fredag 29 juli 2011

Vansinnesdåd

Det börjar närma sig slutet av passet. Efter att ha åkt fram och tillbaka som skållade råttor på jobb (barn skriker i lägenhet, otillåten biltrafik i park, gammal dam rånad av unga killar, par slåss på öppen gata, skum person driver omkring vid ett bad, åldring vilse på motorväg, pågående inbrottsförsök i trappuppgång, man försöker ta sig in till rädd kvinna i lägenhet, och eventuellt något mer som jag kan ha glömt) så är vi för tredje eller fjärde gången på väg in till stationen för att skriva. Eftersom de flesta av jobben ovan antingen inte behövde avrapporteras eller löstes av en annan patrull som var snabbare än vi på plats så har vi dock inte samlat på oss några ohanterbara mängder med avrapportering. När vi precis är framme vid grindarna går LKC ut med ett larm om en man som skall ha knivskurit en kvinna och som nu sitter kvar på platsen med kniven. Samtliga i distriktet hör direkt på den erfarne operatörens röst att det är allvar, och ett antal bilar svarar direkt. Vi vänder och åker med full fart mot Hässelby.

Som tur är är några patruller nära då larmet går ut. Den första patrullen kan odramatiskt gripa gärningsmannen, som direkt slänger ifrån sig kniven och ger sig. Den andra patrullen får det betydligt svårare jobbet att försöka hjälpa de två knivskurna målsägarna i väntan på att ambulansen skall anlända. Efter hand kommer fler och fler patruller. Polisinsatschefen och platschefen delar ut uppgifter, och folk tar egna initiativ för att säkerställa att allt som behöver göras görs. Området spärras av. Vittnen identifieras och förhörs. Dörrknackning och brottsplatsundersökning genomförs. Samtidigt samverkas med ambulanspersonal och ambulanshelikopter för att säkerställa en så snabb transport av de knivskurna som möjligt. Gärningsmannen transporteras in till polisstationen. Polisarbetet flyter på bra på platsen, och så småningom börjar patrullerna lämna och åka in mot stationen för att avrapportera. En patrull avdelas för att stanna kvar även efter att avspärrningarna hävs för att finnas tillgängliga om det dyker upp fler vittnen.

Rent polisiärt kan man säga att insatsen gick bra. Gärningsmannen greps direkt och bevisläget är minst sagt starkt. Men mänskligt är händelsen en sanslös tragedi. Förundersökningssekretess råder självklart, men oavsett de exakta omständigheterna kring händelsen, varav jag känner till en del detaljer och är ovetande om andra, så torde det vara självklart för alla att det har rört sig om ännu ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt sjuk människa mot helt oskyldiga offer. Det andra på kort tid i en liten Stockholmsförort. Det väcker känslor och ställer frågor av en mer generell karaktär. Vad kan man göra för att skydda samhället mot dylika vansinnesdåd? Har någon brustit i omsorg eller tillsyn när något sånt här händer? Borde psykvården ha kunnat identifiera och hjälpa dylika gärningsmän (som ofta har haft återkommande kontakt med psykiatrin), eller åtminstone se till att de inte har möjlighet att ge sig på oskyldiga människor?

Vi lever i ett öppet samhälle, vilket naturligtvis är bra, men ibland känns det som om det med öppenheten har kommit en ovilja eller en impotens vad gäller att med repressiva åtgärder skydda samhället mot individer som är livsfarliga för sin omgivning. Och det gäller både personer som lider av psykisk ohälsa och personer som juridiskt och kliniskt är friska men som gång på gång visar att de så fort de släpps ut begår nya våldsdåd, i värsta fall mord. Både psykvården och rättssystemet släpper allt för snabbt ut personer som är tickande bomber, och deras framtida offer offras liksom bildligt på en alltför vek och snål politiks altare. Det är i alla fall så det känns just nu...

Slutligen så går tankarna till de två offren och deras anhöriga, speciellt då den allvarligare skadade. Det är bara att hoppas att allt går bra och att de återhämtar sig både fysiskt och mentalt ifrån det trauma som de har tvingats uppleva.

fredag 22 juli 2011

Klargöranden

Normalt sett så använder jag bara polisbloggen till att berätta om och reflektera över saker som händer på jobbet, men den här gången gör jag ett undantag, eftersom jag känner att jag behöver komma med ett snabbt uttalande som svar på alla de kommentarer som har kommit under de senaste dygnen, och det lättaste sättet att göra det är genom att skriva ett nytt, separat, inlägg. Jag kommer dock mest att göra lite klargöranden om min syn på migrations- och integrationsfrågor, Sverigedemokraterna, en "öppen diskussion", med mera. Detta då jag just nu helt enkelt inte har tid att skriva något merdjuplodande, och då tankarna för närvarande har en tendens att dra sig till Norge, som just har blivit utsatt för två fruktansvärda terrordåd.

Jag inser att anledningen till att jag har fått så mycket trafik, och så mycket kommentarer, på mina båda bloggar de senaste dagarna är ett inlägg och en länk ifrån sajten "Politiskt Inkorrekt". Jag skriver för att bli läst, så i grunden är jag naturligtvis glad att så många har hittat in till och kommenterat mina bloggar. Det faktum att anledningen är en länkning ifrån en sajt som är "invandringskritisk" och som jag uppfattar har kopplingar till Sverigedemokraterna gör det hela dock mer kluvet för mig. Jag tror nämligen att jag har diametralt motsatta åsikter med Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna i nästan alla frågor som rör migration- och integrationspolitik. Jag är för en generös migrationspolitik. Jag är för vård till papperslösa. Jag är emot alla förslag som diskriminerar vissa religioner (läs islam) på bekostnad av andra (kristendom), då jag vill ha en helt igenom sekulär stat som står för religionsfrihet men som håller religiösa ceremonier och preferenser långt borta ifrån all offentlig verksamhet, speciellt då skolan. Jag är en stark motståndare till alla former av diskriminering. Listan kan göras lång, och den som är intresserad kan t.ex. klicka på länken "Migration och Integration" eller söka på ord som "rasism" eller "diskriminering" på min politiska blogg, Konstapel Bastians betraktelser (länk). Det finns även inlägg på polisbloggen som torde visa på mina personliga ställningstagande, t.ex. detta.

Dessa åsikter gör mig dock inte blind för de problem som finns, speciellt i vissa segregerade förorter till våra storstäder. När jag säger att jag ser en kraftig överrepresentation av yrkeskriminella med invandrarbakgrund, ifrån just dessa förorter, samt att det enbart är i sådana områden som polis och brandkår blir utsatt för stenkastning, så är det egna observationer som för mig är lika tydlig som att jag ser en kraftig överrepresentation av unga män som begår brott (jämfört med kvinnor, äldre, etc). Och det är ett problem som behöver diskuteras. Sen har jag även i olika inlägg klargjort att det är just lokal ungdomskultur i de segregerade förorterna, och inte etniskt eller kulturellt ursprung för en persons släkt som jag ser som den främsta orsaken till problemen. Sen lär det i samtliga fall finnas andra, individuella, orsaker till varför människor hamnar snett.

Däremot delar jag Politiskt Inkorrekts uppfattning att man måste få ha en öppen diskussion om de problem som är kopplade till invandringen, på samma sätt som man måste få ha en öppen diskussion om alla samhällsproblem. Och detta utan att bli kallad rasist eller nazist. En öppen diskussion är närmast en förutsättning för att komma vidare ifrån att identifiera problemen till att hitta lösningarna. Sen är det, som alltid, viktigt att diskussionen håller sig inom ramarna för ett konstruktivt samtal, utan övertramp i form av rasistiska generaliseringar och hets/angrepp mot vissa grupper, vilseledande lögner, med mera.

Slutligen, angående min egen inställning till Sverigedemokraterna. Som framgår av ett antal ilägg på min blogg är jag starkt kritisk till Sverigedemokraterna som parti. Det är möjligt, som några kommentarer hävdar, att min bild av Sverigdemokraterna är färgad av media och av mina egna politiska ställningstaganden som som sagt totalt skiljer sig ifrån deras. Det är därför möjligt att den är orättvis. Men för mig är inte det centrala i min motvilja mot Sverigedemokraterna att de vill ha minskad invandring, vilket jag motsätter mig men kan respektera som åsikt. Det är att jag fortfarande ser tecken på partiets rasistiska rötter i deras retorik och politik. Och nu menar jag inte bara de lokalpolitiker eller gräsrötter som med jämna mellanrum gör skogstokiga uttalanden om t.ex. genetiskt våldtäktsbenägna negrer (vilket partiledningen sedan tar avstånd ifrån), utan även partiets officiella utspel (som t.ex. den kända valfilmen med pensionären som jagades av niqabklädda kvinnor). Jag tycker mig alltså fortfarande i mångt och mycket se en syn på "de andra" i SDs retorik och politik som har främlingsfientliga drag. Sen är ingen någonsin helt objektiv, och jag är medveten om att min negativa inställning till SD kan påverka hur jag tolkar deras utspel och förslag.

Bland de kommentarer jag har fått under de senaste dygnen så har jag både anklagats för att vara "nazze" och andra saker av folk som uppenbarligen inte gillar mina observationer av problemen i de segregerade förorterna och blivit kallad korkad på olika sätt av invandringskritiska kommentatörer. Det förvånar inte, detta är ett känsligt ämne och en del personer på nätet håller alltid en låg debattnivå. Det jag hoppas själv är att både mina tankar i den politiska bloggen och mina upplevelser och reflektioner i polisbloggen skall uppmuntra till en konstruktiv diskussion där man öppnar upp sinnet och försöker se en fråga ifrån flera olika håll, där man kan lyssna på en åsikt som går emot den egna världsbilden utan att ha som första reflex att demonisera personen som har framfört den. Då kanske diskussionen kan komma framåt istället för att fastna i skyttegravarna, och det tror jag att alla skulle vinna på.

PS. Jag uppskattar verkligen att ha fått så många kommentarer, och jag kommer senare då jag får tid att besvara de som behöver besvaras.

tisdag 19 juli 2011

Rasistkortet

I slutet av en för oss relativt händelselös natt så går det ut ett larm om ett stort slagsmål på en bensinmack. Vi ligger en bit bort, men jag kör på ordentligt. Första bilen som anländer rapporterar att det slåss på flera håll, innan de kliver ur för att få stopp på allt vevande. De får dessutom snabbt hjälp av ett par bilar med SLs ordningsvakter som befann sig i närheten av kollegorna och tog rygg på patrullen, för vilket de skall ha en stor eloge. Kollegorna gör ett resolut ingripande och får snabbt med hjälp av ordningsvakterna slut på slagsmålet. När vi anländer som andra polisbil till platsen är det ingen som slåss och de flesta har lämnat platsen, men tre män är kvar, varav två omhändertagna. Jag får ett tips om att en taxichafför hade sett hela händelsen och går för att prata med honom. Chaffören kan snabbt peka ut de två omhändertagna männen som personer som båda har varit delaktiga i slagsmålet. Han hade dessutom sett en av dem slå en tjej och den andra försöka klippa till en annan tjej. Medan vi pratar och jag försöker få en klar bild av vad som har hänt, så pekar taxichaffören på några tjejer som går förbi längre bort och säger att en av dem var hon som blev slagen av en av de omhändertagna männen. Jag skickar direkt iväg två kollegor för att prata med tjejerna.

Baserat på uppgifterna ifrån mitt och kollegornas förhör, så grips de båda omhändertagna männen för misshandel. De var väldigt missnöjda med situationen, vilket de uttryckte både i tal och med kroppsspråk. Kommunikationen försvårades en aning av att de talade danska, men framförallt av att de var kraftigt berusade. Hur som helst så accepterade de inte mitt beslut att de skulle gripas, och skrek åt och bråkade med dem som höll fast dem, så jag bojade en av dem (den andre blev bojad av kollegorna som kom först). Detta i sig är ingen ovanligt, det händer ofta att berusade bråkstakar grips och bojas, alkoholen har en tendens att göra folk aggressiva och dumma. Båda männen hävdade dock att de greps enbart för att de var mörkhyade (de var danska somalier). Dessutom spann de var och en för sig, gripna och införda av varsin polispatrull, vidare på rasisttemat. En av kollegorna i min patrull (vi åkte tre den dagen) som hade varit och förhört målsägarna då jag bojade och satte in mannen som vi tog med in i bilen blev gång på gång anklagad för att vara nazist. Den enda anledningen som jag kan komma på var att han var den ende av oss som var snaggad. Den gripne gick ifrån att förolämpa till att hota honom, så det slutade med att jag efter, att vi alla hade tröttnat på hans otrevligheter, även skrev på hot mot tjänsteman. Mannen i den andra bilen hade valt ut en annan kollega, som har utomnordisk bakgrund, och hävdade gång på gång att allt han gjorde under ingripandet var för att bli accepterad av oss "riktiga svenskar"...

Det händer ganska ofta att personer om utsätts för olika sorters polisingripanden hävdar att det beror på deras bakgrund eller etnicitet, på att polisen "trakasserar" dom. Sen att det i princip alltid (min egen erfarenhet) finns en anledning till att just de stoppas, kontrolleras eller grips, det låtsas man inte gärna om. Att vi griper en person som har misshandlat en tjej är självklart, Att vi stoppar bilar med personer som vanemässigt begår inbrott är också en självklarhet, det är nästan det enda sättet att komma åt inbrottsvågen. Men istället för att ta ansvar för vad man själv har gjort, så spelas gärna "rasistkortet", något man vet får gehör i breda kretsar. Jag säger absolut inte att det inte finns poliser som är generaliserande i sina omdömen om människor med invandrarbakgrund. Faktum är att om man arbetar i en del segregerade förorter så krävs det en hel del starka medvetna ställningstaganden och mycket integritet för att inte riskera att påverkas negativt av den kraftiga överrepresentation bland yrkeskriminella med invandrarbakgrund och det faktum att det enbart är i de här områdena som man får stenar kastade på sina bilar (och brandkårens). Detta är också något som jag då och då tar upp och bollar med kollegor, speciellt då jag hör kommentarer som jag tycker tyder på tendenser som jag inte gillar. Det jag säger är att jag själv inte kan minnas att jag har sett några ingripande där jag sett att en kollega har behandlat en misstänkt person annorlunda på grund av hans etnicitet eller bakgrund. Självklart innebär inte det att det inte kan hända, men det torde vara väldigt ovanligt. Och i den mån det finns invandringskritiska funderingar hos en del poliser, så tror jag att det enbart i enstaka undantagsfall leder till att någon låter dessa funderingar påverka hur man bemöter och behandlar de individer man har att göra med då man jobbar.

Tyvärr tror jag dock att det faktum att rasistkortet spelas så ofta och så snabbt, gör att man får en mer polariserad syn på hela debatten och diskussionen. Och det kan i sin tur göra att det kan bli svårare att se och ta itu med de fall där det faktiskt förekommer tendenser till rasism och främlingsfientlighet i poliskåren, och för all del i samhället i allmänhet.

Jag skrev ett inlägg om de här funderingarna på min andra blogg för ett par veckor sedan, det finns här.

fredag 15 juli 2011

Medkänsla och kommunikation

När jag och kollegan fick jobbet att åka till en socialtjänstmottagning i distriktet för att avhysa två personer som vägrade att själva lämna lokalen vid stängning, så var det direkt uppenbart att det rörde sig om samma två personer, en far och hans son, som kollegor dagen innan hade behövt åka dit för att ta hand om. Då slutade det med att båda blev nedbrottade och bojade. Fadern fraktades sedan till psykakuten medan sonen omhändertogs enligt polislagen och fördes till polisstationen för en kortare förvaring. Totalt krävdes det insatser av tre patruller, två av dem under en längre tid (inklusive transporter och avrapportering). Dessutom rörde det sig om mycket duktiga poliser, som hade kunnat göra stor nytta på annat håll under den tiden.

När jag och kollegan fick jobbet så småpratade vi som vanligt på vägen fram till jobbet (och utan hjälp ifrån en av kollegorna som hade varit där dagen innan så vet jag inte om vi överhuvudtaget hade hittat till den väl dolda mottagningen...). Vi var båda överens om att vi skulle försöka se till att få ut männen själva, utan att behöva brottas eller boja någon. Det var naturligtvis bara en målbild, man vet aldrig vad som händer, men det var i alla fall en målbild som vi delade och var beredda att jobba för.

Väl på plats så började vi naturligtvis att försöka prata med männen. Problemet gällde att familjen hade fått ett boende av socialtjänsten som de tyckte var under all kritik, en hotellhem utan fungerande kylskåp och dålig vattenförsörjning. Det var fadern som hade bestämt att det bästa sättet att få socialtjänsten att hjälpa dem med att betala för ett annat boende var att vägra att lämna deras kontor, sonen var med som stöd och tolk (fadern pratade bara farsi). Förutom att vi från början förklarade för männen att de inte kunde stanna här och att vi på ett eller annat sätt till slut skulle behöva se till att de lämnade, men att vi verkligen inte ville göra det med våld, så engagerade vi oss även i att prata ett längre tag om det som för dem var den centrala frågan, deras problem med boendet och socialtjänsten. Vi förklarade gång på gång att inget skulle bli bättre av att ställa till problem och hamna i konflikt med både socialtjänsten och polisen och pratade även om olika mer konstruktiva sätt för dem att jobba för att förbättra situationen för sin familj. Vi presenterade tankar om att ta kontakt med ideella organisationer och religiösa samfund som hjälper både socialt utsatta och flyktingar med allt ifrån mat och boende till aktiviteter och juridiskt stöd. Vi pratade om att leta efter jobb, och även om vi höll med om att det finns mycket diskriminering på arbetsmarknaden så försökte vi säga att inte alla dörrar är stängda och om de använder samma envishet som de hittills bara använt till att sabotera för sig själva till att leta jobb så är det möjligt att de skulle kunna hitta arbetstillfällen. Vi pratade om var de skulle kunna vända sig för att konstruktivt protestera emot socialtjänstens beslut, allt ifrån media till olika granskningsorgan eller förvaltningsdomstolar. Och så vidare.

Efter ungefär en halvtimma förklarade jag att vi nu tänkte föra ut dem ifrån lokalen och se till att de kunde stänga och låsa. Fadern vända genast på sig och höll upp händerna för att bli bojad som ett tecken på att han fortfarande inte var beredd att lämna frivilligt. Jag sa då till sonen att jag nu tänkte föra ut hans far, och när han hade översatt så tog jag tag om faderns arm och gick ut med honom. Han lät sig föras ut, och sonen gick helt enkelt efter med min kollega bredvid sig. Väl utanför så stängde vakten som tålmodigt väntat medan vi pratade dörren och låste. Vi stannade kanske tjugo minuter till och pratade om samma saker, försökte övertyga dem om att ägna sin kraft åt mer konstruktiva sätt att jobba för familjens bästa, och sedan förklarade vi att vi behövde åka, skakade hand, och lämnade.

Jag vet inte om männen var tillbaka dagen efter, men jag tror inte det och jag har inte heller själv hört om några fler jobb på den aktuella socialtjänstmottagningen. Jag hoppas i alla fall att de istället började att ringa runt till Röda Korset med fler organisationer som skulle kunna hjälpa dem med att komma i kontakt med någon som faktiskt kan hjälpa dem med deras situation. Och om det är så, så har förhoppningsvis ingripandet både hjälpt den inblandade familjen och det lokala socialtjänstkontoret och det är ju att hjälpa folk som yrket i slutändan framför allt handlar om. Och om den hjälpen nu lyckades, så har vi även besparat polisen att framöver behöva skicka ut fler patruller för att komma ut och avvisa familjen i fråga.

lördag 9 juli 2011

Barn i förorten

I början av passet går det ut ett larm om ett butiksrånförsök i Rinkeby. Jag och kollegan lämnar utsättningen och åker. Det var egentligen redan kört att få tag på gärningsmannen. Det tar några minuter ifrån att butiksägaren ringer 112 tills att LKC går ut med jobbet, och därefter skall vi ner, lasta bilen, och köra ut, medan det tar sekunder för en tilltänkt rånare att försvinna i sin egen hemmiljö. Man blir helt beroende av vittnesmål som kan peka ut vart han har tagit vägen, och tyvärr är det ofta ont om sådana.

Kollegan utses hur som helst till polisinsatschef för den lilla insatsen, och vi tar oss direkt till objektet, en liten godisbutik. Det visar sig snabbt att rånförsöket misslyckades totalt. Rånaren hade kommit in med en yxa, ett pistollikande föremål och en påse och beordrat butiksinnehavaren att fylla på påsen (med pengar). Han hade dock ställt sig så att butiksinnehavaren lätt kunde springa ut ur butiken och ropa på hjälp, vilket han också gjorde. Det förvirrade rånaren sprang helt enkelt efter ut ut butiken och försvann, utan att ha fått med sig ens en snickers...

En anledning till rånarens tafatthet var antagligen hans unga ålder, som uppskattades till 15-16 år. Han var alltså ett barn enligt lagen. Men tyvärr är det många barn i förortsmiljön som hamnar snett tidigt.

Eftersom det rörde sig om en godisbutik så fanns det även många barn runt omkring. Ett av dem, en liten pojke på kanske 5-6 år, var också det bästa vittnet, och kunde beskriva detaljer på rånarens klädsel som butiksägaren hade missat. En grupp andra små barn följde med oss runt då vi letade igenom närområdet efter saker som rånaren kan ha slängt under flykten, främst då yxan. De var otroligt charmiga och vänliga, och det var nästan lite tråkigt att lämna dem då vi gav upp letandet.

Vi hann inte komma många meter med bilen då en flicka i 11-12årsåldern vinkar till oss. Hon och hennes kompisar hade hittat en treårig pojke som vandrade omkring ensam bredvid den kraftigt trafikerade lokalgatan. Självklart stannar vi för att ta hand om pojken och försöka återföra honom till hans föräldrar. Efter att vi med hjälp av hjälpsamma förbipasserande försökt prata med honom på svenska, spanska, arabiska (olika dialekter), turkiska, romani, och kanske några fler språk som jag missade, så kunde vi konstatera att vi inte fick mer än nickanden och huvudskakningar ur honom. Han pekade dock i riktning ut mot den stora vägen, så jag plockade upp honom och vi började promenera. Som tur var verkade han vara trygg med mig, han hade gråtit förut men lugnade ned sig. När vi kom hela vägen ut, så pekade han och sa "lastbil", det första och sista ordet som han yttrade medan han var med oss. De hjälpsamma barnen som hade räddat honom ifrån att riskera att bli påkörd cyklade med oss, så vi var en liten klunga som frågade alla vi passerade om de kände igen barnet. Det gjorde ingen.

Vi fortsatte att försöka fråga honom om mamma, och han fortsatte att peka. Den här gången ledde färden in på en innergård och upp i ett trapphus. Inte heller där kände någon igen barnet. Sedan fick kollegan till slut det förväntade samtalet ifrån LKC, mamman hade ringt in och sagt att hon hade tappat bort sitt barn. Han tog telefonkontakt med henne, hon visade sig vara i Centrum, och vi promenerade dit. Jag bar fortfarande på pojken (som fortfarande var nöjd och lugn), och när vi passerade områden där de äldre ungdomarna hängde, så kom några av de vanliga kommentarerna. "Gris!". "Släpp honom!". Med mera... Vi ignorerade naturligtvis kommentarerna helt och hållet, och kort därefter var den lille pojken åter hos sin mamma. Det visade sig då att han var bror till den några år äldre pojken som hade varit så duktig på att observera detaljer på rånarens klädsel...

Jag har tidigare nämnt att det är ett stort problem att många ungdomar i förorter som Rinkeby har en dålig attityd, inte bara till polisen utan till samhället i allmänhet och till lagar och regler. Detta leder ofta till kriminalitet och moraliska sammanbrott av typen som den 15-16-årige rånaren ägnade sig åt. Självklart gäller inte detta alla, men så pass många att det är ett stort problem, både vad gäller lokala oroligheter och rekrytering till kriminella nätverk. I skarp kontrast till detta är ofta de små barnen hur vänliga och charmiga som helst, och kanske speciellt mot oss poliser. Det är bara ett av många tecken på att det som gör att så många av dem senare "hatar" polisen och samhället och blir kriminella knappast har att göra med värderingar som de får med sig ifrån sina föräldrar och deras kultur, utan beror helt och hållet på den lokala ungdomskulturen som de växer upp i. Och de destruktiva krafterna som finns i den kräver både integritet och/eller positiva förebilder att stå emot.

onsdag 6 juli 2011

Lögner överallt

Något av det första som man behöver lära sig när man jobbar som polis är att vara lagom skeptiskt till sanningshalten i vad folk säger. Om man precis har fått tag på en person som är misstänkt för ett brott, speciellt då om det rör sig om en yrkeskriminell, så har man en hög mental förberedelse på att personen kommer att ljuga. Tyvärr är det ju också så att en brottsling har väldigt lite motivation att tala sanning. Det kostar honom ingenting att obstruera rättsprocessen allt han kan, och han har inget att vinna på att berätta precis vad som har hänt, han får ändå samma straff.

Om man har att göra med vanliga "Svenssons", t.ex. vid ett lägenhetsbråk, så är de inblandade ofta personer med generellt sätt högre trovärdighet. Men likväl så får man nästan alltid historier som skiljer sig väldigt mycket ifrån de olika parterna, så minst en person ljuger nästan alltid. Och oftast är det naturligtvis gärningsmannen som ljuger mest och offrets version som ligger närmast sanningen. Just det att en målsägare berättar vad som har hänt på ett korrekt och sanningsenligt sätt är nästan en förutsättning för att det skall vara möjligt att bilda sig en uppfattning, annars blir allt bara ett kaos av lögner ifrån alla håll.

Häromdagen var vi på ett jobb som gick ut som en konflikt om en andrahandsuthyrning av en lägenhet. Det hade varit en patrull på platsen tidigare som hade medlat och gett råd, men bråket hade blossat upp igen. Då jag och kollegan kom dit så fanns där ett antal människor, varav de flesta talade dålig svenska och många var upprörda. Vi försökte metodiskt att separera folk och prata med dem en och en för att bilda oss en uppfattning om vad som hade hänt, men det försvårades av att det fanns ont om avskilda utrymmen att prata på. Vi fick snabbt fram att det rörde sig om en konflikt emellan en man som sedan några dagar hyrde en lägenhet av en kvinna och kvinnan med familj. Kvinnan och hennes mor var närmast hysteriska och talade om att han hade hotat dem med kniv. Då jag försökte få hela berättelsen ur kvinnan så blev det dock snabbt klart för mig att hon ljög om en massa olika saker. Vi visste ifrån oberoende vittnen att kvinnan hade haft män med sig (det visade sig vara hennes bröder), men hon hävdade att hon bara var där med sin mor. Hon sa att hon hade tänkt hyra ut till dem som inneboende, men det var helt uppenbart att hon inte hade tänkt dela den lilla lägenheten med ett för henne okänt par. Hon hävdade att mannen, som hade ett sår i ena fingret, hade skurit sig med kniven, fast det uppenbart var ett klämsår. Sedan kom hennes lillebror till platsen, och då jag pratade med honom så fick jag, med undantaget att han sa att han och hans bror också hade varit på platsen, samma osannolika berättelse om omständigheterna kring knivhotet. Då tröttnade jag. Jag förklarade för honom att jag var less på att höra uppenbara lögner och att hela deras trovärdighet, inklusive angående att de skulle ha blivit hotade med kniv, var närmast obefintlig. Efter en kortare diskussion sade sig lillebrodern vara beredd att berätta sanningen. Han kom sedan med en historia som var mycket mer trovärdig. Grunden till konflikten var mycket riktigt andrahandsuthyrningen, men systern bodde inte i lägenheten utan hyrde ut hela. Mannen hade hotat dem med kniv, men såret på fingret hade han fått då dörren hade tryckts igen av deras mor när han, fortfarande med kniven i handen, var inblandad i ett bråk med storebrodern.

Med de nya uppgifterna så tog vi upp en anmälan om olaga hot mot mannen som hyrde lägenheten, men vi förklarade också att de som hade hyrt ut den skulle hålla sig undan ifrån lägenheten och ta alla diskussioner på telefon. Även om knivmannen bara hade bott där i två dagar, så hade han och hans gravida fru besittningsrätt till lägenheten. Sedan fick de lösa de ekonomiska förehavanden civilrättsligt, med advokater och vräka paret med hjälp av kronofogden om de inte kom överens.

Lögnen om att kvinnan fortfarande bodde i lägenheten berodde helt enkelt på bidragsfusk, hennes mor hade egentligen inte rätt till bostadsbidrag eftersom den vuxna dottern bodde där, men dottern låtsades bo i den lägenhet som hon hade förstahandskontrakt på och som hon under tiden hyrde ut svart. Vi hade antagligen inte tänkt så mycket mer på det om hon inte hade ljugit om saken, eftersom vi hade fullt upp med själva bråket. Nu när vi blev uppmärksammade på det så kommer vi (det är inte gjort ännu för att det har varit hysteriskt mycket jobb de senaste passen) att skriva en anmälan om bidragsfusk. Det tragiska är att det är så otroligt vanligt med att folk är skrivna på en adress och bor på en annan, vilket många gånger beror på bidragsfusk, att man som polis knappt reagerar om de inte markerar ut sig själva genom uppenbara lögner. Jag hade antagligen kunnat skriva anmälningar om bidragsfusk mängder med gånger om jag bara hade haft/tagit mig tid att gräva i varför olika personer helt uppenbart är skrivna på andra adresser än de de bor på. Tyvärr, så verkar den här sortens fusk också vara speciellt vanligt i de segregerade förorterna. När vi konfronterade familjen med lögnerna och fusket så var svaret bara "Alla gör det". Om det är så här det fungerar, så kan man lika gärna skrota bostadsbidraget.

En annan tragisk detalj är lättheten med vilken vissa människor ljuger. Kvinnan med lägenheten var det kanske värsta exemplet. Hon ljög om ett antal detaljer som hon borde förstått helt uppenbart skulle gå att se igenom, som t.ex. att mannen hade skurit sig själv fast det var tydligt att det inte var ett skärsår som han hade, och spärrade sedan upp sina ögon och såg anklagande på mig då jag påpekade att hon ljög. Tyvärr är det väl med lögner som med kriminalitet, när man väl har vant sig vid det, så slutar man att ifrågasätta sig själv och fundera över moraliska aspekter med det man gör, man kör på av bara farten...

fredag 1 juli 2011

Latinamerikansk förhandling

Som så ofta var jobbet "lite oklart" då det gick ut, men tydligen så satt det en man på ett tak, och dit hade han tagit sig för att undvika en grupp män som nu stod nedanför och var hotfulla. Efter att ha letat ett tag på taken i närheten av den adress som vi först fick och kammat noll, så fick vi kompletterande information som ledde oss rätt. Och mycket riktigt så satt det också en man på taket, och det satt fyra män i gräset utanför tomten. De som satt nedanför (de var inte ett dugg hotfulla då vi kom) kom fram till mig och började tala spanska, eftersom ingen av dem talade svenska. Dom blev naturligtvis glada då det visade sig att jag kunde tala med dom. Under tiden gick kollegan fram för att tala med mannen som höll på att klättra ned ifrån taket, som talade hyfsad svenska efter att ha varit i Sverige i flera år.

Sammanfattningsvis så handlade det hela om att en av dem på marken hade en konflikt med han på taket angående betalning för utfört arbete. Mannen på taket hade en firma som utförde arbeten på hus, bland annat måleri. Mannen på marken hade jobbat för honom men inte fått betalt på flera månader. Enligt takmannen berodde det på att han vid ett jobb hade skadat några fönster som sedan behövde ersättas av dennes firma. Det verkade dock inte som om förlusten han hade gjort på fönstren var alls lika stor som de betalningar som han hade vägrat att betala ut till arbetaren. Den uppenbart fattige arbetaren hade nu alltså kommit för att kräva sina pengar. Och i desperation hade han också hotat mannen som vägrade att betala honom till livet.

Polisiärt, så var det bara frågan om att ta upp en anmälan om olaga hot, avvisa männen ifrån platsen, och sedan lämna. Konflikten emellan företagaren och arbetaren är civilrättslig och inte vårt bord. Men jag kände med den uppenbart medellöse arbetaren vars svar när jag förklarade att han borde gå till facket och att han behövde en advokat för att stämma företagaren på sina pengar var "Gud är min advokat" och vars tal om hungriga barn i hemlandet som han behövde skicka pengar till med största sannolikhet var helt sant. Han hade troligtvis inga möjligheter att legalt få tillbaka några pengar ifrån företagaren, och än mindre då han varken kunde språket eller systemet i landet som han befann sig. Så jag bearbetade företagaren lite, förklarade för honom hur dåligt det var för hans rykte i området att det ställdes till scener och blev konflikter, och kollade sedan med arbetaren hur mycket pengar han ville ha för att bli nöjd. Efter en kort förhandling så hade jag medlat fram en lösning som de båda skakade hand på, och arbetaren fick också hälften utbetalt direkt i kontanter. Jag vågar säga att alla inblandade var mycket nöjda med polisens arbete då vi lämnade...