Det är ofta roligt att gripa. Att gripa en gärningsman kan ge en djup tillfredsställelse. Om det rör sig om en inbrottstjuv eller en rånare så är man medveten om att gripandet i alla fall för ett litet tag (de släpps ofta ut snabbt igen...) förhindrar nya brott och att det dessutom drastiskt ökar möjligheten att utreda det/de aktuella brotten. Om man griper en hustrumisshandlare känner man dessutom att man faktiskt kan hjälpa henne genom att stoppa in hennes plågoande i en cell (sen är det tyvärr väldigt ofta som kvinnan/målsägaren tar tillbaka sin berättelse, men om man då gjort riktigt bra förstahandsåtgärder kan gärningsmannen kanske ändå dömas).
I vissa fall är det dock mycket svårare. Ord står mot ord i ett ärende gällande familjevåld/hot, och man får ingen direkt känsla för vem som talar sanning och vem som ljuger. Kanske finns det delar av sanning och delar av lögn i bådas historia. Det kan finnas skälig misstanke om ett brott, t.ex. en kvinnofridskränkning eller en fridskränkning, men man är ändå osäker och det finns ingen bra stödbevisning. Vi var på ett sådant jobb idag, och vi grep den misstänkte mannen för att inte riskera att han fortsatte att begå brott emot målsägaren (recidivfara) eller att han påverkade henne, och på så sätt utrednigen (kollusionsfara). Men vi kände att det fanns flera sidor till historien och vi var inte säkra på att han var skyldig till allt det han anklagades för. Och det var inte roligt att gripa...
söndag 12 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Det finns komplexa situationer, rättare sagt så är nog alla situationer komplexa på olika sätt. Men om det finns ett missbruk i botten och de inblandade kanske varken är nyktra nog eller intelligenta nog att klart redogöra för vad som hänt, dessutom möjligen upprörda över det faktum att de har bråkat... så kan jag tänka mig att det kan vara svårt att avgöra vem av de inblandade som borde gripas.
SvaraRaderaEller kanske är det enkelt: Den som är minst skadad är den som är aggressivast...
Nej, jag har aldrig varit med om att fälla några avgöranden i såna situationer, däremot har jag haft en väldigt trasig familj som grannar där anmälningar haglade till höger och vänster om allt, där alkohol var legio och slagsmål vardagsmat. Jag kunde som granne inte säga vem som var "dummast" när era lokala kollegor kom för att räta upp situationen gång på gång. Men det var oftast mannen som fick åka med till buren.
/Pythia
Ja, det brukar vara mannen som grips, dels självklart för att mannen oftast är den som slåss, men kanske även för att man har lite förutfattade meningar... Och alkohol gör alltid saken värre, även om det inte var någon alkohol inblandad i fallet jag berättade om ovan.
SvaraRadera