Medkänsla och kommunikation

När jag och kollegan fick jobbet att åka till en socialtjänstmottagning i distriktet för att avhysa två personer som vägrade att själva lämna lokalen vid stängning, så var det direkt uppenbart att det rörde sig om samma två personer, en far och hans son, som kollegor dagen innan hade behövt åka dit för att ta hand om. Då slutade det med att båda blev nedbrottade och bojade. Fadern fraktades sedan till psykakuten medan sonen omhändertogs enligt polislagen och fördes till polisstationen för en kortare förvaring. Totalt krävdes det insatser av tre patruller, två av dem under en längre tid (inklusive transporter och avrapportering). Dessutom rörde det sig om mycket duktiga poliser, som hade kunnat göra stor nytta på annat håll under den tiden.

När jag och kollegan fick jobbet så småpratade vi som vanligt på vägen fram till jobbet (och utan hjälp ifrån en av kollegorna som hade varit där dagen innan så vet jag inte om vi överhuvudtaget hade hittat till den väl dolda mottagningen...). Vi var båda överens om att vi skulle försöka se till att få ut männen själva, utan att behöva brottas eller boja någon. Det var naturligtvis bara en målbild, man vet aldrig vad som händer, men det var i alla fall en målbild som vi delade och var beredda att jobba för.

Väl på plats så började vi naturligtvis att försöka prata med männen. Problemet gällde att familjen hade fått ett boende av socialtjänsten som de tyckte var under all kritik, en hotellhem utan fungerande kylskåp och dålig vattenförsörjning. Det var fadern som hade bestämt att det bästa sättet att få socialtjänsten att hjälpa dem med att betala för ett annat boende var att vägra att lämna deras kontor, sonen var med som stöd och tolk (fadern pratade bara farsi). Förutom att vi från början förklarade för männen att de inte kunde stanna här och att vi på ett eller annat sätt till slut skulle behöva se till att de lämnade, men att vi verkligen inte ville göra det med våld, så engagerade vi oss även i att prata ett längre tag om det som för dem var den centrala frågan, deras problem med boendet och socialtjänsten. Vi förklarade gång på gång att inget skulle bli bättre av att ställa till problem och hamna i konflikt med både socialtjänsten och polisen och pratade även om olika mer konstruktiva sätt för dem att jobba för att förbättra situationen för sin familj. Vi presenterade tankar om att ta kontakt med ideella organisationer och religiösa samfund som hjälper både socialt utsatta och flyktingar med allt ifrån mat och boende till aktiviteter och juridiskt stöd. Vi pratade om att leta efter jobb, och även om vi höll med om att det finns mycket diskriminering på arbetsmarknaden så försökte vi säga att inte alla dörrar är stängda och om de använder samma envishet som de hittills bara använt till att sabotera för sig själva till att leta jobb så är det möjligt att de skulle kunna hitta arbetstillfällen. Vi pratade om var de skulle kunna vända sig för att konstruktivt protestera emot socialtjänstens beslut, allt ifrån media till olika granskningsorgan eller förvaltningsdomstolar. Och så vidare.

Efter ungefär en halvtimma förklarade jag att vi nu tänkte föra ut dem ifrån lokalen och se till att de kunde stänga och låsa. Fadern vända genast på sig och höll upp händerna för att bli bojad som ett tecken på att han fortfarande inte var beredd att lämna frivilligt. Jag sa då till sonen att jag nu tänkte föra ut hans far, och när han hade översatt så tog jag tag om faderns arm och gick ut med honom. Han lät sig föras ut, och sonen gick helt enkelt efter med min kollega bredvid sig. Väl utanför så stängde vakten som tålmodigt väntat medan vi pratade dörren och låste. Vi stannade kanske tjugo minuter till och pratade om samma saker, försökte övertyga dem om att ägna sin kraft åt mer konstruktiva sätt att jobba för familjens bästa, och sedan förklarade vi att vi behövde åka, skakade hand, och lämnade.

Jag vet inte om männen var tillbaka dagen efter, men jag tror inte det och jag har inte heller själv hört om några fler jobb på den aktuella socialtjänstmottagningen. Jag hoppas i alla fall att de istället började att ringa runt till Röda Korset med fler organisationer som skulle kunna hjälpa dem med att komma i kontakt med någon som faktiskt kan hjälpa dem med deras situation. Och om det är så, så har förhoppningsvis ingripandet både hjälpt den inblandade familjen och det lokala socialtjänstkontoret och det är ju att hjälpa folk som yrket i slutändan framför allt handlar om. Och om den hjälpen nu lyckades, så har vi även besparat polisen att framöver behöva skicka ut fler patruller för att komma ut och avvisa familjen i fråga.