Antiklimax i jakt på hustrumisshandlare

I slutet av förra veckan, då jag jobbade civilt med en kollega, fick vi ett jobb ifrån vår jourhavande förundersökningsledare (JFU). Det hade nyligen skett en misshandel, en man hade slaget sin fru inför parets gemensamma lilla barn. Då polis kom till platsen hade mannen sprungit iväg, och på så sätt undgått att bli gripen. Jag har även för mig att JFUn berättade att mannen ytterligare en gång hade lämnat springandes då en målad polispatrull närmade sig. Nu hade vi fått reda på att han befann sig i närheten med en grupp personer som grillade. Det fanns även ett anhållningsbeslut mot honom, efter att åklagare hade kontaktats.

Medan vi åkte ut diskuterade vi taktik, och jag förberedde mig mentalt på att det antagligen skulle bli springa av. På väg fram fick vi dock reda på att sällskapet hade lämnat, och befann sig inne i en bostad. Vi försökte, med hjälp av vår tursekreterare, att forska fram den exakta adressen och namnet på dörren, men det misslyckades. I slutändan hade vi inget annat val än att ge upp och åka hem. För mig var det frustrerande, det finns få saker inom polisyrket som jag tycker är så viktiga som att plocka in män som slår sina kvinnor. När de är på fri fot finns det både risk att de förstör utredningen genom att få kvinnan att ta tillbaka anmälan och vittnesmål, och ännu mycket värre, risk att kvinnan blir slagen igen.

Några dagar senare då jag jobbade igen noterade jag att mannen var uppförd som efterlyst. Jag var sugen på att åka ut och leta direkt, men annat kom emellan. Mot slutet av passet fick jag och den kollegan jag då jobbade med tid över, så efter att ha dubbelkollat att mannen fortfarande var efterlyst åkte vi ut till adressen för att eftersöka honom. Att leta efter efterlysta är lite bökigt, då polisen är av uppfattningen att det krävs ett färskt beslut om husrannsakan innan man ens knackar på dörren hos en efterlyst person. Med tanke på att det beslutet bara kan fattas av den förundersökningsledare som äger ärendet (eller en jourhavande förundersökningsledare på dennes enhet/distrikt/myndighet) blir det ofta svårt att få tag på rätt person. Detta trots att de flesta åklagare man pratar med ställer sig helt frågande till varför man ens behöver ett husrannsakansbeslut för att knacka på dörrar.

Hur som helst så blev vi insläppta i lägenheten av målsägaren, som vi ville prata med för att fråga om var hennes efterlyste man (som är skriven i samma lägenhet) höll hus. Det visade sig då att mannen fanns i lägenheten. Jag var minst sagt nöjd över att vi hade fått tag på mannen, som bara några dagar tidigare hade kommit undan då vi var ute och letade efter honom. Men när jag tog en åklagarkontakt så visade det sig att mannen inte längre var anhållen. Sju minuter innan jag ringde så hade anhållningsbeslutet upphävts, så vi hade inte längre någon möjlighet att ta med honom in.

Innan vi lämnade, så pratade jag med målsägaren. Tidigare hade vi fått intrycket av att hon var mycket rädd för sin man och att hon inte hade för avsikt att släppa in honom i lägenheten. Brottsrubriceringen var dessutom Grov Kvinnofridskränkning, vilket betyder att han var misstänkt för att upprepade gånger ha begått brott mot henne. Kvinnan förklarade att hon då hon pratade med polisen hade sagt att hon hade hittat på. Hon ville ha tillbaka sin man, framför allt för att deras lille son hade varit så ledsen för att han var borta, så därför hade hon släppt in honom igen. Efter att vi hade pratat ett tag, och efter att jag hade påpekat att det stora blåmärket hon hade vid ena ögat fortfarande syntes väl, så medgav hon att han hade slagit henne, men hon hävdade ändå att hon hade överdrivit mycket i den initiala anmälan. Jag kunde inte låta bli att framföra min åsikt, att det aldrig är förlåtligt för en man att misshandla sin kvinna, och att hon borde sätta stopp där och då genom att samarbeta med polisen, men det är ju hennes beslut... Sen kunde jag inte göra så mycket mer än att försöka förmedla för målsägaren hur vanligt det är att kvinnor försvarar och bortförklarar hemska saker som de blir utsatta för av sina män. Hur det blir lättare för varje gång, både att slå och att "förlåta" den som slår. Och hur nedbrytande och farlig den processen är. Sen lämnade vi.

Visst kan det vara frustrerande att en kvinna som blir misshandlad väljer att ändra sitt vittnesmål och i praktiken ta tillbaka sin anmälan. Men samtidigt så får man förstå att det är en extremt svår sits, att bli slagen av den som man kanske ändå älskar och dessutom har barn med. Man vill förlåta och gå vidare. Speciellt om man har personen i sin närhet. Det jag har svårare att acceptera är att anhållningsbeslutet hävs så snabbt bara för att kvinnan vacklar i sin berättelse, i det här fallet måste det ha funnits dokumenterade skador, och hon medger ju själv, om än motvilligt att hon har blivit slagen.