onsdag 25 maj 2011

Om att behöva släppa och lämna vidare

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ett lägenhetsbråk. Gärningsmannen hade redan lämnat, så till en början handlade det som så ofta helt enkelt om att hålla förhör och ta uppgifter till en anmälan. Att en man hotar och är våldsam mot sin fru är dessvärre inget ovanligt. Det som bland annat gjorde det här fallet lite ovanligare var att mannen var ungefär hälften så gammal som kvinnan, och man kan misstänka att giftermålet för hans del hade en hel del att göra med hans försök att få uppehållstillstånd i Sverige. Han hade dock nyligen fått ett negativt besked, vilket han tog ut över kvinnan. Mannen var på pappret redan utvandrad, men bodde delvis kvar hos sin fru där han tidigare var skriven och delvis med vänner i en lägenhet i närheten. Det fanns alltså gott om skäl för att gripa honom för grov kvinnofridskränkning, både recidivfara/risk för fortsatt brottslighet, kollusionsfara/risk att han påverkar målsägaren/utredningen och flyktfara/risk för att han lämnade landet. Hade han varit kvar hade vi plockat in honom direkt. Nu var han inte det, men jag var väldigt sugen på att åka till lägenheten där han antagligen höll hus för att leta efter honom. Det hade dock krävts beslut om husrannsakan av åklagare, och "synnerlig anledning att anta" att han fanns i lägenheten. Dessutom fanns det andra omständigheter som jag inte kan gå in på som gjorde att det hade krävts en del jobb att slå till mot lägenheten. Kontentan blev att vi fick åka in och skriva av oss, vilket i alla fall ledde till att mannen blev anhållen i sin utevaro. Sen får man hoppas att någon annan tar honom...

Några dagar senare var vi på ett timat rån. Det var en 14-årig tjej som hade blivit riktigt fult överfallen av en grupp på ett tiotal aningen äldre tjejer. En bekant till henne hade bett henne följa med in bakom en skola, där hon sen blev påhoppad bakifrån och slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då hon låg på marken. Hon blev även av med sin mobiltelefon. Hon lyckade i alla fall själv ta sig upp och fly, och även om hon hade blivit ordentligt misshandlad verkade hon tack och lov inte ha några allvarliga skador. Hennes två väninnor som var med ville inte vittna, något som dels är typiskt för området (Rinkeby) och dels säkert beror på rädsla för den misshandlade tjejligan. Tjejen som hade blivit slagen var dock betydligt tuffare, och berättade allt hon visste. Medan jag förhörde henne, så blev hennes väninnan uppringd med den stulna mobilen, en av dem som överföll henne ringde och sa till dem att komma till Tensta Centrum. Vi avslutade förhöret och åkte ut med tjejen för att se om de befann sig där de hade sagt att de skulle vara. Vi hade målsägaren i bilen och behövde köra henne till sjukhus och det hade varit minst sagt bökigt att också få med en eller flera gripna, men vi ville i alla fall se om vi åtminstone kunde få tag på den stulna mobilen och identifiera upp några av tjejerna. Ingen var dock där, så vi kunde inte göra något mer än att lämna av målsägaren på sjukhus (efter att ha erbjudit hennes mamma att följa med) och sedan avrapportera ärendet.

I både de här fallen fanns det information om dem som hade begått brottet, och det borde i båda fallen även gå relativt enkelt att få tag på gärningspersonena (vad gäller tjejligan så visste målsägaren i alla fall vilka de två pådrivande flickorna var). Det hade varit otroligt skönt, främst för målsägarnas skull, men i ärlighetens namn även för min egen skull, att få lägga vantarna på de här personerna. Och det hade inte ens varit särskilt svårt om man hade fått fortsätta att jobba med ärendet. Så fungerar det dock inte, vi på utryckningen gör vad vi kan på plats, avrapporterar det och lämnar det vidare. I undantagsfall kan man ta sig tid att direkt följa upp något, men det förutsätter att det är lugnt med larm och att det inte skulle kräva övertid, något som myndigheten gör allt den kan för att bekämpa. Annars får man finna sig i att hoppas att nästa instans gör ett bra jobb. Och det kan kännas väldigt frustrerande när man själv har blivit känslomässigt engagerad i ett ärende, speciellt eftersom just det faktum att det inte finns någon gripen i ärendet gör att det ofta kan dröja ett bra tag innan någon utredare börjar jobba med det då det alltid finns mycket som väntar i balanshögarna. Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett...

10 kommentarer:

  1. Inte ofta man får höra att tjejer begår sådana brott. Sen är jag nog inte ensam om att tycka att tjejerna som misshandlade inte kan sjunka lägre. Rinkeby är väl ett av de områdena med högst brottslighet. Det är nog inte så ovanligt att man i sådana områden inte ”tjallar”, men det är också synd att det ska behöva vara så. Tycker att det var väldigt modigt av tjejen att berätta det hon visste.

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Hur går jag tillväga för att polisanmäla en polisman/kvinna?
    Hur identifierar jag vederbörande om denne vägrar uppge namn och tjänstgöringplats?
    Tacksam för svar.
    /Fr

    SvaraRadera
  3. Ett intressant problem som du pekar på när det gäller arbetsmetoderna. Borde det inte gå att organisera verksamheten på något annat sätt och möjliggöra för fler poliser att jobba med ärenden "från ax till limpa"?

    Min erfarenhet är att just nu är alla frustrerade - de som gör ingripandet får inte gå i mål, de som utreder på krim får inte ihop alla prioriteringar, de som jobbar i gränssnittet mellan utryckning/krim har ett mindre helvete med att sortera ut vad som ska skickas vart etc.

    Det som verkar fungera är att alla polismästardistrikt ställer ett visst antal ordningsbilar till LKC:s förfogande och att ni åker som någon sorts taxibilar ToR station-brottsplats, gör ett bra jobb utifrån taskiga förutsättningar (så länge engagemanget hos de enskilda poliserna finns) men endast i undantagsfall lyckas någon lägga ihop ett litet större pussel och når till rötterna på ett problem?

    Många gör ett bra jobb, men när ingen fullföljer blir det bra jobb som görs i princip bortkastat i alla fall.

    Stämmer den här bilden tycker du?

    SvaraRadera
  4. //, tyvärr har du rätt om Rinkeby, och ja, det var verkligen en modig och stark liten tjej.

    Fr, som polis så har man en plikt att uppge information som gör att man kan identifieras. Jag uppger alltid mitt namn om någon frågar (vilket händer ofta då någon är missnöjd med att bli ingripen mot), men man kan även uppge sitt tjänstenummer eller patrullnummer. Om personen vägrar att säga något som gör att han/hon kan identifieras så begås ett fel. Om du ser radiobilen så kan du dock se patrullnumret, och det är alltid registrerat vilka som åker i vilken patrull för varje givet tillfälle. Om du stöter på någon som är på ett visst jobb, patrullen kanske LOBar dig, så finns det registrerat i polisens händelsesystem och poliserna kan identifieras därigenom. Vad gäller att göra en anmälan, så vänder du dig helt enkelt till polisen och säger att du vill anmäla en polisman. Polismyndigheten måste då ta upp din anmälan, och den kommer genast att hamna hos den separata grupp som enbart hanterar anmälningar mot poliser.

    Leffe, jag skulle säga att din bild delvis stämmer, men att verkligheten inte är fullt så mörk som du målar upp den. På sätt och vis är det frustrerande att inte få jobba vidare med ett fall, samtidigt måste varje polismyndighet alltid ha ett antal bilar tillgängliga för att svara på larm (vilket inte bara är köra och ta upp anmälningar, utan även att ingripa mot brott och ordningsstörningar, lösa allsköns problem, mm), så man vill inte att en patrull skall fastna för länge på ett ärende. vad gäller gränssnittet mellan utryckningen och krim, så har de fullt upp, och en stor del av problemet är att det kommer in för mycket ärenden. Det är centralt att rätt ärenden prioriteras och inte blir liggande. Sen är det ett jätteproblem att balanserna är så stora. Ingen tjänar på att det tar ett antal månader innan en utredare får ett ärende på sitt bord.

    Och lösningen? Bättre prioriteringar, bara utreda det som går att utreda, mer resurser, bättre förstahandsåtgärder, avsluta det som går att avsluta direkt, enklare lagföring, mm... Om man t.ex. kunde få utfärda ordningsbotar på fler småbrott så skulle bara det avlasta systemet en hel del...

    SvaraRadera
  5. "Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett... "

    Så om tio personer hoppar på mig bakifrån och jag blir "slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då [jag ligger] på marken", då är det en händelse som polisen varken priorterar eller utreder...?

    Som den svenska polisen ser det, så är det sån't som händer och därför lågprioriterat.

    Har jag fattat rätt?

    SvaraRadera
  6. Nej, du har inte fattat rätt. Däremot prioriteras utredningar lite "blint" efter brottsklassificering, i alla fall i första skedet. Med tanke på flickans relativt lindriga skador så hade det varit svårt att rubricera överfallet som grov misshandel trots det hänsynslösa tillvägagångssättet, alltså hade det stannat på misshandel. Och rån prioriteras högre än misshandel. Däremot har jag aldrig sagt varken att polisen anser att det är "sånt som händer" eller att det inte utreds.

    SvaraRadera
  7. Hej Martin,

    Jag tror, att vanligt folk finner svensk polis "blinda" prioritering både märklig och upprörande.

    Den som blir påhoppad bakifrån av tio (10) okända personer och blir "slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då [man ligger] på marken" har nog svårt att förstå, varför det inte är högt prioriterat.

    Jag antar, att de tio personerna var (åtminstone delvis) kända för offret i det fall. som du berättar.

    Men om det är kända eller okända gärningsmän spelar väl ingen roll för hur svensk polis prioriterar och det spelar väl inte heller någon roll för polisens prioritering, om man blir angripen av en eller tio gärningsmän?

    Stämmer det, att svensk polis prioriterar ett oprovocerat överfall utfört att tio okända personer lägre än ett rån?

    SvaraRadera
  8. Hej igen Anna,

    Som jag precis har förklarat så kategoriseras ärenden efter brottsrubricering när samordningen skall fördela ut nyinkomna anmälnigar till rätt enheter. Och jag har återigen inte sagt att det inte är "högt prioriterat", bara att ett rån normalt prioriteras högre än en misshandel.

    SvaraRadera
  9. Hej, jag tycker nog att en del av det du beskriver med din arbetssituation stämmer överrens med vad bloggaren Morgonsur säger i detta inlägga :http://morgonsur.wordpress.com/2012/04/10/om-att-skydda-hjalpa-och-stalla-tillratta-del-iii/ samt en hel del annat som många kritiserar polisen för.

    Polisen fostras att arbeta och prioritera det som går snabbt snarare än det som kräver mer jobb. Om du hade hållit i ärendet med flickan som blev påhoppad och drivit det och kunnat följa upp det, så som du gjort med en del andra ärenden, så hade det troligtvis gett mer effekt än att lämna över det till någon annan.

    Uppföljning är till exempel bra, för det visar att polisen bryr sig. De gånger där du har åkt till olika skolor och följt upp vad som händer med brottsoffrena, har troligtvis betytt MYCKET för dessa personer.

    Det är sånt arbete som vänder de negativa åsikter om polisen till positiva. Men det är jobbigt och tar tid.

    Något som däremot är negativt är när man bor 200 meter från distriktes polisstation och massa ungdomar en Torsdagskväll utför skadegörelse som hörs kilometer men det tar ändå polisen en kvart att ta sig de 200 meterna EFTER man ringt till SOS och då kommer de från andra hållet ... och ungdomar har då hållit på med förstörelsen i 40+ minuter.

    Eller när folk ställer sig och kan ostört klottra ner polisstationen och klottrer är kvar i månader.

    Vittna? Va? Skämtar du? Jag bor 200 meter ifrån er station men ni tar ändå år och dar på er att komma fram. Skulle jag bli påhoppad så skulle jag inte kunna vänta mig någon hjälp från er.

    Varför kan inte polisen ens fotpatrullera sin bakgård? Fotpatruller skulle nog förbättra polisens kontaktnät i områdena men också förbättra polisens ansikte utåt mot allmänheten.

    SvaraRadera
  10. Jag håller med dig om att det många gånger känts som om det hade gått mycket snabbare att få resultat om man hade kunnat driva sina egna ärenden vidare. Att man inte har den möjligheten är en av nackdelarna med hur organisationen ser ut, sen finns det många fördelar också. Det är dock frustrerande att vilja hjälpa och tvingas släppa...

    Vad gäller skadegörelse precis bredvid en polisstation, så vet jag inte om stationen du pratar om är bemannad 24/7 eller ej, det spelar ingen större roll om brottet sker i närheten om ingen finns i tjänst. Sen skulle jag gärna fotpatruller mer, men då vi inte är på jobb (vilket vi är för det mesta i mitt distrikt) så är det mest trafik som gäller, för vi får order att ägna oss åt det som mäts, och det gör man inte med fotpatrulleringen...

    SvaraRadera