torsdag 30 juli 2015

"Pride Järva" och hatbrott i Husby

Igår har jag arbetat i kommenderingen för "Pride Järva" (en parad som anordnades av folk med kopplingar till Sverigedemokraterna) och det antirasistiska "parkhäng" som drogs ihop för att markera stöd för HBTQ-rättigheter och samtidigt ta avstånd ifrån SD.

Inför manifestationerna hade jag redan haft kontakt med en av arrangörerna till parkhänget då jag tillsammans med några andra personer med förankring i Norra Järva håller på att arrangera en "Mångfaldsfestival" i Norra Järva och ville ha med henne i den gruppen. Det blev naturligt att då även koordinera kring dagens arrangemang.

Jag deltog i en grupp som hade ansvar för ordningshållningen på norra sidan av Järva-fältet, där jag hade ett specifikt ansvar för att koordinera med parkhängsgänget, medan en annan grupp hade ansvar för att följa den SD-anknutna paraden genom Tensta och Rinkeby. Vi hade även understöd av två SPT-grupper ("kravallpoliser"), några spanare och trafik/mc.

Medan paraden började i Tensta så fotpatrullerade vi i Husby. Det var mycket folk ute och trevlig stämning. Flera av de ungdomar vi pratade med ville diskutera "bögparaden". De var avspända och respektfulla samtal, men det var också väldigt tydligt att ett antal av dem dessvärre hade starkt homofoba värderingar. Det pratades om att det var "äckligt", "onaturligt" att det "spred sjukdomar" med mera. Vi försökte lugnt och pedagogiskt förklara att problemet var deras fördomar, och inte att en del människor älskar personer av samma kön. Jag själv kunde inte riktigt ta diskussionerna fullt ut då jag hade ansvar för situationen på torget och att kommunicera med insatsledningen, arrangören av parkhänget och tillströmmande deltagare. Det gjorde mig frustrerad. Lyckligtvis gjorde min kollega för dagen, en närpolis ifrån ett annat distrikt, ett väldigt bra jobb där.

I samtalen försökte vi även förebygga attacker mot "Pride Järva". Flera av de ungdomar vi pratade med kände till att det fanns SD-kopplingar, men verkade störa sig mer på att det var "bögar" som paraderade. Det var dock ingen som uttalade sig hotfullt eller talade om att störa eller attackera paraden.

Hela "Pride Järva"-paraden avlöpte lugnt och städat. Det cirkulerade lite rykten om att någon skulle attackera den, men det mest dramatiska som hände de ca 20 paraddeltagarna var att någon enstaka antirasistisk motdemonstrant dök upp och skanderade mot dem ett kortare tag. De skingrades i Husby Södra då de inte hade fått tillstånd att gå hela vägen fram till Husby Norra/Centrum.

Parallellt med att "Pride Järva" avslutades anlände motdemonstranterna i parkhänget. När arrangörerna var på plats så började de spela trummor. De var väldigt duktiga och fick snabbt entusiasmerat den grupp på ca 100-200 personer som hade samlats i deras hörn av torget. När jag efter ett tag klargjorde att "SD-paraden" inte skulle komma hela vägen fram dit de var, så började de, ledda av trummorna, röra sig ner mot Järvafältet och Husby Gård för sitt "parkhäng" och picknick. Det hela gick väldigt lugnt och städat till och det var god och kamratlig stämning. Dock fanns det på torget under samlingen/uppträdandet och på väg ner enstaka ungdomar som ropade homofoba tillmälen efter gruppen. De blev tillsagda av de närvarande kollegorna och det var inget som eskalerade till stök.

När "Pride Järva" var avslutat och deltagarna hade lämnat med tunnelbanan och parkhänget hade nått fram till picknickplatsen så bröts kommenderingen ner. Jag och min kollega kvarstannade med parkhängsgänget för att säkerställa att de inte blev attackerade eller trakasserade. Resten av vår grupp, som också var kvar på insatsen, åkte för att ta en sen lunch.

Då vi befann oss med parkhängsgänget kom det fram två personer och ville avvisa oss ifrån platsen. De hävdade att vår närvaro gjorde folk otrygga och att vi inte kunde vara på ett antirasistiskt arrangemang då vi var poliser, och därigenom rasister. Jag och kollegan gjorde vårt bästa för att förklara det inskränkta och ologiska i deras resonemang, men det gick inte riktigt hem. Vi som poliser var ansvariga för vad andra poliser hade gjort, främst då verkställanden av utvisningsbeslut och rasistiskt profilerade inre utlänningskontroller, och var därigenom rasister. Därför var det respektlöst av oss att befinna oss bland antirasister då de kunde uppleva vår närvaro som skrämmande eller provocerande. Jag kontrade med att med den logiken så var de respektlöst av dem som vita att befinna sig där, då många av de "rasifierade" som befanns sig på parkhänget kunde ha blivit utsatta för rasism av vita. Det fick killen jag pratade med att börja stamma lite, men sen fortsatte han i samma spår som tidigare. Vi kom inte längre, och jag fick inte heller intrycket av att deras åsikt hade stöd av särskilt många fler än just de själva (som knappast riskerade att bli utvisade...).

Efter att det hade börjat regna så upplöstes parkhänget successivt genom att små grupper av deltagare började röra sig tillbaka mot Husby Centrum. Vi hängde kvar tills den sista gruppen, arrangörerna, lämnade, och gick med dem upp mot centrum. När vi var drygt halvvägs kom det ett telefonsamtal till en av arrangörerna om att någon hade blivit misshandlad i Centrum. Jag och kollegan sprang upp dit samtidigt som jag meddelade resten av gruppen på radion.

På väg fram mot centrum så var det flera personer som pekade mot torget utanför tunnelbanan vid Husby Norra och sa att det var bråk där.

När vi kom fram så såg vi ett gäng människor som kom ifrån parkhänget ståendes i en klunga på torget. Det pågick inga våldsamheter för tillfället, men det var irriterad stämning och "gult läge". Jag frågade dem vad som hade hänt, och de sa att de hade blivit attackerade och misshandlade. Det var tydligt att de hade blivit utsatta för hatbrott, vilket jag också konstaterade när någon i omgivningen sa att det bara var "tjafs". En man visade på ett tydligt blåmärke i ansiktet. En annan sa att någon hade blivit slagen till marken. Det nämndes också att flaskor skall ha kastats och att en flagga skall ha tillgripits. Gärningsmännen skulle nyligen ha avvikit i riktning mot Akalla. Ingen skulle enligt dem jag frågade vara kvar på platsen.

Medan jag stod och pratade med dem så var det fortsatt stökigt runt omkring. En lokal ungdom sa något homofobt till en av deltagarna i parkhänget. Jag tryckte undan honom och sa till honom att vara tyst. Jag såg sedan på avstånd hur det blev allt mer irriterat mellan några lokala ungdomar, folk ifrån Lugna Gatan Husby och några ur parkhänget. Kollegan hade börjat ta tag i det och jag, som är känd av de lokala killarna, anslöt för att dra bort folk ifrån stället där parkhängsgruppen stod och lugna ner stämningen. Parallellt försökte jag säga till alla i parkhänget att det skulle stanna kvar ståendes i grupp som de gjorde nu för att sedan alla bli förhörda om de brott som de hade utsatts för så fort fler kollegor kom.

Kort därefter anlände resten av vår grupp. Vi började då peka ut förhörspersoner för att få igång utredningsverksamheten när ordningsläget var lite mer säkrat. Senare anlände även yttre befäl/insatsledare och ett antal fler kollegor.

Lite senare höll det på att stissas upp igen då kollegor skulle ta en person som hade blivit utpekad åt sidan. Han är en av de lokala unga vuxna som är välkänd av polisen och väldigt lättstött, och han befann sig mitt inne i ett gäng av kompisar som ofta hamnade i konflikt med poliser. Han skrek att ingen skulle röra honom. Jag, som känner honom en aning, klev in och förde honom ut ifrån gruppen. Jag lät dock honom gå själv så fort han hade klargjort att han tänkte följa med. Han hade blivit medtagen även utan min hjälp, men troligtvis då utsläpad, vilket hade eldat upp hela gänget med lokala ungdomar.

Efter det lugnade situationen ned sig successivt. Dock var det en del fler incidenter där en del lokala ungdomar yttrade sig nedlåtande gentemot de hbtq-personer som hade deltagit i parkhänget. Vid ett tillfälle gav en av männen i parkhänget en slängkyss åt en av dem som hade yttrat sig homofobt, vilket fick önskad effekt. Han blev rasande, och vi fick trycka undan honom igen. Jag kan dock inte säga att han inte förtjänade att retas med. Händelsen följdes av att han fick ett gäng gliringar av kompisarna i närheten.

Då jag lite senare samtalade med de lokala trygghetsvärdarna ifrån Lugn Gatan så ville de berätta om hur de upplevde att bråket hade startat. Enligt dem så hade en person ur parkhängsgänget betett sig provocerande och gått fram och viftat med en flagga mot några av de lokala ungdomarna. De önskade bli förhörda om detta, vilket jag tillsåg. Deras berättelse tillförde ett annat perspektiv till händelsen. För min del framstod det dock fortfarande som tydligt att parkhängsgänget hade blivit både provocerade och attackerade.

När alla utredningsåtgärder var klara såg insatsledningen till att alla ur parkhängsgänget kom säkert iväg med tunnelbanan. Jag och min kollega, som inte hade hunnit äta än, tog en mycket sen lunch och anslöt sedan till avrapporteringen. Det skrevs på misshandel (hatbrott) och hets mot folkgrupp.

Ur ett polisiärt perspektiv kan jag bara konstatera att vi dessvärre misslyckades med vår uppgift, att säkerställa att ingen i de två grupperna blev utsatt för brott. I efterhand kan man konstatera att hotbildsbedömningen var ofullständig. Vi fokuserade för mycket på risken att "Pride Järva" skulle utsättas för attacker (de personerna följdes ju samtliga till tunnelbanan) och missade att ta höjd för att folk ur det antirasistiska parkhänget skulle attackeras. Vi hade ju bevakning på arrangörsgruppen, men hade behövt skydda även de deltagare som lämnade lite tidigare. Jag tror att feltänket beror på att vi fokuserade för mycket på risken att någon skulle attackeras pga kopplingen till SD och för lite på risken att någon attackeras het enkelt för att det är tydligt att denne är hbtq-person. Att döma av en del av de samtal vi hade under dagen så framstod ju redan då det som att en del upplevde det mycket mer provocerande att "bögar" skulle komma till Husby än att SD hade ett arrangemang här.

Vad gäller homofobin, så finns den så klart i alla delar av samhället. Den är dock betydligt starkare i sammanhang som är traditionellt kulturellt eller religiöst patriarkala och/eller där starka machonormer råder (det finns exempelvis fortfarande så vitt jag vet inte en enda öppet homosexuell man i hela Skånepolisen). Utan att generalisera alla boende så kan man konstatera att båda de faktorerna finns i delar av Husby. Det är ingen slump att några av dem som uttalade sig mest homofobt är ungdomar/unga vuxna män som ingår i bekantskapskretsar där det begås brott och där status är nära knutet till våldskapital, dessa miljöer är extremt "macho". Andra hänvisade till religion eller till ett lokalt (sub)kulturellt sammanhang. Det är hur som helst tydligt att behoven av att ta tag i homofobin i delar av vårt samhälle är trängande.

Det är också tydligt att sättet att om man vill påverka folk så kräver det lugna, lyssnande och respektfulla samtal. Folk är inte homofober för att de är onda. De har fått med sig knepiga värderingar ifrån olika sammanhang, och de har (ännu) inte varit kapabla att se det kränkande och ologiska i de här värderingarna. Det är så klart precis samma sak med rasism. Det krävs en tydlig linje och ett direkt avståndstagande, men samtidigt ett förstående samtal om man har ambitionen att faktiskt "omvända" någon. Det gäller de av ungdomarna vi pratade med i Husby som hade homofoba värderingar på samma sätt som det gäller människor som uttrycker sig fördomsfullt mot invandrare eller muslimer.

Jag avslutar med att återvända till det arrangemang, den "Mångfaldsparad", jag och några till planerar att genomföra den 3/10 i år i Norra Järva. Min förhoppning är att det skall bli ett inkluderande arrangemang som inte stämplar någon utan lyfter upp det som är fint med området och vikten av att respektera varandra samtidigt som vi tar tydlig ställning mot både homofobi och rasism. Det kanske kan vara en liten del i att jobba för en successiv förändring av de värderingar som nu tyvärr ledde till våld och kränkningar.

torsdag 23 juli 2015

Örfil i arrest

En del av de händelser som jag skriver om här har hänt ett bra tag innan inläggen om dem dyker upp på bloggen. Det kan ibland bero på sekretess-skäl, men oftast handlar det om att jag helt enkelt inte har haft tid att skriva i anslutning till händelsen. Oavsett vilket, så lämpar en del texter sig att vänta med en aning, då händelserna och de inblandade personerna blir svårare att identifiera.

Vi var på jakt efter en rånare. En ung man hade anhållits i sin utevaro som delaktig i ett väpnat rån, och vi var ute för att hämta in honom. Med hjälp av lite detektivarbete så fick vi reda på att han bodde på ett hotellhem. Vi fick beslut om husrannsakan och fick ut nyckel för att gå in i rummet. Vi placerade som vanligt en kollega på baksidan och gick in. Dörren var olåst, TV:n var på, och det var uppenbart att någon alldeles nyss hade befunnit sig i rummet. På förfrågan hos föreståndaren om killen hade några vänner på hemmet fick vi fram att han brukade umgås med personen i rummet mitt emot i korridoren. Vi gick in där, och påträffade den person vi letade efter. Han ljög först om id och var allmänt otrevlig och aggressiv. Vi tog med honom, och på vägen in öste han en strid ström av grova förolämpningar över min kollega som satt bak med honom. Kollegan i fråga är en av de vänligaste och ödmjukaste poliserna i distriktet, och lät honom hållas efter att ha gjort några försök att nå fram.

Väl inne i arresten så sattes han enligt gängse rutiner på bänken där inskrivning och avvisitering sker. Arrestvakten kom fram och sa åt honom att börja ta av sig kläder och föremål. Killen svarade med att be arrestvakten gå och knulla sin morsa. Vakten reagerade instinktivt, gav killen en (mycket lätt) örfil och sa "Du talar inte till mig på det sättet". Killen skrek något i stil med "Han slog mig!" och vände sig till oss med anklagande röst och skrek "Ni såg!" Jag tog undan vakten och sa till honom att vänta en bit bort i deras rum. Sedan gick jag tillbaka till killen, sa att jag såg och att vi skulle prata om det senare, men att han nu skulle göra som han blev tillsagd och låta sig avvisiteras. När det budskapet hade gått in och avvisiteringen var på gång gick jag tillbaka för att prata med den vakt som hade utdelat örfilen. Jag förklarade att jag förstod att han hade blivit förbannad, men att det han hade gjort inte var ok, och att han dessutom riskerade sitt eget jobb.

Hans vaktkollega drog honom avsides för att prata med honom. Jag hjälpte kollegorna att bli klara med den anhållne killen, och förklarade för honom att han skulle få berätta om örfilen i det kommande förhöret, samt att det var upp till honom om vi skulle ta upp en anmälan om detta eller ej. Innan jag gick ut så förklarade jag situationen för vakten. Han sa då, troligtvis coachad av sin kollega, att han bara hade räckt sig fram för att ta tag i killen. Jag sa att han hade rätt att komma med vilken version som helst i ett eventuellt förhör och att det var inget jag skulle döma honom för, men att om jag tillfrågades så skulle jag säga att det jag såg var en örfil och inget annat. Samtidigt hoppades vi att vi genom vänlighet och bra bemötande mot den anhållne skulle få honom att känna att det inte var nödvändigt att anmäla händelsen.

Jag rapporterade om händelsen till stationsbefälet, och kommunicerade med gruppchefen om det kommande förhöret. En kollega som var perfekt för uppdraget utsågs som förhörsledare, och jag stämde av situationen med honom innan förhöret. Efter förhöret så berättade också kollegan att den anhållne för tillfället inte ville anmäla örfilen, och att han skulle meddela om han ändrade sig. Så vitt jag vet gjorde han heller aldrig det.

Händelsen fick alltså inga konsekvenser för någon, vilket jag är glad för. Jag tyckte genuint synd om vakten som tappade kontrollen. Jag fick också känslan av att han inte hade så bra koll på var gränserna för ett acceptabelt sätt att arbeta på gick. Han var relativt ny i jobbet, och dessutom relativt ny i landet. Det var uppenbart att han blev skärrad när jag förklarade att han riskerade sitt jobb. Jag upplevde dock aldrig att han blev arg på mig, då jag försökte vara vänlig och respektfull mot honom samtidigt som jag var tydlig.

Vad gäller den anhållne killen, så spelar det ingen roll hur odräglig han var mot oss poliser eller mot vakterna, han skall inte behöva utsättas för någon form av kroppsliga bestraffningar, inte ens så lindriga som en lätt örfil. Våld används för att försvara, ta kontroll och genomföra tjänsteåtgärder, inte för att bestraffa. Och han skall självklart också känna att rättssystemet skyddar honom när han utsätts för brott på samma sätt som det skyddar alla andra. Vilket jag tror att han kände i det här fallet. När han märkte att vi faktiskt skulle ha tagit upp en anmälan om han så hade velat, och dessutom berättat sanningsenligt vad vi såg, så kände han (lyckligtvis) inte längre att det var nödvändigt.

Jag kan ofta tycka att rättssystemet är väl tandlöst mot dem som begår brott. Straffen är låga och beviskraven i vissa fall oskäligt höga, konsekvenserna av att begå brott blir ofta försumliga. Jag upprörs över att människor som regelbundet utsätter andra för grova kränkningar kan fortsätta med det trots att vi vet vilka de är och vad de gör. Brottsofferperspektivet i rättsskipningen är på tok för svagt. Vi behöver bli bättre på att få stopp på vaneförbrytare och yrkeskriminella. Men mötet med polisen får aldrig innebära att en person fråntas rättigheter eller skydd som skall gälla alla. Oavsett vad personen har gjort. Ingen person skall behöva utstå kroppslig bestraffning. Alla skall kunna begära att en anmälan tas upp om de blir utsatta för brott och lita på att poliser och andra myndighetspersoner vittnar sanningsenligt om det de har sett. Det är inte bara en individuell rättighet, det är också grundläggande för förtroendet för hela vår rättsstat.

Slutligen, för mig är det sunt att inte vi poliser håller på och anmäler varandra stup i kvarten, vilket skulle vara fallet om vi tillämpade all lagstiftning korrekt och bokstavstroget. Man får enligt regelverket inte lämna "rapporteftergift" till en annan polis, men i praktiken ser man ofta emellan fingrarna med småsaker (trafikrelaterade sådana). Många poliser skulle bli bötfällda om deras bisittare hade rapporterat varje fortkörning som inte kan motiveras som tjänsterelaterad. Men det är en helt annan sak när en tredje part blir utsatt för något och denne själv vill anmäla händelsen. Då finns det, oaktat lojaliteter, enligt min mening helt enkelt inget utrymme för att ljuga. Sen tycker jag samtidigt att vi behöver se över hur vi lär oss av och delar ut skuld efter polisiära misstag. Dels för att skifta fokus ifrån individ till organisation, men också genom att då en individ faktiskt gjort något fel ha fler alternativ än att sparka denne (något som är betydligt mer kännbart än de straffrättsliga påföljderna). Här är en polislegitimation, som tillfälligt kan dras in, ett bra alternativ. Polisförbundet driver båda frågorna.

PS. Frågan om anmälningsskyldighet har lyfts. Förutom att jag tycker att det är olyckligt när det blir för stort fokus på formaliteter och paragrafrytteri och för lite på de inblandade människorna så kan jag bara konstatera att brottet (ringa) misshandel kräver att smärta eller skada skall ha uppstått. Örfilen var en mycket lätt markering. Den var inte ok, och hade den utsatte killen velat anmäla och där berättat att han fick ont så hade en anmälan upprättats och jag hade vittnat om att jag såg en örfil och inte ett försök att greppa tag i honom. Men när inte killen vill anmäla så kan vi inte ens bevisa att rekvisiten är uppfyllda. Jag kan absolut inte säga om det uppstod någon smärta eller ej, och någon skada var det absolut inte frågan om. Jag tycker alltså att det fattades rätt beslut när man beslutade att inte upprätta en anmälan. Av många skäl. Inte minst medmänsklighet.

tisdag 9 juni 2015

Fattiga EU-migranter - avhysningar och upplevda problem

För ett tag sedan fick jag i uppdrag att tillse att vi under ett kvällspass besökte två boplatser med fattiga EU-migranter och tog ID-uppgifter på dem, något som Kronofogden (när det ej rör sig om allmän plats) behöver för att kunna verkställa en avhysning. Både jag och flera av kollegorna var djupt obekväma med arbetsuppgiften, då det innebar att besöka boplatserna väldigt sent på kvällen för att öka sannolikheten att de som bodde där var hemma. Båda av dem låg dessutom väldigt avsides inne i skogspartier nära stora motorleder, och det kunde rimligtvis inte störa någon att det fanns bosättningar där.

Vi åkte hur som helst i slutet av passet ut mot den första bosättningen. Efter en del letande i skogen, som var fruktansvärt nedskräpad av plast, glaskross mm och delvis kändes som en soptipp så hittade vi ett improviserat skjul. Vi knackade på och bad om att få prata med dem som bodde där. Efter ett tag kom tre rumäner ut, och vi förklarade på engelska att vi behövde ta id-uppgifter på dem på uppdrag av markägaren/staden då det eventuellt skulle bli aktuellt med avhysning. De var vänliga och samarbetsvilliga, och vi bad också flera gånger om ursäkt för att vi hade stört dem. Den andra bosättningen som vi hade fått i uppdrag att kontrollera det passet var tom.

Efter besöket ifrågasatte vi starkt vad meningen var med att avhysa rumänerna ifrån det aktuella skjulet. Man skulle ställa till stort besvär för dem till ingen som helst vinst för samhället. De skulle ju bara flytta på sig till en annan, mindre undanskymd och nedskräpad, plats och bosätta sig där istället, men förlora sitt mödosamt uppbyggda hem/skjul.

Veckan därpå skedde avhysningar ifrån två stora boplatser i Kista, båda på parkeringsplatser där EU-migranternas närvaro orsakade de boende och markägaren problem. Lyckligtvis gjordes ingen avhysning i skjulet som jag hade besökt. Dessa avhysningar genomfördes i samverkan med Kronofogdemyndigheten och Socialtjänsten. Jag var själv inte med.

I ett antal trygghetsundersökningar framgår att många Kistabor anser att närvaron av EU-migranter i och kring Kista Galleria är det som skapar mest otrygghet i området. Det finns grovt uppskattat 200 fattiga EU-migranter, främst ifrån Rumänien och Bulgarien, som brukar sova på boplatser i Kista, och troligtvis fler som uppehåller sig i och runt gallerian under dagtid. Andelen Kista-bor som anser att de fattiga EU-migranterna är ett problem har också enligt samma undersökningar stigit kraftigt under det senaste året.

Polisen i allmänhet och närpolisen i synnerhet har i uppdrag att arbeta för och lyssna på medborgarna. I den nya polisorganisationen är det ännu tydligare beskrivet att polisens arbete till stor del skall styras av medborgardialog och medborgarlöften, så att vi ägnar oss åt det som just människorna i lokalsamhället upplever som problem. Vi i närpolisen får också regelbundet höra berättelser och klagomål riktade mot de fattiga EU-migranterna, speciellt ifrån näringsidkare och ordningsvakter i Kista Galleria. Ibland rör det helt enkelt att deras blotta närvaro anses vara störande, men det handlar också ofta om eventuella ordningsstörningar eller brott. En del människor är förtvivlade, och berättar exempelvis om fekalier i eller utanför deras butiker/restauranger eller om affärer som inte längre går runt.
Även boplatserna upplevs skapa otrygghet, dels då markägare berövas sin rätt till den egna marken, men också genom vad som ibland kan vara en mycket omfattande nedskräpning.

Det finns ett tryck både ifrån delar av allmänheten och ifrån en del kollegor att vi agerar mer resolut mot EU-migranterna. Det har lyfts rykten om att polisen i andra gallerior har nolltolerans mot tiggare och systematiskt avvisar alla. När vi på vår närpolisstation hade en hypotetisk diskussion om hur man eventuellt skulle kunna använda ordningslagen för att (i upprepade fall) gripa en passivt stillasittande tiggare på allmän plats så klargjorde jag dock att om det någonsin skulle bli aktuellt så skulle jag ordervägra eller lämna.

Jag kan förstå att en del av dem som bor och verkar i området är bekymrade, och att det finns en förväntan på att vi agerar på något sätt mot den upplevda otryggheten. Vi har också en skyldighet att ingripa mot brott och ordningsstörningar samt att verkställa/biträda vid avhysningar av illegala boplatser, exempelvis på någons tomtmark eller parkeringsplats, eller på allmän plats (stadsnära parker mm).

Polisen får dock ALDRIG agera mot en grupp enbart för att omgivningen anser att deras närvaro innebär ett problem. Brott, likväl som ordningsstörningar, begås av INDIVIDER, ej av en etnisk grupp. Vi kan ALDRIG hålla en enskild EU-migrant ansvarig för hur en annan EU-migrant har agerat.

Vad gäller ordningsstörningar så är det helt grundläggande i vår rättsstat att bedömningen om ett beteende är ordningsstörande eller ej inte får påverkas av individens etnicitet, sexuella läggning, etc. Vi kan inte ha en polis som exempelvis behandlar två män som kysser varandra offentligt som ordningsstörande bara för att det finns många som betraktar det (till skillnad ifrån en heterosexuell kyss) som normbrytande och provocerande. Det räcker alltså inte med att omgivningen anser att det är ordningsstörande att det sitter EU-migranter och talar högt med sina väskor på bänkar i mittgången i gallerian så länge inte samma beteende hade ansetts ordningsstörande om det hade rört sig om välklädda norrmän.

Angående bosättningar, så kommer polisen fortsätta att behöva göra (eller biträda vid) avhysningar. Ingen, oavsett etnicitet, har rätt att bosätta sig på annans mark eller i parker. Rör det offentlig plats så kan polisen avhysa med hjälp av ordningslagen. Vi samverkar dock alltid med kommunen/socialtjänsten som nu erbjuder evakueringsboenden för alla som avhyses. Rör det tomtmark (privatägd eller allmän) så är det Kronofogden som fattar beslut om avhysning. Det är dock viktigt att ha med sig att de här människornas behov av någonstans att vara inte försvinner bara för att de avhyses ifrån en plats, de kommer så klart bara att flytta till en annan plats. Därför ter sig avhysningar ifrån platser där få människor störs eller berövas sin rätt som en väldigt dålig idé, då man försvårar för utsatta människor till liten eller ingen nytta. Bättre då att låta dem stanna tills det finns ett bättre alternativ. Sen måste vi hitta lösningar, gärna i samförstånd med EU-migranterna, på den enorma nedskräpning och miljöförstörelsen omkring bosättningarna.

EU-migranterna är en mycket fattig och utsatt grupp. Det förekommer dessutom en hel del fördomar mot dem, vilket gör att man behöver vara källkritisk vad gäller alla de historier som berättas. Lösningen på problem med fattigdom och diskriminering är inte polisiär. Stockholms stad har precis påbörjat ett arbete med att ge bättre stöd och hjälp till den här gruppen, där det även ingår att samverka med ideella organisationer som arbetar på plats i exempelvis Rumänien. Slutligen, för er som upplever att närvaron av fattiga EU-migranter är besvärlig så kommer här ett antal förslag:

1. Behandla fattiga EU-migranter som vilken individ/medmänniska som helst. Hälsa, nicka, se dem i ögonen och visa respekt. Lös konflikter och problem genom kommunikation och samförstånd där det går. Reagera, inklusive genom att anmäla brott och ordningsstörningar, när det behövs. Som för vem som helst annars.
2. Det är kanske självklart för de flesta, men var medmänsklig och se den utsatta människan. Bli arg på fattigdomen och inte på den fattige.
4. För er som vill göra något för att hjälpa så finns det många bra ideella föreningar som jobbar med att hjälpa fattiga EU-migranter både här (Crossroads, Föreningen Hem, etc) och i sina hemländer (ex Hjärta till Hjärta eller lokala romska organisationer) som man kan engagera sig i eller skänka pengar till.

Självklart finns inte lösningen på de fattiga EU-migranternas misär i Sverige, utan i de länder som de kommer ifrån. Vi behöver dock bli bättre på att lindra den utsatthet de upplever medan de är här. Kanske främst genom insatser ifrån samhället likt de ifrån Stockholm Stad som nämndes ovan, men även genom hur vi alla bemöter dem som medmänniskor då våra vägar korsas i vardagen.


fredag 1 maj 2015

"Horungar"?

Valborg. I stort sett alla närpoliserna som jobbar i Kista har skippat både kallelsen till taktik/självskyddsövning på förmiddagen och möjligheten att fira med familj eller vänner på kvällen för att kunna vara ute och jobba i området. Vi vet att behoven är som störst då det festas mycket och många ungdomar är i rörelse. En årligen återkommande ungdomsfestival i Kista drar dessutom folk ifrån stora delar av länet.

Många av oss besökte festivalområdet i Kista redan under eftermiddagen. Det var lugnt och städat, och såväl personal, barn, föräldrar och ungdomar hälsade på och pratade med oss poliser. En del mindre barn ville ta foton med oss. Stämningen var god och det var lätt att trivas.

Min patrull fick även nöjet att besöka valborgsfirandet i Akalla By tidigt under kvällen. Det var även här väldigt mycket folk ute, en härlig blandning av människor i alla åldrar. De flesta, gamla som unga, hälsade glatt och vänligt. En mamma kom fram med sitt lilla barn och förklarade, lite ursäktande, att hon har "skrämts" med polisen då hon har sagt att man måste ha bilbälte på sig och nu vill att barnet skall få en positiv bild och se att poliser är snälla.

När vi är i Akalla rapporterar kollegor ifrån festivalområdet i Kista om att det börjar bli stökigt, och när de sedan går ut med ett pågående slagsmål mellan olika grupper av ungdomar åker såväl vi som de flesta poliserna i området dit för att stötta. När vi anländer är det en helt annan stämning. Det är säkert mer än 1000 ungdomar på plats, men väldigt få vuxna. Det uppstår konstant mindre bråk eller tumult, speciellt framme vid scenen, och personalen som festivalen har anlitat räcker inte till på långa vägar.

Vi behöver alla jobba för att avvärja bråk och hjälpa utsatta. Några kollegor tar hand om en tjej som har svimmat i trängseln framme vid scenen och ser till att hon kommer iväg med ambulans. Jag och min patrull fick hjälpa en 10-årig pojke som i utkanten av området hade blivit misshandlad av några killar, ta upp anmälan och köra hem honom. Främst handlade det dock om att se till att inga konflikter urartade i stora slagsmål.

Vid något tillfälle kastades det plötsligt en sten mot några av kollegorna. Lyckligtvis blev ingen träffad. Det gick inte heller att se var stenen kom ifrån, och det hela dog ut direkt.

Medan vi var där och försökte hjälpa till så gott vi kunde sjöngs det ifrån scenen om hur vi poliser är "horungar" och dylika poliskritiska texter. Det kändes inget vidare. Kanske inte främst för att det kan tyckas aningen oartigt, utan för att jag kände att det påverkade attityden mot oss hos många av de samlade ungdomarna, som var helt annan än tidigare under kvällen. Nu var det få som var intresserade av att hälsa, möta min blick eller prata lite.

Det är så klart fritt fram att både tycka illa om polisen och skriva förolämpande sånger om oss. Många har också egna negativa upplevelser som behöver få vädras och diskuteras. Men det kan vara bra att vara medveten om att när man sprider hatiska nidbilder om hur poliser är så påverkar det inte bara oss, utan även vår möjlighet att hjälpa utsatta, utreda brott och hålla ordning. Att dessa bilder då basuneras ut under en festival arrangerad av en fritidsverksamhet som, finansierad av staden, har i uppdrag att stötta och fostra ungdomar är väldigt olyckligt.

Efter att festivalen hade stängt ner så samlades många av ungdomarna i Kista Galleria, där en ensam ordningsvakt hade att hantera hundratals ungdomar som fyllde McDonalds och Max. Båda restaurangerna beslutade att stänga i förtid på grund av ordningsproblem och vår hjälp behövdes så klart även där. Man kan starkt ifrågasätta hur en galleria med sådan omsättning kan använda kostnadsskäl som en anledning att ha en sådan flagrant underbemanning av ordningsvakter. Dessutom borde det vara helt uteslutet av arbetsmiljöskäl att låta en stackars ordningsvakt arbeta själv under sådana omständigheter.

Medan vi var kring gallerian så var fortsatt attityden bland en del av ungdomarna minst sagt negativ. En tjej kom fram och berättade för mig att min uniform var ful. När jag inte svarade mer än "Tycker du?" så gjorde hon några minuter senare ett nytt försök, denna gång genom att berätta att jag var ful. Det fanns inte så mycket att diskutera kring det uttalandet, så jag frågade om hon mådde ok samtidigt som en killkompis till henne knuffade undan henne och sa åt henne att visa lite respekt.

I det fallet kände jag tydligt att det inte fanns någon anledning att låta mig provoceras. Den avvägningen, om man vill och/eller bör reagera på provokationer, är dock en konstant utmaning i vårt område. Speciellt när en kollega av någon anledning får ett rykte som gör att hen blir särskilt utsatt för påhopp. Här har vi en enormt viktig balansgång. Vi behöver stötta varandra, och speciellt då de kollegor som är särskilt utsatta, internt i arbetsgruppen och även se till att polisen som arbetsgivare ger förutsättningar för externt stöd/handledning för att bearbeta den frustration provokationerna kan leda till. Och samtidigt behöver vi vara bra på att ge varandra direkt feedback om vi fastnar i konflikter/prestigekamper eller brister i bemötande.

Slutligen, det var så klart trist att känna hur negativ attityden var bland många ungdomar som jag aldrig hade träffat. Men samtidigt så kändes det fint och trevligt alla de gånger under kvällen som någon av dem som jag faktiskt hade pratat med på en skola eller i en fritidsgård kom fram och hälsade glatt. Det är tydligt hur personliga möten kan bryta ner förutfattade meningar och skapa kontakt mellan människor.

onsdag 25 mars 2015

Om hjälp i nöden, samt om kulturellt betingade krisreaktioner

Delar av följande text har publicerats på Polisen Kista Näpos hemsida:

När vi var inne på stationen så gick ett ut ett larm om att en gravid kvinna eventuellt befann sig i nöd i sin lägenhet. Anhöriga hade försökt få kontakt med henne utan att lyckas, och sedan ringt 112. Vi sprang ut till bilen och åkte med full fart till den aktuella adressen, där ambulansen redan var på plats. De hade dock inte kunnat ta sig in i lägenheten. Vi gjorde själva ett snabbt försök att få kontakt med kvinnan igenom brevinkastet, men avbröt efter ett par sekunder och började istället att bryta upp dörren med kofot och slägga. Det tog inte många sekunder, och när vi klev in i bostaden såg vi direkt hur kvinnan låg synbart medvetslös på golvet. Vi ropade till ambulanspersonalen, som genast tog över och började ge kvinnan vård. 

Kvinnans mor och syster som hade väntat oroligt utanför lägenheten fick båda intensiva chockreaktioner. Vi försökte lugna dem samtidigt som vi behövde hålla dem borta ifrån kvinnan för att ambulanspersonalen skulle kunna arbeta ostörd med att hjälpa henne. En patrull ifrån utryckningen som anlände efter oss hjälpte till med att stötta anhöriga och freda vårdpersonalen ifrån stundtals intensiva försök från de anhöriga att nå fram till sin kära dotter, syster och hustru (vid det laget hade även maken anlänt). När ambulansen hade lämnat på väg till sjukhus så hjälpte kollegorna de anhöriga att också ta sig dit, medan vi blev kvar i väntan på hjälp med att tillsluta den dörr vi hade brutit upp.

Vi fick senare på telefon det glädjande beskedet via telefon av kollegorna att alla, inklusive fostret, mådde bra. Och när vi sedan själva åkte till sjukhuset för att lämna den nyckel vi hade tillslutit lägenheten med, samt lite övriga tillhörigheter, till familjen så fick vi både hjärtliga tack och godmodiga ursäkter för vad som sades och gjordes då de anhöriga var som mest oroliga. 

Det finns få saker som är så meningsfulla som att vara med och hjälpa människor i nöd, speciellt när det går bra. Sen är det en extra bonus när man efter att allt är över möts av tacksamhet och glädje, det är inte alltid det händer i det här jobbet. 

Förutom glädjen över att det gick bra för kvinnan och fostret, samt den allmänt positiva känslan i kroppen efter det här jobbet, så reflekterade vi även över hur olika folk reagerar i kris. Ambulanspersonalen klargjorde snabbt att kvinnan andades och att hon fick hjälp, vilket vi kommunicerade till de anhöriga. Åtminstone systern talade bra svenska och förstod vad vi sa. Ändå fortsatte intensiva krisreaktioner för främst mamman, men även systern, som att skrika för full hals rakt ut, försöka brotta sig förbi oss för att ta sig fram, att slänga sig ner och dunka ben och armar mot marken, med mera. Systern hade även ett litet barn med sig, som så klart blev livrädd av hela situationen. Naturligtvis kan det vara svårt att styra hur man agerar i kris, men vi (polis och ambulans) upplevde alla att den väldigt utåtagerande krisreaktionen, speciellt bland kvinnorna (maken var, trots stark oro, betydligt lugnare) åtminstone delvis var kulturellt betingad. Med det menar jag att den följde ett inlärt kulturellt mönster kring hur man agerar i en dylik situation. I det här fallet upplevde jag dock att de, och speciellt barnet, hade mått bättre om de hade försökt lugna ned sig istället för att hetsa upp sig själva och varandra. 

Som kontrast har jag varit på jobb där någon faktiskt har dött och anhöriga knappt visar något alls. Det är så klart också kulturellt betingat, och en del i att man, exempelvis i breda kretsar i Sverige, traditionellt sett det som oönskat och svagt att visa för mycket känslor. Det kan nog vara ordentligt hämmande för både sorgeprocessen och förmåga att dela känslor av oro, men även glädje, med människor runt omkring och säkert på många sätt mer skadligt att agera ut känslor extremt starkt som i fallet med den gravida kvinnans släktingar. Det bästa är sannolikt en medelväg där man tillåter sig visa känslor och ha kontakt med sitt känsloliv men utan att falla in dramatiska och utåtagerande reaktioner som gör en oemottaglig för information eller andras (barnets) behov. Här finns alla anledning att lära av varandra, vilket ofta är fallet när kulturer möts.

Nystart för polisbloggen

Jag har de senaste åren varit ganska dålig på att skriva regelbundet, samtidigt som landskapet för sociala medier har förändrats ifrån att ha fokuserat mycket på just bloggar till att handla mer om snabba och interaktiva medier som Facebook, Twitter och Instagram. Jag inser att jag därför har tappat en stor del av dem som regelbundet följde mina polisbloggsinlägg. Samtidigt har vissa enstaka inlägg fått mycket uppmärksamhet. Jag har hur som helst tänkt mig en nystart för bloggen där jag skriver oftare, men också kortare och mindre genomarbetade texter (helst i nära anslutning till att något har hänt). Det blir också lättare nu när jag jobbar på Närpolisen/Lokalpolisen i Kista än när jag jobbade som utredare av grova ungdomsbrott (och ofta fick vänta på att en utredning hade avslutats innan jag kunde skriva om den). Jag kommer även att se till att svara på bloggkommentarer mycket snabbare än vad jag gjort de senaste åren. Jag vet inte om det kommer att leda till att att fler läser, men det gör i alla fall att jag visar mer respekt för dem som faktiskt gör det. Sen har jag fortfarande en massa gamla oskrivna berättelser om händelser och ärende de senaste som jag vill få ut någon gång, men det får bli i mån av tid. Hoppas att ni som har stannat kvar eller hittat hit kommer att få ut något av det jag skriver.

fredag 30 januari 2015

Om missbruk och medmänsklighet

Larmet gick först ut som en lägenhetsundersökning, dvs att någon befaras ha avlidit i sin lägenhet. Det är visserligen ett rutinkoll för en polis, men det är alltid både tragiskt och olustigt att behöva hitta en människa död. Det visade sig dock lyckligtvis att mannen i fråga levde, och att det inringaren, hans far, egentligen ville ha hjälp med var att förhindra att han söp ihjäl sig. Vi mötte upp med fadern utanför, och han förklarade att hans son hade druckit i flera dagar i sträck utan att lämna lägenheten. Sist han gjorde det hamnade han i en psykos, och det var nära att det gick riktigt illa. Pappan berättade även att sonen hade slagits med polis vid tidigare ingripanden då han var varit full, och att det fanns risk att han skulle bli våldsam. Vi kom snabbt fram till att vår gemensamma målbild var att få med sonen till beroendeakuten, självklart helst frivilligt och utan våld.

Vi gick upp tillsammans och knackade på. Sonen öppnade och släppte in oss i en lägenhet i allmänt kaos, full av tomma sprit- och ölflaskor. Han var kraftigt berusad, men inte mer än att han kunde gå och stå stabilt och föra ett sammanhängande samtal. Efter att ha hälsat, frågat hur han mådde, förklarat varför vi var där, mm så följde någon sorts förhandling. Mannen var trevlig mot oss, men ville helst att vi skulle gå därifrån, både poliser och pappa, så att han kunde fortsätta att supa. Jag förklarade så vänligt som jag kunde att vi var där på en tjänsteåtgärd och att vi inte kunde lämna förrän vi hade bestämt hur vi skulle hantera situationen, vilket han accepterade. Pappan sa att han skulle lämna ifrån sig spriten och genast följa med oss till St:Göran. Jag försökte övertala mannen att följa med, men utan att ställa något ultimatum. Han föreslog då att han först skulle få supa upp den alkohol som han hade kvar och sedan åka in själv. En av mina kollegor klev in i samtalet och sa till honom att lyssna på sin pappa. Jag fortsatte att försöka lirka med honom, och efter ett tag så accepterade han att följa med frivilligt. Vi gick tillsammans ut till vår bil och åkte mot St:Göran. Spriten i lägenheten tog pappan hand om, innan han tackade oss hjärtligt för hjälpen.

På väg in satte jag mig bak med killen, eftersom jag var den som hade haft mest kontakt med honom. Vi fortsatte att prata, och jag styrde in samtalet på varför han drack på det sättet, hur han mådde, vad han ville ha ut av livet. Han var för tillfället arbetslös, vilket var en starkt bidragande faktor till att han hade börjat supa ner sig. Vi bollade olika möjligheter att söka/få jobb, och kom in på att han egentligen gärna skulle jobba utomlands. Innan vi var framme hade vi glidit över till resor, och enats om att ett mål för 2015 var att han skulle ta sig till Machu Picchu, en plats han länge hade drömt om att besöka och som jag känner väl till. Även han tackade oss hjärtligt när vi skildes åt.

För mig är den här sortens jobb bland det mest stimulerande jag vet som polis (och något som jag verkligen saknade när jag jobbade mer med utredningar). Att försöka hjälpa en person som mår dåligt, självklart helst utan att behöva använda våld (vilket blir mycket lättare om man är trygg i situationen och inte rädd för att den urartar i något våldsamt) ger mig en direkt feedback och känsla av att jag har gjort något meningsfullt. Det kan dessutom oftare upphov till intressanta och givande samtal.

Det är svårt att skriva ett sånt här inlägg utan att nämna alkoholen, vår nationaldrog. Det är helt sanslöst hur mycket elände den bidrar till, allt ifrån grovt våld till söndersupna liv. Och ja, jag inser att det inte är möjligt att förbjuda/få bort den, men något borde vi kunna göra bättre än vad vi gör idag med att minska tillgången och begränsa dess skadeverkningar.

Lagstiftningsmässigt så hade vi så vitt jag kan se inte särskilt mycket på fötterna om mannen inte hade gått med på att följa med frivilligt. Han var inte tillräckligt förvirrad för att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) skulle kunna användas, och han kan inte LOBas (lagen om vård av berusade) i sitt eget hem. Det är dock möjligt att han, utan att någon av oss sa det, uppfattade det som att vi hade tvingat med honom till hjälp om han  inte hade följt med frivilligt. I det här fallet så känns det dock som att det var till det bästa för alla inblandade, och det är det viktigaste för mig. Lagar är till för att skydda och hjälpa människor, och inte tvärtom som det ibland kan verka...

Mötet påminde också om hur en person kan sitta som en isolerad ö (och supa i flera dagar i streck) trots att det finns tusentals människor i hans omedelbara geografiska närhet. Just den ensamheten gör ett arbete, och den mening samt de sociala sammanhang det ger, väldigt viktigt. Vi måste så klart bli bättre på att bekämpa arbetslöshet. Men vi måste också bli bättre på att fånga upp och stötta dem som är arbetslösa. Det bästa hade varit om de sammanhangen fanns naturligt, genom grannar, släkt, föreningar, mm, men i ett superindividualiserat samhälle så ställs det höga krav på att det allmänna tar ansvar. Det kanske märks ännu mer i den havererade psykvården. Och fram tills vi har blivit bättre på att ta hand om varandra så måste staten bli bättre på att ta hand om dem som mår dåligt.