Lögner överallt

Något av det första som man behöver lära sig när man jobbar som polis är att vara lagom skeptiskt till sanningshalten i vad folk säger. Om man precis har fått tag på en person som är misstänkt för ett brott, speciellt då om det rör sig om en yrkeskriminell, så har man en hög mental förberedelse på att personen kommer att ljuga. Tyvärr är det ju också så att en brottsling har väldigt lite motivation att tala sanning. Det kostar honom ingenting att obstruera rättsprocessen allt han kan, och han har inget att vinna på att berätta precis vad som har hänt, han får ändå samma straff.

Om man har att göra med vanliga "Svenssons", t.ex. vid ett lägenhetsbråk, så är de inblandade ofta personer med generellt sätt högre trovärdighet. Men likväl så får man nästan alltid historier som skiljer sig väldigt mycket ifrån de olika parterna, så minst en person ljuger nästan alltid. Och oftast är det naturligtvis gärningsmannen som ljuger mest och offrets version som ligger närmast sanningen. Just det att en målsägare berättar vad som har hänt på ett korrekt och sanningsenligt sätt är nästan en förutsättning för att det skall vara möjligt att bilda sig en uppfattning, annars blir allt bara ett kaos av lögner ifrån alla håll.

Häromdagen var vi på ett jobb som gick ut som en konflikt om en andrahandsuthyrning av en lägenhet. Det hade varit en patrull på platsen tidigare som hade medlat och gett råd, men bråket hade blossat upp igen. Då jag och kollegan kom dit så fanns där ett antal människor, varav de flesta talade dålig svenska och många var upprörda. Vi försökte metodiskt att separera folk och prata med dem en och en för att bilda oss en uppfattning om vad som hade hänt, men det försvårades av att det fanns ont om avskilda utrymmen att prata på. Vi fick snabbt fram att det rörde sig om en konflikt emellan en man som sedan några dagar hyrde en lägenhet av en kvinna och kvinnan med familj. Kvinnan och hennes mor var närmast hysteriska och talade om att han hade hotat dem med kniv. Då jag försökte få hela berättelsen ur kvinnan så blev det dock snabbt klart för mig att hon ljög om en massa olika saker. Vi visste ifrån oberoende vittnen att kvinnan hade haft män med sig (det visade sig vara hennes bröder), men hon hävdade att hon bara var där med sin mor. Hon sa att hon hade tänkt hyra ut till dem som inneboende, men det var helt uppenbart att hon inte hade tänkt dela den lilla lägenheten med ett för henne okänt par. Hon hävdade att mannen, som hade ett sår i ena fingret, hade skurit sig med kniven, fast det uppenbart var ett klämsår. Sedan kom hennes lillebror till platsen, och då jag pratade med honom så fick jag, med undantaget att han sa att han och hans bror också hade varit på platsen, samma osannolika berättelse om omständigheterna kring knivhotet. Då tröttnade jag. Jag förklarade för honom att jag var less på att höra uppenbara lögner och att hela deras trovärdighet, inklusive angående att de skulle ha blivit hotade med kniv, var närmast obefintlig. Efter en kortare diskussion sade sig lillebrodern vara beredd att berätta sanningen. Han kom sedan med en historia som var mycket mer trovärdig. Grunden till konflikten var mycket riktigt andrahandsuthyrningen, men systern bodde inte i lägenheten utan hyrde ut hela. Mannen hade hotat dem med kniv, men såret på fingret hade han fått då dörren hade tryckts igen av deras mor när han, fortfarande med kniven i handen, var inblandad i ett bråk med storebrodern.

Med de nya uppgifterna så tog vi upp en anmälan om olaga hot mot mannen som hyrde lägenheten, men vi förklarade också att de som hade hyrt ut den skulle hålla sig undan ifrån lägenheten och ta alla diskussioner på telefon. Även om knivmannen bara hade bott där i två dagar, så hade han och hans gravida fru besittningsrätt till lägenheten. Sedan fick de lösa de ekonomiska förehavanden civilrättsligt, med advokater och vräka paret med hjälp av kronofogden om de inte kom överens.

Lögnen om att kvinnan fortfarande bodde i lägenheten berodde helt enkelt på bidragsfusk, hennes mor hade egentligen inte rätt till bostadsbidrag eftersom den vuxna dottern bodde där, men dottern låtsades bo i den lägenhet som hon hade förstahandskontrakt på och som hon under tiden hyrde ut svart. Vi hade antagligen inte tänkt så mycket mer på det om hon inte hade ljugit om saken, eftersom vi hade fullt upp med själva bråket. Nu när vi blev uppmärksammade på det så kommer vi (det är inte gjort ännu för att det har varit hysteriskt mycket jobb de senaste passen) att skriva en anmälan om bidragsfusk. Det tragiska är att det är så otroligt vanligt med att folk är skrivna på en adress och bor på en annan, vilket många gånger beror på bidragsfusk, att man som polis knappt reagerar om de inte markerar ut sig själva genom uppenbara lögner. Jag hade antagligen kunnat skriva anmälningar om bidragsfusk mängder med gånger om jag bara hade haft/tagit mig tid att gräva i varför olika personer helt uppenbart är skrivna på andra adresser än de de bor på. Tyvärr, så verkar den här sortens fusk också vara speciellt vanligt i de segregerade förorterna. När vi konfronterade familjen med lögnerna och fusket så var svaret bara "Alla gör det". Om det är så här det fungerar, så kan man lika gärna skrota bostadsbidraget.

En annan tragisk detalj är lättheten med vilken vissa människor ljuger. Kvinnan med lägenheten var det kanske värsta exemplet. Hon ljög om ett antal detaljer som hon borde förstått helt uppenbart skulle gå att se igenom, som t.ex. att mannen hade skurit sig själv fast det var tydligt att det inte var ett skärsår som han hade, och spärrade sedan upp sina ögon och såg anklagande på mig då jag påpekade att hon ljög. Tyvärr är det väl med lögner som med kriminalitet, när man väl har vant sig vid det, så slutar man att ifrågasätta sig själv och fundera över moraliska aspekter med det man gör, man kör på av bara farten...