Brott i skolmiljö - dubbel kränkning

I slutet av december gick det ut ett larm om att en flicka hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök på sin högstadieskola. Operatören på LKC ville inte rikta jobbet direkt till någon radiobil då det handlar om ett uppdrag där bemötande är ännu viktigare än vanligt och han inte kände turlaget. Jag svarade. Flickan hade uppenbarligen kommit hem och någon hade ringt ifrån bostaden, så vi skickades till hemadressen. När det blev klart för mig att det bara var min patrull som skickades på jobbet av LKC så såg jag själv till att få iväg en patrull till brottsplatsen/skolan för säkring av bevis, förhör av vittnen, mm. Det borde ha varit en självklarhet ifrån början.

På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.

Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.

När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.

Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.

Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.

Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!

Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...

Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...

Mer om föräldraansvar

Det är inte alltid lätt att vara förälder. För någon vecka sedan var jag och kollegan på ett larm där en flicka skall ha hotat att bränna ned huset. Då vi kom fram, så visade det sig faktiskt vara sant. Den 15-åriga dottern i familjen hade sagt att hon skulle bränna ned huset om hon inte fick tillbaka sin mobiltelefon, som fadern hade tagit ifrån henne.

Det kändes inte som en polisiär fråga, men man vill ju försöka hjälpa till så gott det går, så jag satte mig för att privat och i lugn och ro försöka prata med flickan. Hon var otroligt svår att få kontakt med. Jag fick stå till svars för alla upplevda oförrätter ifrån samhället (och blev dessutom förolämpad på olika sätt) och detta innan jag hade hunnit göra mer än att sätta mig ner och be henne berätta vad det var som hade hänt. Jag har sällan mött någon som så instinktivt hade taggarna utåt och som visade så lite vilja att lyssna och mötas i ett samtal. Jag tror absolut inte att hon hade haft för avsikt att tända eld på radhuset, men då jag påpekade att en sådan handling skulle kunna döda helt oskyldiga personer som hennes småsyskon och familjens grannar, så hävdade hon att hon inte brydde sig om det, ett tecken på att hon var för envis för att ta ett steg tillbaka ens då det blev helt uppenbart att hon hade gått alldeles för långt.

Samtalet med föräldrarna gav att de hade tagit flickans mobil för att hon genom den hade haft kontakt med nästan dubbelt så gamla killar från vilka hon bland annat hade fått sms av sexuell karaktär. Hon hade även nästan helt struntat i skolan (samt inte lyft en finger för att hjälpa till hemma).

Flickan själv hävdade att hennes pappa även hade hotat att gifta bort henne då familjen besökte sitt ursprungsland.

Jag reagerar instinktivt med stark skepsis då föräldrar, och kanske speciellt ifrån vissa kulturer, försöker kontrollera sina döttrars liv och relationer. Men med tanke på de omständigheter som båda föräldrarna berättade om så förstår jag både deras rädsla och frustration. Vad skall man som förälder göra då ens barn revolterar till den grad att hon utsätter sig för vad som känns som farliga risker, men när den kontroll man försöker utöva bara förvärrar konflikten? Då jag, som i det här fallet, faktiskt tror på att kontrollen handlar om att skydda barnet och inte föräldrarnas rykte, så kan jag känna förståelse och sympati.

Det kanske mest tragiska med händelsen var när den 10-åriga lillasystern kom in under de avslutande samtal som vi höll gemensamt med familjen. Hon hade hört en del av diskussionerna och kom in för att själv ta på sig skulden för vad hon upplevde var ett missförstånd som berodde på något som hon hade sagt. Jag avbröt samtalet för att med emfas försöka övertyga barnet om att hon inte hade någon som helst skuld i någonting vad gäller familjens problem.

I slutändan så kunde vi inte göra så mycket mer än att rapportera våra iaktagelser till socialtjänsten, som redan hade ett pågående ärende för flickan.

Som kontrast till händelsen jag precis berättat om så följde vi med två 14-åriga tjejer som hade suttit och druckit med ett gäng äldre killar tills de blev så berusade att de blev medvetslösa och helt okontaktbara till Astrid Lindgrens barnsjukhus härom veckan. Då en kollega ringde till en av flickornas pappa för att informera honom om händelsen och se till att han kom och tog hand om sin dotter, så svarade han "Måste jag komma dit?". Inte konstigt att flickan hade hamnat i den situationen med en far som bryr sig så lite.

Om att behöva släppa och lämna vidare

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ett lägenhetsbråk. Gärningsmannen hade redan lämnat, så till en början handlade det som så ofta helt enkelt om att hålla förhör och ta uppgifter till en anmälan. Att en man hotar och är våldsam mot sin fru är dessvärre inget ovanligt. Det som bland annat gjorde det här fallet lite ovanligare var att mannen var ungefär hälften så gammal som kvinnan, och man kan misstänka att giftermålet för hans del hade en hel del att göra med hans försök att få uppehållstillstånd i Sverige. Han hade dock nyligen fått ett negativt besked, vilket han tog ut över kvinnan. Mannen var på pappret redan utvandrad, men bodde delvis kvar hos sin fru där han tidigare var skriven och delvis med vänner i en lägenhet i närheten. Det fanns alltså gott om skäl för att gripa honom för grov kvinnofridskränkning, både recidivfara/risk för fortsatt brottslighet, kollusionsfara/risk att han påverkar målsägaren/utredningen och flyktfara/risk för att han lämnade landet. Hade han varit kvar hade vi plockat in honom direkt. Nu var han inte det, men jag var väldigt sugen på att åka till lägenheten där han antagligen höll hus för att leta efter honom. Det hade dock krävts beslut om husrannsakan av åklagare, och "synnerlig anledning att anta" att han fanns i lägenheten. Dessutom fanns det andra omständigheter som jag inte kan gå in på som gjorde att det hade krävts en del jobb att slå till mot lägenheten. Kontentan blev att vi fick åka in och skriva av oss, vilket i alla fall ledde till att mannen blev anhållen i sin utevaro. Sen får man hoppas att någon annan tar honom...

Några dagar senare var vi på ett timat rån. Det var en 14-årig tjej som hade blivit riktigt fult överfallen av en grupp på ett tiotal aningen äldre tjejer. En bekant till henne hade bett henne följa med in bakom en skola, där hon sen blev påhoppad bakifrån och slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då hon låg på marken. Hon blev även av med sin mobiltelefon. Hon lyckade i alla fall själv ta sig upp och fly, och även om hon hade blivit ordentligt misshandlad verkade hon tack och lov inte ha några allvarliga skador. Hennes två väninnor som var med ville inte vittna, något som dels är typiskt för området (Rinkeby) och dels säkert beror på rädsla för den misshandlade tjejligan. Tjejen som hade blivit slagen var dock betydligt tuffare, och berättade allt hon visste. Medan jag förhörde henne, så blev hennes väninnan uppringd med den stulna mobilen, en av dem som överföll henne ringde och sa till dem att komma till Tensta Centrum. Vi avslutade förhöret och åkte ut med tjejen för att se om de befann sig där de hade sagt att de skulle vara. Vi hade målsägaren i bilen och behövde köra henne till sjukhus och det hade varit minst sagt bökigt att också få med en eller flera gripna, men vi ville i alla fall se om vi åtminstone kunde få tag på den stulna mobilen och identifiera upp några av tjejerna. Ingen var dock där, så vi kunde inte göra något mer än att lämna av målsägaren på sjukhus (efter att ha erbjudit hennes mamma att följa med) och sedan avrapportera ärendet.

I både de här fallen fanns det information om dem som hade begått brottet, och det borde i båda fallen även gå relativt enkelt att få tag på gärningspersonena (vad gäller tjejligan så visste målsägaren i alla fall vilka de två pådrivande flickorna var). Det hade varit otroligt skönt, främst för målsägarnas skull, men i ärlighetens namn även för min egen skull, att få lägga vantarna på de här personerna. Och det hade inte ens varit särskilt svårt om man hade fått fortsätta att jobba med ärendet. Så fungerar det dock inte, vi på utryckningen gör vad vi kan på plats, avrapporterar det och lämnar det vidare. I undantagsfall kan man ta sig tid att direkt följa upp något, men det förutsätter att det är lugnt med larm och att det inte skulle kräva övertid, något som myndigheten gör allt den kan för att bekämpa. Annars får man finna sig i att hoppas att nästa instans gör ett bra jobb. Och det kan kännas väldigt frustrerande när man själv har blivit känslomässigt engagerad i ett ärende, speciellt eftersom just det faktum att det inte finns någon gripen i ärendet gör att det ofta kan dröja ett bra tag innan någon utredare börjar jobba med det då det alltid finns mycket som väntar i balanshögarna. Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett...

Fulla barn

Om en berusad vuxen person, som är för full för att ta hand om sig själv, är aggressiv och omedgörlig och därför inte är välkommen på en vårdinrättning (St:Göran BAS i vårt fall) så hamnar denne som bekant i en fyllecell på polisstationen. Det fungerar dock naturligtvis inte om det rör sig om ett barn.

I helgen hade vi hand om två olika berusade ungdomar, en var 14 och den andre 15. 15-åringen var lugn, och vi körde honom direkt hem till hans bostad och överlämnade honom i faderns händer. Han var dessutom inte så pass berusad att det kändes som att han behövde medicinsk vård, så givet att det fanns en förälder hemma, så kändes det rätt att köra hem honom. Vi pratade ett tag med den bekymrade fadern och skrev ett pm till socialtjänsten (vilket fadern också bad om).

14-åringen är en annan historia. Han hade varit extremt aggressiv och våldsam då han omhändertogs. Vi fick ta över ärendet, och fick i uppdrag av befälen att köra hem honom. Då han överlämnades till oss var han okontaktbar. Det naturliga för mig hade, med tanke på hans tillstånd, varit att se till att han fick professionell vård. I Stockholm innebär det Maria Ungdom för berusade barn. Där var han dock tydligen inte välkommen, på grund av att han var så våldsam och oregerlig. Enligt vad jag fick höra så tog inte ungdomspsykiatrin (BUP) emot berusade, och hos oss kunde han naturligtvis inte stanna, så då återstod föräldrarna.

Motvilligt, eftersom jag hade föredragit en vårdinrättning, så körde vi ut honom till hemmet efter att ha pratat med hans mor. Han verkade sova under färden, men då mamman kom ut till bilen för att hämta honom blev han aggressiv igen, dödshotade henne, och började veva med armarna. Mamman verkade van, och jag hjälpte henne att föra in honom i hemmet. Hon tackades oss hjärtligt för hjälpen.

Det faktum att grabben tydligen kunde gå själv då vi tog ut honom ur bilen visade att han antagligen inte var så dålig som han verkade. Kanske spelade han mer borta än han var för att slippa att behöva bråka och kaxa sig mot mig under färden? Det kändes fortfarande inte särskilt bra att lämna över honom till föräldrarna med tanke på hur han betedde sig, men det hade känts betydligt värre om jag fortfarande hade trott att han var så full att han var halvt medvetslös, då jag i så fall gärna hade sett att han hade övervakats av någon med medicinsk kunskap.

Om inte föräldrarna hade varit hemma och nyktra, så hade vi haft ett mycket större problem. Tyvärr känns det som om det är allt för ofta som vissa grupper som har ett tydligt vårdbehov i slutändan lämpas tillbaka på polisen för att de inte är välkomna någonstans inom sjukvården. Speciellt olyckligt blir det om det rör sig om personer som antingen är minderåriga eller som faktiskt behöver ses till av personal som har bättre sjukvårdskunskaper än poliser och arrestvakter.

Vår i luften - lekande barn och fylleri

Solen och värmen har kommit till Stockholmsregionen med allt vad det innebär. Ungdomar kör omkring på mopeder och crossar kring Järvafältet, ofta i alldeles för hög fart vilket innebär en fara för andra, speciellt lekande barn. Och när barnen kommer ut och leker i det fina vädret så är det flera som går vilse eller tappas bort. För någon dag sedan var jag och kollegan på ett jobb där en treåring hade anmälts försvunnen. Hon hade själv lyckats vandra tvärs igenom nästan hela Rinkeby innan en hjälpsam och ansvarsfull man ur allmänheten reagerade, tog hand om flickan och ringde till polisen. Att leta försvunna personer är ett ganska vanligt jobb för en polis, och de allra flesta påträffas lyckligtvis oskadda relativt snabbt, men det är ändå en stor lättnad varje gång någon återfinns, speciellt då det gäller ett barn.

När barnen leker kan de inte bara springa bort, de kan även klättra upp på saker. Igår gick det larm om en liten sexårig pojke som hade tagit sig upp på ett tak och var på väg att hoppa. Eftersom vi låg nära och hade möjlighet att avbryta det vi höll på med, så var vi först på plats. Som tur var, var det ett missförstånd att pojken var på väg att hoppa, han hade helt enkelt klättrat upp på längs en stupränna på ett 5-6 meter högt tak för att leta efter en fotboll och sedan inte kunnat ta sig ned. Vi behövde bara prata med honom tills våra vänner i räddningstjänsten anlände med stegar, och köra hem honom till hans mamma när de hjälpt honom ner.

Det mest tydliga vårtecknet för en polis i yttre tjänst är nog ändå alla människor som super ned sig ute i solen. Under förra passet körde vi inte mindre än tre rundor till TNE/St:Göran Beroendeakuten med LOBar (berusade personer som är omhändertagna för att få hjälp). Jag har absolut inget emot att ta en LOB. Det är alltid trevligt att kunna hjälpa människor, även om det kan lukta lite illa i bilen när någon har kissat och bajsat på sig av berusningen (vilket en av dem hade) och även om det kan bli lite stökigt om någon är aggressiv (viket de andra två stundtals var). Men ibland känns det ändå onödigt att vi skall behöva lägga så mycket resurser på fylleri. Då vi hade lastat en LOB i Vällingby och var på väg till St:Göran så gick det ut ett omedelbart jobb i närheten. En man hade tydligen flippat. Det talades om sönderslagna rutor, blod, och en kvinna som skriker på hjälp. Vi var närmast och jag frågade kollegan som satt bak med LOBen om det var ok att vi åkte dit och att hon satt kvar i bilen med den omhändertagne medan jag gick ur och försökte säkra upp läget tills kollegorna som var på väg anlände. Kollegan kände dock att det inte skulle vara tryggt att stanna kvar med den berusade mannen om jag lämnade, eftersom han var aningen oregerlig, och det fick jag självklart respektera. Det känns dock enormt frustrerande att vara i närheten när någon eventuellt behöver hjälp akut och inte kunna göra något. Nu anlände kollegorna relativt snabbt ifrån stationen, och det visade sig att den stökiga mannen redan hade lämnat den aktuella adressen, så det hade inte gjort någon som helst skillnad om vi hade åkt dit. Och anledningen till att han hade flippat? Jo, han hade efter avslutad arbetsdag satt sig i solen och börjat dricka...

Barn som slår barn

För ett tag sedan då vi var på väg tillbaka till stationen för att skriva av oss två ärenden som vi varit på så gick det ut ett larm om en pågående misshandel, även denna gång i Tensta. Informationen ifrån operatören var väldigt oklar, vilket berodde på att anmälaren uppenbarligen var mycket ung och hade svårt att ge en tydlig redogörelse av vad som hände. Eftersom vi låg närmast avbröt vi färden mot stationen och tog jobbet. Då vi kom fram visade det sig att det var en tolvårig tjej som hade blivit nedknuffad i en snöhög och slagen av ett gäng jämnåriga killar. När någon av hennes kompisar sade att de var på gång att ringa polisen flydde killarna därifrån, dock efter att ha hotat flickan. Lyckligtvis verkade flickan inte fått några skador, och hon sa sig själv inte behöva hjälp av läkare.

Vi hade alltså ett fall av misshandel och olaga hot, där gärningsmännen är barn i 12-årsåldern. Det är helt uppenbart att det hela inte kommer att leda till några straffrättsliga påföljder, då straffmyndighetsåldern är 15 år. Polisutredningen kommer alltså snabbt att läggas ned. Dessutom händer den här sortens incidenter dagligen på i princip landets alla skolor, där mängder med barn utsätts för hot, våld och andra former av övergrepp eller mobbning. Skulle alla dessa fall hamna hos polisen, så skulle man behöva förstärka med tusentals nya ungdomsutredare...

För min del känns det dock väldigt viktigt att markera att barn är minst lika skyddsvärda som vuxna, och att deras utsatthet måste tas på allvar. Och, här kommer den centrala punkten, detta gäller ÄVEN när deras plågoandar är andra barn. Jag tycker att samhället har en tendens att bagatellisera gärningar som begås av barn mot barn. Barn kan vara väldigt grymma och elaka mot andra barn, och dessutom blir det allt vanligare med tung kriminalitet som rån och grova misshandlar bland barn som många gånger inte ens kan straffas juridiskt. Jag tycker själv att det straffrättsliga systemet behöver förändras vad gäller unga förövare, men givet att man får rätta sig efter de lagar som finns, så blir det i alla fall viktigt att brott som begås av barn rapporteras vidare till socialen, skolan och föräldrarna. Både för att fånga upp, markera mot och aktivt bekämpa brott hos barn och inte minst för att få in ett brottsofferperspektiv där det utsatta barnet får stöd och hjälp, och får känna att folk tar ställning för henne.

I vårt fall tog vi upp en anmälan, vilket försvårades av att flickans vänner som hade blivit vittnen till händelsen i varierande grad var rädda för att prata med oss. Varför det var så får bli en annan diskussion, men det kändes verkligen tragiskt att några av de små tolvåriga tjejerna var förskräckta över att behöva tala med polisen. Efter att först ha gjort vad vi kunde för att lugna ned flickorna så kunde vi i alla fall få de uppgifter vi behövde. Sen, efter att vi hade skrivit av oss ärendet, är det bara att hoppas att den FU-ledare som får utredningen på sitt bord ser till att informationen kommer vidare till de parter som faktiskt kan göra något med den, till skillnad ifrån polisen själva...

Om barn och omhändertagande

Nu sitter jag ännu en gång och vill skriva om något som berörde, i all sin vardaglighet, utan att i onödan kränka de inblandades integritet. Eftersom kvinnan som skulle kunna bli kränkt inte på något sätt är identifierbar för andra än sig själv (och hon vet redan om att jag reagerade på händelsen) så väljer jag att skriva trots att det av henne kan upplevas som känsligt.

Eftersom det var relativt få jobb som gick ut, så valde jag och kollegan att fotpatrullera i ett köpcentrum. Kollegan uppmärksammar då att en kvinna står och pratar med en ordningsvakt. Vi går fram för att ta reda på vad som hade hänt. Det visar sig att kvinnan har förlorat sin sex-åriga dotter. För en halvtimma sedan. Hon hade senast sett dottern på tunnelbanan, och var i efterhand inte säker på om hon hade följt med då hon klev av vid centrumanläggingen. Att ett barn är försvunnet gör, i alla fall för mig, att det knyter sig i magen, men mamman verkade lugn och relativt oberörd. Vi bad vakterna gå ut med information inne i köpcentrumet och ringde till LKC för att de i sin tur skulle ta kontakt med SL/TryggC som övervakar hela tunnelbanenätet. Vår duktige LKC-operatör kunde snabbt ropa upp oss och berätta att flickan var återfunnen. Hon hade blivit kvar på tunnelbanan, det visade sig att hon hade sovit när mamman gick av, och en patrull skickades för att hämta henne omgående. När jag hade berättat för mamman att dottern var återfunnen, och vi var på väg ut för att möta upp med den patrull som hämtade henne, så såg jag till att prata med henne om hur hon kunde lämna tunnelbanan utan att vara medveten om huruvida hennes sex-åring kom med eller satt kvar. Eftersom jag ville att budskapet skulle gå fram, så försökte jag vara tydlig utan att bli oartig... Jag informerade henne också om att vi skulle skriva ett pm till socialtjänsten om incidenten, vilket alltid skall göras då barn far, eller riskerar att fara, illa.

Jag har tidigare skrivit om att det är uppenbart att alla inte är lämpade att bli föräldrar. Många får barn som absolut inte borde ha ansvar för små, sårbara människor, men det är svårt att göra något åt eftersom vi ju knappast kan sterilisera de som inte verkar vara lämpliga... Jag vill absolut inte på något sätt jämföra den här mammans brist på uppsyn med de ibland vidriga brott som föräldrar begår emot sina barn, och jag inser att hon kan ha haft en dålig dag (även om hon själv sa att det inte var första gången dottern hade tappats bort). Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över det faktum att hon, som hade fått ynnesten att få adoptera åtminstone två barn (hennes nio-åring dök själv upp då vi stod och pratade i köpcentrumet, hon hade kommit med tunnelbanan), ändå visade så pass bristande omhändertagande gentemot den lilla flicka som hon hade fått föräldraansvaret för.

Alla borde inte få vara föräldrar

För ett par dagar sedan var jag och min kollega på en jourhäktning. Eftersom åklagaren hemställde om lykta dörrar så kan jag inte gå in på något om det specifika målet. Men jag kan säga att det rörde sexuella övergrepp med föräldrar som förövare och barn som offer, och att målet väckte känslor hos både mig och min kollega, vilket är anledningen till att jag skriver det här inlägget.

Det är helt uppenbart att det finns människor som inte borde få komma i närheten av barn, och än mindre ha vårdnadsansvar. Visserligen är det inte polisens jobb att värdera om en förälder i fortsättningen borde ha kontakt med sina barn eller ej, men eftersom vi stöter på resultatet av att samhället, enligt min personliga uppfattning, gång på gång prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn framför barnens rätt till en trygg uppväxt utan övergrepp, så är det svårt att inte uppröras och ha en uppfattning. Om en förälder grips och sedermera döms för grova brott mot sitt barn, och barnet under tiden som föräldern sitter inne är hos en fosterfamilj där det är tryggt, borde inte barnet få stanna där då? Barnkonventionen, som Sverige ratificerat, säger ju att barnets behov skall komma i första rummet. Det känns som att det är många tjänstemän på socialtjänster runt om i landet som har missat det.