lördag 9 juli 2011

Barn i förorten

I början av passet går det ut ett larm om ett butiksrånförsök i Rinkeby. Jag och kollegan lämnar utsättningen och åker. Det var egentligen redan kört att få tag på gärningsmannen. Det tar några minuter ifrån att butiksägaren ringer 112 tills att LKC går ut med jobbet, och därefter skall vi ner, lasta bilen, och köra ut, medan det tar sekunder för en tilltänkt rånare att försvinna i sin egen hemmiljö. Man blir helt beroende av vittnesmål som kan peka ut vart han har tagit vägen, och tyvärr är det ofta ont om sådana.

Kollegan utses hur som helst till polisinsatschef för den lilla insatsen, och vi tar oss direkt till objektet, en liten godisbutik. Det visar sig snabbt att rånförsöket misslyckades totalt. Rånaren hade kommit in med en yxa, ett pistollikande föremål och en påse och beordrat butiksinnehavaren att fylla på påsen (med pengar). Han hade dock ställt sig så att butiksinnehavaren lätt kunde springa ut ur butiken och ropa på hjälp, vilket han också gjorde. Det förvirrade rånaren sprang helt enkelt efter ut ut butiken och försvann, utan att ha fått med sig ens en snickers...

En anledning till rånarens tafatthet var antagligen hans unga ålder, som uppskattades till 15-16 år. Han var alltså ett barn enligt lagen. Men tyvärr är det många barn i förortsmiljön som hamnar snett tidigt.

Eftersom det rörde sig om en godisbutik så fanns det även många barn runt omkring. Ett av dem, en liten pojke på kanske 5-6 år, var också det bästa vittnet, och kunde beskriva detaljer på rånarens klädsel som butiksägaren hade missat. En grupp andra små barn följde med oss runt då vi letade igenom närområdet efter saker som rånaren kan ha slängt under flykten, främst då yxan. De var otroligt charmiga och vänliga, och det var nästan lite tråkigt att lämna dem då vi gav upp letandet.

Vi hann inte komma många meter med bilen då en flicka i 11-12årsåldern vinkar till oss. Hon och hennes kompisar hade hittat en treårig pojke som vandrade omkring ensam bredvid den kraftigt trafikerade lokalgatan. Självklart stannar vi för att ta hand om pojken och försöka återföra honom till hans föräldrar. Efter att vi med hjälp av hjälpsamma förbipasserande försökt prata med honom på svenska, spanska, arabiska (olika dialekter), turkiska, romani, och kanske några fler språk som jag missade, så kunde vi konstatera att vi inte fick mer än nickanden och huvudskakningar ur honom. Han pekade dock i riktning ut mot den stora vägen, så jag plockade upp honom och vi började promenera. Som tur var verkade han vara trygg med mig, han hade gråtit förut men lugnade ned sig. När vi kom hela vägen ut, så pekade han och sa "lastbil", det första och sista ordet som han yttrade medan han var med oss. De hjälpsamma barnen som hade räddat honom ifrån att riskera att bli påkörd cyklade med oss, så vi var en liten klunga som frågade alla vi passerade om de kände igen barnet. Det gjorde ingen.

Vi fortsatte att försöka fråga honom om mamma, och han fortsatte att peka. Den här gången ledde färden in på en innergård och upp i ett trapphus. Inte heller där kände någon igen barnet. Sedan fick kollegan till slut det förväntade samtalet ifrån LKC, mamman hade ringt in och sagt att hon hade tappat bort sitt barn. Han tog telefonkontakt med henne, hon visade sig vara i Centrum, och vi promenerade dit. Jag bar fortfarande på pojken (som fortfarande var nöjd och lugn), och när vi passerade områden där de äldre ungdomarna hängde, så kom några av de vanliga kommentarerna. "Gris!". "Släpp honom!". Med mera... Vi ignorerade naturligtvis kommentarerna helt och hållet, och kort därefter var den lille pojken åter hos sin mamma. Det visade sig då att han var bror till den några år äldre pojken som hade varit så duktig på att observera detaljer på rånarens klädsel...

Jag har tidigare nämnt att det är ett stort problem att många ungdomar i förorter som Rinkeby har en dålig attityd, inte bara till polisen utan till samhället i allmänhet och till lagar och regler. Detta leder ofta till kriminalitet och moraliska sammanbrott av typen som den 15-16-årige rånaren ägnade sig åt. Självklart gäller inte detta alla, men så pass många att det är ett stort problem, både vad gäller lokala oroligheter och rekrytering till kriminella nätverk. I skarp kontrast till detta är ofta de små barnen hur vänliga och charmiga som helst, och kanske speciellt mot oss poliser. Det är bara ett av många tecken på att det som gör att så många av dem senare "hatar" polisen och samhället och blir kriminella knappast har att göra med värderingar som de får med sig ifrån sina föräldrar och deras kultur, utan beror helt och hållet på den lokala ungdomskulturen som de växer upp i. Och de destruktiva krafterna som finns i den kräver både integritet och/eller positiva förebilder att stå emot.

8 kommentarer:

  1. Om fler läste din blogg så tror jag seriöst att förtroendet för polisen hade varit större, nu syftar jag inte endast på detta inlägg utan i princip allt du skriver om. Du verkar vara en otroligt duktig polis, alltid ett nöje att läsa din blogg.

    Bra att de yngsta inte har samma attityd som ungdomarna. Sen vad gäller ungdomarna, synd att de har den attityden. Hatet mot polisen verkar finnas oavsett om de hamnat i konflikt med polisen eller inte. Det är tråkigt. Rinkeby är ju ett område där majoriteten har utländsk bakgrund och då det verkar som att fler ungdomar väljer den kriminella banan kan man väl fråga sig varför så många med utländsk bakgrund hamnar just i Rinkeby? Kommunen borde satsa på att fördela så att det bor lika många svenskar som utländska, kanske låter omöjligt men det lär göra skillnad nu när det verkar vara problemet…

    Lite nyfiken på en sak som inte alls hör till inlägget, har ni fått ge böter för nedskräpning än? Hoppas att lagen får effekt! :)

    SvaraRadera
  2. Det är sorgligt att den fascination och beundran som mindre barn har inför polis och andra blåljusarbetare ersätts med avsky och "hat" när de kommer upp i tonåren och måste hitta sin plats i gruppen. Ni blir en sorts gemensam fiende, och kanske det som "enar" dessa ungar, för man är aldrig så överens som när man har en gemensam fiende...

    Förhoppningsvis växer de flesta ifrån sitt polis/myndighetshat och blir vettiga vuxna trots vilda tonårsår, men förorter som Rinkeby etc har förmodligen sämre prognos än landsorten där annat kan förena ungarna än destruktivitet...

    Skönt att den lilla killen inte vandrade ut på vägen bland lastbilarna - tur att tjejerna var där och kunde rädda honom från dem.
    (Long time no see i cybervärlden - livet har varit påtagligt irl ;))

    //Pythia

    SvaraRadera
  3. Tack R.K. :-). Vad gäller de segregerade förorterna, så är det ju naturligt för folk att flytta dit där de har släkt och vänner, men jag håller med om att en det vore bättre med mer blandning av människor med svensk och utländsk bakgrund. Det finns mer att säga om det, t.ex. om hur migrationsverkets system för eget boende fungerar. Vad gäller nedskräpning, så har det länge varit olagligt, det nya är att man får skriva ordningsbot nu. Men det har varit väldigt tyst internt på polisen om det, vi skulle behöva lite information om hur lagändringen skall tillämpas...

    Pythia, välkommen tillbaka! Kul att du är här igen :-). Verkar dock sunt att det riktiga livet har varit mer närvarande :-). Annars kan jag bara hålla med dig helt och hållet om din kommentar!

    SvaraRadera
  4. Asså polishatet kommer ifrån egoism helt enkelt. Om en storebror blir gripen av polisen så spelar han säkert tuff. Men när han kommer hem till familjen är han ledsen och deprimerad. Även om du som lillebror vet att din storebror har gjort fel så kan du inte låta bli att tycka illa om polisen pga att du har kärlek för din bror.

    Det måste vara jobbigt som polis att vissa äldre ungdomar ska hata, men sånt finns i alla länder i alla kulturer och kommer fortsätta finnas så länge personer begår brott. Bara att försöka acceptera.

    SvaraRadera
  5. Intressant läsning.. Mvh /Dragan

    SvaraRadera
  6. Anonym, jag tror att det ligger en hel i det du säger, att det beror på äldre kriminella som direkt och indirekt påverkar släkt och vänner att hata polisen. Jag tror dock att det går att göra något åt om man både jobbar på att få undan de kriminella förebilderna och att möta ungdomarna på ett positivt sätt. Men det är inte lätt...

    Dragan, tack :-)

    SvaraRadera
  7. Fick höra av en polis att jag hade dålig attityd en gång för att jag sa emot. Det handlar inte om dålig attityd utan om att "förortsbarn" inte är lika rädda för auktoriteter. Sen blir man stigmatiserad också och förväntas vara otrevlig och ogilla polisen. Samtidigt som polisen förväntar sig det också. När polisen kom var det det mest spännande som hade hänt oss på en månad, så det kan också handla om uppmärksamhetssökande.

    Tack o hej!

    SvaraRadera
  8. Tack och hej själv! Det är klart att man måste kunna få ha olika åsikter, även om man diskuterar med en polis. Men det handlar också om att ha ett vettigt bemötande. Vi blir ofta utsatta för rena förolämpningarna. Dessutom finns det situationer då man faktiskt måste göra som man blir tillsagd av polis, och om man då vägrar så blir det naturligtvis problem... Tror att mycket handlar om subkulturer och attityder där man "skall" hata polisen... Och mycket om att hävda sig... Sen är det, precis som du påpekar, mycket frågan om att man halkar in i roller...

    SvaraRadera