Effektivt samarbete med span

En ständig frustration när man jobbar på utryckningen är att man inte får reda på vad som händer med de ärenden som man åker på. Ibland, då man får nöjet att direkt gripa en gärningsman, så får man i alla fall ta med sig känslan av att man konkret har gjort något för att lösa brottet och se till att den skyldige får sitt straff och offret den upprättelse som är möjlig i vårt rättssystem. Detta händer kanske oftast i t.ex. relationsvåldsärenden då gärningsmannen är känd och många gånger finns kvar på brottsplatsen. Men då gärningsmännen är okända, som t.ex. vid rån, inbrott eller gatuvåld, så är det oftast frågan om att ta upp anmälan och försöka göra så bra förstahandsåtgärder som är möjligt, för att sedan lämna ifrån sig ärendet med ett vagt hopp att det skall gå att lösa utredningsvägen, vilket kan kännas otillfredsställande och frustrerande.

För några veckor sedan så kallades jag och mina för dagen två kollegor till en plats där en grov misshandel precis hade skett. En man hade blivit slagen till marken och fått ta emot ett antal sparkar emot huvudet då han låg ned. Då vi kom fram låg mannen blodig och medvetslös på marken. Jag kontrollerade snabbt att andning och puls var ok, och en av kollegorna hämtade förband och la sedan för såret i huvudet, som dock redan nästan hade slutat att blöda. Den tredje kollegan hade redan påbörjat förhör med vittnen för att snabbt få ut ett signalement, och efter att jag hade blivit avlöst vid den skadade så började jag naturligtvis också att förhöra vittnen med första fokus på signalement och riktning som gärningsmännen hade lämnat i. Som så många andra gånger var vi dock för sent på plats, trots att ett antal andra patruller snabbt var i området och letade efter gärningsmännen så blev det relativt snart tydligt att vi inte skulle få tag på dem på flykt. Så insatsen med att göra långtgående förstahandsåtgärder fortsatte, ledd av polisinsatschefen.

Under förhören framkom dock en del uppgifter som gjorde att det gick att få fram en möjlig identitet på åtminstone en av gärningsmännen. Vid det laget hade vi dock också fått hjälp av ett antal spanare, som hjälpte till med att hålla förhör och som dessutom jobbade vidare med de uppgifter som fanns för att få fram möjliga identiteter och adresser som gärningsmännen skulle kunna hålla till på. Det är just den uthålligheten som vi på utryckningen har så svårt att få möjlighet till, då vi normalt behöver avrapportera ett jobb och vara redo för nya larm. Då min patrull skrev anmälan så satt dock en av spanarna och arbetade med de uppgifter som hade kommit fram och med hjälp av olika ledtrådar i ett antal olika förhör så lyckades hon hitta information som ledde till att man kunde få fram troliga identiteter på de två andra gärningsmännen och dessutom en trolig adress där de kunde tänkas hålla hus.

Spanarna säkrade adressen, men behövde en hel del tid för att kunna ta sig in i trapphuset. När de väl var redo att göra husrannsakan, som de inhämtat beslut om av åklagare, så var vi precis färdigrapporterade och när de bad om att få hjälp ifrån en patrull så föll uppdraget på oss. Eftersom ingen öppnade då de knackade på, så började vi efter ett tag att bryta på säkerhetsdörren med kofot och slägga, vilket gjorde en hel del oväsen. Kollegorna som stod utanför såg då hur en person gick ut mot balkongen, som för att kolla om det gick att fly den vägen, men eftersom det stod poliser där så gick han tillbaka och öppnade dörren. De tre personerna som fanns i lägenheten greps snabbt, och vi kunde direkt konstatera att de stämde in exakt på signalementen ifrån den grova misshandeln. Även den sista detaljen, att en av de personer vi misstänkte på sitt passfoto hade kort ljust hår men av vittnena hade beskrivits som en person med brunt hår i hästsvans föll på plats, då mannen som öppnade dörren var personen vars passbild jag hade sett på stationen då jag hjälpte spankollegan, fast nu med långt mörkt hår i hästsvans. Vi körde in en av männen, och då hans kläder togs i beslag så noterade kollegorna dessutom blodspår på dem.

Några dagar senare hörde jag att männen hade häktats, vilket inte förvånade mig det minsta. Det känns som att fallet nästan är klappat och klart redan, mycket tack vare att kollegorna på span gjorde ett väldigt bra jobb, både ute på fältet och med inre spaningsarbete/slagningar. Och bara det att ha kollegor som har möjligheten att jobba vidare på ett fall på det sättet känns som en lyx. För oss på utryckningen så finns det väldigt sällan tid, och de gånger då det kanske skulle ha funnits tid att lägga så är risken att man på rutin och vana ser till att avrapportera och göra sig klar för nya jobb istället för att följa upp de trådar som kanske dyker upp, med förhoppningen att t.ex. krimjouren kommer att ha möjlighet att ta tag i det som är ogjort. Därför var det desto roligare att den här gången i princip direkt efter att ha avslutat anmälan få vara med och gripa gärningsmännen.