söndag 26 juni 2011

Ingripande på väg hem med tunnelbanan

Det är natt mellan lördag och söndag och jag är på väg hem ifrån en trevlig men lugn kväll med vänner söder om stan. Väl ombord på blå linje står jag min vana trogen upp precis innanför dörrarna. På andra sidan det lilla öppna området emellan dörrparen står en man och en kvinna och pratar upprört. I alla fall är kvinnan upprörd och ledsen, och hon verkar vilja gå därifrån. Av samtalet förstår jag ingenting, de talar antagligen amarinha eller tigrinha. Mannen har dock greppat tag i kvinnans arm och det ser ut som att han håller kvar henne mot hennes vilja. Jag ställer mig närmare, både för att göra dem medvetna om att jag observerar och för att kunna agera om det behövs. Jag avvaktar ett tag, men frågar sedan kvinnan på svenska om allt är bra. Hon tittar snabbt åt mitt håll, men svarar inte. Antagligen förstod hon inte frågan. Deras diskussion fortsätter och mannen flyttar nu sin hand ifrån kvinnans arm till hennes hals. Då är måttet rågat för min del. Jag räcker påsen som jag bar på (med min jacka och en matlåda som mina fina vänner skickat med mig ifrån festen) till en ung man som står mitt emot och kliver in. Jag trycker undan mannen ifrån kvinnan med ena handen och drar upp polisbrickan med den andra och identifierar mig som polis.

Redan här kunde jag ha gripit mannen. Någonstans i bakhuvudet visste jag att det hade inneburit att jag hade behövt hålla kvar hela det fulla tunnelbanetåget tills ordningsvakter och senare polis kom till platsen, och de i sin tur hade behövt leta upp och förhöra kvinnan (som hade försvunnit så fort jag knuffade undan mannen ifrån henne) och några vittnen som hade observerat händelseförloppet. Det kanske ändå hade varit rätt sak att göra, men jag agerade instinktivt för att lösa den akuta situationen och sa till mannen att han var avvisad ifrån tåget och att han skulle gå av. Eftersom jag själv skulle av på nästa hållplats (för att gå hem och sova) så ville jag inte riskera att mannen skulle leta upp kvinnan efter att jag hade lämnat tåget och fortsätta sina trakasserier. Han vägrade dock och greppade i stället tag med båda händerna i en stång. Vid det laget var jag ju inställd på att få av mannen ifrån tåget, så jag bänder loss hans fingrar (han hade ett riktigt starkt grepp), och knuffar och slänger sedan ut honom ur vagnen. Han greppar tag i skjorta, som slits sönder, men hamnar på backen på perrongen utanför vagnen. Innan dörrarna har stängts så får han dock in en fot emellan, vilket leder till att de öppnas igen. Jag står vid dörrparet och väntar på honom och tar tag i honom igen när han försöker tränga sig in. Nu försöker han skalla mot mig och även spotta mot mig. Tydligen träffade han min näsa med sin skallning, för jag märkte senare att jag hade ett litet uns av näsblod, men det är inget jag noterar då. Under hela händelsen så har jag aldrig sett honom som ett hot mot mig, och därför nöjt mig med att ta bort och slänga ut honom, hade han varit farligare så hade jag behövt gå mycket hårdare fram och direkt satsa på att kasta ned honom på marken. Men nu insåg jag i alla fall att det inte fanns några andra lösningar än att gripa honom, så jag slänger ned honom på golvet inuti vagnen, sätter ett knä på honom, håller kvar honom och säger till någon att kalla på ordningsvakterna.

Där jag sitter och väntar så frågar den unge mannen som jag gav min påse hjälpsamt om jag vill att han skall stanna och vittna om att han också såg hur den gripne greppade om halsen på kvinnan. Jag säger att det vore bra om han gör det. Någon annan noterar en strimma med blod vid min näsa och räcker mig en näsduk. Mannen som jag har gripit verkar ha fattat att leken är slut, och gör inga nämnvärda försök att komma loss. Efter ett tag anländer ordningsvakter. Personerna runt omkring har redan sagt till dem att jag är polis, och de ber om att få se min bricka. Jag visar den, och en av dem tar över mitt grepp på mannen och för ut honom ur vagnen. Då börjar han försöka slita sig loss, så jag går och hjälper till att trycka upp honom mot en trappa och boja honom.

Ett tag senare anländer polisen. Eftersom vi redan befinner oss i Västerort så är det kollegor till mig som kommer. De håller tåget tills de har letat upp kvinnan som mannen först trakasserade, och släpper sedan iväg det. Därefter håller de metodiskt förhör med inblandade personer (inklusive mig) och vittnen. Jag passar på att byta om ifrån den sönderslitna skjortan till jackan som jag bar på, och efter att ha blivit förhörd, tackat vittnet som hade stannat kvar, och småpratat lite med kollegorna så kommer en ny tunnelbana som jag åker med sista stationen hem.

Så vad lärde jag mig av det här? Om jag hade varit bryskare med min våldsanvändning ifrån början, så hade jag antagligen räddat både min skjorta och sluppit att bli spottad på, men då hade det ännu inte heller hunnit bli motiverat att gå fram hårt. Kanske borde jag bara ha stått kvar med mannen efter att ha knuffat undan honom ifrån kvinnan och samtidigt försökt få någon att se till att lokföraren tillkallade ordningsvakter. När man stöter på en situation då man är ledig och civil är det inte alltid lika lätt att instinktivt se vilket handlingsalternativ som är det naturligaste och smidigaste. Det som dock är helt uppenbart för mig, oavsett om jag jobbar eller är ledig, är att jag inte tänker stå passiv när en oskyldig person blir utsatt för något sorts övergrepp.

torsdag 23 juni 2011

Skadegörelse för skoj skull

Mot slutet av ett nattpass en lördagsnatt då vi kör på en gata nära ett lokalt centrum så ser kollegan två personer som går inne i ett bostadsområde. Tydligen väckte de hans intresse, för han kör runt området för att kontrollera vad de gör (vägen där han såg dom var blockerad av en bom). När vi letat oss in och tillbaka mot vägen där de gick och får syn på dem riktar en av dem precis en ordentlig hoppspark mot en parkerad bil. Han gasar och vi flyger ut och griper dem. Det var två berusade killar som plötsligt hade fått för sig att attackera en parkerad bil med sparkar. Bilen var bucklig och repad. Jag pratar med en av killarna, en 30-åring med bra jobb som tjänar dubbelt så mycket som jag, och han hade absolut ingen förklaring till upptåget. Medan kollegan går in och väcker familjen som fått sin bil tillbucklad identifierar jag upp och förhör honom. Han erkänner och säger sig vara beredd att betala skadorna. När bilägaren kommer ut så blir det lite hetsk stämning, av förklarliga skäl så blir han allt annat än glad när han ser sin nylackerade bil repad och bucklad med skomärken över hela ena sidan. Han får skälla av sig lite på mannen jag har pratat med. Killen slänger ur sig lite ursäkter som inte imponerar på bilägaren och efter ett tag går jag in och bryter och skickar iväg honom. Den andre killen tar vi däremot med eftersom han är utlänning och inte har någon fast adress i Sverige. Han grips i flyktfara för att han inte skall kunna lämna landet utan att betala för sig. Dessutom behövde han nyktra till en del innan han kunde förhöras.

För bilägarens del, så räddade kollegans skarpa ögon honom ifrån att själv behöva stå för en självrisk på 6000 kronor när skadorna lagas, så han var naturligtvis tacksam. Och det är alltid kul när man känner att man konkret faktiskt hjälper någon när man jobbar. Killarna lär dömas till dagsböter samt skadestånd, varav skadeståndet kommer att bli den stora kostnaden (även försäkringsbolaget skall naturligtvis ha sina kostnader täckta). Men hade de inte haft en sådan osannolik otur att vi hade passerat precis när de sparkade på bilen så hade de naturligtvis kommit undan med det, vilket ju är fallet med de flesta sådana här upptåg. Även om en skadegörelse aldrig kan jämföras med rån, misshandel eller inbrott, så är det ändå nedslående att människor bryr sig så lite om vad deras handlingar får för konsekvenser för andra. Och i det här fallet var det dessutom så totalt meningslöst, vilket en av gärningsmännen kanske märkte själv när han stammande skulle förklara för bilägaren varför de hade roat sig med att buckla hans bil.

tisdag 21 juni 2011

Backjobb och pistolbeslag

För ett tag sedan fick jag och min kollega ett larm om att en man hade varit och hotat en kvinnan med pistol vid hennes lägenhet. Även grannarna hade ringt, eftersom mannen hade slagit sönder en ruta vid ytterdörren till trappuppgången på väg in. När vi kom till platsen möttes vi av ordföranden i bostadsrättsföreningen, som berättade att några barn på gården hade sett mannen bära på ett pistolliknande föremål. Det verkade dock som om mannen redan hade lämnat, och dessutom tappat något i trapphuset.

Vi gick in och säkerställde att mannen inte var kvar, varken utanför eller i den aktuella lägenheten. I samtal med kvinnan som hade blivit hotad så framkom att hon hade lånat pengar av mannen, och att de varit överens om att hon skulle betala om ett par veckor, men att han hade tidigare under kvällen kommit påtänd och krävt sina pengar direkt. När hon svarade att hon inte hade några pengar för tillfället, så hade han plockat fram en pistol som han viftade med. Kvinnan stängde då dörren och ringde till polisen. När mannen hade gått ut ur trappuppgången hittade kvinnan ett tomt magasin liggandes utanför sin dörr. Mannen hade sedan kommit tillbaka och skrikit att han ville ha sina pengar och det han hade tappat, samt kastat sten på kvinnans fönster så att det gick sönder, men lämnat innan vi kom till platsen. Eftersom hon kunde identifiera honom så var jag sugen på att försöka få beslut om husrannsakan direkt i hans lägenhet, som låg i närheten, men vi behövdes på annat håll så det stannade vid en anmälan om olaga hot och skadegörelse.

Senare under natten sker två saker med koppling till vårt jobb. Dels så får en patrull en handräckning som visar sig röra samma man. Han hade avvikit ifrån missbruksvård och skulle hämtas in igen. I samband med att vi förstår att det jobb som kollegorna var på väg till rör samme man som vi letade efter tidigare, så går det ut larm ifrån den aktuella adressen igen. Vi hade redan avbrutit den avrapportering som vi höll på med för att åka med kollegorna och leta efter mannen, samt naturligtvis informerat om att han hade varit aggressiv och viftat med vapen tidigare under kvällen när radion säger att någon springer omkring med ett tillhygge och är hotfull utanför samma lägenhet som sist.

Vi kommer fram samtidigt som kollegorna och kontrollerar snabbt den lägenhet i vilken målsägaren i det tidigare ärendet bor. Hon var inte hemma, men två andra personer uppehöll sig i lägenheten, en man och en kvinna. Kvinnan uppgav att hon var vän med lägenhetsinnehavaren. Vi får inte så mycket information av dem, och beger oss för att kontrollera den misstänktes lägenhet precis i närheten. Väl där ser vi en man som stämmer väl överens med signalementet röra sig i trappuppgången med ett tillhygge, antagligen en kofot. Han verkade vara på väg ut, men när han ser oss vänder han i trappan. Dörren var låst och en kollega börjar slå sönder glaset med batongen. Det tar sin tid, då glaset verkade vara laminerat. Medan kollegan bankar och glasskärvorna yr så visar mannen i ett fönster någon våning upp hur han demonstrativt läger ifrån sig kofoten. Sedan kommer han ned med händerna ut ifrån kroppen. När han öppnar dörren och kliver ur så vänder jag på honom och visiterar honom, och han gör inget motstånd. Innan kollegorna tar med honom till stationen, så ser han att vi är på väg in i trapphuset igen, och visar att dörren (som har gått igen) går att öppna med ett kraftigt ryck. Kollegans glaskrossande hade alltså varit onödigt om någon av oss hade slitit till i dörren först...

Väl inne i den kaotiska lägenheten så börjar vi leta efter pistolen. Efter ett tags fruktlöst letande så stannar kollegan upp och säger högt för sig själv "Var skulle jag gömma pistolen om jag var kriminell och trodde att någon var ute efter mig?". Tio sekunder senare kommer han tillbaka till mig med en liten pistol utan magasin i handen...

Det visade sig senare att mannen som vi grep inte bara hade pengar att kräva in hos kvinnan som han först hotade, utan även hade en konflikt med mannen som senare befunnit sig med en annan kvinna i samma lägenhet. Det var därför han hade sprungit omkring och varit hotfull den andra vändan. Och, som så ofta, så handlade allting om droger. Inte bara mannens stissiga och aggressiva beteende, men även orsaken till de olika konflikterna var drogrelaterade. Jag kan tycka att straffsatserna för narkotikabrott är oproportionerligt höga om man jämför med t.ex. våldsbrott eller sexualbrott (därmed inte sagt att de är för höga, det är snarare våldsbrotten som ger för låga straff), men samtidigt så förstår jag att narkotikahantering ofta ger upphov till ett antal följdbrott. Som i exemplet ovan.

lördag 11 juni 2011

Mer om föräldraansvar

Det är inte alltid lätt att vara förälder. För någon vecka sedan var jag och kollegan på ett larm där en flicka skall ha hotat att bränna ned huset. Då vi kom fram, så visade det sig faktiskt vara sant. Den 15-åriga dottern i familjen hade sagt att hon skulle bränna ned huset om hon inte fick tillbaka sin mobiltelefon, som fadern hade tagit ifrån henne.

Det kändes inte som en polisiär fråga, men man vill ju försöka hjälpa till så gott det går, så jag satte mig för att privat och i lugn och ro försöka prata med flickan. Hon var otroligt svår att få kontakt med. Jag fick stå till svars för alla upplevda oförrätter ifrån samhället (och blev dessutom förolämpad på olika sätt) och detta innan jag hade hunnit göra mer än att sätta mig ner och be henne berätta vad det var som hade hänt. Jag har sällan mött någon som så instinktivt hade taggarna utåt och som visade så lite vilja att lyssna och mötas i ett samtal. Jag tror absolut inte att hon hade haft för avsikt att tända eld på radhuset, men då jag påpekade att en sådan handling skulle kunna döda helt oskyldiga personer som hennes småsyskon och familjens grannar, så hävdade hon att hon inte brydde sig om det, ett tecken på att hon var för envis för att ta ett steg tillbaka ens då det blev helt uppenbart att hon hade gått alldeles för långt.

Samtalet med föräldrarna gav att de hade tagit flickans mobil för att hon genom den hade haft kontakt med nästan dubbelt så gamla killar från vilka hon bland annat hade fått sms av sexuell karaktär. Hon hade även nästan helt struntat i skolan (samt inte lyft en finger för att hjälpa till hemma).

Flickan själv hävdade att hennes pappa även hade hotat att gifta bort henne då familjen besökte sitt ursprungsland.

Jag reagerar instinktivt med stark skepsis då föräldrar, och kanske speciellt ifrån vissa kulturer, försöker kontrollera sina döttrars liv och relationer. Men med tanke på de omständigheter som båda föräldrarna berättade om så förstår jag både deras rädsla och frustration. Vad skall man som förälder göra då ens barn revolterar till den grad att hon utsätter sig för vad som känns som farliga risker, men när den kontroll man försöker utöva bara förvärrar konflikten? Då jag, som i det här fallet, faktiskt tror på att kontrollen handlar om att skydda barnet och inte föräldrarnas rykte, så kan jag känna förståelse och sympati.

Det kanske mest tragiska med händelsen var när den 10-åriga lillasystern kom in under de avslutande samtal som vi höll gemensamt med familjen. Hon hade hört en del av diskussionerna och kom in för att själv ta på sig skulden för vad hon upplevde var ett missförstånd som berodde på något som hon hade sagt. Jag avbröt samtalet för att med emfas försöka övertyga barnet om att hon inte hade någon som helst skuld i någonting vad gäller familjens problem.

I slutändan så kunde vi inte göra så mycket mer än att rapportera våra iaktagelser till socialtjänsten, som redan hade ett pågående ärende för flickan.

Som kontrast till händelsen jag precis berättat om så följde vi med två 14-åriga tjejer som hade suttit och druckit med ett gäng äldre killar tills de blev så berusade att de blev medvetslösa och helt okontaktbara till Astrid Lindgrens barnsjukhus härom veckan. Då en kollega ringde till en av flickornas pappa för att informera honom om händelsen och se till att han kom och tog hand om sin dotter, så svarade han "Måste jag komma dit?". Inte konstigt att flickan hade hamnat i den situationen med en far som bryr sig så lite.

Tjuvarnas heder

Att som utryckningspolis åka och ta upp anmälan på timade inbrott är dessvärre något som man gör med stor regelbundenhet. Trots att Västerort har en specifik satsning emot bostadsinbrott som gör ett bra jobb är inbrotten fortfarande väldigt vanliga. Och bakom varje inbrott finns människor som har blivit utsatta för förlust och kränkning. Några av fallen är dock speciellt tragiska. Häromdagen var jag och min kollega på ett timat inbrott hemma hos ett äldre bosniskt par. Deras söner hade försvunnit i inbördeskriget på Balkan och deras kvarlevor hade nyligen kunnat identifieras. Paret, som inte hade några marginaler i sin ekonomi, tog besparingarna och lånade ihop pengar av släktingar för att kunna åka ned och begrava sönerna. Kontanterna som de hade tagit ut och lånat ihop förvarade de hemma. När inbrottstjuvarna bröt sig in i deras lägenhet så verkade de veta vad de letade efter, även om det inte går att säga säkert. Ett vittne såg troligtvis tjuvarna lämna, och det verkar som att det (som vanligt) rörde sig om lokala förmågor ifrån trakterna kring Järvafältet.

Man kan fråga sig om tjuvarna var medvetna om varför det äldre paret hade samlat ihop pengar. Kanske inte, men faktum är att det hade med största sannolikhet inte spelat någon roll. Alla mina erfarenheter av inbrottstjuvar och andra yrkeskriminella säger egentligen samma sak, de bryr sig inte för fem öre om hur deras handlingar drabbar brottsoffren. Det finns inte heller några betänkligheter kring vem man utser som lämpligt offer. Många tjuvar specialiserar sig på åldringar eftersom de är ovanligt försvarslösa, både genom att lura sig in i deras hem genom att uppge sig vilja kontrollera vatten, el eller dylikt, eller genom att ge sig på dem då de sitter ute och hävda att man vill sälja halsband eller armband. Nyligen fick vi även information om att någon hade stulit insamlingsbössor av Röda Korset och Rädda Barnen. Jag var själv bara för några dagar sedan på ett jobb där ett gäng ungdomar hade slagit sönder välgörenhetsinsamlingsbössorna på en McDonaldsrestaurang för att stjäla växeln ur dem...

Så vad skall man dra för slutsats av detta? Dels att, så vitt jag kan se, så finns det inget som man skulle kunna kalla "tjuvarnas heder". Det innebär dock inte att jag tror att alla som ägnar sig åt kriminalitet helt och hållet saknar moral. Men det ligger i sakens natur att man då man livnär sig och blir rik på att ta ifrån och kränka andra snabbt hittar sätt att helt koppla bort moraliska funderingar och problem ifrån bilden. Och när man väl har gjort det, så blir det svårare och svårare att överhuvudtaget se moraliska dilemman. Jag skulle tro att man ganska snabbt hamnar på ett sluttande plan där man blivit så bra på att rättfärdiga det man gör för sig själv och den närmaste omgivningen att det blir helt naturligt att strunta i dem som drabbas av ens brottslighet. Däremot är man själv väldigt lättkränkt och nästan alltid orättvist behandlad av polisen, samhället, världen...

torsdag 2 juni 2011

Automatkarbiner, chockgranater och en berusad man med kniv...

Mot slutet av ett pass under förra veckan gick det ut ett larm om ett pågående självmordsförsök. En man höll på att skära sig själv med en kniv. Vi låg långt bort, men det fanns inga lediga bilar närmare, så vi började åka och ropade upp oss. Vi hann köra en bra bit innan vi fick några fler uppgifter, och då handlade det om att vi skulle invänta ambulans vid färjan som väntade på oss (ja, det behövdes färja för att ta sig fram). Vi låg en bra bit före, och ville fram så fort som möjligt för att kunna avbryta självmordsförsöket, och fick igenom att vi skulle avgå direkt, så fick ambulansen ta nästa färja.

Jag fortsatte att köra i full fart, och hade ingen chans att väja då en hare sprang ut framför bilen när jag låg i ca 160 km/h på en skogsväg. Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har dödat ett annat däggdjur, men det fanns ingen tid att låta sig nedslås över det. Nu gick radion plötsligt ut med nya besked. Vi skulle bara hämta upp en kvinna, som var den som tydligen hade kontakt med polisen, vid huset och sedan backa tillbaka flera hundra meter. Piketen var rekvirerad och yttre befälet drogs in i ärendet. Tydligen berodde detta på att mannen med kniven hade vapenlicens, och att hans vapen figurerade i en gammal anmälan. Vapnet skulle dock vara beslagtaget. Även förhandlare kallades in, men de hade ännu mycket längre framkörningstid än piketen.

Vi kom fram till huset, träffade genast på kvinnan, och backade undan. Kollegan började samtala med kvinnan, och fick snabbt fram att mannen, hennes make, inte längre hade tillgång till något vapen. Han var full och hade en kniv som han hotade med och även vände mot sig själv och rispade sig på bröstet med. Ambulansen kom fram kanske 10 minuter efter oss, och vid det laget hade vi en klar bild av vad som hade hänt. Varken mannen eller kvinnan var skadade, men mannen hade både misshandlat och hotat sin hustru och gick fortfarande omkring med kniven som han hade viftat med mot både henne och sig själv. Vi hade möjlighet att lämna kvinnan hos ambulansen, och klargjorde på radion att vi inte hade några problem att själva gå in och gripa mannen, vilket ju också skulle innebära att han inte längre skulle ha någon möjlighet att skada sig själv med kniven.

Beskedet vi fick var att vi skulle vänta och avvakta piketen. Under tiden hörde vi hur piketen, enligt vad jag uppfattar som standardprocedur för deras insatser, förberedde sig genom att be om och få tillstånd att använda förstärkningsvapen (MP-5) och chockgranater. Ambulanssjukvårdaren som var på plats blev dock mer och mer rädd, och började prata om något annat tillfälle som hon hade varit med då det hela hade slutat med blodbad. När de även bad om tillstånd att använda vad jag tror var G36, en automatkarbin, så kändes det hela lätt surrealistiskt. Jag inser att piketen bara följde sina rutiner, och att för dem handlade insatsen fortfarande om en man som kan vara beväpnad med gevär, men för mig, som efter kvinnans uppgifter var helt övertygad om att det bara rörde sig om en knivbeväpnad full äldre man, blev situationen mer och mer frustrerande.

Medan vi sitter med kvinnan så ser vi att någon rör sig längre bort, nedanför huset. Utan att kunna vara 100% säker på det avståndet, är vi ändå ganska övertygade om att det är den aktuella mannen som vi ser. Även yttre befälet har nu anlänt, och jag försöker övertala honom om att godkänna att vi åker fram till mannen och löser upp situationen. Efter att mannens vankande fram och tillbaka mer och mer övergår i att han rör sig i vår riktning får jag ok, och jag och min kollega åker fram med befälet och dennes kollega efter oss. Det är naturligtvis den knivbeväpnade mannen, kvinnan som nu sitter i ambulansen make, som vi har sett. Han är barbröstad, stupfull, och viftar med en stor kökskniv. Först riktar han kniven mot oss, men då jag och kollegan fortsätter fram emot honom, medan jag försöker få verbal kontakt, så vänder han istället kniven mot sitt eget bröst. Vi stannar upp och jag fortsätter att försöka prata med honom. Hans berusning gör att han är väldigt svårkommunicerad, och han backar undan från oss med kniven lyft. Plötsligt så snubblar han och faller bakåt. Han landar på rygg, fortfarande viftandes med kniven. Jag kastar mig fram och får tag på hans knivhand samtidigt som han gör en rörelse med kniven inåt mot sin egen hals, och samtidigt greppar kollegan han andra arm. Jag tar kniven ifrån honom och ger den till kollegorna i befälsbilen, och sedan bojar vi mannen och placerar honom bak i deras bil för transport till polisstationen, gripen för misshandel och olaga hot. Kort därefter anländer piketen, som efter att de tillkallades har haft en mycket lång framkörningssträcka. Vi stannar kvar och kollegan håller ett utförligare förhör med kvinnan medan mannen körs in.

Efter att vi var klara på plats hade vi fortfarande kvar att ta oss tillbaka till stationen och skriva av oss ärendet, både angående relationsvåldsbiten, ingripandet och om mannens psykiska status och behov av hjälp. När jag väl kom hem efter flera timmars övertid och fick kontakt med de klasskamrater som hade återträff under kvällen, så hade de precis avslutat kvällen och bestämt sig för att gå hem...

Jobbet var intressant ur flera aspekter, och manar till eftertanke. Jag satt själv som på nålar och var riktigt frustrerad över att jag och kollegan inte fick åka fram och ta hand om mannen. En del av frustrationen beror på att det fanns en tidsaspekt, ju mer tid han fick att gå omkring med kniven desto fler möjligheter att skada sig själv. En annan aspekt rörde att det för mig kändes överdrivet att sätta in piketen och deras specialutrustning i det här ärendet. Men jag måste samtidigt vara ärlig nog att erkänna att en stor del också handlade om jag ville göra ingripandet själv, för min egen skull, för att det är intressant och stimulerande. Och det är bra att ta med sig den vetskapen, så att inte min egen vilja att få ingripa leder till dåliga beslut. Nu gick det hela bra, men, som min kollega påpekade då vi pratade på väg tillbaka, om mannen hade hunnit skära sig själv i halsen (om det nu var det han försökte göra) så hade situationen varit en helt annan och vi hade behövt förklara varför vi inte hade inväntat förhandlarna. Samtidigt, om mannen hade skurit sig själv under den långa tiden som vi väntade efter att vi som första patrull var på plats, och sedan fick ligga och blöda med polis och ambulans väntandes på säkert avstånd så hade även det lett till att många, jag själv inkluderad, hade ifrågasatt hela insatsen. Nu slutade dock det hela väl, och mannen klarade sig i princip oskadd, och utan att ens ha blivit sprejad med pepparsprej...