Barn i förorten

I början av passet går det ut ett larm om ett butiksrånförsök i Rinkeby. Jag och kollegan lämnar utsättningen och åker. Det var egentligen redan kört att få tag på gärningsmannen. Det tar några minuter ifrån att butiksägaren ringer 112 tills att LKC går ut med jobbet, och därefter skall vi ner, lasta bilen, och köra ut, medan det tar sekunder för en tilltänkt rånare att försvinna i sin egen hemmiljö. Man blir helt beroende av vittnesmål som kan peka ut vart han har tagit vägen, och tyvärr är det ofta ont om sådana.

Kollegan utses hur som helst till polisinsatschef för den lilla insatsen, och vi tar oss direkt till objektet, en liten godisbutik. Det visar sig snabbt att rånförsöket misslyckades totalt. Rånaren hade kommit in med en yxa, ett pistollikande föremål och en påse och beordrat butiksinnehavaren att fylla på påsen (med pengar). Han hade dock ställt sig så att butiksinnehavaren lätt kunde springa ut ur butiken och ropa på hjälp, vilket han också gjorde. Det förvirrade rånaren sprang helt enkelt efter ut ut butiken och försvann, utan att ha fått med sig ens en snickers...

En anledning till rånarens tafatthet var antagligen hans unga ålder, som uppskattades till 15-16 år. Han var alltså ett barn enligt lagen. Men tyvärr är det många barn i förortsmiljön som hamnar snett tidigt.

Eftersom det rörde sig om en godisbutik så fanns det även många barn runt omkring. Ett av dem, en liten pojke på kanske 5-6 år, var också det bästa vittnet, och kunde beskriva detaljer på rånarens klädsel som butiksägaren hade missat. En grupp andra små barn följde med oss runt då vi letade igenom närområdet efter saker som rånaren kan ha slängt under flykten, främst då yxan. De var otroligt charmiga och vänliga, och det var nästan lite tråkigt att lämna dem då vi gav upp letandet.

Vi hann inte komma många meter med bilen då en flicka i 11-12årsåldern vinkar till oss. Hon och hennes kompisar hade hittat en treårig pojke som vandrade omkring ensam bredvid den kraftigt trafikerade lokalgatan. Självklart stannar vi för att ta hand om pojken och försöka återföra honom till hans föräldrar. Efter att vi med hjälp av hjälpsamma förbipasserande försökt prata med honom på svenska, spanska, arabiska (olika dialekter), turkiska, romani, och kanske några fler språk som jag missade, så kunde vi konstatera att vi inte fick mer än nickanden och huvudskakningar ur honom. Han pekade dock i riktning ut mot den stora vägen, så jag plockade upp honom och vi började promenera. Som tur var verkade han vara trygg med mig, han hade gråtit förut men lugnade ned sig. När vi kom hela vägen ut, så pekade han och sa "lastbil", det första och sista ordet som han yttrade medan han var med oss. De hjälpsamma barnen som hade räddat honom ifrån att riskera att bli påkörd cyklade med oss, så vi var en liten klunga som frågade alla vi passerade om de kände igen barnet. Det gjorde ingen.

Vi fortsatte att försöka fråga honom om mamma, och han fortsatte att peka. Den här gången ledde färden in på en innergård och upp i ett trapphus. Inte heller där kände någon igen barnet. Sedan fick kollegan till slut det förväntade samtalet ifrån LKC, mamman hade ringt in och sagt att hon hade tappat bort sitt barn. Han tog telefonkontakt med henne, hon visade sig vara i Centrum, och vi promenerade dit. Jag bar fortfarande på pojken (som fortfarande var nöjd och lugn), och när vi passerade områden där de äldre ungdomarna hängde, så kom några av de vanliga kommentarerna. "Gris!". "Släpp honom!". Med mera... Vi ignorerade naturligtvis kommentarerna helt och hållet, och kort därefter var den lille pojken åter hos sin mamma. Det visade sig då att han var bror till den några år äldre pojken som hade varit så duktig på att observera detaljer på rånarens klädsel...

Jag har tidigare nämnt att det är ett stort problem att många ungdomar i förorter som Rinkeby har en dålig attityd, inte bara till polisen utan till samhället i allmänhet och till lagar och regler. Detta leder ofta till kriminalitet och moraliska sammanbrott av typen som den 15-16-årige rånaren ägnade sig åt. Självklart gäller inte detta alla, men så pass många att det är ett stort problem, både vad gäller lokala oroligheter och rekrytering till kriminella nätverk. I skarp kontrast till detta är ofta de små barnen hur vänliga och charmiga som helst, och kanske speciellt mot oss poliser. Det är bara ett av många tecken på att det som gör att så många av dem senare "hatar" polisen och samhället och blir kriminella knappast har att göra med värderingar som de får med sig ifrån sina föräldrar och deras kultur, utan beror helt och hållet på den lokala ungdomskulturen som de växer upp i. Och de destruktiva krafterna som finns i den kräver både integritet och/eller positiva förebilder att stå emot.