lördag 11 juni 2011

Tjuvarnas heder

Att som utryckningspolis åka och ta upp anmälan på timade inbrott är dessvärre något som man gör med stor regelbundenhet. Trots att Västerort har en specifik satsning emot bostadsinbrott som gör ett bra jobb är inbrotten fortfarande väldigt vanliga. Och bakom varje inbrott finns människor som har blivit utsatta för förlust och kränkning. Några av fallen är dock speciellt tragiska. Häromdagen var jag och min kollega på ett timat inbrott hemma hos ett äldre bosniskt par. Deras söner hade försvunnit i inbördeskriget på Balkan och deras kvarlevor hade nyligen kunnat identifieras. Paret, som inte hade några marginaler i sin ekonomi, tog besparingarna och lånade ihop pengar av släktingar för att kunna åka ned och begrava sönerna. Kontanterna som de hade tagit ut och lånat ihop förvarade de hemma. När inbrottstjuvarna bröt sig in i deras lägenhet så verkade de veta vad de letade efter, även om det inte går att säga säkert. Ett vittne såg troligtvis tjuvarna lämna, och det verkar som att det (som vanligt) rörde sig om lokala förmågor ifrån trakterna kring Järvafältet.

Man kan fråga sig om tjuvarna var medvetna om varför det äldre paret hade samlat ihop pengar. Kanske inte, men faktum är att det hade med största sannolikhet inte spelat någon roll. Alla mina erfarenheter av inbrottstjuvar och andra yrkeskriminella säger egentligen samma sak, de bryr sig inte för fem öre om hur deras handlingar drabbar brottsoffren. Det finns inte heller några betänkligheter kring vem man utser som lämpligt offer. Många tjuvar specialiserar sig på åldringar eftersom de är ovanligt försvarslösa, både genom att lura sig in i deras hem genom att uppge sig vilja kontrollera vatten, el eller dylikt, eller genom att ge sig på dem då de sitter ute och hävda att man vill sälja halsband eller armband. Nyligen fick vi även information om att någon hade stulit insamlingsbössor av Röda Korset och Rädda Barnen. Jag var själv bara för några dagar sedan på ett jobb där ett gäng ungdomar hade slagit sönder välgörenhetsinsamlingsbössorna på en McDonaldsrestaurang för att stjäla växeln ur dem...

Så vad skall man dra för slutsats av detta? Dels att, så vitt jag kan se, så finns det inget som man skulle kunna kalla "tjuvarnas heder". Det innebär dock inte att jag tror att alla som ägnar sig åt kriminalitet helt och hållet saknar moral. Men det ligger i sakens natur att man då man livnär sig och blir rik på att ta ifrån och kränka andra snabbt hittar sätt att helt koppla bort moraliska funderingar och problem ifrån bilden. Och när man väl har gjort det, så blir det svårare och svårare att överhuvudtaget se moraliska dilemman. Jag skulle tro att man ganska snabbt hamnar på ett sluttande plan där man blivit så bra på att rättfärdiga det man gör för sig själv och den närmaste omgivningen att det blir helt naturligt att strunta i dem som drabbas av ens brottslighet. Däremot är man själv väldigt lättkränkt och nästan alltid orättvist behandlad av polisen, samhället, världen...

7 kommentarer:

  1. Det är tragiskt hur vi beter oss mot varandra. Speciellt när man ger sig på redan utsatta människor. Jag blir extra upprörd när det är barn det handlar om. Eller när mans stöter på barn som man redan kan avgöra att det inte kommer att gå bra för dem här i livet. Jag försöker drar mitt strå till stacken genom den uppfostran jag försöker ge mina döttrar. Fast det är lika mycket de som uppfostrar mig tror jag? Vi pratar en hel del om rätt och fel. Hur man beter sig mot andra.
    Visst är det mycket gnäll från de kriminella. Fängslen sitter för hårt de är törstiga efter spångmatchen och vill ha vatten. Fattar inte varför vi tar dem alla snattar/stjäl ju. Mycket konstigt får man höra.

    SvaraRadera
  2. Jag misstänker att den "tjuvarnas heder" som finns bara omfattar en viss grupp. De som står dem själva nära. Inte vanligt folk, inte samhällsföreträdare, inte ännu farligare kriminella osv. Men det är sånt jag läst mig till. Typ i "Rasmus på Luffen". :-D
    /Drama Online

    SvaraRadera
  3. Tack för kommentarerna :-).

    Tönne, ja, genom en fin uppfostran och en kärleksfull relation till sina egna barn så är mycket gott gjort för att förebygga framtida problem i samhället.

    Drama, jag vet inte om Astrid Lindgren, klok som hon är, är en expert på tjuvheder, men jag tror ändå att du har rätt vad gäller heder inom en inre krets. Om inte annat, så på grund av egenintresse, allt blir så mycket svårare om man inte ens kan lita på dem som man har närmast sig...

    SvaraRadera
  4. Nej, nån tjuvheder finns det inte. Desperation och en förhärdad mentalitet, däremot. Alla som har ett ordnat liv har det så "lätt" enligt de som lever på andra sidan lagen.

    Det är något av det viktigaste vi kan göra som föräldrar, att lära våra barn rätt och fel, ont och gott. Att visa medkänsla, att lära barnen att värna om de som är mindre, mer sårbara. Och att vara snäll med djur.

    En filosof (John Locke) sa att "vanan att plåga och döda djur kommer, till del, härda deras hjärta även för människor. Barn borde från början uppfostras att avsky att döda eller plåga levande varelser."

    //Pythia

    SvaraRadera
  5. Ja, föräldrarna har ett enormt stort ansvar, och jag tror verkligen att en bra och kärleksfull uppfostran med tydliga gränser och diskussioner om rätt och fel gör stor skillnad. Men sen måste man också göra något åt det negativa inflytandet som kan komma ifrån jämnåriga och äldre ungdomar i lokalsamhället. Under en viss ålder kan dessa vara precis lika inflytelserika förebilder som föräldrarna, dessvärre. Sen skulle inte jag säga att tjuvarnas stjälande alltid handlar om desperation. Tvärtom har de ofta andra möjligheter öppna, det är bara att dessa inte betalar lika mycket i pengar och status lika snabbt. Det handlar snarare om egoism och brist på respekt för andra. Och tack igen för dina kommentarer och din feedback, Pythia, det uppskattas verkligen och det var kul att höra av dig igen :-).

    SvaraRadera
  6. Man får också tänka på att en del kriminella troligtivs har nedsatta kognitiva funktioner. Exempel är att de kan beskriva en regel med de har inte den kognitiva förmåga att följa regeln/förstå att de bryter regeln.

    För dessa människor hjälper inte tidsbestämda straff utan det bör snarare ske någon form av psykvård/tvångsvård. Har också svårt att se att dessa människor, med dagens kunskap i neurologi, kan botas(Detta beror iförsig helt på orsak/diagnos).

    Personligen anser jag att människor, där det är bevisat att de har en nedsatt kognivit funktion/hjärnskada och visar på upprepat brottsligt handhavande, bör kunna dömas till livstids tvångsvård.

    De kan inte förstå/hantera sin kriminalitet och när de är ute i samhället så skadar de andra människor.

    Dock är livstids tvångsvård/fängelse väldigt dyrt och kostnaden för att dömma någon/ha någon i fängelse är troligtvis den största orsaken till att man i Sverige har straffrabatt/korta fängelsestraff.

    Att ungdomsbrottslingar döms mildare ser jag också som fel(till viss mån). En ungdom som begår grova brott gör det troligtvis pga den miljö/uppväxt han har. Tre månaders ungdomsvård kommer inte ge mycket, han kommer snart vara tillbaka i samma miljö igen.

    Det bästa skulle vara straff med relativt lång tidsrymd. En 16-17 åring som skiter i skolan och begår grova våldsbrott eller liknande bör få kanske ett tre till fem år långt straff. Så länge han är minderårig så bör straffet avtjänas inom någon form av ungdomsvård. I straffet så bör man rikta in sig på att bryta de negativa mönstrena och försöka få honom att börja plugga/skärpa sig.

    Om man ser att han skärper sig och försöker ändra sitt liv, så bör hans straff kunna omvandlas till någon form av vilkorlig dom efter ca 2/3 av tiden OM han har stabila förhållanden att luta sig mot. Till exempel att han har kommit in på en utbildning och håller kontakt med PBU och sköter sig. Felsteg leder till att han igen får sitta av tiden och straff för eventuella nya brott.

    SvaraRadera
  7. Tack för dina intressanta tankar. Jag har också en hel del åsikter om straff och strafflängder, och håller med till 100% om att du inte bryter en kriminell livsstil på några månaders ungdomsvård. Samt om att samhället/brottsoffer måste skyddas bättre ifrån vissa personer, t.ex. genom att de hålls inlåsta. Sen bör straffen alltid i möjligaste mån sträva efter att rehabilitera.

    SvaraRadera