Mer om föräldraansvar

Det är inte alltid lätt att vara förälder. För någon vecka sedan var jag och kollegan på ett larm där en flicka skall ha hotat att bränna ned huset. Då vi kom fram, så visade det sig faktiskt vara sant. Den 15-åriga dottern i familjen hade sagt att hon skulle bränna ned huset om hon inte fick tillbaka sin mobiltelefon, som fadern hade tagit ifrån henne.

Det kändes inte som en polisiär fråga, men man vill ju försöka hjälpa till så gott det går, så jag satte mig för att privat och i lugn och ro försöka prata med flickan. Hon var otroligt svår att få kontakt med. Jag fick stå till svars för alla upplevda oförrätter ifrån samhället (och blev dessutom förolämpad på olika sätt) och detta innan jag hade hunnit göra mer än att sätta mig ner och be henne berätta vad det var som hade hänt. Jag har sällan mött någon som så instinktivt hade taggarna utåt och som visade så lite vilja att lyssna och mötas i ett samtal. Jag tror absolut inte att hon hade haft för avsikt att tända eld på radhuset, men då jag påpekade att en sådan handling skulle kunna döda helt oskyldiga personer som hennes småsyskon och familjens grannar, så hävdade hon att hon inte brydde sig om det, ett tecken på att hon var för envis för att ta ett steg tillbaka ens då det blev helt uppenbart att hon hade gått alldeles för långt.

Samtalet med föräldrarna gav att de hade tagit flickans mobil för att hon genom den hade haft kontakt med nästan dubbelt så gamla killar från vilka hon bland annat hade fått sms av sexuell karaktär. Hon hade även nästan helt struntat i skolan (samt inte lyft en finger för att hjälpa till hemma).

Flickan själv hävdade att hennes pappa även hade hotat att gifta bort henne då familjen besökte sitt ursprungsland.

Jag reagerar instinktivt med stark skepsis då föräldrar, och kanske speciellt ifrån vissa kulturer, försöker kontrollera sina döttrars liv och relationer. Men med tanke på de omständigheter som båda föräldrarna berättade om så förstår jag både deras rädsla och frustration. Vad skall man som förälder göra då ens barn revolterar till den grad att hon utsätter sig för vad som känns som farliga risker, men när den kontroll man försöker utöva bara förvärrar konflikten? Då jag, som i det här fallet, faktiskt tror på att kontrollen handlar om att skydda barnet och inte föräldrarnas rykte, så kan jag känna förståelse och sympati.

Det kanske mest tragiska med händelsen var när den 10-åriga lillasystern kom in under de avslutande samtal som vi höll gemensamt med familjen. Hon hade hört en del av diskussionerna och kom in för att själv ta på sig skulden för vad hon upplevde var ett missförstånd som berodde på något som hon hade sagt. Jag avbröt samtalet för att med emfas försöka övertyga barnet om att hon inte hade någon som helst skuld i någonting vad gäller familjens problem.

I slutändan så kunde vi inte göra så mycket mer än att rapportera våra iaktagelser till socialtjänsten, som redan hade ett pågående ärende för flickan.

Som kontrast till händelsen jag precis berättat om så följde vi med två 14-åriga tjejer som hade suttit och druckit med ett gäng äldre killar tills de blev så berusade att de blev medvetslösa och helt okontaktbara till Astrid Lindgrens barnsjukhus härom veckan. Då en kollega ringde till en av flickornas pappa för att informera honom om händelsen och se till att han kom och tog hand om sin dotter, så svarade han "Måste jag komma dit?". Inte konstigt att flickan hade hamnat i den situationen med en far som bryr sig så lite.