fredag 4 november 2011

Barn som hamnar utanför

Under ett vanligt pass i oktober fick vi ett ovanligt jobb. Enligt operatören på LKC så hade en 10-årig flicka själv ringt till polisen för att hon blev utsatt för stenkastning av en grupp jämnåriga barn. Eftersom det verkade som om det var en pågående händelse så stod vi på för att komma fram snabbt, men då vi anlände så var det tomt och stilla på platsen. Efter ett tag så ropade en liten flicka till oss ifrån tionde våningen i det intilliggande hyreshuset, och strax därefter så satt jag och kollegan i deras lägenhet och pratade med henne och hennes mamma. Det visade sig att det som hade hänt var att en grupp barn hade kastat kastanjer mot henne och kallat henne för ett antal olika väldigt kränkande och elaka tillmälen, vilket naturligtvis hade gjort henne rädd och ledsen.

Med tanke på hur unga gärningsmännen var och på omständigheterna kring vad som hade hänt, så gjorde vi bedömningen att en polisanmälan inte skulle leda någonstans. Däremot kände jag för flickan, och vi satt ändå kvar ett tag för att prata om hennes situation och vad man kunde göra för att komma ur den. Det visade sig, föga oväntat, att händelsen som hade gjort att hon ringde till polisen var långt ifrån en engångsföreteelse. Flickan var utsatt för systematisk mobbning ifrån en grupp av jämnåriga pojkar. Mamman berättade dessutom att hon inte hade några vänner alls, och att hon fick enskild undervisning i skolan eftersom de inte tyckte att det fungerade att ha henne i en klass. Flickan fyllde då även i själv att hon hade blivit anmäld av skolan för att hon hade gett sig på ett annat barn. Bilden som framträdde var av ett barn som i grunden var totalt ensamt och utsatt i relation till sina jämnåriga, och där mobbningen blev en närmast logisk följd då det alltid finns barn som har lätt att vara elaka mot andra barn, och speciellt då de som redan står utanför.

Detta var problem som självklart inte var polisiära, utan behövde hanteras av skola och socialtjänst. Vi resonerade med mamman kring att prata med rektorn och flickans lärare för att i första han uppmärksamma dem på mobbningen så att de genom samtal med de mobbande barnen och deras föräldrar kunde få stopp på den, och att sedan försöka göra något åt flickans ensamhet (vilket naturligtvis är mycket svårare). Men sen fanns det inte mycket mer vi kunde göra. Väl inne på stationen så skrev jag ett pm till socialtjänsten om flickan och händelsen, och sen var ärendet klart för vår del.

Jobbet på utryckningen är ju till sin natur sådant att man måste lägga varje jobb man lämnar bakom sig för att fokusera på nästa uppgift, nästa larm. Och normalt så finns det heller inget mer som man kan göra efter att man har avslutat avrapporteringen av ett ärende. Men i det här icke polisiära fallet så kände jag trots allt att det fanns en liten sak som jag hade möjlighet att göra. Så när vi gjorde ett dagpass ett par dagar senare så hade jag från början bestämt mig för att försöka göra ett besök på flickans skola för att berätta vad som hade hänt och uppmärksamma dem på problemet med mobbningen. Normalt sett så förfogar ju vi på utryckningen inte över vår egen tid, vi "ägs" av LKC och vår främsta uppgift är självklart att svara på larm och ta jobb ifrån radion. Men efter att ha varit på väg till skolan tre gånger och behövt vända för att åka på jobb så blev det en tillräckligt lugn stund på radion att vi hann dit. Efter att ha pratat lite med en lärare om händelsen med flickan, så blev jag inbjuden att prata med rektorn. Hon hade fått kännedom om händelsen där flickan hade ringt efter oss ifrån mamman, men var självklart intresserad av att höra vad jag hade att berätta.

Ganska snabbt gled samtalet iväg ifrån mobbningen till att rektorn berättade om flickans situation i allmänhet i skolan. De hade stora problem med att få hennes skolgång att fungera, och hon gick nu som mamman hade nämnt för sig själv med en egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Hon berättade även att flickan själv hade gett sig på andra barn, och refererade till händelsen som flickan själv nämnde då vi pratade med henne och hennes familj. Rektorn beskrev även hur problematiken kring flickan hade pågått i många år, och att de hade försökt allt de kunde komma på för att hjälpa henne. De försökte nu se till att hon skulle få byta till en annan skola, då det troligtvis skulle vara det bästa för både flickan själv och hennes nuvarande skola. Mot slutet av samtalet så tryckte jag igen på att det var viktigt att skolan såg till att ta tag i och göra allt för att stoppa mobbningen mot flickan, vilket rektorn lovade att göra.

Efter att vi hade åkt därifrån så hade bilden av en flicka som blir mobbad och far illa kompletterats med skolans bild, där samma flicka inte bara var ett offer utan också ett problem att hantera vad gäller att få hennes studier och sociala situation att fungera. Rektorn nämnde inte att hon också var ett problem vad gäller arbetsro och resursbehov i skolan, men så tolkade i alla fall jag det som hon sa och inte sa. Flickans mamma och skolan var hur som helst både överens om att det bästa för alla parter vore att flickan flyttas till en annan skola, så jag kan inte annat än hoppas att det blir så.

Något som skolan och mamman dock inte var överens om, det var huruvida det var bra att hon fick gå själv med egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Mamman sa att flickan inte alls var underbegåvad, och mitt eget intryck var att hon var ovanligt verbal för sin ålder, närmast lite "lillgammal". Det är inte svårt att se att det faktum att hon är ensam och inte har några vänner knappast blir bättre av att hon separeras ifrån alla andra barn i skolgången. Samtidigt behöver naturligtvis skolan tillse att undervisningen fungerar i klassrummen.

Under förra helgen hade jag förmånen att lyssna på hur Nossebro skola i Essunga kommun hade gått ifrån att vara en av landets absolut sämsta skolor resultatmässigt till en av de absolut bästa på bara ett par år, utan att några resurser tillfördes. En av hörnstenarna i det förändringsarbete, baserat på aktuell forskning, som ledde till de närmast fantastiska resultaten var att aldrig plocka bort några barn ifrån gruppen. Om det fanns barn som hade särskilda behov i vissa grupper, så resursstärkte man på plats istället med fler lärare/pedagoger närvarande i klassrummen. Naturligtvis var inte det den enda åtgärden bakom framgångssagan, men en av de mest centrala.

När jag lyssnade på seminariet så tänkte jag på den lilla flickan och på hur hennes utsatta utanförskap med mobbning och ensamhet antagligen hade sett annorlunda ut om hon hade fått extra hjälp på plats i klassen/gruppen istället för att lyftas ut ur den helt och hållet. Men det har som sagt väldigt lite med polisarbete att göra, speciellt eftersom det rör sig om en liten tjej... Hade det varit en liten pojke så skulle jag gissa att risken att han inom ett par år skulle bli kriminell är närmast total, och då blir det plötsligt en polisiär fråga...

9 kommentarer:

  1. Camilla Sjögren4 november 2011 21:57

    Jag läser dina inlägg då och då Martin, och när du som nu skriver om hur du lite extra har brytt dig om ett barn så har jag lätt att relatera till situationen. Oavsett vad det blir av en sådan här händelse så vet jag att det kan vara livsavgörande och är oerhört betydelsefullt för barn som den här flickan, att det finns sådana som du. Jag har träffat många barn främst genom förskola och fritidsgård där jag har sett hur en lärare, en rektor, en polis, en socialtjänsteman, en fritidsledare eller annan vuxen människa räddat ett utsatt barn genom att göra det lilla extra. Bara känslan hos flickan att bli lyssnad på, att ni kom och gjorde vad ni kunde stärker henne tror jag. Det värmer Martin! /Camilla

    SvaraRadera
  2. Usch, låter inte kul; det är alltid jobbigt att läsa/se/höra om barn som har det jobbigt, och allt för ofta blundar vi vanliga Svenssons för det. Jag instämmer med det Camilla säger, det är en sådan tur att de här barnen har sådana som dig - vad hade annars hänt?

    SvaraRadera
  3. Hejsan!
    Har en fråga till dig. Riktigt bra blogg btw.
    Hur många ggr sökte du till polisutbildningen innan du kom in?
    Tacksam för svar! /sökande

    SvaraRadera
  4. Tillhör också en av dem som gör ett besök på din blogg då och då. Gillade ditt engagemang i den händelse som du beskrev. Skönt att det ibland finns tid att göra det där lilla extra.

    Jobbar själv med barn som är utsatta på ett eller annat sätt. Kan konstatera att behoven allt som oftast är större än resurserna.

    Kortsiktigt tänkt av de som beslutar om olika budget. Bortsett från det personliga lidande som barnen går igenom borde det även vara en fördel på ett samhällsekonomiskt plan att lägga större resurser på ett tidigare plan. Innan det eskalerar och, som du själv säger, blir en polisiär fråga.

    SvaraRadera
  5. Tack för kommentarerna! Och kul att du läser, Camilla!

    Anonym, jag tror faktisk att rätt mycket att samhällets problem skulle kunna åtgärdas om inte en massa beslutsfattare satt och bekymrade sig först och främst om sin egen budget, utan istället om helhetsbilder och långsiktiga perspektiv.

    Jag har bara sökt en gång till polisskolan.

    Tack igen :-).

    SvaraRadera
  6. När jag läser inlägget blir jag både glad (stolt) och lite sorgsen. Hade önskat att polisorganisationen såg ut på ett sätt som gjorde det möjligt för dig, och kollegor som du, att göra sånt här oftare. Jag tror som Camilla, att du verkligen gjorde skillnad för både flickan och rektorn.
    Otroligt viktigt, klokt och bra.
    /malin

    SvaraRadera
  7. Hej och tack, Malin!
    Man kan alltid hoppas att det gjorde någon skillnad, men även om jag inte är lika övertygad som ni så kan jag i alla fall ta fasta på att jag försökte...:-) Polisorganisationen ser till viss del ut så, de som jobbar inom närpolisen har betydligt bättre möjlighet till uppföljning. Vi på utryckningen är väldigt händelsestyrda då vi hela tiden måste vara redo för larm. En ironi är att när DN sågade polisen för ett tag sedan så verkade man anse att närpolis och allt förebyggande arbete var nonsens, och att allt fokus skulle läggas på larmhanteringen, dvs utryckningen. Kortsiktigt, och dessutom ganska så oinformerat...

    SvaraRadera
  8. Grymt intressant blogg. All heder för hur ärligt som jag uppfattar det du beskriver ditt arbete. Två frågor;

    1. Hur gör man för att lätta på trycket i ett jobb som detta? Vet ju att många poliser tycks ha problem med spriten och ser för mycket av det mörka i samhället och då enbart ser mörker? Tips? Talar man med kollegor generellt eller märks det snabbt vilka som är empatiska?

    2. Har du sett HBO-serien The Wire? Den borde visas på polishögskolan anser jag.

    Keep on truckin!

    SvaraRadera
  9. Tack Jimmy! Vad gäller dina frågor, så finns det organiserade debriefing och defusing samtal när något speciellt jobbigt händer. Annars så är det upp till var och en hur de hanterar eventuellt "tryck". Troligtvis på samma sätt som de flesta andra, dvs samtal med nära och kära, samtal med kollegor, avkoppling, träning, mm... Men min uppfattning är att det är ovanligt att någon dras ned i depression av jobbet. Vad gäller den empatiska förmågan, så är den generellt sätt god bland de flesta poliser som jag har haft att göra med, men visst finns det tillfällen då man har reagerat. Sen tror jag mer det beror på personlighet än erfarenheter i jobbet, även om dessa påverkar. Vad gäller The Wire så kan jag inte svara, för jag har inte sett serien...

    SvaraRadera