Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...