LVM

Något som jag gillar med arbetet som polis är att man konstant möter människor. Nya människor. Människor som jag aldrig hade mött om jag hade fortsatt att jobba som ingenjör. Inte sällan är det tragiska livsöden som man stöter på, men de mötena kan också vara bland de mest givande, i alla fall om man hittar balansen emellan att känna empati och att inte ta allt man ser för personligt.

För ett par arbetspass sedan så fick jag och kollegan ett rutinjobb. Vi skulle köra en person som omhändertagits till ett behandlingshem där hon enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) skulle spärras in. Flickan i fråga var förtvivlad. Det var inte svårt att förstå att hon behövde tvångsvård för att komma ur sitt missbruk, hon pratade lyriskt om sin senaste "trip" trots att den egentligen slutade i misär. Och hon kunde inte svara "ja" på frågan om hon ville bli kvitt drogerna trots att det var uppenbart att de hade kostat henne i princip allt som hon hade i livet. Men trots det var det inte avsaknaden av tillgång till droger som gjorde att hon hade ångest över tanken på att hon skulle tvångsvårdas på behandlingshemmet i fråga, utan villkoren och behandlingen på hemmet dit vi körde henne.

Om flickans berättelse stämmer, så behandlas de som omhändertagits som en vårdåtgärd betydligt mycket hårdare än de som spärras in som straff. Hon hävdade att de kunde gå mer än en vecka mellan gångerna då de fick gå ut och ta frisk luft. De fick inte använda mobiltelefoner (det fick hon däremot till sin förvåning i vår bil, hon är ju omhändertagen för vård, inte gripen för brott). Och det verkade som aktivitetsutbudet och miljön var extremt torftiga.

Vad beror då detta på? Att det är privata aktörer som driver behandlingshemmen och därför sparar på allt som kostar? Att det är dålig tillsyn och en undermålig lagstiftning som styr tvångsomhändertaganden enligt LVM och LVU (lyssna gärna på P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om LVU-hem)? Jag vet inte.

Jag vet bara att efter ett snabbt överlämnande så åkte jag därifrån med en dålig känsla i magen. Och att jag först på väg tillbaka kom på att jag hade velat fråga personalen som tog emot flickan om hur ofta de fick vara utomhus. Och det faktum att jag kom på det för sent gör nog att det stör och gnager i mig mer än vad det hade gjort annars, då blir liksom eventuella missförhållanden också mitt ansvar...