, där den möter upp med en annan bil. Killarna i den första bilen säger att den andra bilen kommer att köra henne till lägenheten de har fixat där hon kan sova. Hon flyttas över till den andra bilen, och körs till en närliggande, men likaledes socialt utsatt och segregerad förort. Det är tre killar i den nya bilen. De kör till en tom parkeringsplats där de tar med henne till en parkerad van. Där röker några av dem först cannabis. Även dessa killar skryter om rån de har begått, att de har tillgång till vapen, med mera. Sedan tar de in flickan i vanen. Där våldtar samtliga henne en efter en, vissa vaginalt, andra oralt. Även dessa övergrepp sker helt utan hot eller våld. När de är klara beger de sig därifrån i samma bil som de kom i, och lämnar henne ensam i den parkerade vanen.

Flickan är mörkrädd, och vågar inte stanna där själv. Efter ett tag så beger hon sig iväg och lyckas leta upp den lokala tunnelbanestationen. Tunnelbanan har inte börjat gå än, så hon väntar tills den öppnar, och tar sig sedan in till stan. Där hittas hon av ordningsvakter, som i sin tur kontaktar polisen. Efter att ha samtalat ett tag med några kollegor så berättar hon om vad hon har utsatts för under natten. Man tar upp en anmälan och flickan tas med till AVK, akutmottagningen för våldtagna kvinnor. Där görs dock i princip inga undersökningar eftersom flickan inte vill.

Ärendet hamnar i mitt distrikt där båda brotten skedde. Flickan förhörs av en barnförhörsledare i ett inspelat förhör, där beskrivningen av själva övergreppen blev tydlig men där en massa frågetecken kvarstod angående omständigheterna runt händelsen. Exempelvis framstod det som att hon eller vänner till henne visste vilka en del av gärningsmännen var. Personal ifrån krimjouren åker ut med henne för att valla henne och försöka hitta de båda brottsplatserna. Man hittar en parkeringsplats där man tror det andra övergreppet skett, men inte trappuppgången där det första skedde, Man tvingas avbryta vallningen då lokala ungdomar börjar trakassera gruppen. Senare under natten noterar en annan patrull som genomsöker området där det andra övergreppet skedde en van som stämmer överens med beskrivningen. De drivs bort ifrån den av stenkastning, men man kraftsamlar med patruller och tar senare vanen i beslag.

När sedan ärendet kom upp till oss och hamnade hos mig fanns det finns ingen åklagare utsedd ännu, även om ärendet formellt sett var åklagarlett. Det som brådskade mest var att hitta brottsplatserna, där chansen att hitta bevisning minskade dag för dag. Eftersom detta kunde göras utan förundersökningsledarbeslut så försökte vi komma ut så fort som möjligt. Jag och en kollega organiserade en ny vallning med flickan, tillsammans med hennes målsägarbiträde, fostermamman (hon placerades direkt efter händelsen) och kollegor ifrån den lokala närpolisstationen. Efter mycket om och men lyckades vi hitta rätt port, vilket bekräftades av rätt klotter inuti trappuppgången. Vi fick hjälp att komma i kontakt med hyresvärden, och fick dessvärre reda på att den hade städats dagen innan. Vi säkrade soporna ifrån den städningen, men efter samtal med våra tekniker kom vi fram till att en teknisk undersökning gjorts meningslös av städningen.

Efter fika på närpolisstationen så genomförde vi även en vallning för att hitta den plats där vanen hade stått och kunna söka i närområdet. Det visade sig att kollegorna hade hittat rätt parkeringsplats, och tack vare en parkerad bil vars registreringsnummer flickan kände igen fick vi en relativt exakt position. Då vi visste att två använda kondomer slängts ut ifrån vanen så beställde vi spermahund för ett noggrant sök av området. Tyvärr gav det inget, en möjlig anledning är att det hade snöat kraftigt efter händelsen. Jag fick senare hjälp av kollegor att gräva undan snön och leta en gång till med hund, men inte heller då hittades något.

Efter vallningarna höll jag och kollegan tillsammans med målsägarbiträdet ett kompletterande förhör med flickan för att räta ut alla de frågetecken som fanns efter det första förhöret och som var avgörande för fortsättningen av utredningen. Det visade sig då dessvärre att det var en missuppfattning att hon hade gemensamma bekanta med gärningsmännen. Vi kunde dock i praktiken få konfirmerat att den van vi hade i beslag var rätt, då hon kunde beskriva insidan av den korrekt i detalj. Vid teknisk undersökning av vanen påträffades två tomma/brutna kondomförpackningar. De, samt ett antal andra spår, skickades till SKL.

Vid genomgång av film ifrån den tunnelbanestation som flickan anlände till hittade duktiga kollegor ifrån närpolisen som jag hade bett om hjälp då de har mycket bra personkännedom två personer som de kunde identifiera (dock ej till 100%). Båda är mycket aktiva ungdomskriminella, och en av dem bor precis i närheten av den första brottsplatsen. Några dagar senare greps en av dem av samma kollegor i exakt samma kläder som han bar på tunnelbanefilmen, och därigenom kunde vi vara säkra på att det faktiskt var han. Bilen han färdades i då han greps togs i beslag för teknisk undersökning då den skulle kunna vara den bil som användes ifrån den första brottsplatsen.

Då vi genomförde fotokonfrontationer så pekade flickan ut den kille som vi visste hade varit del i gänget som mötte henne på tunnelbanestationen, samt en kille till i samma gruppering som vi i övrigt inte hade något på som några hon kände igen ifrån tillfället och bilen hon lämnade trappuppgången i. Hon kunde dock inte säga om de hade varit just någon av dessa två som begick de orala våldtäkterna. Hon pekade inte ut någon av dem som vi hade kunnat binda till vanen. Vi bad om att få tvångsmedelsbeslut av åklagaren men fick inga.

Vi följde även upp ett antal andra trådar (eventuella vittnen, flickans bekanta, telefontrafik, med mera), en del av dem la vi ner en hel del tid på, men i slutändan gav ingen av dem något att jobba vidare med. Jag återvände efter att all snö hade töat bort ytterligare en gång med en spermahund för att leta efter kondomerna, men även den gången utan resultat. Hoppet stod då till resultaten ifrån SKL. Dessvärre grusades de när provsvaren kom tillbaka. Inget hittades på kondomförpackningarna. I vanen hittades DNA ifrån ett stort antal personer (den var uppenbarligen en så kallad "busbil", skriven på en målvakt och brukad av ett antal olika personer, varav de flesta kriminella) vilket gjorde att det var svårt att dra några slutsatser om vem som hade varit där under brottstillfället. Undersökningen av den andra bilen gav inget av intresse. Åklagaren la sedan ner förundersökningen.

Eftersom man på min arbetsplats alternerar inne- och uteperioder så hade huvudansvaret flyttats över till den kollega jag arbetade med medan vi väntade på resultatet ifrån SKL. Det hade hunnit gå en del tid innan jag fick nedläggningsbeslutet, och vid det laget blev jag inte förvånad, men ändå bedrövad. Det kändes inte som att vi hade gjort allt vi kunde för att lösa brottet, ge flickan upprättelse och se till att gärningsmännen fick en påföljd och mer ingripande vårdåtgärder (troligtvis var de flesta under 18, och de vars id dök upp under utredningen var rånare som redan åkte in och ut ifrån olika LVU-åtgärder som i bästa fall inkapaciterade dem/skyddade omgivningen tillfälligt). Vi hade misstänkta, varav åtminstone en som vi hade både på film och utpek i fotokonfrontation och således visste att han hade befunnit sig på platsen och deltagit i händelseförloppet (även om vi inte visste om han var en av de två gärningsmännen). Han förhördes inte ens innan utredningen om grov våldtäkt mot barn lades ned.

Jag fick någon månad senare förmånen att bli inbjuden till ett möte i en pågående utredning om hur polisen skall bli bättre på att utreda våldtäkter. Där fanns en åklagare ifrån det utvecklingscentrum hos åklagarmyndigheten som är ansvariga för den här sortens sexualbrott. Hon var minst sagt förvånad när jag berättade om utredningen, och sa att vi absolut i hennes ögon hade tillräckligt för att få ett anhållande på den nämnda killen. Det hade också varit den absolut enda möjligheten att komma vidare i utredningen. Han hade inte sagt "flaska" om han hade kallats till förhör, varför kollegan som tog över ärendet inte tyckte det var värt besväret då vi inte fick tvångsmedelsbeslut. Det är så klart inte säkert att ett anhållande och förhör hade hjälpt, men möjligheten fanns. Det är så vi löser många av våra grövre brott. Om man jämför med exempelvis en mordutredning som jag fick hjälpa till lite med senare under våren, så blev där personer som man egentligen inte hade så mycket mer på än att de hade befunnit sig i anslutning till brottsplatsen vid brottstillfället både anhållna och häktade tack vare offensiv förundersökningsledning, vilket gjorde att man fick reda på en hel del uppgifter som man annars inte hade fått.

En slutsats som man kan dra som kan gälla både polisen och åklagarmyndigheten är att du som enskild tjänsteman aldrig kommer att få kritik för att du är passiv eller defensiv på ett sätt som leder till att utredningar läggs ned. Man kan gå genom yrket utan att få ett enda erkännande i förhör, eller en enda fällande dom som inte i praktiken redan var klar efter förstahandsåtgärderna utan att kritiseras. Om man däremot försöker göra sitt bästa för att lösa brott, samtidigt som man självklart följer objektivitetsprincipen, ser till att ingen människa kommer i kläm, och behandlar alla med respekt, riskerar man dock alltid att göra saker som kan kritiseras av personer som fokuserar mer på formalia än på verksamheten, samt de inblandade människornas väl och ve.

Före detta länspolismästare och blivande regionpolismästare Carin Götblad har sagt något som jag inte kommer ihåg ordagrant, men andemeningen var ungefär "Det är bättre att agera/försöka göra nytta och göra misstag än att inte göra något alls". Det är det bästa råd jag har fått som polis, och så kommer jag att fortsätta jobba så länge jag är kvar i yrket. Tyvärr är det många i rättskedjan som verkar tänka precis tvärtom.

lördag 12 juli 2014

Om en rödljuskörning och funderingar kring poliser och makt

Vi stod vid rödljudet där man svänger höger in till stationen. Plötsligt far en stadsjeep rakt förbi i hög hastighet. Det hade varit rött ett tag, men bilen saktade inte ens in utan brände rakt igenom korsningen. Jag slog på blåljus och sirener på vår civila polisbil och åkte efter. Vi kom snabbt ikapp, och bilen saktade in och svängde in till sidan på en mindre avtagsväg. Jag stannade bakom och gick fram till föraren, medan min kollega skaffade sig en överblick över vilka som satt i bilen.

När jag frågade den unge mannen som hade kört om han visste varför vi stoppade dem, så svarade han nervöst ”Nej”. Jag sa att han hade kört rakt förbi ett rödljus, och att en sådan rödljuskörning innebär att man blir av med körkortet direkt. Han sjönk ihop och sa att han inte hade sett att det var rött (vilket jag hade svårt att bedöma om det var sant eller ej). Jag bad om körkortet. Han gav det till mig och sa att han körde bil i jobbet, och att det skulle vara en katastrof för honom att förlora körkortet. Med tanke på hans ansiktsuttryck när han sa det så trodde jag på honom. De andra männen i bilen var tysta. Slagningarna på hans personnummer och bilens registreringsnummer gav att allt var i sin ordning, han förekom med några hastighetsböter, inget annat. Kvar hade vi dilemmat med vad vi skulle göra med killen.

Jag ogillar att ta folks körkort. Det är en så ingripande åtgärd i deras liv. När jag stoppar fortkörare, vilket jag bara gör när de har kört en bra bit över körkortsgränsen (jag är ingen bra trafikpolis...) så brukar jag alltid skriva böterna så att de precis får behålla körkortet. Med rödljuskörningar så finns ingen sådan möjlighet. Det kändes som att en så pass grov rödljuskörning borde ha renderat i någon sorts påföljd för att beivra den vårdslösa körningen, men varken jag eller kollegan ville att han skulle bli av med körkortet. Jag gick tillbaka till föraren och sa att det han hade gjort borde ha kostat ett antal tusen i böter samt körkortet, men att vi egentligen inte ville ta hans körkort och inte kunde ge honom böter utan att göra det. Därför tänkte vi inte göra något alls, men han fick gärna se till att skänka de tusenlappar som böterna hade kostat honom till valfri välgörenhetsorganisation. Han nickade tacksamt och lovade att göra det. Sedan åkte vi därifrån.

Detta är en extremt alldaglig händelse för en polis, men som ändå berör flera djupare aspekter av vad det innebär att vara polis och att förhålla sig till poliser. I den situationen så hade jag en väldigt direkt makt över killen som hade kört mot rött. Jag kunde välja om han skulle få behålla sitt körkort eller ej. Jag kan intala mig att de valen egentligen bara handlar om att följa lagar och regler, att beslutet egentligen inte är mitt eget utan bara blir en automatisk följd av mitt uppdrag och min yrkesroll, men så är det alltså inte. Alla dessa saker påverkar, men i slutändan så var det jag (och min kollega) som bestämde att han fick behålla körkortet. Om han och hans vänner hade bett oss dra åt helvete när vi stoppade dom hade troligtvis beslutet blivit ett annat. Vi hade friheten att välja. Och hans liv påverkades markant av vårt val.

Få människor gillar när andra har makt över dem. Jag gör det definitivt inte. Jag ogillar när andras beslut påverkar min möjlighet att göra det jag vill. Jag tycker mig ha tillräckligt god moral, och tillräckligt gott omdöme, för att själv bestämma över sådant som berör mig. Det är jag knappast ensam om. Det faktum att vi poliser på ett väldigt direkt sätt ibland kan ha makt över andra människor är nog en av anledningarna till att många har så svårt för oss.

Ett samhälle behöver så klart lagar och regler. Det finns bra anledningar till att man inte får köra hur fort man vill, påverkad av vad man vill, etcetera. Folk dör då. Och om reglerna skall fylla någon funktion så måste någon han makten att upprätthålla dem. Om inte samhället har kapacitet att gripa eller omhänderta folk, att visitera och ta föremål i beslag, så blir det fritt fram att begå brott. Ansvaret att det inte skall bli så ligger på oss poliser. Makten är alltså nödvändig.

Det sägs att makt korrumperar. Det är sant. Det viktigaste är så klart att man ser till att bara bruka makten man har fått som polis för det goda och samhällsnyttiga syfte som den är ämnad åt. Där tror jag att den svenska kåren är ovanligt bra i en internationell jämförelse. Vi har extremt lite korruption. Det vi gör i yrkesrollen gör vi i princip alltid för att fullgöra vad vi uppfattar som vårt uppdrag.

Men det räcker inte. Vi måste även vara ödmjuka inför det faktum att vi i vårt tjänsteutövande har vi makt att ta beslut som starkt påverkar människor liv. Ta ett körkort eller inte. Gripa, kontrollera eller avvisa någon eller inte. Etcetera. Ofta kan det handla om att gå en balansgång emellan att upprätthålla ett system som vi tillsammans, demokratiskt, har beslutat om och att se till hur en enskild individ drabbas. Det kan vara frågan om moraliskt väldigt svåra beslut. Ser man det så, och reflekterar över sitt maktutövande både under tiden och i efterhand så ökar förutsättningarna dramatiskt att klara den balansgången. Men om man ser sig själv som enbart ett verktyg för demokratin och skjuter ifrån sig ansvaret som kommer med makten till någon annan (lagstiftarna, cheferna, systemet, samhället, etc) för att slippa våndas över att de beslut man tar faktiskt också drabbar människor (även när de är korrekta) så tror jag risken finns att man tappar empatin som är så totalt grundläggande i vårt yrke.

Sen tror jag också att det, oavsett vika beslut som man fattar, är helt grundläggande att man i största möjliga mån på ett respektfullt sätt förklarar varför man gör som man gör för dem som drabbas.

Vi poliser skall så klart både förhålla oss till lagen och till det uppdrag vi har fått. Men det får inte blir för fyrkantigt. Det måste finns med en mänsklig aspekt i allt polisarbete. Den kommer helt naturligt för de allra flesta, men det finns också tendenser att skjuta ifrån sig ansvar. När man har att göra med potentiellt våldsamma personer så sägs det ofta att motparten ”lägger ribban”. Det är så klart sant att en persons beteende påverkar om och i så fall hur mycket våld jag som polis behöver använda. Men uttrycket implicerar att en viss attityd eller ett visst beteende ifrån automatiskt leder till en viss mängd våld ifrån polisen. Så är det så klart inte, jag som polis har i de allra flesta situationer stora möjligheter att med mitt agerande påverka var ”ribban” hamnar. Det vet så klart också i princip alla poliser, men ändå pratar man ofta som att det inte vore så.


Jag tänker att vi poliser både måste välkomna och vara skeptiska mot/försiktiga med den makt som vi får i yrket. Att vi konstant måste vara medvetna om balansen emellan uppdraget/det större perspektivet och det medmänskliga i stunden. Att det skall vara svårt och tungt ibland. Och det gäller även andra tjänstemän, exempelvis på Försäkringskassan, Migrationsverket, mm som kan ha nog så svåra beslut/maktsituationer att hantera. Jag tänker också att den sortens tjänstemannamakt borde komma med rimliga villkor att hantera uppgiften på ett bra sätt. Det innebär stöd/handledning, utbildning, resurser, och en lön man kan leva på. För när en människa som har makt att kränka andra själv känner sig kränkt, utsatt och maktlös i sitt jobb eller i sitt privatliv uppstår en situation som inte är bra för någon. Är den personen polis så är det inte bara ett individuellt problem, utan ett samhällsproblem.  

torsdag 17 april 2014

Orimliga beviskrav

En kväll under hösten förra året träffade tre ronderande väktare i en av våra mest utsatta och segregerade förorter på ett gäng ungdomar som hängde i en trappuppgång. De rökte och skräpade ner där inne, så väktarna bad dem vänligt att hänga utomhus istället. Det ledde till att de blev attackerade och misshandlade av gänget. De försökte freda sig, men de var tre stycken mot en stor grupp aggressiva ungdomar, och de blev tvungna att dra sig undan. Alla fick ta emot slag och sparkar, och den av dem som var längst fram och blev hårdast attackerad fick sin axel skadad i bråket. Innan dess hade han kunnat försvara sig väl, men då axeln blev allt mer obrukbar vädjade han till ungdomarna att låta dem vara ifred. De fortsatte att slå och sparka fram tills väktarna hade lyckats retirera in i sin bil och fly därifrån. Lyckligvis blev ingen av dem allvarligt skadad, och axeln läkte successivt de följande månaderna.

Efter händelsen upprättades en anmälan om våld mot tjänsteman. I de initiala förhören med väktarna så hade endast knapphändiga uppgifter om gärningsmännen framkommit. Flera kollegor på sektionen och på den lokala närpolisstationen hade dock bra koll på vilka kriminellt belastade ungdomar som brukade hålla till på den aktuella adressen, och fotokonfrontationer sattes ihop. Då jag fick ärendet på mitt bord så hade man redan visat fotokonfrontationer med den av väktarna som hade blivit värst attackerad, men de hade inte gett så mycket. När jag sedan höll kompletterande förhör och visade fotokonfrontationer för en annan av väktarna så nämnde han att den kollega som först hade förhörts helst ville att allt skulle läggas ned. Detta då han jobbade regelbundet där och var rädd att en polisutredning skulle göra hans situation mer utsatt. Killen pekade dock ut "rätt person" i tre av fotokonfrontationerna, det vill säga de vi misstänkte hade deltagit. Dock till "60-70%".

Jag ringde då upp den först förhörde väktaren för att stämma av med honom hur han kände inför hela situationen. Vi hade ett bra samtal, och bestämde oss för att träffas för ett nytt förhör. I det så förklarade han att han tidigare inte hade velat medverka i utredningen för att han hade befarat att det skulle innebär att han, som till skillnad ifrån de kollegor han hade åkt med den där natten, regelbundet arbetade i området, skulle få svårare att göra sitt jobb. Han var inte bara bekymrad om risken för våld//överfall utan även bemötandet av ungdomar rent generellt om han skulle vittna/prata med polisen. Därför hade han inte pekat ut dem som han faktiskt kände igen vid det första förhörstillfället. I det här förhöret så pekade han dock med stor säkerhet ut samma tre gärningsmän, varav en till "100 000%". Han var alltså helt säker. Han hade även sett killen en gång i det lokala centrumet och hört hur någon hade ropat hans namn, och kunde därför korrekt återge hans förnamn. Allt detta skrevs ned i förhör och godkändes.

Den sista väktaren var den som hade de otydligaste minnena. Även han pekade dock ut samma tre personer i fotokonfrontationerna, men påpekade att han absolut inte var säker.

Då de misstänkta senare förhördes (jag hade vid det laget lämnat över utredningen till en kollega) så nekade de till allt. Det fanns inget ytterligare material i utredningen, inga vittnen, ingen film och ingen teknisk bevisning. Jag var dock själv ganska övertygad om att förhören med väktarna/målsägarna skulle räcka hela vägen fram till en fällande dom. En av dem hade ju gjort ett väldigt säkert och trovärdigt utpek, som sedan styrktes av de andras mindre säkra utpek. Åklagaren beslutade dock att lägga ned förundersökningen. Den väktare som hade vågat stå upp och berätta fick alltså ingen som helst upprättelse. Beslutet motiverades delvis med att han först hade gett en annan version, och delvis med att jag hade använt samma fotokonfrontationer i de tre förhören, vilket hade möjliggjort för dem att prata med varandra och säga "peka ut nr X". Jag är helt övertygad om att de inte har gjort något sådant, och den sortens misstänkliggörande av brottsoffer skaver ganska mycket på mig. Jag kommer dock inte att göra om det misstaget igen. Vad gäller att han först hade gett en annan version, så var det ju väldigt förståeligt (och anledningen hade förklarats tydligt i förhör).

För mig har det blivit allt mer tydligt att det ställs orimligt höga beviskrav i våra domstolar. Det räcker tyvärr ofta med att den misstänkte, i samråd med sin advokat, totar ihop en aldrig så osannolik historia, så länge den inte är praktisk omöjlig så kan den ändå läggas till grund för en friande dom. Detta har många åklagare lärt sig, och blir därför mer restriktiva med vad de går upp till åtal med. Resultatet är att balansen mellan rättssäkerhet (som självklart är enormt viktigt) och rättstrygghet, offrens rätt till upprättelse och samhällets arbete med att beivra kriminalitet, hamnar fel.

Både poliser och åklagare skall följa objektivitetsprincipen. Det är otroligt viktigt att både det som talar emot och för den misstänkte undersöks och att man inte låser sig vid ett scenario. Men i slutändan bildar man sig så klart en uppfattning baserat på alla tillgängliga fakta. Som utredare stöter man regelbundet på fall där det för oss är så uppenbart att den misstänkte är skyldig att man tycker att en fällande dom borde ha varit given, men, där ärendet trots det antingen läggs ned eller den misstänkte frias. Det kan röra sig om rån där den misstänkte har blivit igenkänd, utpressning då målsägaren kan ge en mycket trovärdig berättelse som styrks av stödbevisning medan den misstänkte blåljuger eller våldtäkter där offrets berättelse misstänkliggörs på lösa grunder. En livsstilskriminell skröt en gång till mig om hur många gånger han hade varit misstänkt för grova brott som mordförsök, men att han aldrig hade blivit dömd för annat än skitbrott. Många yrkeskriminella har också insett att med "rätt" advokat så är risken att bli dömd för vissa brott väldigt liten, oavsett hur skyldig man är, bara man nekar till allt.

När det i media briserar debatter om mer eller mindra absurda friande domar i främst sexualbrottsmål så är det speciellt tragiskt eftersom det rör målsägare som är exeptionellt utsatta. Men de extremt höga beviskrav som är en av de främsta anledningarna till frikännandena är också ett problem i andra brottsmål. Ett närmast komiskt exempel är att en rattfull förare kom undan med att hävda att han hade kört i sömnen. I alla de brott där målsägarna har blivit allvarligt kränkta (och där det också kan vara aktuellt med skadestånd), vilket förutom sexualbrott även kan gälla rån, våldsbrott, med mera, så är detta speciellt problematiskt och olyckligt. Det gör ont att se hur ett utsatt brottsoffer som har kämpat sig igenom en tuff rättsprocess belönas med ännu en kränkning för att vårt system ibland ter sig vara helt felkalibrerat i ivern att säkerställa att inga teoretiskt sätt oskyldiga skall dömas. I slutändan finns det ju trots allt bara ett helt säkert sätt att inte döma någon oskyldig, och det är att aldrig döma någon alls.

Slutligen, vad gäller de misshandlade väktarna så visar ärendet även på hur extremt svårt det är att arbeta som väktare i de mest utsatta segregrade förorterna. Nyligen attackerades en väktare i ett bakhåll och slogs medvetslös, hans kollega som hittade honom (lyckligtvis snabbt, då han hann larma) sa att hans andning inte fungerade. Den nedslagne väktaren berättade senare att han hörde ordet "golare" innan han förlorade medvetandet. Alla de tre väktarna som attackerades i händelsen jag beskrev ovan hade för övrigt utländsk bakgrund. Det hjälpte dem inte alls. En av dem slutade direkt att arbeta i det aktuella området, och inte bara på grund av den här attacken. Vi har ett stort problem i de här utanförskapsområdena, och det är hela samhällets ansvar att lösa det problemet. Men innan vi har nått dit så måste vi bli bättre på att värna de yrkesgrupper som riskerar att drabbas av attacker då de jobbar där. Här är väktare troligtvis bland de allra mest utsatta.

lördag 1 mars 2014

Om arbetet mot ungdomskriminalitet

Det har varit en bra vecka för ungdomssektionen i Västerort. Kollegorna har fått flera erkännanden både i ett mycket fult bilrån, och i en serie av apoteksrån. Bilrånet kändes speciellt angeläget. En äldre man stannade efter en mindre sammanstötning i trafiken vid en bensinmack för att kolla att motparten (som var vållande) var ok, och blev då påhoppad, grovt misshandlad (bland annat sparkad mot huvudet då han låg ner) och sedan rånad på sin bil av det ungdomsgäng som färdades i den andra bilen. Apoteksrånen var också högt prioriterade, då de riskerade att helt driva bort apoteksverksamheten ifrån Rinkeby. Vi vet nu tack vare mycket bra arbete av kollegorna vilka flera av ungdomarna som begick de olika brotten är. De tillhör alla samma löst sammansatta och mycket brottsaktiva lokala ungdomsgruppering.

Jag har själv inte varit inblandad i de framgångrika utredningarna, men fick tillsammans med två kollegor i uppdrag att leta efter en ung kille som precis hade blivit misstänkt i ett av apoteksrånen. Han var inte hemma, och uppgifter som vi fick ifrån flera håll gjorde gällande att han eventuellt var på väg till föräldrarnas hemland den aktuella dagen tillsammsn med sin far. De motsades dock av annan, synbart mer trovärdig, information. Vi åkte hur som helst mot Arlanda på vinst och förlust, samtidigt som en kollega inne på stationen fick i uppdrag att forska i vilken flight han i så fall kunde tänkas vara bokad på.

Jag tror inte på tur, och när en kollega sa att vi om det inte gick att slå fram någon information om flygningar så skulle vi ändå kanske kunna träffa på honom på flygplatsen så lovade jag honom en veckas luncher om det lyckades. Vi visste ju som sagt inte ens om han faktiskt skulle flyga idag, eller om han i så fall redan hade lämnat landet. På väg fram fick vi dock ett förslag av kollegan på stationen om en tänkbar flight. Vi tog kontakt med flygbolaget, och fick snabbt reda på att han faktiskt var inbokad på den flighten, samt att de hade betalat för övervikt. Vi fick även reda på vilken gate de skulle flyga ifrån. Bingo!

Vi gick mot boardingen, och jag visade snabbt brickan samtidigt som jag stövlade rakt igenom säkerhetskontrollen (det pep, så klart) och fortsatte, mållåst, mot den aktuella gaten. Som tur var har jag kollegor med skarpare ögon än mina, och de ropade strax tillbaks mig. I närheten av säkerhetskontrollen hade de påträffat den misstänkte killen och hans far. Killen bar dessutom samma jacka som hade använts vid ett av rånen. Pappan tog det faktum att hans och sonens resa avbröts innan den hann påbörjas bra. han var så klart besviken och arg, men det riktades mot sonen och inte mot oss. När sonen nekade till att han gjort något, så bemötte han det med sund skepsis. Själva anledningen till resan var att pappan var bekymrad över sonens upprepade brottslighet och tänkte, klokt, att ett miljöombyte skulle kunna byta de kriminella vanor som han hade utvecklat.

Pappan frågade om vi kunde hjälpa honom att få ut sitt bagage, och kanske att få ombokat biljetten. Jag svarade att vi så klart kunde hjälpa till med bagaget och att vi kunde förklara situationen för flygbolaget,men att vi inte kunde styra över hur det fungerade med ombokning. Kollegorna gick ut med den unge killen och jag stannade med pappan för att försöka hjälpa honom. I slutändan så gick det att boka om, visserligen mot en avgift, men betydligt mycket billigare än det hade varit att köpa en ny biljett. Jag hade även lovat pappan att vi skulle hjälpa honom att komma hem med bagaget, så att han skulle slippa att ta taxi. När väl väskorna kom ut så ångrade jag mig nästan. Fyra enorma resväskor och ett gäng mindre, tillsammans med fyra vuxna och en ungdom i vår lilla van? Det gick i slutändan, men alla utom chaffören fick bära väskor eller lådor på knäna.

På väg fram att lämna av pappan så krävdes det en del taktiskt tänk. I området där vi lämnade dem är fritagningsförsök vanliga, även om risken så klart minskas av pappans närvaro. Tanken var att kollegorna skulle köra iväg och vänta med den misstänke killen en bit bort medan jag hjälpte pappan att bära väskor, och sedan gjorde en husrannsakan i den väska som tillhörde killen. Killen bad dock om att få komma upp och uträtta sina behov. Efter en kort tvekan så godkände vi det. Jag fick vakta medan kollegorna hjälpte till med väskorna. Killen passade på att lämna jackan han bar på toaletten, och plockade en annan jacka på väg ut. Kollegorna körde iväg. Jag avslutade på platsen, tog med mig jackan samt ett beslag till, skakade hand med föräldrarna och gick efter.

Mina två kollegor höll sedan förhöret med killen i närvaro av hans mamma. Eftersom det inte går att få fram en advokat så sent på kvällen så var tanken bara att delge honom, men han ville erkänna, och gav i erkännandet detaljer som han rimligtvis bara kunde ha känt till om han hade varit med. Då han fick reda på att han ändå skulle bli kvar ville han ta tillbaka erkännandet. Dagen efter så erkände han dock igen då kollegorna höll ett nytt förhör med advokat. Åklagaren ville dock att han skulle sitta fortsatt anhållen på grund av recidivfara med tanke på den upprepade brottsligheten, så han blev kvar trots att kollussionsfaran hade fallit.

Som jag skrev ovan så är den här utredningen ett exempel på när arbetet mot ungdomsbrottslighet fungerar som bäst. Jag tror också helt ärligt att mina kollegor på Ungdomssektionen är osedvanligt bra på att utreda grova brott med unga gärningsmän. En framgångsfaktor som kan vara värda att nämna med avseende på just det här fallet är att ha ett bra och respektfullt samarbete med de misstänktas familjer, där man delar målet att den unge skall sluta begå brott är A och O . Det är inte alltid möjligt, men då det är det så förenklar det inte bara polisarbetet, utan även samarbetet med socialtjänsten och i slutändan förutsättningarna för att man tillsammans skall få den unge att lämna kriminalitetet och få ordning på sitt liv.

En annan framgångsfaktor som är kontroversiell är just att ha den unge anhållen. Väldigt få unga som redan har en etablerad kriminell identitet erkänner då de inte anhålls. Både miljön i sig och viljan att bli frisläppt ökar motivationen att erkänna, medan en återgång till det umgänge i vilket kriminaliteten föddes i princip alltid blåser bort all vilja att ta ansvar för ett begånget brott. Det är därför naturligtvis extremt viktigt att man aktar sig för falska erkännanden. Förhören är inte till för att se till att den misstänkte erkänner, de är till för att få fram så bra och sann information om vad som har hänt som möjligt. Om den misstänkte har gjort sig skyldig till brott, så vill man ha så mycket detaljer ifrån honom att det tydligt framgår att ingen som inte var med vid brottet hade kunnat känna till allt detta. Erkännandet i sig är inget värt, det är berättelsen man är ute efter. En detaljerad berättelse innebär ofta att kollussionsfaran faller, vilket innebär att man släpps. När man då, som killen ovan, inte släpps trots ett erkännande så leder det dock av naturliga skäl till stor ilska och besvikelse. Den här killen mådde dessutom tyvärr uppenbart dåligt av att sitta i arrestcellen.

För att ta vara på den vilja att lämna kriminaliteten som kan finnas då man sitter inspärrad, men som ofta försvinner så fort man är tillbaka i samma sammanhang där den är en central del av ens identitet, så kontaktades unga ex-Cons för att prata med killen och stärka motivationen att sluta begå brott. Jag vet inte hur det samtalet gick, men jag hoppas verkligen, både för hans, hans familj, och samhällets skull att det gick bra.

Socialtjänsten har en extremt central roll vad gäller att få unga att lämna en kriminell livsstil. För en av killarna som satt anhållna för det grova bilrånet var det tydligt att det var helt nödvändigt med beslut om omhändertagande/LVU då han inte bara begick många brott utan även uppvisade stora empatibrister och uppenbarligen inte hade förutsättningar att utvecklas åt rätt håll i sin nuvarande miljö. Socialtjänsten hittade dock ingen ledig plats att placera honom på i hela landet. Detta beror så klart på resursbrist, en resursbrist som slår igenom i hela kedjan vad gäller hur man hanterar unga i riskzonen. Billigast och humanast hade det varit att satsa hårt på stöd och hjälp redan i förskoleåldern, eller vad gäller barn som invandrat, så fort de kommer till Sverige. För många tonåringar är det nära på för sent, även om man aldrig får ge upp.

Slutligen en anekdot. Ingen av de vakter som släppte igenom mig då jag civilklädd höll upp en polisbricka och sedan marscherade rakt igenom säkerhetskontrollen kan ha haft en chans att se att det var min bild på det mycket lilla fotot på kortet bredvid polismärket. Jag blev ändå inte kontrollerad närmare, och kunde gå in beväpnad i den säkrade zonen, med kollegorna efter mig. Det var inget jag tänkte på då, men i efterhand så inser jag att jag nog borde ha stannat upp och låtit dem ta sig tid att kolla min polislegitimation lite närmare. Och vakterna kanske trots allt borde ha bett om att få titta på brickan, även om jag säkert såg ut som att jag hade all rätt att stövla förbi som jag gjorde...

lördag 8 februari 2014

Om möten med och anklagelser om rasism

Jag och min kollega åkte nyligen med på ett larm om att ett gäng skinnskallar hade misshandlat någon. Samtidigt och i samma område larmades det om att det var bråk i samband med en fest. Då vi kom fram så hade redan de första patrullerna på platsen gripit några rakade unga killar som stämde väl in på signalementet. Slagningar på deras identiteter gav att de var medlemmar i nazistiska SMR och att de hade varit med i Kärrtorp. Vad gäller lägenheten, så påträffades ett gäng ungdomar utanför som berättade om hur de hade blivit attackerade och hotade av några fulla polacker. Det visade sig att en av polackerna hade körts till sjukhus av sin flickvän med knivskador.

Först framstod det här som två separata händelser, men sen framkom att det fanns direkta kopplingar. Den skadade polacken hade försökt att ingripa då nazisterna hade attackerat en man med utländskt utseende. Det hade lett till att han i sin tur angreps och knivskars. Nazisterna hade dessutom kommit ifrån den fest där man senare hade ringt polisen för att man kände sig hotade av polackerna. Att den knivskurne mannen var upprörd på den granne som hade bjudit in nazister som sedan attackerade honom är dock inte särskilt svårt att förstå. En av polackerna kunde dessutom peka ut den plats där någon av nazisternas vänner hade lämnat den kniv som troligtvis användes vid misshandeln.

Nazisterna själva skyltar stolt med sin rasism. Däremot var det en nyttig tankeställare att de ungdomar som framstod som både nyktra, skötsamma och ytterst ”normala”, och dessutom kontaktade polisen i egenskap av brottsoffer, tillhörde samma fest och delvis samma högerextrema ideologiska miljö som dem.

Några veckor senare så befann jag mig tillsammans med en hundförare på en plats för att leta efter bevis i en pågående utredning om grov våldtäkt mot barn. En man frågar vad vi gör, och jag förklarar kort. Han börjar då att prata om hur hans område har förstörts sedan alla muslimer kom, då de begår mängder med brott. Han hann även påbörja något om män med långa skägg innan jag avbröt honom och sa vänligt men bestämt att jag var medveten om att kriminaliteten i det område han bodde i var extremt hög, och speciellt bland ungdomar, men att jag inte för mitt liv kunde se hur det kunde ha med islam att göra. Han förklarade att han, som själv kom ifrån ett land i Mellanöstern, sa ifrån om hans barn gjorde något fel, medan muslimerna bara ryckte på axlarna. Jag sa så klart emot och påpekade att jag inte trodde att religion var relevant i sammanhanget, men att sociala faktorer och förankring i samhället kunde påverka hur föräldrar agerar förebilder och sätter gränser för sina barn. Vi kom inte så mycket längre.

Alldeles nyss så kröp rasismen lite närmare mig personligen, då en vän blev utsatt för ett islamofobiskt hatbrott. Det faktum att hon bär slöja gjorde att någon fick för sig att skriva en lapp där det bland annat stod ”Här bor en islamhora som ska dö i helvetet” och sätta upp den på hennes lägenhetsdörr. Efter den första reaktionen av ilska, oro och avsky så började jag omedvetet tänka på den person som hade gjort sig skyldig till det här fega brottet. Mina tankar gick omedvetet mot någon som SMR-killarna, det vill säga en rakad extremist som ägnade sig åt rasism och politiskt hat på heltid. Det är antagligen sannolikare att det rör sig om någon som ser helt vanlig ut och har ett vanligt liv, som de ungdomar som hade delat fest med SMRarna eller den man som var nyfiken på vad vi letade efter då vi utredde våldtäkten.

Både när man skall varsebli rasism och när man skall bekämpa rasism så tror jag att det är viktigt att inte låsa sig vid föreställningar om hur en rasist skall se ut eller om hur rasism skall se ut. Att exempelvis påstå att enbart ”vita” kan vara rasister är både fördummande och kontraproduktivt. Visst finns det maktstrukturer i samhället som påverkar, men varken dessa eller rasismen själv är statisk. För den som utsätts för rasistiska hatbrott är förövarens hudfärg eller etniska ursprung av mindre betydelse, det är hur vi bekämpar och kommer till rätta med rasismen som är intressant.

Samma dag som jag jobbade med våldtäkten så grep två kollegor på min sektion en man som hade narkotika på sig och bar kniv. Mannen är vanekriminell och dömd för ett antal olika brott. Vid gripandet så skrek hans mor åt den kollega som grep honom att de var rasister och bara tog honom för att han var invandrare. Kollegan, vars ena förälder är mörkhyad, hade svårt att få henne att förstå det självklara i att han greps för att han hade gjort sig skyldig till brott, och inget annat. Jag har själv vid flera tillfällen varit med om liknande rasismanklagelser då jag har gjort vanliga ingripanden mot människor som har begått brott. Jag tror dessvärre att den mängd ogrundade anklagelser om rasism som regelbundet riktas mot polisen gör det betydligt svårare att identifiera och hantera den rasism som absolut finns hos vissa individer (och grupper) inom polisen och som vi måste komma till rätta med.

Man hade hoppats att den allmänna debatten skulle hjälpa till att nyansera och klargöra, men oftast är det precis tvärtom. I en ”debatt om debatten” om rasism mellan två tongivande ledarskribenter så hävdade den ena indirekt att alla som inte var för en generösare migrationspolitik var rasister medan den andra hävdade att Skånepolisens romregister inte var rasistiskt. Jag är visserligen själv för ett generösare flyktingmottagande, men tycker ändå att båda dessa ståndpunkter bidrar till den polarisering som fördummar och försvårar. Rasism är inte bara nazister som misshandlar eller islamofober som sätter upp hatmeddelanden, det är också strukturer som gör att tusentals romer, varav mängder med barn, blir registrerade på oklara grunder. Men om begreppet vidgas till att inkludera alla som har en restriktivare syn på migrationspolitik än den valfri debattör står för så tappar det sin mening.

Rasism är ett enormt problem, och just hur vi bäst bekämpar rasismen i vårt eget samhälle är en av nutidens ödesfrågor. Det behövs smarta och inkluderande sätt att möta de människor som av olika anledningar bär på rasistiska fördomar och öppna upp deras perspektiv. För att nå dit så tror jag att vi behöver bli lite mer försiktiga med att rasiststämpla folk vars agerande, åsikter eller perspektiv vi ogillar, så att det som verkligen är rasistiskt framstår tydligare och blir lättare att agera mot. Men vi behöver framför allt bli bättre på att ta tag i den rasism som faktiskt finns mitt ibland oss. Mer behöver satsas på rasismbekämpande satsningar och åtgärder ifrån myndigheter och organisationer. Allra viktigast är nog ändå att vara uppmärksamma på vårt eget agerande samt att vid behov säga ifrån och ta det där obekväma samtalet med kamraten, kollegan, grannen eller familjemedlemmen.

söndag 24 november 2013

Om möten och bemötande

Under mitt första år som polis så var jag med då några kollegor gjorde en kontroll av ett par killar i tunnelbanan i en av våra segregerade förorter. Kollegorna, som hade koll på att killarna i gruppen vi kontrollerade var kriminellt aktiva, kunde snabbt konstatera att några av dem sannolikt var påverkade av narkotika. Det beslutades att de skulle tas med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebar urinprov. Killarna blev arga då detta meddelades. Han som jag pratade med försäkrade att han inte hade tagit något och var påtagligt irriterad över att behöva åka med till stationen och kissa. Jag, som då själv inte hade sett några tydliga tecken, förklarade att jag förstod att han tyckte att det var onödigt och kränkande, men att han ändå skulle behöva komma med. Vi fick bra kontakt och väl på väg in berättade han att provet skulle komma att bli positivt på cannabis. Då jag släppte honom efter att vi var klara så sa han att han hade uppskattat mitt bemötande. 

De följande åren dök hans namn upp regelbundet i en gruppering som var kriminellt aktiva, både med narkotikahandel och inbrott. Jag träffade honom själv kanske ett år efter det första mötet. Jag var på väg till en vän som då bodde i samma förort och stannade på den lokala pizzerian för att köpa med mat. Då några av hans vänner, alla kriminellt aktiva, kom fram och uttryckte sitt missnöje med att jag var där (dock inte på ett aggressivt eller hotfullt sätt) så kom han istället fram och hälsade vänligt. Ingen av dem trodde dock på att jag hade kommit till området "privat". 

För inte så länge sedan, då jag var i den förorten på ett möte, så kom samma kille fram till mig. Han tackade mig för att jag hade varit trevlig mot honom och berättade att han nu hade lagt av med narkotika och inbrott och hade börjat studera på universitetet. Jag kan så klart inte veta om det är sant, men det faktum att han valde att komma fram och berätta att han nu hade fått ordning på sitt liv gör att det kändes äkta. Jag blev både glad och tacksam och hoppas verkligen, både för hans och för omgivningens skull, att han har lagt av med kriminaliteten en gång för alla, samt att det går riktigt bra för honom med studier och jobb!

Jag är inte trevligare eller charmigare än någon annan, så att vårt möte för flera år sedan tydligen gjorde intryck på den här mannen berodde troligtvis på en kombination av att han kände att jag visade honom respekt under tvångsåtgärden och att han själv var ovanligt lätt att prata med. Då det finns tid och möjlighet att visa förståelse för den irritation ett ingripande kan orsaka och förklara varför man gör det man gör så kan det uppenbarligen göra skillnad. Så upplever jag också att de flesta av de kollegor som jag har jobbat med arbetar, och många gör det smidigare och bättre än jag.

Nyligen var jag i en annan segregerad förort med en kollega under kvällstid för att ta en kort fotpatrull och kolla läget i centrum. Vi var civila, men kunde lika gärna varit uniformerade med tanke på hur mycket åtminstone jag stod ut. Utanför en korvkiosk stod ett 20-tal unga vuxna och hängde. Vi gick fram för att hälsa. Då vi sträckte fram våra händer så ignorerades de, liksom även alla försök att starta ett samtal. De sa till oss att vi inte var önskade och att vi skulle gå därifrån. Jag svarade att vi stod bra där vi var, vilket resulterade att hela gänget drog över till andra sidan av den breda gågatan i centrum. När de väl stod så långt bort att de upphörde att vara individer och istället blev en massa så började förolämpningarna komma. Vi stod kvar ett tag och pratade medan vi ignorerade dem, och gick sedan tillbaka mot bilen. Då vi var på väg bort och hade vänt ryggen mot gruppen så kastades lite småsten och en halvfull läskburk i vår riktning, inget var dock nära att träffa. Då vi vände oss om så upphörde genast kasten. Eftersom det inte fanns något konstruktivt vi kunde göra i den här situationen så gick vi efter ett kort tag till därifrån. 

Ibland verkar det inte spela någon roll vilket bemötande man har. En del personer kommer att möta en med hat och ovett, och ibland med våld och stenar, oavsett hur man beter sig. Och det går inte att prata med varken kastade stenar eller en förolämpande folkmassa. Om vi hade ingripit, vilket hade varit väldigt svårt på två personer (och hade troligtvis startat oroligheter och krävt ordentlig förstärkning), så hade det behövt göras resolut. 

I vissa situationer behöver man ta kontroll först och prata sen. Dessutom ger det sällan något att prata med dem som svarar med förolämpningar, i alla fall inte då de är i grupp. Men även när man tvingas använda våld mot någon är det viktigt hur man kommunicerar, eller åtminstone hur man inte kommunicerar. Att man ibland behöver vara hård förstår nog de flesta som man ingriper mot innerst inne. En kollega berättade dock nyligen om hur en ung kille som hade gripits efter att ha gjort något väldigt dumt sa att han förstod dem som hade varit hårdhänta under ingripandet, men att han aldrig skulle glömma att en annan polis fällde en hånfull kommentar då han var bojad och maktlös.

Det är så klart inte bara mot misstänkta brottslingar, aggressiva personer med mera som bemötandet är viktigt, utan kanske ännu mer
 vad gäller brottsoffer. I möten med brottsoffer är det min erfarenhet att det allra flesta poliser är väldigt bra på att vara empatiska och lyssnande. Däremot kan det vara frustrerande att det kan upplevas att man som brottsoffer ofta blir helt ignorerad efter att brottet väl är anmält. Många anmälningar hamnar på hög, och resulterar i slutändan bara i en nedläggning som kommuniceras genom att ett standardiserat brev skickas ut. Då är det lätt att brottsoffer känner sig ignorerade. Om man som polis däremot ringer upp och förklarar varför det inte gick att komma vidare i ärendet så bemöts man nästan alltid av förståelse, och inte sällan av tacksamhet, trots att resultatet är lika dåligt. En kollega nämnde nyligen att hon även brukade se till att ringa upp målsäganden så fort hon fick ett ärende bara för att se till att denne visste var hon eller han kunde vända sig med frågor och funderingar. Få ringde, men alla uppskattade samtalet. Tyvärr har dock många utredningsavdelningar en så enorm resursbrist så att bara ett enkelt samtal till ett brottsoffer i ett inkommet ärende kan vara mer än vad man har möjlighet att hinna med. 

Polisen har de senaste åren styrts stenhårt efter "resultat", det vill säga för att leverera fina siffror vad gäller blås, redovisade utredningar, med mera. Förutom att i princip alla målen riskerar att styra verksamheten fel (man gör det som ger bra siffror istället för det som är lämpligt ur ett polis- eller samhällsperspektiv) så visar de också ett totalt fokus på vad man producerar på bekostnad av de mjukare värdena, som hur man bemöter människor. Lyckligtvis så kommer det humanistiska perspektivet naturligt för många poliser, man har ju ofta valt jobbet för att man vill möta och hjälpa andra människor. Jag tror dock att vi behöver lägga betydligt mer fokus på de här frågorna, dels för att bli av med de avarter som förekommer, men också för att jag tycker att borde bli tydligt att bemöta människor väl inte bara är ett medel för att nå resultat, utan ett viktigt mål i sig.